Min vack­ras­te te­a­terupp­le­vel­se

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehåll -

Det var en mu­len höst­kväll. Vin­tern stod för dör­ren och regn och vind skav­de in un­der jac­kan när jag ru­sa­de till tun­nel­ba­nan. En tim­me ti­di­ga­re trod­de jag att jag skul­le gå på te­a­ter till­sam­mans med en kom­pis. När hon ställ­de in i sista mi­nu­ten blev jag tvek­sam, skul­le jag gå själv? Jag no­ja­de ett tag, se­dan drog jag på mig jac­kan och la bil­jet­ter­na i väs­kan.

El­ver­ket i Stock­holm hör till Dra­ma­ten men är även en plats för re­stau­rang­häng och vi­nin­ta­gan­de. Det blir ett myl­ler av män­ni­skor som vill se en pjäs och män­ni­skor som vill äta och um­gås. Stim­migt och my­sigt. Lätt att smäl­ta in.

Dör­rar­na till te­a­ter­de­len

öpp­na­des och jag sat­te mig långt fram nära sce­nen. Oför­be­redd på vad jag skul­le se. Vad jag skul­le va­ra med om. Jag ha­de köpt bil­jet­ter­na till ett för­mån­ligt pris, det var nå­got er­bju­dan­de jag fick för att jag var stu­dent. Den äls­ka­de. Så het­te pjä­sen. To­ner­na av en Black Sab­bath-låt fyll­de plöts­ligt rum­met och där fram­för mig stod skå­de­spe­la­ren Noo­mi Ra­pa­ce. En­sam. Hen­nes roll­ka­rak­tärs be­rät­tel­se bör­jar i en för­äls­kel­se. Till det hon in­te har. Till en värld hon ald­rig har till­hört. Till Ope­ran och Bach. Till de fi­na män­ni­skor­na. Till allt som är så in­bju­dan­de och vac­kert. Och för­hopp­nings­fullt. Till en bör­jan. Jag satt där och såg en per­son som med al­la me­del vil­le sud­da ut den hon var, en per­son som vil­le kom­ma in till nå­got hon ald­rig skul­le få en entre­bil­jett till. Det var så grymt. Så smärt­samt och stort. Jag kän­de hen­nes brän­nan­de ord in­om­bords. En 90 mi­nu­ters lång mo­no­log drab­ba­de mig som ing­en an­nan te­a­ter­pjäs ti­di­ga­re ha­de drab­bat mig.

När ap­plå­der­na tyst­nat

gick jag ut i den mör­ka se­na kväl­len och var upp­fylld av tan­kar och käns­lor. Jag pro­me­ne­ra­de he­la vägen hem, ge­nom stan till den sö­der­för­ort där jag då bod­de. Det tog ett par tim­mar och in­te en mi­nut släpp­te jag tan­kar­na på det jag pre­cis ha­de sett. Jag tän­ker ibland fort­fa­ran­de på Den äls­ka­de.

I vec­kans Sön­dag har vi in­ter­vju­at ma­nus­för­fat­ta­ren, dra­ma­ti­kern och re­gis­sö­ren Li­sa Langseth. Hon gjor­de se­na­re fil­men Till allt som

är vac­kert ba­se­rad på sin pjäs Den äls­ka­de och en då helt okänd skå­de­spe­la­re vid namn Ali­cia Vi­kan­der spe­la­de hu­vud­rol­len. Nu är Li­sa Langseth ak­tu­ell med fil­men Eup­ho­ria och hon som spe­lar hu­vud­rol­len är nu­me­ra en värld­s­tjär­na. Läs in­ter­vjun med Li­sa Langseth på si­dor­na 44–49.

Ps: Nu för ti­den går jag gär­na på te­a­ter själv, helt ut­an no­jor.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.