GRÄDD­FIL TILL MOR­GON­GÅ­VA

Riksettan - - Tillbehör -

Även den mest oan­sen­li­ga väg har en in­tres­sant histo­ria att be­rät­ta. Det fram­gick snart när en av vå­ra mest er­far­na väg­spa­na­re gav sig ut på riks­väg 72 mel­lan Uppsa­la och Sa­la. Må­let var att spå­ra en unik Lin­coln Con­ti­nen­tal men det kom ock­så att hand­la om en folk­park i Vit­tinge och en ste­ril­gräd­de­fa­brik i Jär­lå­sa.

som häng­er där har för länge sen gjort sitt.

Med en stor och klar ok­to­ber­sol i ryg­gen rul­lar man se­dan in i Jär­lå­sa. På hö­ger si­da mö­ter en dys­ter, spök­lik och igen­bom­mad te­gel­bygg­nad med en skor­sten av un­ge­fär sam­ma ut­se­en­de som dem på gam­la Asea i Väs­terås. Det var här – av al­la stäl­len på jor­den – som Puc­ko till­ver­ka­des, det som många me­nar är en svensk na­tio­nal­dryck.

Puc­ko lan­se­ra­des av Mjölk­cen­tra­len 1954 och det var ste­ril­gräd­de­fa­bri­ken i lil­la Jär­lö­sa som fick äran att sa­lu­fö­ra den. Det gick över all för­vän­tan. Ba­ra på S:t Eriks­mäs­san i Stock­holm 1955 sål­des 19 700 flas­kor Puc­ko på 16 da­gar. Det sä­ger en del.

Se­na­re fick Puc­ko drag­hjälp ock­så av al­la svens­ka tu­ris­ter, som upp­täckt att det fanns en kon­jaks­spet­sad mjölk­dryck på Mal­lor­ca som kal­la­des Lu­mum­badric­ka. Fanns den i Sve­ri­ge? Ja, näs­tan.

Nam­net Puc­ko togs från Cho­klad­puck, en omått­ligt po­pu­lär pinnglass som ock­så den fanns i Mjölk­cen­tra­lens sor­ti­ment.

Sista Puc­kon i Jär­lå­sa gick i väg 1987. I dag är dryc­ken dansk, den tom­ma te­gel­bygg­na­den i Jär­lå­sa ett till­spil­lo­gi­vet in­du­stri­min­ne som ome­del­bart bor­de rustas upp och kul­turstämp­las.

Snett mitt emot – på and­ra si­dan vä­gen – lig­ger or­tens en­da ben­sin­sta­tion. En tom as­falt­plan, kor­t­au­to­mat och ett te­le­fon­num­mer att ringa, om det hän­del­se­vis skul­le va­ra nå­got.

Det är ett led i ut­veck­ling­en. Först ben­sin­mac­kar med full ser­vice och be­tjä­ning, se­dan ben­sin­mac­kar med själv­be­tjä­ning och be­tal­ning till en le­van­de per­son i kas­san, där­ef­ter obe­man­na­de sta­tio­ner med kor­t­au­to­mat och till slut

mar­kväll 1955 lär ha prö­vat lyc­kan med da­men på ra­men.

Ett kort styc­ke ef­ter Vit­tinge-par­ken vi­ker gam­la riks­väg 72 av till väns­ter, me­dan den nya run­dar sam­häl­let och fort­sät­ter rakt fram med des­ti­na­tion Sa­la. Jag – som all­tid väg­ledd av en Cal­tex­kar­ta från 50-ta­let – sväng­de för­stås ner till väns­ter och slog in på den gam­la vä­gen. En bit ner i sko­gen vi­ker den skarpt hö­ger och fort­sät­ter mot Vit­tinge, me­dan man till väns­ter kan skym­ta en sträc­ka spruc­ken as­falt, som från bå­da si­dor är un­der an­grepp från en över­mäk­tig fi­en­de, kal­lad na­tu­ren. Det är de sista res­ter­na av den ur­sprung­li­ga vä­gen, som från bör­jan het­te läns­väg 265. Det är lätt att se att dess da­gar nu snart är räk­na­de. Vi gled in i sam­häl­let. Det en­da jag viss­te var att många vil­laä­ga­re i Sve­ri­ge kan tac­ka Vit­tinge och Vit­tinge te­gel­bruk för att de har tak över hu­vu­det. Bru­ket är näm­li­gen lan­dets en­da kvar­va­ran­de till­ver­ka­re av te­gel­pan­nor.

Ja, en sak till viss­te jag för­stås och det var att Cir­kus Scott un­der många år ha­de sitt vin­ter­läger just i Vit­tinge och att man då och då kun­de se livs le­van­de ele­fan­ter strö­va om­kring i snå­ren.

För så där tio år se­dan tog jag mig där­för in på om­rå­det där Scott förr låg och vän­ta­de på vär­me och vår. Upp­växt som jag var vid den gam­la cir­kus­plat­sen i Väs­terås och ru­ti­ne­rad plan­ka­re ha­de jag ju va­nan in­ne.

Två över­giv­na hus­vag­nar stod och häng­de i ett hörn och i en hög med brå­te som Scott ha­de läm­nat ef­ter sig hit­ta­de jag en gam­mal tra­sig vägg­lam­pa, som jag gi­vet­vis tog med mig hem.

Jag vill gär­na tro att den här­rör från en hus­vagn som till­hört den världs­be­röm­da tra­pets­stjär­nan Pi­ni­to del Oro, men hur det är med det vet jag för­stås in­te. Det var an­nars hon som föll hand­löst och ska­da­des svårt un­der en fö­re­ställ­ning i Jön­kö­ping 1958.

I pro­gram­met stod:

PI­NI­TO del ORO. Luftdrott­ning­en från världs­fes­ti­va­len i Bar­ce­lo­na. Oscars­be­lö­nad i New York. Sen­sa­tio­nell tå­spetsak­ro­ba­tik i tra­pets.värl­dens mest om­ta­la­de ar­tist. En öns­ke­dröm för var­je cir­kus­be­sö­ka­re.

Just den här kväl­len hjälp­te det in­te. Stjär­nan föll.

Nu sned­da­de jag åter över om­rå­det, där Cir­kus Scott en gång re­si­de­ra­de och till skill­nad från förr var det nu ba­ra att kö­ra ra­ka vä­gen in.

Inga över­giv­na hus­vag­nar läng­re, inga lö­sa ele­fan­ter i snå­ren, inga spår av Scott över hu­vud ta­get. Istäl­let låg där en fo­der­fa­brik med kor och häs­tar som främs­ta mål­grupp. Tur jag tog lam­pan, tänk­te jag och vän­de till­ba­ka till bi­len och riks­väg 72 till Mor­gon­gå­va.

På väg dit fick vi säll­skap av Jan­ne Eriks­son, känd Vit­tinge-pro­fil med fler gam­la bil­der av vä­gen än nå­gon an­nan. Det kan han i förs­ta hand tac­ka pap­pa Si­verth för. Med sin klas­sis­ka Zeiss Ikon

Bi­lar kör­de i di­ket, väl­te och brann ock­så på vägar­na runt Vit­tinge och Mor­gon­gå­va. El­ler slog runt och spred he­la las­ter av tunga be­tong­plat­tor och an­nan brå­te över väg­ba­nan. Bil­der­na är tag­na av Si­verth Eriks­son i Vit­tinge som un­der många do­ku­men­te­ra­de li­vet på riks­väg 72 med sin ka­me­ra av mär­ket Zeiss Ikon. Hans sto­ra arkiv med bil­der av vä­gen för­val­tas i dag av so­nen Jan­ne som ock­så han har ka­me­ran med sig vart han än går. Bil­den av macken här in­till är ta­gen av pap­pa Si­verth och vi­sar en i dag ned­lagd Shell-sta­tion i ut­kan­ten av Mor­gon­gå­va som förr var sista chan­sen att tan­ka fö­re He­by och Sa­la.

sett en li­ten tom­te i sko­gen på and­ra si­dan järn­vä­gen. Jag trod­de ho­nom och gör så än idag. När allt kom­mer om­kring, ha­de jag ju själv sett Svar­ta Da­men i Väs­terås.

På väg in i cen­tra­la Mor­gon­gå­va tog jag fram vy­kor­tet jag ha­de med mig. Det är da­te­rat den 17 sep­tem­ber 1931 och fö­re­stäl­ler vad jag så länge jag kan min­nas trott va­ra en söm­nig by­ga­ta i Mor­gon­gå­va ti­digt en mor­gon med inga män­ni­skor ute, ut­om en. Man ser ho­nom längst bort på bil­den.

Idag vet jag bätt­re. Det jag trod­de var en li­ten dam­mig by­ga­ta vi­sa­de sig i själ­va ver­ket va­ra sto­ra vä­gen – den jag just nu fär­da­des på.

Jag fick ock­så ve­ta att det sto­ra hu­set på bil­den in­ne­höll bå­de re­stau­rang, bi­o­graf och en hel del an­nat. Den sista fö­re­ställ­ning­en var 1965, då den gam­la kå­ken el­da­des upp av brand­kå­ren i rent öv­nings­syf­te.

De som då var med minns att hal­va Mor­gon­gå­va höll på att stry­ka med i gnistreg­net. Idag finns ba­ra en stor och tom gräs­mat­ta på plat­sen där hu­set en gång stod. Li­ka bra det, kanske.

Men nu gäll­de det bi­len – Max Gum- pels över­då­di­ga Lin­coln Con­ti­nen­tal av års­mo­dell 1946. Vil­ken grill, krom så det räck­te och blev över. Kol­la ock­så in sö­kar­lyk­tan uppe på hö­ger fram­fly­gel. Var ser man en sån idag.

Där fram sit­ter hel­ler ing­en van­lig li­ten huv­krå­ka, ut­an en spe­ci­algju­ten brons­sta­ty­ett av jakt­gu­din­nan Di­a­na, som den färg­star­ke Max Gum­pel lät in­stal­le­ra på al­la si­na bi­lar, många av dem rul­lan­de ju­ve­ler som setts var­ken förr el­ler se­na­re på sta­dens ga­tor.

På bil­den här ne­dan står hans vi­ta Lin­coln och so­lar sig på Norr­malm­storg i Stock­holm och det sen­sa­tio­nel­la med det mås­te va­ra att de två män­nen på trot­to­a­ren in­te ens bryr sig om att tit­ta på den.

Var Max Gum­pel själv be­fin­ner sig är oklart. På språng, kan man an­ta. Han var ju in­te ba­ra stor­bygg­mäs­ta­re i Stock­holm, ut­an ock­så stor­sim­ma­re i svens­ka lands­la­get och Os-me­dal­jör i vat­ten­po­lo bå­de 1912 och 1920. Sil­ver 1912 och brons åt­ta år se­na­re.

Dä­re­mel­lan hann han ock­så med att ver­ka som spi­on för de al­li­e­ra­de un­der and­ra världs­kri­get, till­sam­mans med Eric Erick­son. Det var en upp­märk­sam­mad af­fär som ut­myn­na­de i en Hol­ly­wood­film med Wil­li­am Hol­den som Eric Erick­son och Ulf Pal­me i rol­len som Max Gum­pel. Fil­men het­te The Counter­feit Trai­tor ( Mas­ke­rad agent) och kom 1962.

in­till sto­ra vä­gen. Men fanns hu­set kvar? Ja­visst. Där låg det, om än upp­rus­tat till da­gens stan­dard och ut­an den ti­di­ga­re Vol­vo-re­kla­men på fa­sa­den.

Jag stu­de­ra­de hu­set från en för länge se­dan ned­lagd Cal­tex-mack på and­ra si­dan vä­gen. Den en gång så vack­ra vag­nen ska där ha läm­nats åt sitt öde i fle­ra år och bit för bit nä­ra nog sking­rats för vin­den.

Den som be­rät­tar det är Bos­se Rönn­bäck i Stock­holm, känd och vet­gi­rig bil­man som äg­nat myc­ket tid åt att kart­läg­ga Max Gum­pels bil­in­ne­hav och liv och le­ver­ne i störs­ta all­män­het.

Jag åt upp ham­bur­ga­ren jag sut­tit med, kor­sa­de vä­gen och tog mig se­dan in på hu­sets bak­si­da för att se om jakt­gu­din­nan Di­a­na ock­så hon ha­de bi­tit i grä­set och kanske låg där i den sma­la rem­san mel­lan själ­va hu­set och järn­vägsval­len. Det gjor­de hon för­stås in­te. Allt jag kun­de hit­ta var ett par tom­ma öl­bur­kar, någ­ra li­ka tom­ma ci­ga­rett­pa­ket, en över­bli­ven re­klam­skylt för hund- och kattvård och ett gam­malt svar­vat stols­s­ben.

Med det i han­den istäl­let för brons­sta­ty­et­ten av jakt­gu­din­nan Di­a­na sa jag tack och ad­jö till den gam­la Lin­coln-bi­len.

Max Gum­pel själv dog i Stock­holm 1965. Jag stop­pa­de på mig an­teck­nings­bloc­ket jag gått om­kring med och åk­te till­ba­ka på sam­ma gam­la väg som jag ha­de kom­mit. Fram­me vid Ram­sjön och Wal­ters vil­la tit­ta­de jag bort mot sko­gen på and­ra si­dan järn­vä­gen. Det var där han en gång såg en li­ten tom­te. Hur jag än tit­ta­de kun­de jag in­te se nå­gon.

Puc­ko-fa­bri­ken i Jär­lö­sa som den ser ut i dag – spök­lik, till hälf­ten över­växt och med tom­ma och igenspi­ka­de föns­ter.

En­trén till Vit­tinge-par­ken, där Owe Thör­nqvist en gång för länge se­dan kom ho­jan­de med da­men på ra­men.

Cir­kus Scott var störst i Eu­ro­pa med 450 med­ver­kan­de och störst av al­la dem var tra­pets­stjär­nan Pi­ni­to del Oro.

Max Gum­pels grädd­vi­ta Lin­coln Con­ti­nen­tal på Norr­malm­storg i Stock­holm en so­lig dag i slu­tet på 40-ta­let.

Vy­kort från Mor­gon­gå­va, post­stämp­lat 1931. Den sma­la grus­vä­gen på bil­den är det som i dag är riks­väg 72 mot Sa­la.

Någ­ra tom­ma öl­bur­kar och ett gam­malt av­bru­tet stols­ben in­till järn­vägsval­len i Mor­gon­gå­va. Med det slu­ta­de sö­kan­det ef­ter Max Gum­pels Lin­coln Con­ti­nen­tal och jakt­gu­din­nan Di­a­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.