R22 RE­VI­SI­TED

Riksettan - - Innehåll -

Vi har tur. Det är nå­gon in­ne i bygg­na­den. Sånt kan man in­te va­ra säker på. Fram­för allt in­te en helt van­lig mån­dag. Vi har par­ke­rat på bak­si­dan av Sve­ri­ges kanske bäst be­va­ra­de ben­sin­sta­tion – Tex­acomac­ken i Mörarp. Re­dan vid en has­tig an­blick ser den pre­cis li­ka im­po­ne­ran­de ut som när vi fil­ma­de här för teve­pro­gram­met K-märkt 1992. Ut ur verk­sta­den kli­ver en lång man och han ser glad ut, som om vi vo­re vän­ta­de. Han he­ter To­bi­as Ba­ger och är en gam­mel­bils­in­tres­se­rad skå­ning som me­kat med Vw-bubb­lor i he­la sitt liv och som till en bör­jan hyr­de in sig i verk­sta­den i Mörarp, un­der den epok när bu­ti­ken på fram­si­dan var bloms­ter­af­fär.

– Se­dan två år äger jag he­la sta­tions­bygg­na­den och har bör­jat åter­stäl­la bu­tiks­de­len till nå­got slags ori­gi­nal­skick. I tio år var det stängt men nu kan ni kom­ma in och tit­ta, sä­ger han och går fö­re.

I verk­sta­den står en fol­ka­buss un­der re­no­ve­ring och läng­re in finns bu­ti­ken med sto­ra föns­ter ut mot Rikstvå­an. Hyl­lor­na dig­nar av al­le­han­da bil­vårds­pro­duk­ter från 1950-ta­let: Tur­bo Au­to Po­lish, Holts Tar Re­mo­ver, Philip­son Ky­lar­rens­ning och Si­mo­niz Chro­me Cle­a­ner och en stor upp­sätt­ning av oli­ka ol­je­bur­kar med Cal­tex­lo­go­typ. Dess­utom al­la år­gång­ar av ben­sin­mär­kets Sve­ri­ge­kar­tor.

– De här gre­jer­na är mer en ut­ställ­ning. Men jag säl­jer en del pry­lar, ny­till­ver­ka­de mug­gar, t-trö­jor och de­ka­ler med Cal­tex­mär­ket samt ol­ja och 6-voltslam­por till ve­te­ran­bi­lar.

Han kun­de för öv­rigt li­ka gär­na valt en Tex­aco­skylt ute vid vä­gen ef­tersom macken het­te så från 1937 när förs­te äga­ren Carl West­berg öpp­na­de. Det gäll­de fram till 1947 då bo­la­get i Sve­ri­ge byt­te namn till Cal­tex, ba­ra för att by­ta till­ba­ka till Tex­aco 1967. Där­e­mot var det sam­ma ame­ri­kans­ka mo­der­bo­lag och sam­ma sop­pa he­la ti­den.

– Ibland är min mack start­punkt för ett ral­ly el­ler en cru­i­sing och då kan det bli knök­fullt med al­la bil­nör­dar här in­ne, be­rät­tar To­bi­as som hop­pas att Pärl­ral­lyt, som en gång pas­se­ra­de macken, ska åter­upp­stå.

Det som im­po­ne­rar mest in­om­hus är nog kon­tors­rum­met med en helt in­takt in­red­ning från Stig Stolts da­gar, den äga­re som Staf­fan Bengts­son och jag

träf­fa­de 1992 – då gick det fort­fa­ran­de att tan­ka på Tex­acomac­ken. Allt är spa­rat i ur­sprungs­skick på kon­to­ret. Den förs­te äga­ren Carl West­bergs klip­pal­bum står bland de tum­ma­de pär­mar­na i hyl­lan, den tys­ka däck­fir­man Ful­das vägg­kloc­ka tic­kar tyst och spri­der ett gult sken.

Be­va­ran­de­en­he­ten på Läns­sty­rel­sen i Mal­mö har va­rit här och tit­tat och upp­ma­nat To­bi­as att hands­kas var­samt med mil­jön. Bygg­nads­an­tik­va­rie Tho­mas Car­lquist, fli­tig skri­bent i Rik­set­tan, är den som läm­nat in en be­gä­ran om bygg­nads­min­nes­märk­ning.

Myc­ket ta­lar för att Tex­aco/cal­tex­mac­ken i Mörarp kom­mer att fin­nas kvar länge än – vår­dad av en eldsjäl och för­hopp­nings­vis med nå­got slags K-märk­ning på gång.

Det lil­la sam­häl­let Mörarp ha­de ett stra­te­giskt lä­ge när bi­lis­men ex­pan­de­ra­de på 1930-ta­let. Här pas­se­ra­de tra­fi­ken från Dan­mark, Helsing­borg och Mal­mö på väg mot Gö­te­borg, Oslo och Stock­holm. Av de fem ben­sin­sta­tio­ner som ur­sprung­li­gen fanns är tre av bygg­na­der­na kvar. Dock ut­an att nå­gon av dem säl­jer driv­me­del. För­u­tom Carl West­bergs väl­be­va­ra­de fun­kis­mack finns än­nu så länge även res­ter av Uno-x- och BPsta­tio­ner­na. En­ligt en ben­sin­bo­lags­kar­ta som vi har med i bi­len ska det ock­så ha fun­nits en Gulf­mack i Mörarp, men den ser vi där­e­mot inga spår av.

Vår väg går vi­da­re ge­nom den plat­ta skåns­ka lands­byg­den. Träddung­ar om­gär­dar de bond­går­dar vi pas­se­rar. De fyl­ler sä­kert en funk­tion när vin­den pis­kar på. Ef­ter byn Hyl­linge kom­mer vi till Strö­vel­storp. Mi­na as­so­ci­a­tio­ner till ort­nam­net går i förs­ta hand till den syr­li­ga Strö­vels­kor­ven som all­tid fanns på vår fa­miljs jul­bord. Den kom­mer just här­i­från!

Ol­le Jo­hans­son lan­se­ra­de kor­ven 1952, och till en bör­jan till­ver­ka­des den hem­ma i käl­la­ren. Fa­mil­je­fö­re­ta­get väx­te i takt med fram­gång­ar­na och ha­de som mest 50 an­ställ­da och en år­lig om­sätt­ning på 40 mil­jo­ner kro­nor. Ty­värr sål­des allt till Fin­dus 1984. Det fö­re­ta­get la­de ner till­verk­ning­en re­dan ef­ter ett par år. En trå­kig ut­veck­ling för al­la oss som gil­la­de Strö­vels­korv.

Vi åker på Gam­la Malmö­vä­gen och upp­täc­ker till vår sto­ra för­vå­ning ben­sin­bo­la­get BP:S gul­grö­na lo­go­typ pre­cis in­till en verk­stad som är skyl­tad Dal­går­dens Bil. Det är över­ras­kan­de ef­tersom BP köp­tes upp av nors­ka Sta­toil 1993. Men den här har up­pen­bar­li­gen bli­vit kvar. Tre gu­la och grö­na pum­par blän­ker i det skar­pa sol­ske­net på den kak­la­de pum­pön. Här finns ett myste­ri­um att lö­sa.

Bil­fir­mans äga­re Jim­my Jo­hans­son vi­sar gär­na upp sin mack och be­rät­tar allt det han kan om histo­ri­ken.

– Bp-sta­tio­nen star­ta­des av Kjell Ols­son 1947 och var i drift fram till 1968. Jag köp­te den i sam­band med att jag star­ta­de min bil­fir­ma. Se­dan dess re­no­ve­rar och kom­plet­te­rar jag den bit för bit. De tre pum­par­na är in­te de ur­sprung­li­ga men ser li­ka­da­na ut som ori­gi­na­len och är från rätt år­tal. Det var Su­ne Fel­be, som länge drev Bp-macken i Mörarp, som er­bjöd mig att ta över dem. Själv­klart slog jag till.

Vi går in un­der det ut­skju­tan­de sned­ta­ket till sta­tions­hu­set och ham­nar i en bu­tik full av Bp-pry­lar på hyl­lor­na och ett gam­malt skylt­skåp i te­ak.

– Jag får många ny­fik­na be­sö­ka­re trots att jag in­te gör nå­gon re­klam. Många stan­nar till och tar bil­der och ibland när jag kom­mer hit på mor­go­nen kan jag upp­täc­ka att folk ställt nå­gon gam­mal Bp-pryl vid dör­ren som gå­va till macken. Det känns trev­ligt. Jag har till och med fått till­ba­ka den höga skylt­stol­pen av en bon­de som un­der ett de­cen­ni­um ha­de haft den hem­ma på går­den som lamp­stol­pe. Nu tyck­te han att det var dags att den kom till­ba­ka till sin rät­ta plats.

Det är up­pen­bart att Jim­my gil­lar Bp-pry­lar och han tror att det ska gå att kom­bi­ne­ra macken med bil­för­sälj­ning och verk­stad.

– På sikt vill jag äg­na mig mer åt att me­ka med ve­te­ran­bi­lar. Den gam­la BP­verk­stan är en myc­ket lämp­lig och trev­lig plats för det, sä­ger en nöjd äga­re av en välskött nostal­gi­mack.

Lan­dets gam­la riks­vä­gar har en histo­ria som är be­tyd­ligt äld­re än bi­lis­men. Riks­väg 2 har till sto­ra de­lar sam­ma sträck­ning som den gam­la så kal­la­de Kungs­vä­gen mel­lan Dan­mark och Nor­ge. Nu­me­ra är he­la Rikstvå­an er­satt av E6:an och den gam­la riks­vä­gen har bli­vit ett lug­na­re al­ter­na­tiv för den som in­te har så bråt­tom.

När vi kom­mer till Mar­gre­te­torps Gäst­gifva­re­gård en bit norrut så er­in­rar jag mig att det re­dan på 1300-ta­let ska ha le­gat ett över­natt­nings­stäl­le här. Un­der al­la år sen dess har det fun­nits ett nä­rings­stäl­le som ser­ve­rat mat och dryck. Gäst­gi­ve­ri­et ser in­bju­dan­de ut där det lig­ger in­bäd­dat i gröns­kan om­gi­vet av gat­stenslag­da gång­vä­gar och en bilin­fart. Jag fun­de­rar på om det kan va­ra ori­gi­nal­sten från Rikstvå­an men slår bort tan­ken. Den här väg­be­lägg­ning­en ser ny ut och mås­te nog va­ra om­lagd i mo­dern tid.

Snett över Rikstvå­an lig­ger än­nu en mo­dern forn­läm­ning, den ned­lag­da men väl­vår­da­de Es­so-macken från 1950-ta­let. Vi skrev om den i Rik­set­tans re­por­tage för el­va år se­dan och nu kan jag kon­sta­te­ra att allt är sig likt. Sam­ma fi­na lek­saks­af­fär i lant­han­deln och sam­ma enk­la men tids­ty­pis­ka Es­so-sta­tion i väg­kan­ten fram­för af­fä­ren. Bakom allt står Ber­til Si­mons­son, han som just ha­de fix­at till macken vid vårt för­ra be­sök. Idag äg­nar han sig mest åt re­no­ve­ring av ve­te­ran­bi­lar.

– Jag är nöjd med macken som den ser ut idag. Det en­da jag sak­nar är en oval Es­so-skylt. Den skul­le jag hänga upp i top­pen av ori­gi­nal­stol­pen på and­ra si­dan ut­an­för pum­pön.

I nor­ra ut­far­ten av sam­häl­let bör­jar det som vi­sar sig va­ra den mest in­tres­san­ta bit av en riks­väg som vi nå­gon­sin åkt på. Man sväng­er av väs­terut på Hal­land­så­sens syd­slutt­ning och föl­jer till en bör­jan Po­stri­dar­nas väg som ef­ter ett par kilo­me­ter över­går i Gam­la Riks­vä­gen. Den är bå­de bac­kig och kur­vig och så smal att två bi­lar ba­ra kan mö­tas i bredd på nå­gon av mö­tes­plat­ser­na. På 1930-ta­let var bi­lar­na myc­ket färre och riks­vä­gar­na bygg­des in­te bre­da­re än så här. Vi mö­ter in­te en en­da bil och kan

PÅ 1930-TA­LET VAR BI­LAR­NA MYC­KET FÄRRE OCH RIKS­VÄ­GAR­NA BYGG­DES IN­TE BRE­DA­RE ÄN SÅ HÄR. VI MÖ­TER IN­TE EN EN­DA BIL OCH KAN KÖ­RA I BEHAGLIGT TEMPO OCH BA­RA NJUTA AV RE­SAN.

med Hal­lands­kus­ten som mo­tiv. Den in­ter­na­tio­nellt upp­skat­ta­de mo­der­nis­ten Ol­le Bært­ling är ock­så född och upp­vux­en här. En av hans skulp­tu­rer står vid Nis­san­ka­jen mitt i stan, två and­ra finns i kvar­te­ret Bært­ling vid hög­sko­lan. En an­nan gi­gant, Pablo Pi­cas­so, do­ne­ra­de ett högsmalt ku­bis­tiskt kvin­no­hu­vud i sand­bläst­rad be­tong till sta­den 1972. Den lär, obe­grip­ligt nog, ha upp­rört många Halm­stads­bor. Idag är skulp­tu­ren i Pi­cass­o­par­ken all­mänt ac­cep­te­rad och kan stu­de­ras vid Nis­sans öst­ra strand strax ne­dan­för te­a­tern.

Jag blir li­te su­gen på att stan­na i Halm­stad och kol­la in all konst och helst åka ut de tre kilo­me­ter­na till Ho­tell Ty­lö­sand för att se nå­gon av al­la de­ras haj­pa­de fo­tout­ställ­ning­ar. The man who shot the se­ven­ti­es vi­sas när vi är på snabb­vi­sit i stan och det hand­lar om den hy­pa­de brit­tis­ke fo­to­gra­fen Mick Rocks por­trätt av Da­vid Bowie, Syd Bar­rett, Lou Reed och and­ra po­pi­ko­ner.

Ute på lands­byg­den igen och snart ett stopp i Holm där Rikstvå­an pas­se­ra­de. Vi har am­bi­tio­nen att för­sö­ka hit­ta den ex­ak­ta plat­sen där en klas­sisk Mo­bil­mack länge stod. Den ex­i­ste­ra­de vid för­ra spa­nings­re­san för el­va år se­dan, även om den re­dan då var stängd. Se­dan dess har den de­mon­te­rats och flyt­tats till Skrea strand där den skul­le byg­gas upp igen. Nu­va­ran­de äga­ren har in­te hun­nit med det projektet och av­slö­jar att han kan tänka sig att säl­ja macken ”om det är nå­gon som vill ha en ovan­lig frig­ge­bod”.

Rik­set­tans ut­sän­da vill än­då kol­la om det finns någ­ra spår av Mo­bil­mac­ken i Holm. Kanske res­ter­na av pum­pön el­ler någ­ra gam­la ka­kel­plat­tor. Vi ir­rar om­kring till fots längs Rikstvå­an och till slut är vi fram­me vid en öde­tomt strax in­till vä­gen. As­fal­ten på in­far­ten är del­vis grästäckt men det känns som vi är på rätt plats. I två sto­ra jord­hö­gar hit­tar vi bi­tar av be­tong med mon­te­ra­de ka­kel­plat­tor. Det skul­le kun­na va­ra pum­pön, tän­ker vi. En gran­ne på tom­ten in­till be­kräf­tar att vi är på rätt plats.

tau­rang­er med bå­de skejt­ba­nor och orm­ter­ra­ri­er. Un­der re­sans gång har det up­pen­bar­li­gen fun­nits ent­re­pre­nö­rer som misskött Au­to­mo­bi­len och av det som var tänkt som ett halländskt Las Vegas åter­står ba­ra ett par slit­na byggnader i korsvirkesstil, idag flyktingförläggning. Dri­vor av gum­midäck lig­ger ut­sprid­da vid den igen­vux­na go-cart­ba­nan. Au­to­mo­bi­len idag är kanske in­te så myc­ket att be­va­ra – men projektet var in­tres­sant en gång i ti­den. Jan Jörn­mark som myn­ta­de ut­tryc­ket Över­giv­na Platser har skri­vit en hel del om Au­to­mo­bi­len i si­na böc­ker och be­skri­ver an­lägg­ning­en som bå­de ”spek­ta­ku­lär och för­fär­lig”.

Näs­ta stopp på re­san är en trev­lig över­rask­ning. Det som först ser ut att va­ra en li­ten obe­man­nad Din-x-mack i Mo­rup rym­mer myc­ket mer. Strax in­till Rikstvå­an lig­ger en bei­ge bygg­nad som ver­kar fun­ge­ra bå­de som bo- stad, bil­verk­stad och mack. El­ler tapp som man sä­ger här på väst­kus­ten.

I ett av de sto­ra fönst­ren mot vä­gen prun­kar en stor pe­lar­gon­od­ling. En kvin­na öpp­nar när vi knac­kar på den sma­la en­tré­dör­ren. Vi kom­mer in i en kom­bi­na­tion av bu­tik för bilpry­lar och kon­tor som är fyllt av pär­mar och te­le­fon­ka­ta­lo­ger. I en fåtölj tro­nar kat­ten Put­te.

– Put­te är gam­mal i går­den här på bil­verk­sta­den och ett trev­ligt säll­skap, sä­ger Ani­ta Jo­hans­son och ler ett av si­na

AV AU­TO­MO­BI­LEN OCH DET SOM VAR TÄNKT SOM ETT HALLÄNDSKT LAS VEGAS ÅTER­STÅR BA­RA ETT PAR SLIT­NA BYGGNADER I KORSVIRKESSTIL, IDAG FLYKTINGFÖRLÄGGNING.

Man får näs­tan as­so­ci­a­tio­ner till ett pryl­be­lam­rat ga­rage i en 1940-tals­film. Allt är ol­je­fläc­kat, pa­ti­ne­rat och till sy­nes oord­nat, men man anar att här finns allt som be­hövs för att me­ka med gam­la bi­lar. Ani­ta be­rät­tar att det hän­der att ung­do­mar kom­mer in och frå­gar om de får ki­ka på in­red­ning­en och kän­na på stäm­ning­en från en an­nan epok. Det får de.

På grann­tom­ten lig­ger den sto­ra svar­ta kvarn ut­an ving­ar som un­der många år var Rikstvå­ans mest upp­se­en­de­väc­kan­de tu­rist­fäl­la, möj­li­gen i kon­kur­rens med Au­to­mo­bi­len. Många se­mester­bi­lis­ter har fi­kat i kvar­nen el­ler i den sto­ra Ess­sota­ver­nan på tom­ten in­till. Bäg­ge stäl­le­na fick över en natt mins­kat kun­d­un­der­lag när mo­tor­vä­gen öpp­na­de 1988, ba­ra en kilo­me­ter ös­ter om Mo­rup. Idag står bygg­na­der­na över­giv­na och för­fall­na. Trist och li­te märk­ligt med tan­ke på att den gam­la riks­vä­gen sä­kert har en del fi­ka­sug­na tra­fi­kan­ter.

Ett gam­malt vy­kort från Björ­käng le­der till näs­ta stopp vid den sto­ra ano­ny­ma bygg­nad som var mo­tell fram till 1980-ta­let. På par­ke­ring­en har nu­me­ra The Old Cru­i­sers sin po­pu­lä­ra tors­dags­träff med mas­sor av ski­nan­de jän­ka­re som kom­mer från när och fjär­ran. Övrig tid är plat­sen öde.

I Träslövslä­ge ser vi ha­vet igen. Här i Hal­lands älds­ta fis­ke­lä­ge kan man hand­la skal­djur från en en­kel ki­osk el­ler ba­ra sträc­ka på be­nen en stund och njuta av mil­jön. Jörgen kö­per ett halv­ki­lo dags­färs­ka havs­kräf­tor och äter dem ute i blås­ten. Själv sit­ter jag kvar in­ne i bil­vär­men och lyss­nar på Dy­lans Mo­dern Ti­mes- al­bum. Vi pra­tar en stund om för­sla­get att Dy­lan nå­gon gång kom­mer att få No­bel­pri­set i lit­te­ra­tur. ”Kanske när Aka­de­mi­en har ta­git in fler ung­do­mar som Da­ni­us och Ös­ter­gren” är vår ge- men­sam­ma ana­lys. Vi anar in­te hur rätt vi kom­mer att få någ­ra vec­kor se­na­re.

Från vårt håll kal­las in­far­ten till kuror­ten Var­berg lämp­ligt nog Söd­ra Vä­gen. Det är en lätt­par­ke­rad stad och det går till ex­em­pel att stäl­la bi­len i So­ci­e­tets­par­ken nä­ra Kall­bad­hu­set. På and­ra si­dan järn­vägs­räl­sen lig­ger Var­bergs Gäs­tis strax in­till den sten­lag­da Riks­väg 2. En vägg­mål­ning som fö­re­stäl­ler Jan Myr­dal, pra­tan­de i mo­bil­te­le­fon, av­slö­jar att vi kom­mit rätt. Han och ho­tel­lets äga­re, Las­se Diding, är go­da vän­ner och på ho­tel­let de­lar Jan Myr­dal ut sitt år­li­ga Le­nin­pris. Det har bland and­ra gått till Sven Lin­dqvist, Sven Woll­ter och Mat­ti­as Gar­dell. And­ra har av­böjt av ide­o­lo­gis­ka skäl.

När mång­mil­jo­nä­ren Diding tog över an­ri­ka Gäs­tis för tio år se­dan lät han byg­ga en kopia av ett badhus i Sankt Petersburg, det som ha­de haft Lenin som stamgäst. Vi in­le­der ho­tell­kväl­len

DIDING LÄT BYG­GA EN KOPIA AV ETT BADHUS I SANKT PETERSBURG, DET SOM HA­DE HAFT LENIN SOM STAMGÄST.

Riks­väg 2 – i or­ter som Värö­bac­ka kan man ba­ra kä­ka piz­za el­ler ke­bab. Var­för det­ta en­for­mi­ga ut­bud av lunch­stäl­len i vårt land? Jäm­för med en bil­re­sa på gam­la Rou­te Na­tio­na­le 7 i Frank­ri­ke där man kan få en tre­rät­ters­me­ny med väl­la­gad hus­mans­kost i var­je by. Var­för är det så omöj­ligt i Sve­ri­ge?

Läng­re fram i Öl­me lig­ger Re­se­va­ru­hu­sets lop­pis. Vi ro­tar runt li­te bland pry­lar­na och hit­tar en in­ra­mad ama­tör­mål­ning av vä­gen. Vi in­bil­lar oss att det är Rikstvå­an. Lop­pis­che­fen be­rät­tar att här­i­från Öl­me kom fot­bolls­spe­la­ren Mag­nus ”Öl­me” Jo­han­son, som tog sju all­svens­ka guld med Blå­vitt och även ett tag var proffs i hol­länds­ka Gro­ning­en. När vi på hem­ma­plan bör­jar kol­la upp­gif­ter­na om Öl­me så vi­sar det sig att lop­pis­che­fen har miss­upp­fat­tat allt. Mag­nus Jo­hans­son kom i själ­va ver­ket från or­ten Öl­me i Värm­land – där­av smek­nam­net.

En bit fö­re Kungs­bac­ka rin­ner Rolfsån ner mot Kungs­bac­kafjor­den och kor­sar Rikstvå­an. Re­dan på 1600-ta­let bygg­des en kall­mu­rad sten­valvs­bro just här. Den är fort­fa­ran­de är an­vänd­bar, om än in­te för bi­lar. Hur riks­vä­gen gick på 1950-ta­let kan man se om man stu­de­rar om­rå­det mel­lan gam­la Rolfs­bron och den nya be­tong­bron. Där lig­ger en bit asfalterad väg med vit, söndervittrad mittlinje som le­der rakt ner mot Rolfsån. Här mås­te allt­så ha gått yt­ter­li­ga­re en bro som nu är ri­ven. På and­ra si­dan vatt­net står ett cir­ka 15 så gott som iden­tis­ka stockcar­bi­lar, re­jält buck­li­ga. Fram­me i Kungs­bac­ka blir det lunch­pa­us. Störs­ta hu­set på tor­get ser in­tres­sant ut och det vi­sar sig ha en bro­kig histo­rik. Det mo­der­nis­tis­ka Domus­va­ru­hu­set Fack­lan in­vig­des 1963 och var in­led­nings­vis in­te så po­pu­lärt – ”fu­last i Kungs­bac­ka” fanns det nå­gon som an­såg. Domus la­de ner och Pos­ten tog över bygg­na­den. 2004 var det dags för näs­ta för­vand­ling. Då in­vig­des Bi­osta­den Fack­lan med pom­pa och ståt. He­la hu­set ha­de gjorts om till film­pa­lats med fem sa­long­er. För­u­tom kvälls­fö­re­ställ­ning­ar­na så vi­sas det ock­så skol­film, nå­got som Kung­bac­ka kom­mun var först med i Sve­ri­ge i slu­tet av 1970-ta­let. He­la sats­ning­en har bli­vit en stor suc­cé, lä­ser jag i lo­kal­tid­ning­en un­der sus­hi­lun­chen på Café Naams ute­ser­ve­ring. Där­i­från har vi fin ut­sikt över folk­li­vet och den sto­ra skulp­tu­ren Li­vets träd. Ett gans­ka vac­kert torg som har go­da chan­ser att bli en vik­tig mö­tes­plats, tän­ker vi. Den bru­ta­la för­änd­ring av de svens­ka tor­gen som äg­de rum i de fles­ta mel­lansto­ra stä­der på 1960-ta­let är histo­ria och nya ar­ki­tek­ter och po­li­ti­ker har kom­mit

DÄR LIG­GER EN BIT ASFALTERAD VÄG MED VIT, SÖNDERVITTRAD MITTLINJE SOM LE­DER RAKT NER MOT ROLFSÅN.

går gans­ka bra att för­sö­ka föl­ja den rut­ten idag. Det vill sä­ga om man har tid, tå­la­mod och ner­ver av stål.

På vä­gen ge­nom in­nersta­den pas­se­rar vi Sve­ri­ges störs­ta id­rotts­a­re­na Ul­le­vi, som bygg­des till Fot­bolls-vm 1958. Här gav Hå­kan Hell­ström två ut­sål­da kon­ser­ter in­för 140 000 åhö­ra­re vå­ren 2016. Blå­vitt har där­e­mot läm­nat Ul­le­vi för att spe­la på den ny­bygg­da id­rotts­plat­sen som bygg­des istäl­let för riv­na Gam­la Ul­le­vi. Nam­net på den nya are­nan blev märk­ligt nog Gam­la Ul­le­vi, ett namn­för­slag sig­ne­rat aka­de­mi­le­da­mo­ten Stu­re Al­lén. Gö­ter­borgs­hu­morn döp­te den för­stås till Stu­re­plan.

In­nan man kor­sar Gö­ta älv har man Nor­ra Larm­ga­tan på vänst­ra si­dan. Nu är det dags för li­te över­kurs:

Här i num­mer 6 slog Cue Club upp por­tar­na vin­tern 1966, mitt i det som idag är par­ke­rings­hu­set i Nords­tan. Klub­bä­ga­ren Styr­björn Col­li­an­der fick ome­del­bart dit de bästa banden in­om pop och blues. Klub­ben fick lov att flyt­ta ef­ter ett år och ham­na­de i ett än­nu bätt­re lä­ge nä­ra Rikstvå­an/gam­la E6:an på Köp­manga­tan 52 vid Drott­ning­tor­get. På innestället Cue Club spe­la­de al­la de hetaste banden på den ti­den. I de trånga, mör­ka och rökiga lo­ka­ler­na kun­de man hö­ra Ji­mi Hend­rix Ex­pe­ri­ence, John May­all and the Blues­bra­kers, Down­li­ners Sect, The Ani­mals, Chi­ca­go och för­stås Ta­ges, Ma­scots och Hep Stars. Klub­bä­ga­rens liv slu­ta­de syn­ner­li­gen tra­giskt när en 23-åring från Lv6 sköt ihjäl Col­li­an­der och en ton­å­rig be­sö­ka­re i feb­ru­a­ri 1976.

Vi när­mar oss Kungälv via Lil­la Kong­a­hälla­vä­gen, över hol­men med Bo­hus fäst­ning i Nord­re älv. Vi är fram­me vid Ho­tell Fars Hatt. Det här stäl­let har anor från 1600-ta­let men den gam­la Stads­hus­käl­la­ren brann ner och ett nytt mo­dernt ho­tell upp­för­des och döp­tes vid in­vig­ning­en 1958 till Fars Hatt, ef­ter ett av tor­nen på Bo­hus fäst­ning.

När Volvos pre­stige­fyll­da sport­vagn P 1800 skul­le pre­miär­vi­sas för den svens­ka pres­sen i maj 1961 val­de man att gö­ra det vid Ho­tell Fars Hatt i Kungälv. Gun­nar Eng­ellau och hans kol­le­ger pre­sen­te- ra­de bi­lens tek­nis­ka da­ta och där­ef­ter fick jour­na­lis­ter­na prov­kö­ra Volvos mesta sport­bil. Re­sul­ta­tet blev lovord i pres­sen och tid­ning­en Mo­tor­fö­ra­ren skrev:

Svensk-ita­li­ensk lin­je­fö­ring har i Vol­vo P1800 in­gått en till­ta­lan­de ele­gant för­e­ning. Man nju­ter av hur lätt man hål­ler ovan­ligt höga marsch­far­ter på go­da vägar. Volvos sport­vagn är ett yp­per­ligt al­ter­na­tiv för den som vill ha en snabb, kom­for­ta­bel, väg­sä­ker och lätt­körd bil till ett gott in­köps­pris och en låg drifts­kost­nad.

Först på se­na­re år har det läckt ut att det var de­sig­nern Pel­le Pet­ters­son som ri­ta­de bi­len – i Ita­li­en.

Ho­tell Fars Hatt med en tids­ty­pisk ne­on­skylt och många in­red­nings­de­tal­jer från 1950-ta­let är en fin väg­mil­jö från bi­lis­mens guld­ål­der. Väl värd ett be­sök, med el­ler ut­an egen Vol­vo P1800.

I DE TRÅNGA OCH RÖKIGA LO­KA­LER­NA PÅ INNESTÄLLET CUE CLUB SPE­LA­DE AL­LA DE HETASTE BANDEN PÅ DEN TI­DEN.

Macken i Mo­rup.

Där ben­sin­pum­par­na stod väx­er nu ogräs. Fun­da­men­tet kal­las PUMP-Ö. Nynäs som drev macken fanns mel­lan åren 1928–1981. To­bi­as Ba­ger tog över Mö­rarps gam­la Tex­acosta­tion för någ­ra år se­dan och tän­ker be­va­ra det gam­la kon­to­ret i sitt ori­gi­nal­skick.

Skåns­ka Mörarp har all­tid va­rit ett stra­te­giskt stopp för re­se­nä­rer på gam­la Rikstvå­an och bi­lar­na kun­de stå i kö för att få tan­ka. E S . N E K C A M X E LT A C : O T O F

Bp-macken i Strö­vel­storp öpp­na­de 1947 och var i bruk fram till 1968. Nu­va­ran­de äga­ren Jim­my Jo­hans­son har gjort ett fan­tas­tiskt jobb och han har sam­lat på sig mas­sor av Bp-pry­lar.

Ber­til Si­mons­son har vår­dat sin lil­la Esso­mack från 1950-ta­let.

En tids­ty­piskt lay­ou­tad in­bju­dan till in­vig­nings­fes­ten 1955 för Mo­tell Hallandsåsen och Gulfsta­tio­nen. Mo­tel­let finns kvar men är nu­me­ra helt om­byggd. Men det gam­la skyl­ten har spa­rats.

I den kilo­me­ter­långa bac­ken vid Hal­land­så­sens nor­ra slutt­ning går mo­tor­vä­gen och gam­la rikstvå­an pa­ral­lellt. Rikstvå­an till hö­ger.

Ut­med Rikstvå­an På en öde­tomt Gö­ran Wi­li Holm hit­tar av den fi­na lis någ­ra res­ter ned­lagd en som var Mo­bil­mack be­sö­ket 2005. re­dan vid för­ra

Gäs­ter­na ba­dar om­giv­na av Le­nin­bys­ter på Ho­tell Gäs­tis i Var­berg. Vid en­trén från gam­la Rikstvå­an tar en må­lad Jan Myr­dal emot Rik­set­tans Gö­ran Wil­lis.

Press­vis­ning av den spril­lans nya Vol­vo P1800 i maj 1961 fram­för Ho­tell Fars Hatt i Kungälv.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.