Brän­nebro­na

Riksettan - - Tillbehör -

Brän­nebro­na Gäs­tis är ett av Sve­ri­ges mest om­skriv­na mo­tell och fak­tiskt en av få svens­ka byggnader i goo­gie-stil. I USA ha­de be­tong­fab­ri­kö­ren Ernst Skarp sett mas­sor av märk­li­ga byggnader som pla­ce­rats in­till ame­ri­kans­ka hig­h­ways. En ki­osk kun­de se ut som en jät­te­ham­bur­ga­re och ett mo­tell kun­de be­stå av en mas­sa in­di­an­tält. He­la ti­den hand­la­de det om att kom­ma på nå­got spek­ta­ku­lärt som fick tra­fi­kan­ter­na att stan­na upp.

Hem­ma i Sve­ri­ge bör­ja­de Skarp fun­de­ra på hur han skul­le kun­na få bi­lis­ter­na på Riks­väg 6 att brom­sa in. Han tog hjälp av bygg­nads­in­gen­jö­ren Curt Wä­ner­lid och 1961 kun­de det nya mo­tel­let in­vi­gas. Be­tong­rö­ren på fa­sa­den och i en­trén häm­ta­des från grann­tom­ten där Ernst Skarp ha­de sitt ce­ment­gju­te­ri.

Tio år se­na­re kom­plet­te­ra­des mo­tel­let med en re­stau­rang­del. På mo­tell­ta­ket satt en stor ne­on­skylt med en bild av en brand på en bro. Där­av nam­net Brän­nebro­na.

Den som gjor­de att Rik­set­tan fick upp ögo­nen för det ovan­li­ga mo­tel­let var för­fat­ta­ren Jan Jörn­mark. Re­dan 2007 skrev han ett stort re­por­tage i Rik­set­tan där han be­rät­ta­de he­la histo­ri­en om mo­tel­let och Väs­ter­göt­lands egen be­tong­kung. Tro­ligt­vis ha­de Skarp yt­ter­li­ga­re en av­sikt med det ovan­li­ga mo­tel­let – han vil­le gö­ra re­klam för be­tong­en som bygg­nads­ma­te­ri­al.

Jan Jörn­mark väck­te vårt in­tres­se för Brän­nebro­na och vi har åter­vänt till mo­tel­let åt­skil­li­ga gång­er. En gång till­sam­mans med bygg­nads­an­tik­va­ri­en Tho­mas Car­lquist som fick upp­dra­get att ut­re­da om man skul­le kun­na K-mär­ka mo­tel­let. Tid­ning­en Rik­set­tan an­sök­te till och med om att det skul­le bli bygg­nads­min­ne. Det blev avslag ef­tersom man tyck­te att an­lägg­ning­en vis­ser­li­gen var in­tres­sant men allt­för för­änd­rad om man jäm­för med det ur­sprung­li­ga mo­tel­let från 1961. Bland an­nat har den bru­na fär­gen er­satts, först med vitt och där­ef­ter med ro­sa.

På 1990-ta­let fick Brän­nebro­na kon­kur­rens av en ny Din­ners vägre­stau­rang och se­dan dess har det gått ut­för. Nu­me­ra an­vänds Brän­nebro­na som flyktingförläggning och jät­tekoc­ken ovan­på fa­sa­den har ploc­kats ner för att ing­en ska tro att det finns ett mo­tell och en re­stau­rang.

Brän­nebro­na Gäs­tis och Mo­tell fick en ud­da fa­sad för att bi­lis­ter­na skul­le loc­kas att stan­na till. Mo­tel­let är nu­me­ra stängt men här får ni möj­lig­het att byg­ga ett eget Brän­nebro­na.

Det här är jak­ten på Max Gum­pels för­lo­ra­de Lin­coln Con­ti­nen­tal, ock­så en re­sa i ti­den för­bi Vit­tinge-par­ken, där Owe Thör­nqvist en gång sjöng si­na förs­ta vi­sor. Vä­gen till Mor­gon­gå­va, helt en- kelt, en slum­ran­de bruks­i­dyll i väst­ra Upp­land, där Tes­sy blev över­körd av tå­get och far­bror Wal­ter svor på att han en gång såg en li­ten tom­te. Själv – som väl­digt li­ten – kun­de jag sik­tas i en gis­ten eka ute på Ram­sjön, som ock­så den lig­ger där, helt nä­ra riks­väg 72 i Mor­gon­gå­va. Det var på den vä­gen vi nu fär­da­des.

Man kom­mer dit ge­nom att cirk­la runt bland ron­del­ler­na norr om Uppsa­la, där 72:an för en stund slår föl­je med riks­väg 55 mot En­kö­ping. Till sist får man i al­la fall en Shell-mack på väns­ter si­da och det är där man sväng­er hö­ger in på vad jag me­nar är rik­ti­ga riks­väg 72.

Det be­kräf­tas gans­ka snart av en gam­mal ben­sin­pump av mär­ket Koppar­trans. Den står vid en hus­ga­vel på väns­ter si­da. Ur bruk för länge sen, för­stås, men vad gör väl det. Koppar­trans är för all­tid Koppar­trans.

På sam­ma hus­ga­vel sit­ter bak­de­len av en gam­mal Peu­geout som lim­mad på väg­gen. Bil­num­ret är KRY 919. Med tan­ke på bi­lens då­li­ga skick och bris­ten på fram­del skul­le man kun­na sä­ga att den är falsk­skyl­tad. Ock­så ak­tersnur­ran

inga ben­sin­sta­tio­ner alls. Som i Jär­lå­sa. Kvar av Gulf-macken som en gång låg där finns sålun­da ba­ra en vit, av­flag­nad stol­pe.

Ut på vä­gen igen. Vit­tinge näs­ta. Pre­cis fö­re sam­häl­let en li­ten vit skylt som pe­kar hö­ger rakt in i sko­gen. Det är där Vit­tinge-par­ken göm­mer sig, där bland trä­den som en cy­klist vid namn Owe Thör­nqvist en­ligt egen ut­sa­go kom ving­lan­de med en nyfång­ad dam på ra­men. På fest­plat­sen, för­stås. Lå­ten spe­la­des in på Met­ro­no­me den 20 feb­ru­a­ri 1955 som en av Owes förs­ta ski­vor i hans till sy­nes änd­lö­sa pärl­band av spets­fun­di­ga slag­däng­or.

Och tex­ten bör­jar:

Hej, god­dag,hur står det till med da­men? Säg vill ni sit­ta upp på ra­men? Jag bju­der, jag bju­der på skjuts på min ve­lo­ci­pe’ hop­pa upp och följ me’ så ska vi ta en sväng till par­ken å tit­ta, slan­tar har jag så nog ska vi hit­ta på nå­ge’ skoj, vi kan de­la på en Ci­tro­nil och kas­ta pil För se i Vit­tinge­par­ken e’ de’ dans i kväll.

Typiskt Thör­nqvist. Och om ni sen und­rar vad Ci­tro­nil är för nå­got, så var det en läs­ke­dryck som in­tro­du­ce­ra­des re­dan 1911 för att se­dan snabbt bli li­ka po­pu­lär och om­tyckt som, ja, Pom­mac.

Vit­tinge­par­ken är från 1936, Owes förs­ta eg­na min­nen från slu­tet på 40-ta­let, då han in­tog sce­nen i Vit­tinge med en li­ten sko­lor­kes­ter från Uppsa­la som het­te Red Al­lans Kvar­tett. Res­ten – som all­tid – histo­ria.

Se­dan dess är par­ken re­stau­re­rad, den gam­la dans­ba­nan ri­ven och er­satt av en ny med tak och ett golv som man in­te ram­lar rakt ige­nom. Men de gam­la lot­te­ri­stån­den finns än­nu kvar, lik­som pil­kast­ning­en, där Owe Thör­nqvist en som-

En hus­ga­vel med en gam­mal ben­sin­pump från Koppar­trans, bakän­dan på en skro­tad Peu­geout och en ut­tjänt ut­om­bordsmo­tor häl­sar bi­lis­ter­na väl­kom­na till riks­väg 72 mot Mor­gon­gå­va.

Hal­lå, är det nån där? Rik­set­tans ut­sän­de le­tar ef­ter livs­tec­ken på bak­si­dan av den se­dan länge igen­bom­ma­de Puc­ko­fa­bri­ken i Jär­lå­sa.

FOTO: UPPSA­LA- BILD

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.