Krö­ni­ka: Be mig in­te att glöm­ma

Södra Sidan Huddinge - - Sidan 1 - CHANTELLE BER­RY 15 år, Öst­ra grund­sko­lan.

J ag är en män­ni­ska. Du är en män­ni­ska. Vi är män­ni­skor. Vi är den mest in­tel­li­gen­ta ar­ten på den­na pla­net. El­ler hur? El­ler kanske har jag fel? Var­för skul­le en sån in­tel­li­gent och be­gå­vad art kom­ma fram till en sån dum slut­sats? Att fär­gen på din hud av­gör om du har ett vär­de, el­ler vil­ket land du är född i?

Ra­sism är när man de­lar upp män­ni­skor i oli­ka ra­ser och har ste­re­o­ty­pa för­do­mar mot en mi­no­ri­tets­grupp. Man tror att en viss ras är över­läg­sen en an­nan ras. Ra­sis­men mot mörk­hy­a­de har un­der en lång tid for­mat sam­häl­let till vad det är i dag.

För in­te så länge sen på­gick slav­han­deln, då två mil­jo­ner afri­ka­ner blev kid­nap­pa­de från land och familjer, ba­ra för ar­bets­kraft. Svar­ta blev för­tryck­ta och be­hand­la­de som smuts, dess­utom fick de vi­ta

När jag går in en af­fär i Ös­ter­malm kän­ner jag mig ut­stir­rad och skyl­dig.

män­nen sto­ra för­de­lar i sam­häl­let och har det fort­fa­ran­de i dag.

Många sä­ger att vi ska glöm­ma bort det hems­ka som hän­de, att det var län­ge­se­dan. Hur kan jag glöm­ma bort min histo­ria? Hur kan jag glöm­ma det som hän­de mi­na för­fä­der? Att tän­ka att min gam­mel­gam­mel­mor­far kanske ploc­ka­de bomull un­der tvång? Att nå­gon äg­de ho­nom som en egen­dom. Att mi­na för­fä­der in­te ens ha­de rätt att gå till sko­lan på grund av fär­gen på de­ras hud? Var­för ska jag glöm­ma bort min histo­ria? Hur? Det här har haft

en stor på­ver­kan på hur vårt sam­häl­le ser på mörk­hy­a­de. Det ska­pa­de för­do­mar och ste­re­o­ty­per som på­ver­kar mitt var­dag­li­ga liv fort­fa­ran­de.

När jag går in en af­fär i Ös­ter­malm kän­ner jag mig ut­stir­rad och skyl­dig. Skyl­dig till vad? Jag har in­te gjort nå­got, men än­då går jag runt med den här tyng­den i min mage. Kanske ska jag le li­te så in­te de som job­bar där miss­tän­ker nå­got? Miss­tän­ker vad?

Är det ba­ra jag som går runt med den tan­ken i mitt hu­vud, att jag mås­te le li­te ex­tra myc­ket? Pra­ta li­te ex­tra tyd­ligt, va­ra li­te ex­tra snäll? An­stränga mig li­te ex­tra myc­ket för att pas­sa in?

Det känns som min hud­färg ta­lar in­nan jag får chan­sen att be­vi­sa vem jag är. Så skul­le det in­te va­ra om jag ha­de en an­nan hy, kanske ett täc­ke över mig. Då skul­le de in­te ha chan­sen att dö­ma mig el­ler tro sa­ker om mig. Kanske ett mjukt täc­ke så jag skul­le kun­na göm­ma mig un­der det he­la da­gen? Då kanske den där tyng­den skul­le för­svin­na.

Du och jag. Vi är sam­ma in­u­ti, kanske in­te ut­an­på. Sam­ma hjär­ta men in­te sam­ma nä­sa. Sam­ma lunga men in­te sam­ma ögon. Sam­ma vär­de men in­te sam­ma hud­färg. Du och jag – vi är sam­ma. Så en­kelt är det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.