Mam­mor till mör­da­de sö­ner tar kam­pen mot vål­det

Skam. Skuld­be­läg­gan­de. Stän­dig oro. Gra­tis­ar­be­te. Döds­skjut­ning­ar. Tyst­nad. När fy­ra mam­mor möt­tes i Skär­hol­men i en full­satt sal i mån­dags var sam­ta­let stund­vis tungt. Men tå­rar­na blan­da­des med skratt. Och en vil­ja att för­änd­ra.

Södra Sidan Huddinge - - Sidan 1 - SKÄR­HOL­MEN Text: Rasmus Panagiotis Columbus

Mån­dag­kväll i Skär­hol­men. De 120 plat­ser­na i Rö­da kor­sets folk­hög­sko­la är full­sat­ta: unga grab­bar från Sät­ra. So­ma­lis­ka för­äld­rar. En ny­bli­ven riks­dags­le­da­mot. Kvin­nor från Sö­der­malm. En mam­ma vars son sköts till döds i Skär­hol­men för ett och ett halvt år se­dan.

På sce­nen: för­fat­ta­ren Alex­an­dra Pa­sca­li­dou. Fy­ra mam­mor. Två av dem har för­lo­rat si­na sö­ner. Bå­da sköts ihjäl.

– Robin dog, men jag för­lo­ra­de he­la min fa­milj. Ing­en av oss är sam­ma män­ni­skor läng­re. Och jag har fort­fa­ran­de in­te fat­tat att det har hänt. Trots att det gått 2,5 år se­dan dess sit­ter jag fort­fa­ran­de och vän­tar som en idi­ot var­je kväll och tit­tar ut ge­nom fönst­ret på att han ska kom­ma hem, be­rät­tar Car­ro Si­ni­sa­lo.

– Tills det går upp för mig – jag kom­mer ald­rig att få se ho­nom igen.

Däm­pa­de snyft­ning­ar hörs från publi­ken. Ma­rit­ha O’gil­vie Fred­riks­son tar vid. Hen­nes Mar­ley sköts i hu­vu­det i Vår­by gård för 3,5 år se­dan. Hon fick ta av­sked till sin 19-åri­ge son på sjuk­hu­set. Sen stäng­des re­spi­ra­torn av.

– När han ha­de re­spi­ra­torn såg det i al­la fall ut som att han an­da­des. När jag kom in gjor­de han lik­som in­te det läng­re. Sen fick jag läm­na ho­nom. Åka hem. Så var det med det.

Hon slu­tar pra­ta. Det blir för tungt. An­das.

– Jag för­lo­ra­de he­la min iden­ti­tet. Vem var jag om in­te hans mam­ma?

Sorg och skratt

Sor­gen blan­das med skratt. Ma­rit­ha tor­kar si­na ögon, sä­ger att hon ju är ro­lig egent­li­gen, sko­jar om idi­o­ter­na till män hon har haft.

De två and­ra mammorna kom­mer in i sam­ta­let. Sätra­bon, för­fat­ta­ren och ak­ti­vis­ten Na­bi­la Ab­dul Fat­tah. Vår­bergs­bon och so­ci­al­ar­be­ta­ren Mant­ha Mug­hal Ka­sa­gi­an­ni.

De­ras barn le­ver. Men käns­lor­na av skuld och oro, att bli stig­ma­ti­se­rad för att de är mam­mor i för­or­ten, de­las.

– Oav­sett var i värl­den en bor så är det värl­dens svå­ras­te jobb att va­ra mam­ma. Men bor du ock­så i ett om­rå­de där al­la har en upp­fatt­ning om dig, din man, din re­li­gi­on, din in­komst, din ut­bild­ning och sen sä­ger att ditt barn kom­mer bli kri­mi­nell... Att käm­pa emot den blic­ken är ett sånt ut­mat­tan­de ar­be­te utöver själ­va mo­der­ska­pet, sä­ger Na­bi­la Ab­dul Fat­tah.

Mant­ha Mug­hal Ka­sa­gi­an­ni kän­ner kon­stant oro över att hen­nes två sö­ner ska dras in i de­struk­ti­va och våld­sam­ma mansnor­mer.

– Min sex­å­ring är re­dan med­ve­ten om att han gör och sä­ger sa­ker som in­te är bra, men gör det för att pas­sa in. Han sä­ger att han har som två oli­ka jag.

Den svå­ra de­len av sam­ta­let. Vad ska gö­ras för att in­te fler mam­mor ska mis­ta si­na barn? För att in­te or­tens mam­mor ska gå un­der?

– Jag kän­ner igen allt ni sä­ger. Vi pra­ta­de ock­så om det här när vi var unga och nu, 20 år se­na­re, hör vi sam­ma histo­ri­er. Ge­nom åren har vi hört po­li­ti­ker dis­ku­te­ra in­teg­ra­tion. Men det här hand­lar ju in­te om et­ni­ci­tet, det hand­lar om klass. Ska vi få nå­gon för­änd­ring mås­te vi or­ga­ni­se­ra oss själ­va, ing­en ut­i­från kom­mer lö­sa det här, sä­ger en mam­ma.

En an­nan mam­ma re­ser sig upp i publi­ken. Hon vars son sköts ihjäl i Skär­hol­men för 1,5 år se­dan, mitt på da­gen.

– Jag tror att vi al­la kan gö­ra mas­sor. Men det är jät­te­myc­ket en po­li­tisk frå­ga ock­så. Klass­frå­gan lig­ger till grund för jät­te­myc­ket. Många av grab­bar­na har en käns­la av hopp­lös­het, för de har in­te alls sam­ma möj­lig­he­ter som ma­jo­ri­tets­sam­häl­let. Och är man 17-18 år kan man in­te se kon­se­kven­ser­na av si­na hand­ling­ar, då ser man de möj­lig­he­ter man har just för till­fäl­let.

Finns det en lös­ning?

Fler lös­ning­ar dis­ku­te­ras: Män­ni­skor bor­de kun­na vitt­na ano­nymt. För vem vå­gar ange en mör­da­re som bor i sam­ma om­rå­de som en själv, när en in­te har peng­ar­na att flyt­ta där­i­från? Myn­dig­he­ter bor­de gö­ra mer för att nå för­äld­rar. För vem vå­gar sit­ta på ett so­ci­al­kon­tor och sä­ga att en ibland är trött på si­na barn? Po­li­sen mås­te bli bätt­re på att be­mö­ta unga, och sko­lan bätt­re på att stöt­ta och kom­pen­se­ra för för­äld­rar­na.

– Vi be­hö­ver al­la hjäl­pas åt, i stäl­let för att pla­ce­ra skul­den nå­gon an­nan­stans, sum­me­rar Mant­ha Mug­hal Ka­sa­gi­an­ni.

Sam­ta­let är slut. Många stan­nar upp på vägen ut från sko­lan, skri­ver upp sig på in­tres­se­lis­tor­na. På nå­got sätt ska ar­be­tet mot vål­det och för or­tens mam­mor fort­sät­ta. Nät­verk knyts.

Bredängs­mam­man Khad­ra Ma­ha­moud är på väg från sam­ta­let. Hon sä­ger att det var ex­tremt tungt att hö­ra mam­mor­nas be­rät­tel­ser från sce­nen, det är helt an­norlun­da än att lä­sa dem.

– Jag minns när en elev blev skju­ten när jag gick i gym­na­si­et. Det var jour­na­lis­ter där dag ut och dag in. I dag när det hän­der skri­ver tid­ning­ar­na ba­ra en no­tis. Men jag tän­ker att det bor­de bli som ben­sin för oss att job­ba än­nu hår­da­re. Vi kan in­te blun­da och skyl­la på and­ra, ut­an vi bor­de al­la tän­ka på vad vi kan gö­ra för att det ald­rig ska ske igen.

Jag för­lo­ra­de he­la min iden­ti­tet. Vem var jag om in­te hans mam­ma?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.