Månen

Det krävdes en månpromenad för att avslöja vår närmsta grannes hemligheter …

Ett litet steg för en människa, ett stort steg för mänskligheten”, sa den spöklika svartvita gestalten på tv-skärmen. Människan var dock inte vem som helst och direktsändningen var också exceptionell. Människor runt hela jorden satt som klistrade framför sina tv-apparater.

Det var sommaren 1969 och Neil Armstrong hade placerat sina rymdstövlar på den mjuka, puderfina månytan i en bedrift som inte hade utförts av någon före honom – han var den allra första människan som gick på månen. Även om du inte var född när månlandningen genomfördes har du nog koll på vilken fantastisk dag det var för rymdforskningen genom tidningsartiklar, böcker eller äldre släktingars minnen. Armstrongs fotavtryck markerar en historisk förändring i hur vi betraktar månen.

Under mänsklighetens historia hade månen fram till nu bara varit en ljus skiva på himlen som ändrade form på månatlig basis beroende på hur solen belyste den under sin bana runt jorden. Under rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen blev månen ett mål som skulle nås – först av obemannade sonder, sedan av människor. Månen förvandlades från en silverskiva till en verklig värld, en som vi har lärt känna tack vare de modiga astronauter som färdades 38 440 mil till dess kraterbeströdda yta.

Armstrong som var Apollo 11:s överbefälhavare var inte ensam på månens yta den där dagen. Astronautkollegan och piloten Buzz Aldrin följde honom nerför stegen på månlandaren The Eagle och skådade ut över Stillhetens hav. Tillsammans samlade de in prover från månen i form av damm och stenar som de förde tillbaka till forskare på jorden som studerade dem i syfte att ta reda på mer om månens historia. Den tredje besättningsmedlemmen, piloten Michael Collins, stannade kvar i omloppsbana ovanför dem och väntade på att Armstrong och Aldrin skulle återvända från månens yta för återresan till jorden.

Armstrong , Aldrin och de tio astronauter som har besökt månen efter dem har lämnat efter sig fotavtryck i måndammet som förmodligen kommer att finnas kvar på månen så länge som den existerar. Månen saknar luft – det finns ingen vind och ingen erosion bortsett från de pyttesmå mikrometeoriter som tassar över månytan. De vetenskapliga instrument som Apollo-astronauterna lämnade efter sig har registrerat seismiska vågor från månbävningar, men i övrigt är månen död och inaktiv. Dess mest aktiva period var för tre till fyra miljarder år sedan då det inre solsystemet bombarderades av kometer och asteroider. Dessa nedslag skapade de kratrar vi ser på månytan och perioden följdes av en vulkanisk period. De mörka fläckar vi kan se på månen, de så kallade månhaven, är enorma frusna slätter av vulkanisk lava som fyllde de största nedslagsplatserna. Det är månhaven som bildar det mönster som vi tycker liknar ett ansikte – gubben i månen.

En gång i tiden trodde astronomerna att månhaven var fyllda med vatten. Sanningen är att månen är snustorr – de månstensprover som fördes till jorden under Apollo-uppdragen har analyserats om och om igen och har konstaterats innehålla knappt några vattenmolekyler alls. Avsaknade av vatten är ett resultat av hur månen skapades av materia från jorden – men däremot finns det is vid de skuggigaste polområdena dit solen aldrig når. Isen har kommit till månen via kometer och asteroider som har kraschat på ytan, och det har fastställts genom att en impaktor har kraschats på månytan.

Nasa-sonden med namnet LCROSS (Lunar Crater Observation and Sensing Satellite) upptäckte is inuti kratern Caebus på månens sydpol. Det översta raketsteget på raketen som sköt iväg LCROSS kraschade i kratern innan LCROSS, vilket möjliggjorde för Nasa-sonden att mäta mängden vatten i den materia som frigjordes från ytan. Senare upptäckte den indiska satelliten Chandrayaan-1 uppskattningsvis 600 miljoner ton vattenis i kratrar som ligger i konstant skugga vid månens nordpol. Polerna skulle vara idealiska områden för framtida månbaser. Vattnet skulle kunna användas som dricksvatten, men det skulle också kunna brytas ner till syreatomer för andning och till väteatomer för raketbränsle.

Tyvärr är det inget som tyder på att vi kommer att återvända till månen inom den närmaste tiden. Den astronaut som senast gick på månen var Gene Cernan från Apollo 17 och året var 1972. Sedan dess har det funnits många planer på att återvända, men det har aldrig blivit av. NASA konstruerar för närvarande Space Launch System som bland annat inbegriper den kraftigaste raketen sedan Saturn V förde Apollo-expeditionen till månen. Med den kan människan troligen ta sig till månen igen. Även kineserna är intresserade av att resa till månen. När vi väl tar oss dit kan det vara för gott – då kommer vi kanske förvandla månen till en permanent boplats.