A TILL Z OM 50-TA­LET

Riksettan - - Innehåll -

Här är Stens lis­ta från A till Z med allt det som finns om­nämnt i ar­ti­keln och som i hans ögon var det san­na 50-ta­let. Spa­ra den gär­na, be­grun­da, se tillbaka och gör din all­de­les egen!

bod­de. De fles­ta var helt vär­de­lö­sa.

Men min kom­pis Lasse och jag sat­te ock­så vå­ra fri­mär­ken på spel ge­nom att ru­sa upp på en mörk vind och knac­ka på föns­terru­tan ut mot går­den, trots att vi bå­da viss­te att det fanns mör­da­re där up­pe. Den av oss som in­te vå­ga­de, fick plik­ta ett val­fritt mär­ke.

De fles­ta sam­la­de Nor­den. Is­land var svå­rast, se­dan kom Fin­land. Om man ska näm­na någ­ra svens­ka mär­ken av klass, så får det bli Post­ver­kets 300-års­ju­bi­le­um 1936 som in­ne­höll både bi­lar, båtar och flyg­plan.

Sär­skilt bi­lar var ju min me­lo­di. Ti­dens ab­so­lut snab­bas­te var en ljus­blå Chev­ro­let 1954 som med mor­bror Al­lan i fö­rar­sä­tet och med mig och två ohäng­da ku­si­ner i bak­sä­tet nåd­de he­la 140 km/ tim­men på den nya mo­tor­vä­gen mel­lan Mal­mö och Lund.

Sträc­kan var 17 kilo­me­ter lång, in­vig­des 1953 och kal­la­des först för au­to­stra­da. Det var ju så det het­te i Ita­li­en. Fär­den fö­re­togs som­ma­ren 1954, sam­ma år som jag ock­så tvärt slu­ta­de sam­la på fri­mär­ken. Var­för vet jag in­te rik­tigt, men det sista mär­ket jag klist­ra­de in var i al­la fall 65 öre brun med An­na Ma­ria Lenngren. Ef­ter det tror jag Bigg­les tog över, al­la ti­ders störs­ta flyg­hjäl­te.

Böc­ker­na skrevs av W. E Johns och hand­la­de om den eng­els­ke ma­jo­ren Ja­mes Bigg­lesworth och hans vän­ner. De kom i en strid ström både på Wahl­ströms och Bon­ni­ers, of­ta med oli­ka ty­per av flyg­ma­ski­ner på fram­si­dan. Flic­kor fö­re­kom näs­tan ald­rig, desto fler flyg­ma­ski­ner som tog Bigg­les & Co till jor­dens al­la hörn och ut på det ena upp­dra­get mer spän­nan­de och fan­ta­si­eg­gan­de än det and­ra.

Det var tack var det som jag lär­de mig var Bor­neo och Ti­bet låg. Jag lär­de mig ock­så ri­ta flyg­plan, ibland fle­ra hund­ra i vec­kan.

En vac­ker dag tog ock­så det slut. Det häng­de ihop med att det nu­me­ra var mer re­gel än un­dan­tag att jag lyc­ka­des smi­ta in på barn­för­bjud­na fil­mer, trots att det var ljusår kvar tills jag skul­le fyl­la 15.

Min förs­ta barn­för­bjud­na var en fäng­el­se­film som het­te Mi­na sex fång­ar” och gick på Rö­da Kvarn 1953. Det var för­res­ten sam­ma år som Coca-co­la kom till Sve­ri­ge. Det gick un­dan i sväng­ar­na.

Rö­da Kvarn var en li­ten och trång bio som kal­la­des Re­vol­ver-sa­long­en. Det var pre­cis vad den var ock­så. Man hos­ta­de krut­rök he­la vägen hem, men vad gjor­de det. Man kom ju in.

Djupt ska­kad av Mi­na sex fång­ar gav jag fil­men 9 po­äng av 10 möj­li­ga, vil­ket jag skrev på bil­jet­tens bak­si­da. De en­da fil­mer jag nå­gon­sin gav full pott var De blo­di­ga åren och Kamp i ra­se­ri, svart-vi­ta do­ku­men­tä­rer om and­ra världs­kri­get som bå­da gick upp 1954.

MED EN LJUS­BLÅ CHEV­RO­LET 1954 NÅD­DE MOR­BROR AL­LAN HE­LA 140 KM/TIM­MEN PÅ DEN NYA AUTOSTRADAN MEL­LAN MAL­MÖ OCH LUND.

Plöts­ligt kom det ock­så 3-di­men­sio­nell film, vil­ket bygg­de på att publi­ken fick se fil­men ge­nom spe­ci­el­la glasögon. En lins var röd och den and­ra grön. Det gav bil­den en näs­tan ma­gisk djup­ver­kan som man till en bör­jan trod­de skul­le re­vo­lu­tio­ne­ra he­la film­in­du­strin. Men så blev det ald­rig. Två av fil­mer­na i 3D var i al­la fall Slå nol­lan till po­li­sen (1953) och en i dag kult­för­kla­rad ry­sa­re som het­te Skräc­ken i Svar­ta la­gu­nen (1954).

Vid si­dan om allt det­ta ha­de jag ock­så bör­jat i nå­got som kal­la­des re­al­sko­lan och det var på vägen dit som jag upp­täck­te Mo­pe­den. Det var i mars 1956 och mo­pe­den jag såg var en mint­grön NSU Quick­ly i form­pres­sad plåt som stod och sam­la­de damm i ett skylt­föns­ter på Ös­ter­malms­ga­tan.

Enk­la på­hängs­mo­to­rer med pig­ga namn som Pon­ny, Po­wer Pac och Cyc­le Star ha­de fun­nits långt ti­di­ga­re. De var fast­skru­va­de på van­li­ga tramp­cyklar och lät myc­ket mer än de gick. Mo­pe­der var nå­got helt an­nat. Ock­så de var stryp­ta för att gå i högst 30 km/tim­men, men såg än­då ut som rik­ti­ga mo­tor­cyklar, i al­la fall på li­te håll.

Pri­set för den grö­na NSU:N var 762 kro­nor och 75 öre, var­ken mer el­ler mind­re. Gans­ka snart fi­la­de jag upp cy­lin­dern så myc­ket det gick och kläm­de se­dan dit en gam­mal mo­tor­cy­kel­för­ga­sa­re som ti­di­ga­re lär ha sut­tit på en 175-ku­bi­ka­re. Det gjor­de att jag flög som en glöd­gad ka­non­ku­la ge­nom cent­rum, ibland med po­li­sen ef­ter mig i av­gas­rö­ken.

Själ­va mo­pe­den är för­stås skrot för länge sen, men för­ga­sa­ren har jag kvar som ett ol­jigt min­ne av ett in­te helt fläck­fritt för­flu­tet.

Men det var in­te ba­ra mo­pe­den. I mars 1956 ha­de ock­så Ung re­bell med Ja­mes De­an svensk pre­miär. Jag själv såg fil­men på Grand i Väs­terås, ba­ra för att ef­teråt få hö­ra att han ha­de dött i en bi­lo­lyc­ka re­dan 1955. Det väg­ra­de jag först tro på, men så var det i al­la fall.

Vid si­dan om El­vis blev Ja­mes De­an den störs­te ton­år­si­do­len ge­nom al­la ti­der, trots ba­ra tre gjor­da fil­mer och det fak­tum att han in­te läng­re fanns.

I spå­ren av Ung re­bell blev snart den rö­da jac­ka han bar i fil­men högs­ta mo­de på skol­går­dar­na i USA. Det var dock ing­et som gjor­de nå­got stör­re in­tryck på Al­gots i Borås, som i stäl­let lan­se­ra­de nå­got som kal­la­des ”Världs­nytt för he­la fa­mil­jen”. Det var i april 1956 och det nya be­stod i att al­la kil­lar skul­le gå i Rhett But­ler-byx­or och tje­jer­na i näs­tan li­ka­da­na bral­lor, döp­ta till Aud­rey ef­ter den nya stjär­nan Aud­rey Hep­burn.

Rhett But­ler var vad Clark Gab­le het­te i världs­suc­cén Bor­ta med vin­den, men det var det in­te många som kopp­la­de.

Un­der ti­den fö­re­vi­sa­des Ja­mes De­ans kra­scha­de Por­che som var­nan­de ex­em­pel på oli­ka tra­fik­sä­ker­hetskon­vent. Men det

var i Ame­ri­ka. Här hem­ma floc­ka­des i stäl­let folk kring en ny bil som kal­la­des Vol­vo Ama­zon. Bi­len av­täck­tes i au­gusti 1956 och sågs som ste­get in i den nya ti­den med sin djär­va, näs­tan ame­ri­kans­ka grill och fäs­ten för vad som snart skul­le bli stan­dard i al­la bi­lar – sä­ker­hets­bäl­ten.

Kloc­kan åt­ta på kväl­len den 4 sep­tem­ber 1956 star­ta­de så tv i Sve­ri­ge. Förs­ta gub­be i ru­tan var Lennart Hy­land, som man i bäs­ta fall kun­de få fram ge­nom att vän­da och vri­da på en med­föl­jan­de bords­an­tenn. Med det var den nya ti­den här på rik­tigt och Sve­ri­ge ett an­nat land.

Ba­ra någ­ra da­gar se­na­re kom de förs­ta ski­vor­na med El­vis Pres­ley till Sve­ri­ge – He­art­bre­ak Ho­tel och Mys­te­ry Train. Se­dan al­la de and­ra slag i slag, den ena bätt­re än den and­ra.

För egen del räck­te det med tio se­kun­der av Tut­ti Frut­ti. Se­dan var ton­års­re­vo­lu­tio­nen ett fak­tum, allt vad jag ti­di­ga­re ha­de tyckt och tänkt nå­got som in­te läng­re ha­de med sa­ken att gö­ra.

De nya ep-ski­vor­na var bäst. De ha­de ko­lo­re­ra­de omslag, där man för förs­ta gång­en kun­de se hur El­vis egent­li­gen såg ut. Bil­der­na be­kräf­ta­de vad man re­dan viss­te – att det var rätt man vid mik­ro­fo­nen.

Året där­på såg jag Ung man med gi­tarr på Lor­ry i Stock­holm. Då kun­de man ock­så se hur El­vis rör­de sig. Tio po­äng, helt otro­ligt.

Snart gick jag ga­tan fram med sam­ma butt­ra blick, klic­kan­de klack­järn, stål­kam i bak­fic­kan och la­gom myc­ket brylcre­me i hå­ret. Ett tag ha­de jag ock­så en stilett, som näs­tan hop­pa­de ur han­den, när kniv­bla­det flög ut. Men det var mest för att sti­la och som ett min­ne av Ja­mes De­an i Ung re­bell.

Med ti­den låg jag i fram­kant ock­så där hem­ma, tack va­re en ma­roon­röd gram­mo­fon från AGA som gick att kopp­la till ra­di­on med hjälp av två ba­nan­kon­tak­ter. Till det kom en rull­band­spe­la­re från LM Eric­son som het­te Eri­cor­der. Med den ban­da­de jag Ra­dio Lux­em­bourg som jag ge­nom en skog av an­ten­ner fick in bätt­re än al­la and­ra.

Sve­ri­ges Ra­dio kun­de man glöm­ma. Sve­ri­ges Ra­dio gjor­de sitt bäs­ta för att hål­la El­vis på av­stånd, sam­ti­digt som en del av skribenterna på de sto­ra jazz­tid­ning­ar­na be­trak­ta­de ho­nom som näst in­till en då­re.

Den 24 mars 1958 åk­te så El­vis in i lum­pen, ett da­tum som jag i en scrap­book jag ha­de be­skrev som ”Den svar­ta ” da­gen”. Men med ett eget rock­band som het­te Ted­dy Be­ar and The Roc­kers såg jag ock­så min sto­ra chans att ta över och fyl­la tom­rum­met ef­ter den sto­ra stjär­nan.

Det bar än­da till Na­len i Stock­holm, där vi gjor­de ett halv­vis­set fram­trä­dan­de i Ka­baré Har­lem. Det var 1959. I en kor­ri­dor ef­teråt stöt­te jag ihop med den le­gen­da­ris­ke Na­len-ba­sen Topsy Lind­blom.

– Det är bra, grab­bar, sa han för­bind­ligt. Åk ut och kör i lands­or­ten ett tag, så får vi se sen.

Det var slu­tet. Väl tillbaka i Väs­terås sjönk jag ned i fram­sä­tet på Sö­rens grö­na Wol­se­ley med trä­pa­nel. Sö­ren var Väs­terås Ja­mes De­an.

Vi gled in på Sto­ra ga­tan, för­bi Rö­da Kvarn och vi­da­re ned mot Sa­ga och Eric Nils­sons Mu­sik. Jag ha­de läst om skan­dalom­su­sa­de ”Ro­ad De­vils” i Bild-jour­na­len. Nu var ock­så vi det – rag­ga­re på väg fram.

Sä­kert kas­ta­de jag ett öga på Eric Nils­sons Mu­sik, när vi rul­la­de för­bi på ga­tan. Det var ju där jag ha­de köpt de förs­ta ski­vor­na med El­vis Pres­ley 1956. Det var, tyck­te jag, en evig­het sen.

JAG GICK GA­TAN FRAM MED SAM­MA BUTT­RA BLICK, STÅL­KAM I BAK­FIC­KAN OCH LA­GOM MYC­KET BRYLCRE­ME I HÅ­RET. ETT TAG HA­DE JAG OCK­SÅ EN STILETT.

” Världs­nytt” från Al­gots i Borås som det såg ut 1956.

Ja­mes De­ans kra­scha­de Porsche Spy­der ut­an­för Cho­la­me. Olyc­kan in­träf­fa­de ba­ra da­gar in­nan hans and­ra film ”Ung re­bell” skul­le ha pre­miär.

Sto­ra ga­tan i Väs­terås i slu­tet av 50-ta­let. En fransk­byggd Ford rul­lar sak­ta för­bi de glim­man­de ne­on­lju­sen från bi­o­gra­fen Sa­ga och Eric Nils­sons Mu­sik med him­mel­ri­ket som kal­la­des spis­ar­bar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.