Het kär­leks­fes­ti­val i skogs­bran­dens spår

Den 13 ju­li bry­ter en stor skogs­brand ut i Gla­dö Kvarn­sjöns na­tur­re­ser­vat. Brand­kå­ren käm­par he­la hel­gen med släck­nings­ar­be­tet. Idag, fem vec­kor se­na­re, sprud­lar det av säll­syn­ta små liv i de eld­här­ja­de mar­ker­na. Häng med ut på tur!

Södra Sidan Tumba-Tullinge - - Reportage - Text och foto: Jo­nas Go­sen­de Grönvik

– ”Åh nej. Det har brun­nit.” Många på för­valt­ning­en be­kla­ga­de sig...

Men Ri­chard Ves­tin och Nick­las Jo­hans­son på Hud­dinge kom­muns na­tur­vårds­en­het ver­kar in­te sär­skilt leds­na. De ski­ner sna­ra­re av en­tu­si­asm.

– Vi har pre­cis fått ett stör­re kon­tor. Fem hek­tar stort, sä­ger Nick­las.

– Vi har stött på mas­sa ro­li­ga gre­jer. Vil­ka otro­ligt coo­la och säll­syn­ta ar­ter som dök upp på brand­fäl­tet, sä­ger Ri­chard.

Knappt en må­nad har gått se­dan branden slu­ka­de ett stort om­rå­de in­till Kvarn­sjön i Gla­dö kvarn. Det är fram­för allt tall på hällmark som brun­nit i re­ser­va­tet.

De förs­ta brand­gla­da skal­bag­gar­na lan­da­de in­nan rö­ken lagt sig.

– Yaaay! Nu ska vi ha sex, var de­ras per­spek­tiv, sä­ger Ri­chard.

Som en fes­ti­val un­ge­fär, sko­jar Nick­las.

– Ja, men li­te så. De drar till Hults­fred och Roskil­de. Al­la al­fa­ho­nor och al­fa­ha­nar är där. Och så har de ac­kom­pan­je­mang. Foo Figh­ters el­ler så, sä­ger Ri­chard och skrat­tar.

Många kanske tror att en skogs­brand är för­ödan­de för sko­gen. En all­män miss­upp­fatt­ning, me­nar Ri­chard. Al­la bo­re­a­la sko­gar, de nord­li­ga barr­sko­gar­na, är be­ro­en­de av brän­der.

– Branden ska­par ytor för ny­e­ta­ble­ring. Och det har följts evo­lu­tio­närt av mas­sor med ar­ter som är be­ro­en­de av den här spe­ci­fi­ka mil­jön.

Skal­bag­ge­ex­pert

Na­tur­vårds­en­he­ten job­bar nu med att in­ven­te­ra de in­sek­ter och väx­ter som dykt upp i den eld­här­ja­de sko­gen, till­sam­mans med den su­per­duk­ti­ga skal­bag­ge- ex­per­ten Sta­nislav Snäll.

Må­let för da­gen? Att hit­ta ett ex­em­plar av den sot­svar­ta prakt­bag­gen, som läg­ger si­na ägg i ny­brun­nen ved.

– Den kan kän­na av rök­mo­le­ky­ler i luf­ten på mils av­stånd. När de när­mar sig ak­ti­ve­rar de si­na plat­tor på brös­tet, som fun­ge­rar som vär­me­sen­so­rer.

Trots att branden är släckt kan de se den för­höj­da tem­pe­ra­tu­ren över ett om­rå­de där det brun­nit.

– De kan va­ra en kilo­me­ter upp i luf­ten när de dy­ker ner, för­kla­rar Ri­chard. Finns det in­te en risk att de lan­dar mitt i elds­vå­dan?

– Jo. Men fle­ra av de här ar­ter­na mås­te va­ra på plats när det fort­fa­ran­de glö­der i myr­stac­kar­na.

De guld­brän­da bar­ren i träd­kro­nor­na har bör­jat fal­la över den so­ti­ga mar­ken. En känsla av sen höst, ti­digt i au­gusti.

Ett li­tet kryp sur­rar till runt en svart tall. Nick­las grep­par ki­ka­ren. Vad är det där?

– En rov­flu­ga. Den ser så häf­tig ut. Guld­mäs­sigt röd på ryg­gen.

De har hit­tat fle­ra ex­em­plar da­gar­na ef­ter branden. Nick­las blev ny­fi­ken och har sla­git i art­por­ta­len.

– Vet du vad jag tror... Det är en vall­rov­flu­ga.

– Jag har ald­rig hört ta­las om den. Vad är det?

Vän­ta li­te... finns det ar­ter i Hud­dinge som du ald­rig har hört ta­las om?

– Ja, det är det som är tjus­ning­en med det här job­bet, sä­ger Ri­chard och ly­ser upp.

Det finns ba­ra ett 30-tal re­gi­stre­ra­de fynd av vall­rov­flu­gan i Sve­ri­ge se­dan bör­jan av 1900-ta­let, be­rät­tar han. Den är ho­tad och röd­listad som sår­bar i lan­det.

– Är in­te det fest­ligt? Här i Gla­dö kvarn finns möj­lig­he­ten att se den ex­klu­si­va vall­rov­flu­gan.

Om man ba­ra vet vad man ska le­ta ef­ter.

När trä­den brin­ner och dör fri­görs

Vi har pre­cis fått ett stör­re kon­tor. Fem hek­tar stort.

mas­sor av ke­mis­ka sub­stan­ser.

– Un­der den brän­da bar­ken sit­ter nå­got som he­ter kam­bie. Det är fullt av kol­hyd­ra­ter, nå­got som al­la bag­gar som got­tar sig i död ved vill åt.

Bag­gar­na pa­rar sig och läg­ger si­na ägg un­der den brän­da bar­ken.

– De läg­ger äg­gen i skaf­fe­ri­et, kan man väl sä­ga. De brän­da tal­lar­na fun­ge­rar som en gi­gan­tisk mat­ning för skall­bag­gar.

Ra­ri­te­ter vän­tar näs­ta år

Lar­ver­na och in­sek­ter­na loc­kar i sin tur till sig rov­dju­ren. Som vall­rov­flu­gan.

– Först näs­ta år kom­mer vi se re­sul­ta­tet av al­la som ägg kläckts. Då lär vi se den ena ra­ri­te­ten ef­ter den and­ra, sä­ger Ri­chard.

Ef­ter en brand ge­nom­går sko­gen oli­ka suc­ces­sio­ner. Sko­gen för­änd­ras, ar­ter kom­mer och går.

– Snart kom­mer svam­par­na. Och med dem ar­ter­na som äter svamp. Det ena ger det and­ra. Och när frö­na i mar­ken bör­jar gro går vi in i en ny fas.

Det övers­ta lag­ret som brun­nit i mar­ken kal­las hu­musla­ger. Det be­står av torv och bös. Un­der lig­ger den nä­rings­ri­ka mi­ne­ral­jor­den. Ett grönt björk­skott har re­dan ta­git fart i den so­ti­ga mar­ken.

– Här har el­den svept för­bi snabbt, det finns fort­fa­ran­de myl­la kvar i mar­ken. Plöts­ligt står en vägg av björk­skog här. Up­pe på ber­get lär det ta läng­re tid. Ef­ter en höst­storm lär det lig­ga dö­da träd där hul­ler om bul­ler. Där ne­re kan det bli en gräs­mat­ta av små tal­lar, sä­ger Ri­chard.

– Det sprud­lar i mar­ken re­dan nu. Det är ma­giskt.

Att det brann så hårt just här är ex­tra spän­nan­de, tyc­ker de.

– Det här är gam­melskog. Det in­ne­bär att det har brun­nit här förr. Vi har hit­tat gam­la brand­spår som kan va­ra över 100 år gam­la.

Det sprud­lar i mar­ken re­dan nu. Det är ma­giskt.

I mar­ken vi­lar en frö­bank av brand­spe­ci­a­lis­ter till väx­ter.

– Jag tror att vi kom­mer få se brand­nä­va och sved­je­nä­va snart. De kan lig­ga och vi­la i mar­ken i de­cen­ni­er. Nu när det brun­nit är det plöts­ligt jät­te­bråt­tom. De här ör­ter­na är verk­li­gen brand­spe­ci­a­lis­ter.

Läng­re upp i sko­gen går en gräns. Ena si­dan i svart och guld. And­ra si­dan grön som som­ma­ren. En eldstad mitt på lin­jen. En öl­burk vitt­nar om fest.

Ri­chard och Nick­las vill in­te spe­ku­le­ra. Men visst, det var torrt och blås­te syd­ost­lig vind den där da­gen när el­den tog fart. Ing­en ås­ka.

– Är det in­te en en­gångs­grill är det ci­ga­ret­ter, lek el­ler en då­ligt släckt bra­sa. Nå­gon har väl el­dat på fel stäl­le helt en­kelt, sä­ger Ri­chard.

Nu står sko­gen som den gör. Ut­bränd. Full av liv. Ing­en an­nan än vin­den och in­sek­ter­na lär ta hand om de fall­fär­di­ga trä­den.

– Vi vill be­hål­la den na­tur­li­ga dy­na­mi­ken i re­ser­va­ten. Där in­går brand.

I re­gel brin­ner det nå­gon­stans i Hud­dinges re­ser­vat varje år.

– Det är klart att vi är gla­da att det brann så hårt just här och in­te nå­gon an­nan­stans. Det var bra för den bi­o­lo­gis­ka mång­fal­den. Ett steg mot ur­skog. Nick­las grep­par ki­ka­ren igen. – En bronspakt­bag­ge prakt­bag­ge, kon­sta­te­rar han. El­ler? – Den har ett blågrönt skim­mer. Vad är det här?

BRANDEKOLOGI. Oli­ka skogs­mar­ker på­ver­kas oli­ka hårt. En fuk­tig mos­se kan bli svedd över he­la ytan, men väx­ter­nas röt­ter kla­rar sig. Nä­ring­en som fri­gjorts i branden har ska­pat en över­göd­ning och alg­blom­ning i pö­len, som var ett träsk in­nan branden.

TORRT. Branden i Gla­dö kvarn­sjöns na­tur­re­ser­vat var hård. Tallsko­gen på hällmark har ett tunt jord­täc­ke och blir of­ta helt ut­bränd. Även om stam­men och kro­nan på många träd kla­rat sig så har röt­ter­na brun­nit av.

INSEKTSFÄLLAN. ”Kol­le­gan Sta­nislav Snäll för­sö­ker fånga in al­la värsting­bag­gar. Vi för­sö­ker kom­plet­te­ra Sta­nislavs fynd. I fre­dags hit­ta­de vi den grö­na prakt­ba ggen. Han ha­de två sot­svar­ta sa han. Men den åt­ta­fläc­ki­ga har vi in­te hit­tat än.”

VALL­ROV­FLU­GA. Eko­lo­ger tror att branden 1999 i Ty­res­ta na­tio­nal­park gjor­de att vall­rov­flu­gan fick möj­lig­het att blom­ma upp i an­tal på öst­kus­ten. ”Fyn­det vi­sar att den lyc­kas hål­la sig kvar”.

TITTUT. Jord­lag­rets övers­ta sikt för­bränns helt. Här i en li­ten dal­gång har ett rö­se från in­landsi­sen up­pen­ba­rat sig ef­ter branden.

BRONSPRAKTBAGGE. El­ler?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.