EN MYS­TISK LÄM­NING

Riksettan - - Gott & Blandat - Claes jo­hans­son hän­gi­ven scout­le­da­re

Vi var djupt in­ne i sko­gen, någ­ra kilo­me­ter från när­mas­te mil­jon­pro­gram­s­hus. En grupp scou­ter som vand­ra­de upp­ströms längs en bäck­få­ra, med kor­ta be­slut­sam­ma steg och lätt skram­lan­de ryggsäc­kar. Den värs­ta gnäl­lig­he­ten ha­de run­nit av och er­satts av en däm­pad för­und­ran över den allt mer om­slu­tan­de sko­gens ljud och dof­ter. För­mid­da­gen ha­de för­flu­tit i frå­gor.

En ma­jo­ri­tet dessvär­re om plat­sen för vår vand­ring.

Om Na­tu­ren.

Att fram­ma­na bil­den av mat och eld är en av de för­må­ner som kom­mer med att va­ra scout­le­da­re. Att få re­du­ce­ra va­ran­det till det ba­sa­la. Mat. Eld. Kniv. Yxa. För mig är det själ­va de­fi­ni­tio­nen av av­kopp­ling i en var­dag som tan­ge­rar att bli över­full. Att dess­utom få gö­ra det i nä­ra ge­men­skap med ett ny­fi­ket och lekfullt gäng el­va­å­ring­ar, det är en yn­nest. Med viss mö­da ha­de jag ma­nö­vre­rat mig för­bi de en­vi­sa na­tur­frå­gor­na och istäl­let gått över i en mo­no­log om sun­da yx­va­nor, nå­got som har vux­it att bli mitt högst per­son­li­ga kall, en kon­kret mot­stånds­akt från min si­da att för­sö­ka räd­da om så ba­ra någ­ra få av det upp­väx­an­de släk­tet från ett lätt för­fä­ran­de pek­skärms­be­ro­en­de. I bör­jan av sco­ut­ter­mi­nen padd­lar ung­ar­na i cir­kel och stocksurr­ning­ar na­j­jas med pek­fing­rars styr­ka till rang­li­ga ploc­ke­pinn. Men fram­åt av­slut­nings­haj­ken bru­kar ka­no- ter­na hål­la kurs och sla­nor för­e­nas i hårt drag­na knut­punk­ter och en kon­struk­tion kan re­sas mot him­len, en se­gel­duk läg­gas över, och i det­ta ge­men­samt bygg­da hus kan vi sit­ta länge och titta på den eld vi själ­va har ska­pat. Men det räc­ker lik­som in­te. För i des­sa ma­gis­ka stun­der kan man va­ra helt sä­ker på att nå­gon, längst in mot tält­du­ken, lik för­bas­kat pi­per:

– Vad är det där för träd? Bäc­ken bred­das. Bi­for­ka­tio­ner bil­dar korvsjö­ar, ro­li­ga ord att lä­ra ut, och till slut har vand­ring­en ta­git oss till en över­då­digt vac­ker glän­ta med tyd­li­ga spår av djur­liv. Plöts­ligt fin­ner jag mig snärjd i ett di­rekt­sänt frå­ge­pro­gram i äm­net Na­tu­ren.

– Vad är det där för sorts gro­da? – Vil­ket djur har baj­sat här? San­ning­en kom­mer här och nu och det är yt­terst ge­nant att er­kän­na det in­för mi­na duk­ti­ga le­dar­kol­le­ger i scout­rö­rel­sen. Jag är in­te ka­pa­bel att sva­ra på någ­ra na­tur­frå­gor över hu­vud ta­get. Jag är ge­nom­gri­pan­de kass på att spal­ta upp, klas­si­fi­ce­ra, ana­ly­se­ra, för­stå och mest av allt kom­ma ihåg sak­kun­ska­per om och or­saks­sam­band i na­tu­ren. Svam­par låt­sas jag in­te se. Mos­sa är grönt. Oli­ka blad är grö­na. Myr­stac­kar­na lig­ger i ett sär­skilt vä­der­streck. Träd är … bräns­le till eld, som i sin tur krä­ver kniv och yxa.

Helt ovän­tat fann jag en ut­väg i någ­ra miss­tänkt lik­si­di­ga ste­nar lag­da i en geo­met­risk ur­skilj­bar for­ma­tion. Vad kun­de den­na mys­tis­ka läm­ning va­ra? Ef­ter att no­ga be­grun­dat möj­lig­he­ten att det fak­tiskt var ett verk av ut­omjording­ar som strå­lat ner bum­ling­ar­na för sex mil­jo­ner år se­dan, ena­des grup­pen om att här ha­de bott män­ni­skor. In­te sten­ål­ders­män­ni­skor, tor­pa­re.

Helt plöts­ligt såg vi skogs­glän­tan i ett nytt ljus. Ge­ne­ra­tio­ners slit framför vå­ra ögon. De över­vux­na jord­lot­ter­na. Res­ter­na ef­ter en li­ten la­gård. Vi la­de ett pus­sel och in­stink­tivt bör­ja­de jag le­ta ef­ter den ob­li­ga­to­ris­ka av­skrä­des­hö­gen. Scou­ter­na var in­te se­na att hjäl­pa till, så som jag upp­fat­ta­de det, i en an­da av upp­rymd­het ef­ter att ha lyss­nat på mi­na all­ra fi­nas­te sop­högs­min­nen från den tid då jag var i de­ras ål­der och äg­na­de he­la som­mar­lov åt att kart­läg­ga och grä­va ut

just den ty­pen av läm­ning­ar. Jag be­rät­ta­de om de 33 hand­blåsta pils­ner­flas­kor­na jag hit­ta­de i bykro­gens släng­hög och den gu­la emaljskyl­ten med re­klam för Öst­gö­ta Cor­re­spon­den­ten – lands­or­tens störs­ta tid­ning. Den drog jag fram från un­der en sten och jag kom se­na­re att job­ba just där. På re­dak­tio­nen, in­te un­der ste­nen.

Prakt­histo­ri­en, som ung­ar­na ge­nast hän­för­de till 1800-ta­let, var när jag som 13-åring hit­ta­de en A-ford. Den stod en­sam i ungskog någ­ra kilo­me­ter från hem­met och vi fick me­mo­re­ra ut­se­en­det för att se­dan sö­ka oss fram till sva­ret i ett lex­i­kon som om­fat­ta­de all värl­dens kun­skap, hög­tid­ligt sam­lad i 1,5 me­ter helfrans­ka band. Ald­rig nå­gon­sin har mitt hu­vud va­rit så nä­ra att ex­plo­de­ra.

– Titta en plåt­bit, sa en av scou­ter­na, när jag lå­tit dem hit­ta sop­hö­gen av egen kraft. Så myc­ket mer än en plåt­bit, för­kla­ra­de jag, ty jag såg ome­del­bart vad det hand­la­de om, och nu in­led­des en kun­skaps­ö­ver­fö­ring som scou­ter­nas all­ra skick­li­gas­te le­dar­ut­bil­da­re skul­le kun­na bru­ka som mo­dell för he­la rö­rel­sens pe­da­go­gis­ka in­rikt­ning, om man ba­ra byt­te ut ”Vol­vo” mot björ­klav, får­tic­ka el­ler nå­got lik­nan­de. Plåt­bi­ten, stor som en lap­top, var ett styc­ke av en bil, nå­got som ing­en trod­de på. Men ef­ter att ha på­vi­sat punktsvet­sar­na och även för­kla­rat or­det tor­ped­vägg, slog jag fast att det var en bit av en Vol­vo jag höll i mi­na hän­der. Pres­sad och sam­man­satt i Olofström, slut­mon­te­rad i Gö­te­borg, just det, sta­den ut­an­för Li­se­berg. Nej, ing­en XC70. En Vol­vo PV 544. Ba­se­rat på de färg­frag­ment (Skif­fer­blå) som kun­de anas var det en B-mo­dell, vil­ket i sin tur in­ne­bar att det kun­de rö­ra sig om 1960 års mo­dell. Det år då den fyr­väx­la­de lå­dan kom. Al­la trod­de att jag ljög, men sa­ken klar­gjor­des av näs­ta plåt­bit som med be­dö­van­de tyd­lig­het och i av­sak­nad av en ka­ros­skarv kun­de ute­slu­ta det en­da tänk­ba­ra al­ter­na­ti­vet, en P210. Du­ett allt­så. Nå­gon så­dan ha­de de ald­rig hört ta­las om, ett svar som kan få väl­digt många att kän­na sig väl­digt gam­la. Som en sista upp­fost­ran­de gest vi­sa­de jag mär­ken ef­ter hur bi­len hug­gits upp med yxa och hur il­la så­dan han­te­ring rim­ma­de med an­svars­full verk­tygs­sed. Där fick jag ett visst ge­hör. Även ox­i­de­rings­pro­ces­ser be­rör­des och jor­dens kraft att bry­ta ner och ta tillbaka det som där hör hem­ma. Spe­ku­la­tio­ner­na om tor­pa­rens bil stegra­des me­dan vi vand­ra­de iväg, fria från frå­gor om na­tu­ren. Jag ha­de in­te hjär­ta att på­ta­la orim­lig­he­ten i hur des­sa blott­lag­da tids­la­ger för­höll sig till varand­ra; att det rör­de sig om en bilslakt ti­digt 1980-tal med tro­li­ga in­slag av kri­mi­na­li­tet. Dro­ger kan hel­ler in­te ute­slu­tas. Den ty­pen av ofil­tre­ra­de slut­sat­ser, ba­se­ra­de på tyd­li­ga spår av kon­takt­lim och lud­digt tyg på in­stru­ment­pa­ne­len, spa­rar jag till kom­man­de ter­mi­ner. Pre­cis som den sorg­li­ga histo­ri­en om den nu­me­ra helt utro­ta­de skat­teugg­lan.

FOTO: © VOL­VO

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.