Mat­ti­as: Jag är Tum­ba-Tar­zans okän­da son

Södra Sidan Rönninge - - Sidan 1 - Text: Jo­nas Go­sen­de Grön­vik | Fo­to: Sa­ra Ringström

Jag vet vem du är. Du är Rof­fes son. Jag för­stod att du skul­le dy­ka upp nå­gon gång.

”Ak­ta dig för sko­gen, där finns Tum­ba­Tar­zan!”. Än i dag går det att hit­ta spår ef­ter brö­der­na Jo­hans­sons es­ka­pa­der ute i Sö­der­törns sko­gar. Men vil­ka var de egent­li­gen? Och hur ham­na­de de på kol­li­sions­kurs med sam­häl­let? Söd­ra Si­dan har träf­fat Tum­baTar­zans yngs­ta son. Den är ros­tig. En björk har sla­git rot i den. Men den står där än i dag. Lill-Tar­zans buss, i en skogs­glän­ta nå­gon­stans i Tum­ba.

– Här bod­de Ol­le Johansson. Lil­le­bror till Rolf Johansson, min bi­o­lo­gis­ka pap­pa. Känd som Tum­ba­Tar­zan, be­rät­tar Mat­ti­as Hill­bom.

Som­ma­ren 1954 blir Rolf Johansson Tum­ba-Tar­zan med he­la svens­ka fol­ket när han rym­mer från fäng­el­set. Han flyr till skogs till­sam- mans med sin fru Alice och lil­le­bror Ol­le. De gör in­brott i som­mar­stu­gor och so­ver i ko­jor. Ef­ter föl­jer ett stort po­lispå­drag med k-pi­s­tar, he­li­kop­ter och hun­dar. Gång på gång kom­mer de un­dan.

Lill-Tar­zan, Ol­le, som en­ligt egen ut­sa­go var den stö­ki­ga­re av de tre brö­der­na, bod­de kvar i sko­gen på se­na­re år. Fred­löst och fat­tigt, men frid­fullt.

– Så jäd­ra dumt av mig att in­te ta un­dan li­te slan­tar från al­la skåp­blås- ning­ar, sa Ol­le ång­er­fullt när herr­tid­ning­en Lek­tyr häl­sa­de på i den skro­ta­de bus­sen 1989.

– Men jag har ju min fri­het. Sko­gen, djuren, mi­na kat­ter, still­he­ten och bi­lar­na som jag me­kar med, fort­sat­te Ol­le.

Le­ta upp Ol­le

Mat­ti­as Hill­bom pe­tar med fo­ten på en gam­mal kon­serv­burk. Han häl­sa­de själv på Lill-Tar­zan här, för drygt 30 år se­dan.

– När jag fyll­de 14 be­rät­ta­de mi­na fos­ter­för­äld­rar, som jag kallar för mam­ma och pap­pa, hur det låg till. De be­rät­ta­de allt.

Mam­ma ha­de spa­rat tid­nings­ar­tik­lar om Tum­ba-Tar­zan.

– Det var väl för mig som för al­la and­ra, spän­nan­de histo­ri­er. Jag har ju ald­rig tänkt på ho­nom som min pap­pa, sä­ger Mat­ti­as.

I ton­å­ren blev Mat­ti­as mer och mer in­tres­se­rad av sin bak­grund. Han läs­te en ar­ti­kel i tid­ning­en om Lill- Tar­zan. Att han fort­fa­ran­de gäckade po­li­sen i Tum­ba.

– Ol­le höll sig un­dan igen för nå­got små­brott. Jag blev ny­fi­ken, så jag tog cy­keln ner till Tum­ba och bör­ja­de le­ta.

Folk i trak­ter­na pe­ka­de ut vägen till bus­sen. Men Ol­le var in­te där.

– Jag tänk­te att om jag själv var ja­gad, var skul­le jag göm­ma mig?

Mat­ti­as gick upp på ett berg med ut­sikt över om­giv­ning­en och ro­pa­de. Ol­le?? Ool­le­ee? – Jaaa. Va?! Ett svar. Han kom gå­en­des där up­pe på bergs­knal­len. Vi slog oss ner och satt där länge och ding­la­de med be­nen ut­an att sä­ga ett ord till varand­ra.

”Jag vet in­te hur jag ska sä­ga det här…” fick Mat­ti­as fram.

”Du be­hö­ver in­te sä­ga nå­got, jag vet vem du är”, sva­ra­de Ol­le.

– Du är Rof­fes son. Jag för­stod att du skul­le dy­ka upp nå­gon gång.

Mat­ti­as föd­des 1972 på hall­gol­vet i Storvre­ten, hem­ma hos Roffe och hans sis­ta hust­ru Ma­ri­an­ne. De tog am­bu­lans till Hud­dinge sjuk­hus.

– Min bi­o­lo­gis­ka mam­ma äg­na­de mig in­te en blick. Hon tog sitt pick och pack och stack. Hon viss­te att hon in­te skul­le få be­hål­la mig och vil­le in­te få käns­lor. Det har hon be­rät­tat se­na­re.

Myn­dig­he­ter­na blev fi­en­den

Mat­ti­as läm­na­des på ett barn­hem i Ro­sen­hill i Glöms­ta.

– Ef­ter ett par vec­kor tog en i per­so­na­len som job­ba­de på BB Hud­dinge sjuk­hus hem mig. Se­dan dess är hon min mam­ma och hen­nes man min pap­pa. Jag väx­te upp i en rik­tig fa­milj med sys­kon.

Be­rät­tel­sen om Tum­ba-Tar­zan ”skul­le kun­na ge många, många svar i den evi­ga frå­gan om mil­jöns in­ver­kan på in­di­vi­dens ut­veck­ling”, som tid­ning­en SE ut­tryck­te det 1954.

– Det var om­stän­dig­he­ter och mil­jön som gjor­de att det blev som det blev för de­ras del. De väx­te upp un­der tas­ki­ga och fat­ti­ga för­hål­lan­den. Men de var enk­la in­brotts­tju­var. Det var ju mass­me­dia som gjor­de Tum­ba-Tar­zan stör­re än han var, be­rät­tar Mat­ti­as.

Rolf och Ol­les för­äld­rar Aman­da och Eskil var svårt sju­ka i tbc och låg på sjuk­hus i om­gång­ar. Bar­nen tvångs­pla­ce­ra­des på barn­hem. Där lär­de de sig att snat­ta och stjä­la.

– De rym­de of­ta hem. Var­je gång kom prus­si­lus­kan med po­li­sen och ryck­te bar­nen ur ar­mar­na på för­äld­rar­na. Det blev ett trau­ma, att in­te få kom­ma hem.

Myn­dig­he­ter­na blev fi­en­der till fa­mil­jen.

– De vil­le ju dem ont. De vil­le splitt­ra dem. Då blev det till att hål­la ihop och skyd­da bar­nen från myn­dig­he­ter­na. Aman­da och Eskil hjälp­te se­na­re sö­ner­na på rym­men från po­li­sen.

– De var re­ko för­äld­rar egent­li­gen. I dag ger ju so­ci­a­len fa­mil­je­be­hand­ling och stöd för att upp­rätt­hål­la sitt för­äld­ra­skap. Sånt fanns in­te på den här ti­den.

I sam­hälls­ve­ten­ska­pen ta­las det of­ta om arv och mil­jö.

– Roffe var mu­si­ka­lisk och bå­de sjöng och spe­la­de drag­spel och fi­ol. Dess­utom var han smi­dig och snabb och vann DM-tit­lar på 100 me­ter, be­rät­tar Mat­ti­as.

– Det viss­te jag in­te om då, men jag spe­la­de ock­så drag­spel och sjöng i sko­lan. Jag blev eli­tak­tiv i friidrott i Hud­dinge AIS där jag än i dag har klubb­re­kord. Jag har vun­nit fle­ra DM-tit­lar.

För­vand­la­des till gräv­ling

”Tum­ba-Ta­zan hyp­no­ti­se­rar po­lishun­dar­na”, skrev kvälls­pres­sens löp­sed­lar 1954.

Ing­en för­stod hur Tum­ba-Tar­zan lyc­ka­des få hun­dar­na att vän­da. En del trod­de att han kun­de för­vand­las till en gräv­ling när det var kallt. Mat­ti­as vet.

– Han var som en halv­gud för vis­sa. Men han an­vän­de me­to­der från hund­sko­lan. Han slog till hun­den på no­sen så att den blev för­vir­rad. Till­ba­ka till hus­se!

En an­nan me­tod var att klätt­ra upp i träd­top­par.

– Han viss­te att hun­dar­na in­te var trä­na­de för det, po­li­sen upp­fat­ta­de det som spår­tapp. När skall­gång­en var för­bi klätt­ra­de han ner. Så höll han sig un­dan.

Pre­cis som Roffe gjor­de Mat­ti­as lum­pen som hund­fö­ra­re.

– Jag har gjort mi­li­tär­tjänst­gö­ring och FN-tjänst som hund­fö­ra­re och är ut­bil­dad men­tal­test­le­da­re i Svens­ka Bruks­hund­klub­ben, som väl­jer ut hun­dar till för­svars­mak­ten.

I dag job­bar Mat­ti­as som lä­ra­re i id­rott och häl­sa och som kva­li­fi­ce­rad kon­takt­per­son för kri­mi­nel­la ung­do­mar.

– Det var ett med­ve­tet val, för att kun­na för­änd­ra och för­bätt­ra barn och ung­as upp­växtvill­kor.

Om Tum­ba-Tar­zan fått sam­ma upp­växt som Mat­ti­as?

– Då ha­de Rolf och hans brö­der va­rit go­da sam­hälls­med­bor­ga­re. Min bi­o­lo­gis­ka far ha­de va­rit pro­fes­sor på nå­got lä­ro­sä­te. Det är jag över­ty­gad om. Min bi­o­lo­gis­ka far ha­de va­rit pro­fes­sor på nå­got lä­ro­sä­te. Det är jag över­ty­gad om.

ARVET. ”Nog brås jag på min bi­o­lo­gis­ka far. Han påstods ha re­gi­stre­rat allt som män­ni­skor sa. Jag be­hö­ver ba­ra lä­sa sa­ker en gång, sen kan jag det. Och jag trivs ock­så i sko­gen och äls­kar hun­dar”,

be­rät­tar Mat­ti­as Hill­bom.

Pub­li­ce­rad 3 ju­ni.

LILL-TAR­ZAN. En dag kom Bot­kyr­ka kom­mun och häl­sa­de på. De tyck­te att bus­sen var olämp­lig som bo­en­de. ”Bus­sen ska va­ra bor­ta på mån­dag”, sa de. Okej, sa Lill-Tar­zan och sköt bus­sen någ­ra me­ter över till Stock­holms stads mark. När Stock­holms tjäns­te­män...

MIL­JÖN. ”Jag är över­ty­gad om att ha­de Rolf och hans brö­der, Ol­le och Su­ne, ham­nat i en god mil­jö så ha­de de va­rit ’go­da sam­hälls­med­bor­ga­re’”, sä­ger Mat­ti­as.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.