Stens gui­de till 50-ta­let

Hur kom­mer det sig att vi ser på 1950-ta­let med spe­ci­el­la nostal­gi­glas­ö­gon? Rik­set­tans ex­pert på El­vis, elas­to­lin och Bigg­les hjäl­per till att re­da ut be­grep­pen.

Riksettan - - Innehåll - TEXT: STEN BERGLIND FOTO: HÅKAN FLANK

Hur kom­mer det sig att vi ser på 1950-ta­let med spe­ci­el­la nostal­gi­glas­ö­gon? Rik­set­tans ex­pert på El­vis, elas­to­lin och Bigg­les hjäl­per till att re­da ut be­grep­pen.

Det bäs­ta med 50-ta­let var in­te Ka­ru­sel­len med Lennart Hy­land, Ci­ne­ma­sco­pe på bio, Tv-ak­tu­ellt med Ol­le Björ­klund el­ler Rock around the clock. Nej, det var att som­ma­ren var evig.

Al­la som i dag skyff­las fram ge­nom till­va­ron som fast­spän­da i en snabbt fram­ru­san­de bil, vet att det var så. Al­la de som var med, vill sä­ga, och är lyck­li­ga nog att kom­ma ihåg det.

Så till ex­em­pel var det ju ett an­nat ljus på 50-ta­let, lik­som en helt an­nan och be­tyd­ligt vän­li­ga­re sol. Det är ba­ra att titta på gam­la fil­mer som Hon dan­sa­de en som­mar och Som­ma­ren med Mo­ni­ka, så ser man ju det.

En­da un­dan­ta­get kom i ju­ni 1952, då det var sol­för­mör­kel­se i Sve­ri­ge. Da­gen till ära fanns det spe­ci­el­la glasögon att hål­la upp som skydd för ögo­nen. De var gjor­da i svart plast och på bå­gar­na stod: Sol­för­mör­kel­sen 30 ju­ni 1954 Men det var ju ingen­ting för en an­nan – brillor. I stäl­let ki­sa­de jag mot so­len ge­nom en so­tad glas­ski­va. Det gick li­ka bra det. Al­la i kvar­te­ret gjor­de sam­ma sak och ing­en av oss blev mer blän­dad än att vi di­rekt ef­teråt såg att puck­la på varand­ra pre­cis som van­ligt.

För egen del blev ock­så som­ma­ren 1953 nå­got av ett un­dan­tag. Då gick so­len i moln ge­nom att jag ram­la­de ned från en tall och ham­na­de på sjuk­hus med bru­ten lill­tå och ett stort hål all­de­les ovan­för väns­ter öga. Men från­sett det var som­ma­ren evig ock­så 1953.

Ni kan tyd­ligt se lju­set jag ta­lar om på bil­den här. Den är ta­gen vid sjön Bå­ven i Sö­der­man­land i ju­li må­nad 1952. Lju­set fal­ler på ett sätt som det in­te gjort på evig­he­ter och där är jag, sit­tan­de på räc­ket ut till bad­bryg­gan som fanns där och iklädd ab­so­lut rätt bad­byx­or. Med det me­nar jag att de gick att snö­ra i si­dan. So­len ski­ner från en näs­tan moln­fri him­mel, i vi­ken bakom min rygg su­sar sä­ven och Kor­sängs­sko­lan i Väs­terås med al­la si­na dam­mi­ga kar­t­rum och kor­ri­do­rer finns in­te.

Frå­gan är då hur allt det­ta bör­ja­de. Som jag ser det var det med en smäll­ka­ra­mell av Karl-al­fred. Smäl­len fanns att se på fram­si­dan av Karl-al­freds ju­lal­bum 1950 och med den gick luf­ten ur in­te ba­ra slag­på­sen på bil­den, ut­an he­la det gam­la dam­mi­ga 40-ta­let.

Kil­len som åker på stryk är en av nio

bu­sar som Karl-al­fred just hål­ler på att kas­ta ut från Sprut­tens. Det är där som den all­tid li­ka på­hit­ti­ge Fras­se stop­par i sig pa­ri­sa­re som han se­dan var­je gång lyc­kas und­gå att be­ta­la. Och så Oli­via då. Hon är smal som en stic­ka och in­te di­rekt snar­fa­ger. Men Karl-al­fred har ett hjär­ta av guld och hål­ler hen­ne kär i al­la fall. Hans and­ra kär­lek är spe­nat. Det är den som gör ho­nom så stark.

Men det var in­te ba­ra Karl-al­fred. Man mås­te ock­så näm­na jul­tid­ning­ar som Pigge & Gnid­de, Pel­le Svans­lös och 91: an Karls­son. För att in­te ta­la om Tarzan och man­nen ut­an fruk­tan – Fan­to­men.

Ut­an dem ha­de det ald­rig bli­vit nå­gon vi­da­re jul på 50-ta­let, i al­la fall in­te åren in­nan tv:n kom och ställ­de allt på än­da. Men där fanns ock­så snö att pul­sa i, blank­spo­la­de isar, släd­par­ti­er och le­van­de ljus i gra­nen. Pre­cis som som­rar­na är där­för 50-ta­lets vint­rar ock­så de oö­ver­träf­fa­de.

I vux­en­värl­den fanns ock­så als­ter som Top Hat, Piff och Pa­ris Hol­ly­wood att till­gå, al­la med lätt­kläd­da da­mer som blick­fång och bä­ran­de ele­ment. De lät en ana att där fanns nå­got, men så myc­ket mer var det in­te. Det var dock inga tid­ning­ar som jag vå­ga­de kö­pa och ta med hem. Hem­ma var det Fol­ket i Bild och En ro­lig halv­tim­me som gäll­de och så för­stås färg­star­ka även­tyr­s­tid­ning­ar som Lek­tyr och Le­van­de Li­vet med Skju­tan­de Slim.

Tid­ning­en Sen­sa­tion var en an­nan sak. Den var gjord som en kvälls­tid­ning och pre­cis på grän­sen, spräng­fylld som den var

UT­AN DOM HA­DE DET ALD­RIG BLI­VIT

TA­LET.” NÅ­GON VI­DA­RE JUL PÅ 50-

av den ena rö­var­histo­ri­en vär­re än den and­ra, dock ald­rig till­sam­mans med bil­der som gjor­de att man mås­te lä­sa den i lju­set från en fick­lam­pa.

Ni ser num­mer 29 1954 här in­till. En av histo­ri­er­na hand­la­de om en 17-årig tysk skol­poj­ke som tog li­vet av sig i en lyss­nar­hytt. Ru­bri­ken löd: ”Boo­gie-woo­gie blev ma­ka­ber döds­me­lo­di”. I den sti­len var det.

Gram­mo­fon­af­fä­rer med lyss­nar­hyt­ter som den i Tyskland fanns ock­så i Sve­ri­ge vid den här ti­den, dock in­te på Eric Nils­sons Mu­sik i Väs­terås. Där fick man i stäl­let lyss­na på allt det nya ge­nom ben­vi­ta te­le­fon­lu­rar som satt upp­ra­da­de i en spe­ci­ell spis­ar­bar. Lju­det var oslag­bart. I skarp mot­sats till ho­nom i Tyskland för­stod jag ock­så ome­del­bart vad li­vet var frå­ga om. Li­vet var El­vis Pres­ley, Tut­ti Frut­ti, Don’t be cru­el och All shook up.

Fö­re El­vis fanns ing­et, i al­la fall in­te i mu­sik­väg. I vän­tan på ho­nom tälj­de jag träsvärd, gjöt hög­vis med tenn­sol­da­ter och köp­te cow­boys och in­di­a­ner i hand­må­lad elas­to­lin hos Zet­terlunds Slöjd och Lek­sa­ker på Sto­ra tor­get. De stod upp­ställ­da i en glas­mon­ter som vo­re de dyr­ba­ra ju­ve­ler. Det var ock­så pre­cis så jag be­trak­ta­de dem.

Tenn­sol­da­ter­na blev dock ald­rig nå­got vi­da­re. Frå­gan är om det ens var tenn. Det var nog mer bly som näs­tan all­tid flöt ut i

FÖ­RE EL­VIS FANNS ING­ET, I AL­LA FALL IN­TE I MU­SIK­VÄG. I VÄN­TAN PÅ HO­NOM TÄLJ­DE JAG TRÄSVÄRD OCH GJÖT HÖG­VIS MED TENN­SOL­DA­TER.

kan­ter­na och gjor­de att man fick bör­ja om från bör­jan igen.

Elas­to­lin­fi­gu­rer­na var nå­got an­nat. I jäm­fö­rel­se med tenn­sol­da­ter­na såg de helt verk­li­ga ut. Tys­ka sol­da­ter var van­li­ga. De mar­sche­ra­de och kas­ta­de hand­gra­na­ter som om kri­get fort­fa­ran­de på­gick.

Själv – vagt med­ve­ten om att ett rik­tigt krig just ha­de ra­sat – sprang jag ut på går­den och sköt skarpt med en pi­stol av ba­ke­lit som farsan ha­de gjort på Asea. För sä­ker­hets skull ha­de jag ock­så en dödskal­le­ring som läm­na­de mär­ken ef­ter sig och en Kil­roy-pi­stol som gick ned i fic­kan. Kil­roy var i Se­rie-ma­ga­si­net, som jag bör­ja­de sam­la på 1949.

Al­la som vil­le kun­de ock­så skic­ka ef­ter Kit Car­sons själv­ly­san­de Ko­met-lasso, men det gjor­de jag ald­rig. Lasso kräv­de häst och en stor prä­rie att spränga fram över och det ha­de jag in­te.

En an­nan sak jag in­te gjor­de var att lim­ma ihop flyg­plan i bal­sa­trä som gick att kö­pa från oli­ka hob­by­fö­re­tag. Det gjor­de al­la and­ra i stäl­let. Oh boy, vil­ken kär­ra! kun­de det stå i an­non­ser­na.

Al­la på 50-ta­let sam­la­de ock­så fri­mär­ken. Det gick till på al­la möj­li­ga sätt. Jag själv bru­ka­de ånga bort dem bort från gam­la vy­kort vi ha­de fått. And­ra köp­te jag i små ge­nom­skin­li­ga cel­le­fan­på­sar som fanns att kö­pa på Ry­dells To­bak i sam­ma hus som där vi

Kil­roy - maske­rad räd­da­re i nö­den i Se­rie-ma­ga­si­net.

Skjut­va­pen som smäll­de högt i 50-ta­lets Väs­terås — en hem­ma­gjord pi­stol i ba­ke­lit och så för­stås en knall­pul­ver­pi­stol av mär­ket Kil­roy.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.