Sve­ri­ges längs­ta läns­väg

Läns­väg 363 är Sve­ri­ges längs­ta med start i Umeå och mål­gång i Am­mar­näs. Den pas­se­rar His­sjö, där kraft­kar­lar­na Land­by höll till, och läng­re fram kör man på Åm­se­le flyg­bas som fick bli väg när rys­sar­na av­slö­jat al­la hem­lig­he­ter. Bert Karls­son är spe­ku­lant

Riksettan - - Innehåll - TEXT: MA­JA AA­SE FO­TO: JÖR­GEN PERS­SON

Sträc­kan Umeå–am­mar­näs är vår längs­ta läns­väg och föl­jer hu­vud­sak­li­gen Vin­de­läl­ven. Vi har K-spa­nat i fle­ra sam­häl­len längs väg 363 men av­slu­tar re­san på en märk­lig po­ta­tis­kul­le.

Vis­ser­li­gen är det ba­ra bör­jan och kanske väl ti­digt för en av­stic­ka­re. Men när den gu­la skyl­ten sä­ger att Ame­ri­ka lig­ger en kilo­me­ter bort på en van­lig grus­väg, då är det allt­för märk­vär­digt för att ba­ra åka vi­da­re på läns­väg 363

me­ri­ka? Ame­ri­ka! Från Väs­ter­bot­ten var det ex­akt 9 888 som ut­vand­ra­de till Ame­ri­ka, de där åren mel­lan 1851 och 1910.

För­res­ten, van­lig grus­väg? Finns det fort­fa­ran­de så många grus­vä­gar kvar att just ”van­lig” är rätt ord?

Un­der en spa­ning far tan­kar­na bakom rat­ten och längs med Sve­ri­ges längs­ta läns­väg, från Umeå mot Am­mar­näs, ska det vi­sa sig fin­nas gott om tid till fun­de­ring­ar. Även om grus. En snabb sök­ning i te­le­fo­nen vi­sar att VTI, Sta­tens väg- och tra­fik­forsk­nings­in­sti­tut, räk­nar med 300 000 kilo­me­ter grus­väg i Sve­ri­ge. Det är li­ka med sju och ett halvt varv runt jor­den, el­ler un­ge­fär sam­ma sträc­ka som ljuset fär­das un­der en se­kund.

En hel del allt­så, och ef­ter den där kilo­me­tern ge­nom.björk­skog och för­bi häst­ha­gara­vet vi att vägen till Ame­ri­ka är gru­sad i dub­bel be­mär­kel­se: den le­der in­te till nå­got Man­hat­tan ut­an till dju­roch lant­bruks­sko­lan Forslun­da­gym­na­si­et, som på som­ma­ren säl­jer eko­lo­gis­ka to­ma­ter till Stock­holms­pri­ser.

Huv­va, det blir ing­en på­fyll­ning till mat­säc­ken. I stäl­let ett bye-bye och vi­da­re på rou­te 363. Ryk­tet om att det här ska va­ra en rik­tig skit­väg vi­sar sig åt­minsto­ne för till­fäl­let över­dri­vet. Det är rakt, det är slätt, det går som skrid­skor på blank is.

Än så länge lig­ger läns­väg 363 en bra bit ös­ter om na­tio­naläl­ven Vin­de­läl­ven – ”orörd, kraft­full och mytomspun­nen” – där mäng­den för­bi­ru­san­de vat­ten­mas­sor en gång har upp­mätts till 2 000 ra­san­de ku­bik­me­ter per se­kund.

Med äl­ven i fjär­ran är land­ska­pet likt en skol­boks­bild av Sve­ri­ge med sko­gar och åk­rar och sol­ske­net ovan­för det he­la. Ef­ter nå­gon kilo­me­ter vän­tar byn Håk­mark där fa­mil­jen Ös­ter­grens fa­lurö­da ga­rage står med tre par dubbel­dör­rar vän­da ut mot vägen. En backe le­der ner till gårds­plan, och in­ne i bo­nings­hu­set ser­ve­rar pap­pa Al­lan och sö­ner­na Olof och Lars bul­lar till kok­kaf­fet med ”groms”. Al­lan bju­der, men själv hål­ler han sig till saft. Kaf­fe? Ald­rig.

– Nej, fast jag har sma­kat en gång, sä­ger Al­lan, och det fram­går att den gång­en lik­som var all­de­les till­räck­lig.

Ibland har Rik­set­tan tur, för här bor

Un­der åren som me­kan­de ton­års­grab­bar hän­de det att Lars och Olof kal­la­des för äng­lar, ef­ter snabba in­sat­ser med att skif­ta däck ef­ter punk­te­ring.

tre res­li­ga kar­lar med käns­la för bil, el­ler som Olof ut­ryc­ker det:

– Här har all­tid fun­tets mo­to­rer. Pap­pa hjälp­te mig att byg­ga en Epa-trak­tor när jag var 14 och gil­la­de att slad­da med öp­pen dörr.

Brö­der­na tar fram pap­per och pen­na och gör vid kaf­fe­bor­det en lis­ta över nu­va­ran­de in­ne­hav i ga­ra­gen runt om­kring går­den: 1. Ford mo­dell T 1926 2. Saab 92 1955 3. Volks­wa­gen Bubb­la 1959 4. Ford Ga­laxie 1964 5. Chev­ro­let Cor­vet­te 1969 6. Ford Mustang 1971 7. Mer­ce­des 1963 8. Mer­ce­des 1970 – Min fru Ca­mil­la viss­te att jag var bil­in­tres­se­rad när vi träf­fa­des, men hon ana­de nog in­te om­fatt­ning­en, sä­ger Olof.

Att växa upp vid en lands­väg be­ty­der att det då och då har dykt upp bi­lis­ter som be­hö­ver hjälp. Un­der åren som me­kan­de ton­års­grab­bar hän­de det att Lars och Olof kal­la­des för äng­lar, ef­ter snabba in­sat­ser med att skif­ta däck ef­ter punk­te­ring.

– När vi var små var det myc­ket avåk­ning­ar och ben­sin­stopp och folk kom ner för bac­ken för att lå­na telefon, sä­ger Olof, som be­rät­tar om olyc­kan och den ska­da­de kvin­nan i fö­rar­sä­tet, om hur han lyf­te och stöt­ta­de i vän­tan på am­bu­lan­sen.

– Där var jag nog med om att räd­da liv, sä­ger Olof, och i var­dags­rum­met tar Al­lan upp drag­spe­let och på not­stäl­let finns tex­ten till ” Bar­natro, bar­natro, till him­me­len du är en gyll­ne bro”.

– Ibland blir det nå­got med Snod­das, nej skriv in­te det. Jag gil­lar mer Jok­k­mok­ks-jok­ke, sä­ger Al­lan, och ser stolt på si­na sö­ner när de går till si­na ga­rage och vi­sar bil ef­ter bil.

Tra­fi­ken från 363:an är gles i tyst­na­den mel­lan gra­nar­na, so­len stic­ker in ge­nom la­duväg­gar­na och där står den, en grå­blå Saab 92, års­mo­dell 1955. Brö­der­na kon­sta­te­rar att fa­mil­jen all­tid har kört myc­ket Saab.

– Ja, men nu tyc­ker jag att den bor­de få kom­ma ut li­te mer, sä­ger Lars, och fastän dam­met lig­ger tjockt på Saa­ben är han hoppfull. Att kö­ra runt med en bil i ”au­ten­tiskt skick” är tren­di­ga­re än upp­fix­at till blän­dan­de glans.

– Det är in­te våld­samt myc­ket jobb med den där, sä­ger Lars, som kon­sta­te­rar att i ett an­nat hörn lig­ger rat­ten till en T-ford last­bil ”på jäs­ning”.

Nos mot nos med Saa­ben står en svart Bubb­la från 1959, som mam­ma Ing­e­gerd

med bror åk­te med på Nor­ge­se­mes­ter. Un­der en om­kör­ning på de nors­ka 60-tals­vä­gar­na låg Ing­e­gerd för nä­ra och det skri­kan­de me­tal­lju­det från bil ska­van­de mot bil fick mor­bro­dern att ”näs­tan hop­pa upp i hen­nes knä”.

Ing­e­gerd het­sa­de in­te upp sig men und­ra­de än­då:

– ” Va, in­te tog det väl?”. Ja, mam­ma var väl­digt cool, sä­ger Olof.

I brö­der­nas eg­na ga­rage är det fär­re gamm­bi­lar och fler mo­der­na­re for­don, och över allt på­fal­lan­de stä­dat och ord­ning.

– Hm, li­te ”Rain Man”-fe­e­ling, kon­sta­te­rar Lars, och får hjälp av Rik­set­tans ut­sän­da att boc­ka av i den vägg­fas­ta fix­ar-lis­tan, där allt finns med för att få stolt­he­ten, en Ford Ga­laxie från 1964, i ett än­nu vas­sa­re topp­skick: Låsknop­par? Check. Vaxa tor­ped? Check. Em­blem Ford? Check.

Ef­ter drag­spe­lan­det och ga­ra­gepra­tet hos fa­mil­jen Ös­ter­gren tar det tre fy­ra mi­nu­ter att kö­ra 363:an från Håk­mark mot Ica-bu­ti­ken i His­sjö. Där är det bra pris på de­o­do­ran­ter (25 kro­nor styc­ket) och en li­ka till­ta­lan­de pris­bild på en gräll pro­dukt, som ut­lo­var ”en re­vo­lu­tion in­om fläck­bort­tag­ning”.

Ing­et av det­ta kan nå­gon­sin ha fö­re­kom­mit hem­ma hos le­gen­der­na Six­ten och Kurt Land­by. De två är nu­me­ra av­lid­na, men i sitt all­si­di­ga liv var de kän­da som kul­tur­in­tres­se­ra­de kraft­kar­lar ut­an nå­got på­fal­lan­de in­tres­se för hy­gi­en.

Brö­der­na bör­ja­de li­vet i His­sjö och från 50-ta­let höll de till i en ruc­kelstu­ga i Håk­mark, där hem­in­red­ning­en var så igen­bec­kad att gol­vets kork­mat­ta ska, en­ligt fle­ra av varand­ra obe­ro­en­de och del­vis tro­vär­di­ga käl­lor, ha miss­ta­gits för stam­pat jord­golv. Brö­der­na an­såg att en­dast im­be­cil­la äg­nar sig åt städ­ning och när vin­den låg fel kla­ga­de His­sjö­bor­na över att ”nu luk­tar det från Land­bys igen”.

Smuts, snusk, musk­ler, sprit och po­e­si – det hand­la­de om star­ka gre­jor där i stu­gan i Håk­mark.

Den norr­länds­ka kul­tur­tid­skrif­ten Pro­vins skrev ef­ter ett hem­be­sök hos kult-brö­der­na att ”av al­la hink­baj­san­de skogs­po­e­ter som rå­mat nöd­rim ut över den lit­te­rä­ra stäp­pen i Norr­land tor­de väl kraft­kar­len Six­ten Land­by, buf­feln från His­sjö, till­sam­mans med sin lil­le­bror Kurt va­ra de mest ro­man­ti­se­ra­de av fria vil­dar”.

Med ” hand­le­der som stup­rör” och ” lab­bar som löv­krat­tor” för­sörj­de sig Six­ten och Kurt som kring­re­san­de styr­ke-at­trak­tio­ner. Six­ten, även kal­lad Tar­zan från Teg, drog ut häst­skor och lyf­te cyklar med en­dast ett pek­fing­er, och Kurt ut­lo­va­de 1 000 kro­nor till den som kun­de ut­ma­na bro­dern: ” Jät­ten Land­by ut­ma­nar allt på jor­den be­fint­ligt or­ga­niskt liv till en kraft­mät­ning där ren och rå styr­ka fäl­ler ut­sla­get.”

The Land­by Brot­hers blev med ti­den rik­skän­da från ra­dio och te­ve, myc­ket på grund av Six­tens ly­rik­pro­duk­tion och klas­si­kern Kil­la mig på Ki­li­manja­ro. Rik­set­tan vill här pub­li­ce­ra ett ex­em­pel på det fin­stäm­da hant­ver­ket, käns­li­ga lä­sa­re får hål­la för ögo­nen:

Pung­en är ju full av saft Långt och sta­digt är mitt skaft Med spet­sen kan man skä­ra glas Och sät­ta flic­kor­na i ex­tas

Min­ne­na av Six­ten och Kurt le­ver kvar i His­sjö och all­de­les om hör­net från

Ica-bu­ti­ken är den triv­sam­me Hans Bro­din hem­ma och me­kar i verk­sta­den. Han är and­ra ge­ne­ra­tio­nens tax­i­fö­ra­re, och har en tomt mer präg­lad av 40 bi­lar i va­ri­e­ran­de skick än ja­pansk träd­gårds­konst.

Pap­pa Clif­ford Bro­din fick ibland be­ställ­ning­ar till och från Land­bys hem, och på den ti­den var det en­ligt Hans Bro­din kör­tvång: kal­la­des det på taxi, då skul­le det kö­ras. Men Clif­ford var tuff.

– Land­bys var den en­da kör­ning han ne­ka­de. Brö­der­na du­scha­de ald­rig, folk ha­de inga klä­der på sig och pap­pa sa att han li­ka gär­na kun­de ha ett ko­arschel i tax­in. Hans ry­ser: – De var ena sa­tans dyngox­ar, och det var vric­kat äck­ligt i stu­gan med rått­bon i varen­da kud­de. Men det var en kult­grej och fränt att fes­ta med brö­der­na. Om man nu för ti­den har det ostä­dat hän­der det att folk sä­ger att ” det ser ut som hos Land­bys”.

I bör­jan av 90-ta­let tving­a­des Six­ten och Kurt att över­ge sin stu­ga och på Ume­byg­dens sjuk­hem, ef­ter att först ha ”ost­hyv­lats” fria från smuts, av­slu­ta­de de si­na da­gar, or­dent­ligt upp­tvät­ta­de och i ett ge­ne­röst flir­tan­de med da­mer­na i per­so­na­len.

Åren har gått men His­sjö gör sitt bäs­ta för att på ett kraft­fullt men nyk­tert sätt hyl­la brö­der­na Land­by. För­u­tom star­ke­man-täv­ling­en Land­by­i­a­den, ar­ran­ge­rad av His­sjö Byg­de­gårds­för­e­ning, lig­ger ett mikromu­se­um in­till bad­plat­sens sand­strand.

Ty­värr är nyc­keln till mu­se­et otill­gäng­lig just den dag då Rik­set­tan är där och lus­kar i buska­gen, men Hans Bro­din väger upp för­lus­ten med histo­ri­en om en an­nan lo­kal His­sjö-kän­dis: Jät­te­gri­sen El­vi­ra.

– Hon var hel­ve­tes stor, såg ut som en pon­ny och folk blev räd­da för hen­ne, sä­ger Hans Bro­din och an­ty­der med ar­mar­na en köt­tig pigg­ham med två­me­ters­rygg.

– Det var vår gris, och tam som en hund.

El­vi­ra blev fo­to­gra­fe­rad i lo­kal­pres­sen och har även fått en väg upp­kal­lad ef­ter sig. Ef­ter åt­ta år i li­vet, ma­tad med go­dis från till­res­ta tu­rist­bus­sar, av­led El­vi­ra, tro­li­gen på grund av en ac­ce­le­re­ran­de rygg­pro­ble­ma­tik.

– Vi sköt hen­ne och gräv­de en grop, en djup grop. Nej, vi åt in­te upp El­vi­ra.

Hans Bro­din ska strax in i verk­sta­den igen men hin­ner be­skri­va sin hem­ort med att vis­ser­li­gen är många ku­si­ner med varand­ra, vil­ket kan le­da till att ”man blir li­te to­kig”. Men å and­ra si­dan be­hö­ver ing­en lå­sa om sig, ef­tersom det är ” hel­ve­tes li­te kri­mi­na­li­tet i byn”.

Ef­ter dra­ma­ti­ken i Håk­mark och His­sjö läg­ger sig ett lugn kring läns­väg 363. As­fal­ten för­bi Ta­vel­sjön är torr och gråro­sa, bi­lar­na har sli­tit yt­skik­tet ran­digt i fär­gen och vägen kan­tas bit­vis av mjölkört och B-bal­kar i gott skick. Su­gan­de bac­kar, upp och ner, en sjö, ber­gen där­bor­ta, en trak­tor av mär­ket John De­e­re. Det är vac­kert. Som mot­vikt till snus­ket i den land­bys­ka stu­gan är det stä­dat och or­ga­ni­se­rat in­ne i Rödå antik i Rödå­sel, en bit väs­ter om läns­vä­gen.

Ut­an­på ser det plat­ta hu­set in­te sär­skilt märk­vär­digt ut, men in­ne bland gam­malt och li­te äld­re har af­fä­ren ställt in en gärds­gård och ska­pat te­mat ” dö­da djur och tra­fik”. Ste­l­ög­da fa­sa­ner, en svan och en räv tit­tar på Ite­ra-cyklar, en Opel Re­kord, en DKW, en Mer­ce­des från 1960 för 40 000 kro­nor och in­till ro­par en en­tu­si­as­tisk re­klam­skylt att det in­te är för sent: det är tvärtom all­tid ”Dags för en Dux färg-tv”.

För oro­li­ga sjä­lar känns det svalkande att hit­ta en bo­nad med norr­man­nen Ole Bulls vi­sa ” Sä­terjän­tans sön­dag”, stämningsfullt bro­de­rad:

På so­len jag ser den sti­ger så klar mot hög­mäs­so­tim­men det li­der

Ack, en stund av re­ning.

The Land by Brot­hers blev med ti­den rik­skän­da myc­ket på grund av Six­tens ly­rik­pro­duk­tion.

När se­dan läns­vä­gen stic­ker vi­da­re mot nord­väst blir det lät­ta­re att be­gri­pa 363:ans and­ra namn – ” For­sar­nas väg”. Mel­lan tal­lar syns änt­li­gen det där mytomspun­na vatt­net och fram­me i byn Vin­deln he­ter ho­tel­let ne­re vid for­sen för­stås For­sen och det är in­te kons­tigt att ing­en av gäs­ter­na har hop­pat i för ett dopp: en­ligt Nor­disk Fa­mil­je­bok från 1921 är den här de­len av Vin­de­läl­ven ex­tra kraft­full och har en ”ef­fekt vid in­dust­ri­ellt me­del­vat­ten” på 7, 700 hkr, vil­ket en nu­ti­da lä­sa­re tro­li­gen ska tol­ka som häst­kraf­ter.

Hur som helst – det är drag i Vin­de­läl­ven och de som loc­kas av ett lo­kalt or­ga­ni­se­rat wil­der­ness ad­ven­tu­re som fors­rän­ning bör se upp: ”Är nå­gon i så­dant till­stånd att kall­vat­ten­chock in­ne­bär fa­ra för häl­san er­bju­der vi and­ra upp­le­vel­ser.”

Vid for­sen och nä­ra in­far­ten till sam­häl­let re­ser sig den go­tis­ka kyr­kan från 1903, som 100 år se­na­re val­des till Sve­ri­ges vackraste av Året Runts lä­sa­re. Kyr­kan är fort­fa­ran­de maf­fi­gast, men stor nog än­då är ne­on­skyl­ten på Stor­vä­gen 61: ovan­på på Qs­tar-mac­ken ly­ser först en tri­ang­el med T som i Trel­le­borg och sist ett raf­figt däck med möns­ter. Mac­ken i öv­rigt är det in­te så myc­ket med i frå­ga om be­va­rad mil­jö, men tack va­re tak­skyl­ten finns det nå­got kvar av at­mo­sfä­ren från flyg­bil­den ta­gen 1971.

In­ne i Vin­deln går 363:an ge­nom sam­häl­let, där trä­hu­sen är ut­sprid­da och lå­ga och en an­vänd kon­dom lig­ger ut­an­för Sys­tem­bo­la­get. Här ser­ve­ras sou­vas med be­ar­nai­se­sås på piz­zor­na och i en kors­ning har konst­nä­ren, lä­ra­ren och mu­si­kern Lennart Win­de­li­us il­lu­stre­rat stor­le­ken på de lo­ka­la par­ti­er­na med hjälp av sto­lar i oli­ka höjd: röd stol med höga ben = So­ci­al­de­mo­kra­ter­na. Myc­ket låg, platt pall = Mil­jö­par­ti­et.

tack va­re tak­skyl­ten finns det nå­got kvar av at­mo­sfä­ren från flyg­bil­den ta­gen 1971.

att han nu vän­tar på att nå­got ska hän­da.

Lo­kal­pres­sen rap­por­te­rar att det sak­nas 4,3 mil­jo­ner kro­nor ef­ter ett miss­lyc­kat för­sök till bär­ploc­kar- biz­niz, som följ­de på åren som be­hand­lings­hem och kon­fe­renslo­kal. Allti­hop ser rätt hopp­löst ut. An­lägg­ning­en är för stor, för av­si­des, för ned­gång­en och kom­mu­nen sä­ger nej till att dra på sig än­nu mer ut­gif­ter.

När Rik­set­tan be­sö­ker sa­na­to­ri­et är det tyst med en av­vak­tan i luf­ten. Det som en gång var ba­ge­ri, ten­nisba­nor och stor­drift luck­ras me­ter för me­ter upp av na­tu­ren och väd­ret, fros­ten och vä­tan. Gra­nar oc­ku­pe­rar trap­por, björ­kar pe­kar in i rull­stols­ram­per. Om in­te yng­ling­en Ma­ri­an från Lviv i väst­ra Ukrai­na hyrt in sig till­sam­mans med and­ra ung­do­mar för att le­ta ling­on, ha­de det in­te fun­nits nå­gon att pra­ta med.

– Jag är oro­lig för kri­get i Ukrai­na, sä­ger Ma­ri­an på rys­ka. Om jag ha­de va­rit kvar hem­ma skul­le jag ha tving­ats in i ar­mén.

Ge­nom åren har många kän­da namn vår­dats på Häll­näs, som för­fat­tar­na Torg­ny Lindgren och Sa­ra Lid­man, och sa­na­to­ri­et med sitt bib­li­o­tek och möj­lig­he­ten till fri­tän­kan­de sam­tal blev en ”port ut mot li­vet”. Det var här som Sa­ra Lid­man lär­de sig att dan­sa fox­trot och hon skrev att sa­na­to­ri­er­na ”var in­te ba­ra Dö­dens Vänt­rum; de var sann­skyl­di­ga hög­sko­lor för gles­byg­dens barn”.

Rik­set­tan pas­sar på att för tall­sko­gen lä­sa högt ur sa­na­to­ri­ets ord­nings­reg­ler från 1926, sär­skilt den and­ra pa­ra­gra­fen: ” Iakt­tag ett lugnt och still­samt upp­fö­ran­de och för­sök att ta­ga till­va­ron med gott hu­mör.”

In­ne i Häll­näs sam­häl­le har Gulf­mac­ken, en gång med tvätt­ning och smörj­ning i ver­sa­ler på fa­sa­den, för­fal­lit till en ned­lagd Stop 363, där mos­san mar­sche­rar ef­ter att sats­ning­en på bed and bre­ak­fast in­te hel­ler gick så bra. Men på Gulf-ti­den var det an­nat, sä­ger Ger­trud Hen­frids­son, 94, som med ma­ken Val­frid drev mac­ken, där i kors­ning­en Lyck­se­le­vä­gen och Ekträsk­vä­gen.

– Jag triv­des bra, träf­fa­de myc­ket folk,

Gra­nar oc­ku­pe­rar trap­por, björ­kar pe­kar in i rull­stols­ram­per.

Brö­der­na Lars (t v) och Olof Ös­ter­gren har en im­po­ne­ran­de bil­sam­ling i Håk­mark. Bland an­nat två Mer­ce­des, en T-ford från 1926 och en Ford Ga­laxie från 1964.

Al­lan Ös­ter­gren bru­kar ta fram drag­spe­let var­je dag och spe­la en låt för sö­ner­na.

Någ­ra av de dam­mi­ga bi­lar­na i ett av ga­ra­gen är re­no­ve­rings­ob­jekt, här en Saab 92 och till väns­ter en Volks­wa­gen från 1959.

Rik­set­tans ut­sän­da hjäl­per till att boc­ka av ut­för­da re­no­ve­ring­ar un­der 2015.

Six­ten Land­by

El­vi­ra

På flyg­bil­den från 1971 är det Mo­bil som säl­jer ben­sin i Vin­deln — 44 år se­na­re he­ter bo­la­get Qs­tar. Gläd­jan­de nog sit­ter den gam­la re­klam­skyl­ten för Trel­le­borgs däck fort­fa­ran­de kvar på ta­ket.

I dag står sa­na­to­ri­et i Häll­näs tomt. Dör­rar­na öpp­nas nå­gon gång år­li­gen då det ar­ran­ge­ras spökvand­ring­ar i käl­la­ren där gol­vet är täckt med kros­sa­de rönt­gen­plå­tar.

Gulf­mac­ken i Häll­näs drevs av Val­frid Hen­frids­son. Bygg­na­den finns kvar och är i dag skyl­tad som Stop 363 — även den ned­lagd.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.