Tänk vad här­ligt att va en do­er

Södra Sidan Huddinge - - Åsikt & Debatt -

år värld är fylld av ett näs­tan oräk­ne­ligt an­tal ty­per av män­ni­skor. Ex­em­pel­vis op­ti­mis­ter och pes­si­mis­ter, in­tro­ver­ta och ex­tro­ver­ta. Än­nu en typ värd att näm­na vo­re såklart folk som gil­lar ana­nas på piz­za, vil­ket är nå­got var­je rim­lig män­ni­ska gör, och se­dan folk som in­te gör det, nå­got är se­ri­öst fel med er. Men bland det­ta hav av oli­ka eti­ket­ter och iden­ti­fi­ka­tio­ner att sät­ta på oss själ­va, finns ock­så grup­pen av prokrasti­ne­ra­re, och deras mot­sats – så kal­la­de ”do­ers”.

att jag hel­hjär­tat kun­de kal­la mig själv en do­er, nå­gon som är hand­lings­kraf­tig och får klart sa­ker i tid. Men ty­värr upp­vi­sar jag be­tyd­ligt fler egen­ska­per hos en prokrasti­na­tor. Jag är väl med­ve­ten om att jag är be­nä­gen att ■ Min klass är no­mi­ne­ra­de till pri­set årets nätäng­el 2018! skju­ta upp sa­ker mer of­ta än in­te.

Och ett li­tet möns­ter jag, samt min lä­ra­re, upp­märk­sam­mat – är att jag har en ten­dens att gö­ra det med skol­ar­be­ten.

Miss­för­stå mig in­te. Jag ar­be­tar all­tid hårt och upp­gif­ten är allt som of­tast klar i tid, även om det är pre­cis på grän­sen. Jag skju­ter all­tid upp det. Det är som om egen­ska­pen helt en­kelt är skri­ven i mitt DNA. Obe­ro­en­de av hur in­tres­sant el­ler uttrå­kan­de jag fin­ner upp­gif­ten, skju­ter jag all­tid upp det. Vil­ket of­ta ock­så kan läm­na mi­na lä­ra­re i till­stånd där de nästin­till ho­tas av en hjärt­at­tack.

Men se­dan, 23:58 på in­läm­nings­da­gen; ja då får de en li­ten no­tis om att jag läm­nat in mitt ar­be­te. Själv har jag då sut­tit och skri­vit i fle­ra tim­mar, se­dan dub­bel; trip­pel; och kvadrup­pel kol­lat ige­nom mitt ar­be­te.

Vis­sa kanske har svårt att tän­ka sig att det finns bätt­re sätt än ens eget, men i mitt fall så finns det, tro det el­ler ej, bätt­re me­to­der. Me­to­der som, till skill­nad från min, fak­tiskt in­te läm­nar dig i ett stres­sat till­stånd yn­ka tim­mar ifrån din de­ad­li­ne. Jag vet, choc­ke­ran­de.

Än­nu en typ värd att näm­na vo­re såklart folk som gil­lar ana­nas på piz­za

Men jag vet att det gör det, och jag kan verk­li­gen be­und­ra, samt av­un­das den för­må­gan vis­sa har att ba­ra gö­ra. Och se­dan är de kla­ra – fle­ra da­gar in­nan de­ad­li­nen!

Jag är ju såklart in­te en­sam i mi­na ten­den­ser att skju­ta upp sa­ker. Jag re­kom­men­de­rar att ki­ka in ett li­tet TED talk med Tim Ur­ban; In­si­de the mind of a mas­ter procrasti­na­tor. En un­der­hål­lan­de blick in i hu­vu­det hos oss prokrasti­ne­ra­re. Kol­lar du på den kanske det för­kla­rar hur jag ham­na­de här, skri­van­des på en li­ten krönika ba­ra tim­mar in­nan den ska in till tryck.

Jag öns­kar verk­li­gen

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.