Ny dna-teknik

Söndag (Aftonbladet) - - Innehåll - Text: Ka­ta­ri­na Norr­grann Fo­to: Jer­ker Ivars­son

LINKÖPING. En en­da drop­pe sa­liv el­ler blod från en brotts­plats kan be­rät­ta för po­li­sen hur gär­nings­man­nen ser ut – och hur gam­mal han är. Det lå­ter som sci­ence fic­tion. Men vi är näs­tan där. – 2021 ska de här me­to­der­na va­ra så till­för­lit­li­ga att vi kan an­vän­da dem, sä­ger dna­spe­ci­a­lis­ten Jo­han­nes Hed­man.

Jo­han­nes Hed­man job­bar på Na­tio­nellt fo­ren­siskt cent­rum, NFC, i Linköping och re­pre­sen­te­rar Sve­ri­ge i pro­jek­tet Vi­sage, där po­lislabb och uni­ver­si­tets­labb runt om i Eu­ro­pa sam­ar­be­tar för att för­fi­na dna-tek­ni­ken.

– Det sker ett stort tek­nik­skif­te nu. Hit­tills har vi mest tit­tat på hur sto­ra oli­ka dna-frag­ment är, nu bör­jar vi kun­na ta fram in­for­ma­tion om var­je en­skild bas. Det gör det enkla­re att gö­ra ana­ly­ser kopp­la­de till ut­se­en­de, ur­sprung och ål­der, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

I dag finns det me­to­der för att ut­gå­en­de från dna ta re­da på en per­sons ögon­färg, hår­färg och hud­färg. Tes­ter­na fun­ge­rar bra på väl­digt ut­präg­la­de fär­ger, till ex­em­pel för att skil­ja mel­lan blå och bru­na ögon, men säm­re på mel­lan­va­ri­an­ter. Här är må­let är att få mer pre­ci­sa testre­sul­tat.

I dag kan man av­gö­ra en per­sons ur­sprung på kon­ti­nent­ni­vå. Må­let är att få re­sul­tat på sub­kon­ti­nent­ni­vå, så att man i stäl­let för ba­ra Eu­ro­pa kan få fram att en per­son kom­mer från till ex­em­pel Nor­deu­ro­pa, Sy­deu­ro­pa el­ler Mel­la­nöstern.

Vi har sam­ma dna he­la li­vet, men fors­kar­na kan än­då dra slut­sat­ser om en per­sons ål­der ge­nom att stu­de­ra per­so­nens dna. Då tit­tar de in­te på dna-se­kven­sen i sig, ut­an på and­ra för­änd­ring­ar i dna­mo­le­ky­ler­na. En­kelt ut­tryckt är

oli­ka ge­ner ak­ti­va un­der oli­ka de­lar av en män­niskas liv.

– När det gäl­ler ål­der är osä­ker­hets­fak­torn fort­fa­ran­de stor. I dag har de bäs­ta me­to­der­na ett me­del­fel på un­ge­fär tre år, det be­ty­der i prak­ti­ken att nå­gon kan ham­na pre­cis rätt och att nå­gon an­nan kan ham­na tio år fel. Vi kom­mer att kun­na sä­ga om en per­son sna­ra­re är runt 20 år än runt 40 år. Men vi kom­mer in­te, in­om över­skåd­lig fram­tid, att kun­na sä­ga att per­so­nen är 21 el­ler 23 år.

– Om vi ana­ly­se­ra­de mig, till ex­em­pel, skul­le vi få re­sul­ta­tet att per­so­nen är en man av nor­deu­ro­pe­iskt ur­sprung, sna­ra­re 40 år än 20 år, och blond. Jag är in­te blond i dag men jag var det när jag var li­ten och ge­ner­na är ju de sam­ma he­la li­vet. Med tan­ke på ål­dern skul­le vi där­med ve­ta att vi le­tar ef­ter en per­son som kans­ke in­te är råg­blond, ef­tersom det är van­ligt att hå­ret mörk­nar och grå­nar un­der li­vet. Vi skul­le in­te ha en ex­akt be­skriv­ning av mig, men vi skul­le kun­na sma­la ner ur­va­let och ute­slu­ta många per­so­ner, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

Syf­tet med att

för po­li­siä­ra än­da­mål ta fram vil­ka egen­ska­per en per­son har är just det – att mins­ka ur­va­let för att gö­ra det möj­ligt för po­li­sen att sål­la ut en per­son ur en po­pu­la­tion.

Då gäl­ler det att ta fram in­for­ma­tion som är prak­tiskt an­vänd­bar. Om det gick att få fram att den miss­tänk­ta till ex­em­pel är färg­blind är frå­gan hur po­li­sen skul­le kun­na an­vän­da den upp­gif­ten – färg­blind­het är ing­en up­pen­bart syn­lig egen­skap och det finns ing­et re­gis­ter över färg­blin­da.

– En egen­skap som dä­re­mot är up­pen­bar är längd. Men kropps- längd är kom­plext och ingen­ting vi kan ut­lä­sa av dna i dag, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

Dna från

150 000 döm­da och miss­tänk­ta per­so­ner finns spa­ra­de i NFC:s da­ta­bas. Dna från olös­ta fall lig­ger kvar tills fal­let är löst, miss­tänk­ta som blir frikän­da ploc­kas bort och döm­da ploc­kas bort tio år ef­ter av­tjä­nat straff.

– I Stor­bri­tan­ni­en kan du ham­na i dna-da­ta­ba­sen om du kör för fort och se­dan är du kvar där res­ten av li­vet. Jag tyc­ker att vår stra­te­gi är rim­li­ga­re, med hän­syn till kost­na­den för da­ta­ba­sen, in­tegri­tets­in­trång­et som det in­ne­bär att ta och lag­ra prov och vär­det av da­ta­ba­sen när det gäl­ler att kla­ra upp brott. Många av de brotts­ak­ti­va per­so­ner­na i Sve­ri­ge finns i vår da­ta­bas.

Ett in­ter­na­tio­nellt

sam­ar­be­te är un­der upp­bygg­nad. I dag är det 20 län­der i Eu­ro­pa som di­rekt kan lad­da upp och jäm­fö­ra spår­pro­ver.

– Om en gär­nings­man till ex­em­pel har åkt fast för ett in­brott i Hol­land, då får vi ett namn. Ny­li­gen fick i vi träff i Ung­ern på en våld­täkt som skett i Sö­der­hamn 2007. Vi lyc­ka­des få tag i per­so­nen och dö­ma ho­nom, näs­tan tio år senare. Det hand­la­de ba­ra om da­gar tills brot­tet skul­le ha pre­skri­be­rats, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

– Det sker en ex­trem ut­veck­ling. Om du ha­de frå­gat mig för 15 år se­dan när jag bör­ja­de här ha­de jag ald­rig ens kun­nat fö­re­stäl­la mig den ni­vå vi står på nu, att vi skul­le kun­na ta fram så myc­ket in­for­ma­tion och så snabbt som vi kan i dag. Och det kom­mer att fort­sät­ta. Vi kom­mer rim­li­gen att få snab­ba­re ana­lys­sy­stem som kan

Det sker en ex­trem ut­veck­ling. Om du ha­de frå­gat mig för 15 år se­dan när jag bör­ja­de här ha­de jag ald­rig ens kun­nat fö­re­stäl­la mig den ni­vå vi står på nu.

ta fram än­nu mer in­for­ma­tion om en gär­nings­man, till ex­em­pel kopp­lat till ut­se­en­de.

Jo­han­nes Hed­man tror att be­gräns­ning­en när det gäl­ler att an­vän­da dna för att i po­li­siärt syf­te be­skri­va per­so­ners ut­se­en­de kom­mer att va­ra att många egen­ska­per och ka­rak­tä­rer in­te styrs en­bart av ge­ner­na.

– Om du tän­ker dig två enäggstvil­ling­ar och den ene le­ver som Zla­tan och trä­nar och byg­ger upp sin kropp i 20–30 år me­dan den and­re sit­ter hem­ma och dric­ker folk­öl – då kom­mer de in­te att se li­ka­da­na ut, du kom­mer in­te läng­re att kun­na se att de är enäggstvil­ling­ar.

– Den be­gräns­ning­en kom­mer du in­te un­dan med all teknik i värl­den. De kom­mer att ha sam­ma hår­färg och ögon­färg, men du kom­mer in­te att kun­na sä­ga hur de ser ut. Det är svårt att gö­ra kniv­skar­pa fant­om­bil­der, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

– Tänk på den förs­ta fant­om­bil­den ef­ter Pal­me­mor­det, den sat­te sig på folks nät­hin­nor, men har den hjälpt till på nå­got sätt? Om du gör en fant­om­bild och den är åt sko­gen, då kan den för­stö­ra så myc­ket. De en­skil­da in­for­ma­tions­bi­tar­na är an­vänd­ba­ra, men att sät­ta ihop dem till en på­hit­tad bild ... nej. Man kan kans­ke ha ett bat­te­ri av fant­om­bil­der, 20 styc­ken kans­ke, och sä­ga att nå­got av det här le­tar vi ef­ter.

Fant­om­bil­der är

oer­hört sug­ges­ti­va och an­vänds i re­kla­men för kom­mer­si­el­la la­bo­ra­to­ri­er som häv­dar att de ut­gå­en­de från dna kan ska­pa ett por­trätt av en per­son.

Det är Jo­han­nes Hed­man yt­terst skep­tisk till.

– De här lab­ben an­vän­der sig av det eta­ble­ra­de sät­tet att av­gö­ra en per­sons färgska­la och ur­sprung. Hur de gör med res­ten, det re­do­vi­sar de in­te. De sä­ger att de tit­tar på an­sikts­form till ex­em­pel, men det finns ing­et ve­ten­skap­ligt stöd för det, det finns ing­en ”an­sikts­forms­gen”, det är me­ra kom­plext än så. An­sikts­for­men på­ver­kas ock­så väl­digt myc­ket av hur man le­ver, kropps­vik­ten till ex­em­pel. Som jag har för­stått det är det en konst­när som ri­tar an­sik­tet ut­i­från hur man för­vän­tar sig att en per­son från den ak­tu­el­la de­len av värl­den ska se ut. Så det blir egent­li­gen me­ra en bild av män­ni­skors för­do­mar än nå­got som har med ve­ten­skap att gö­ra.

– Om de ha­de kom­mit på ett sätt att ta fram ett till­för­lit­ligt por­trätt ba­se­rat på dna skul­le det va­ra helt ban­bry­tan­de. Men de har mig ve­ter­li­gen in­te pre­sen­te­rat nå­gon me­tod el­ler sökt pa­tent för någon­ting.

Finns det fa­ror med dna-tek­ni­ken?

– Att med hjälp av någ­ra cel­ler kun­na bin­da en per­son till en plats är en enorm kraft, som mås­te an­vän­das med om­dö­me. Ett dna-be­vis mås­te all­tid va­ra en del i en stör­re ut­red­ning, sä­ger Jo­han­nes Hed­man och tar ett brit­tiskt fall som ex­em­pel på när dna­tek­ni­ken led­de po­li­sen fel.

En man blev an­hål­len och häk­tad för en våld­täkt i Man­ches­ter. Hans dna band ho­nom till plat­sen, trots att han be­vis­li­gen in­te ha­de va­rit i Man­ches­ter vid brotts­till­fäl­let.

Små­ning­om upp­täck­tes vad det var som ha­de gått fel. Man­nen ha­de vid ett ti­di­ga­re till­fäl­le spot­tat på en po­lis och hans sa­liv ha­de då dna-ana­ly­se­rats. När pro­vet från våld­täk­ten ana­ly­se­ra­des åter­an­vän­de la­bo­ra­to­ri­et prov­rö­ret, där det fanns res­ter kvar av man­nens spott, och där­med hans dna.

– Ett prov­rör är ett för­bruk­nings­ma­te­ri­al som ald­rig ska an­vän­das två gång­er. Man mås­te ve­ta vad man hål­ler på med och om det in­te går ihop alls och er­far­na utre­da­re är skep­tis­ka, då mås­te det vägas in. Om man har en nyk­ter syn på det man hål­ler på med, då finns det inga fa­ror som jag ser det, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

Skul­le dna-teknik kun­na lö­sa Pal­me­mor­det?

– Kans­ke, om det sked­de i dag. Det sägs att mör­da­ren la han­den på Pal­mes ax­el in­nan han sköt. I and­ra ären­den har vi knu­tit per­so­ner till brott ge­nom att tej­pa plag­get och få upp dna från en per­son som rört vid det. Vid ett bank­rån i Skå­ne höll rå­na­ren han­den på den an­ställ­des ax­el och sat­te pi­sto­len i ryg­gen, då hit­ta­de vi en dna-pro­fil som kun­de bin­das till en miss­tänkt.

– Men att säk­ra re­le­van­ta dna­spår från klä­der i brott be­gång­na för så pass länge se­dan är myc­ket svårt, det är många som hun­nit han­te­ra klä­der­na un­der åren. Det är hel­ler in­te sä­kert att man läm­nar till­räck­ligt myc­ket dna vid en så­dan kon­takt för att det ska fin­nas nå­got att ana­ly­se­ra, det häng­er på fak­to­rer som hur lång kon­tak­ten är, om man har svet­ti­ga el­ler tor­ra hän­der och så vi­da­re, sä­ger Jo­han­nes Hed­man.

Att med hjälp av någ­ra cel­ler kun­na bin­da en per­son till en plats är en enorm kraft, som mås­te an­vän­das med om­dö­me

Fo­ren­si­ker He­le­na Lyth vid Na­tio­nellt fo­ren­siskt cent­rum i Linköping.

Jo­han­nes Hed­man, dna-spe­ci­a­list. De fles­ta ty­per av fläc­kar blir flu­o­re­sce­ran­de i Cri­me lights ljus, lam­pan är ett hjälp­me­del för att hit­ta fläc­kar, se­dan vid­tar ar­be­tet med att av­gö­ra vad de be­står av. Be­sud­ling­ar på en rå­nar­lu­va ly­ser i Cri­me lights sken. NFC vill hit­ta dna för att kun­na fast­slå vem som haft rå­nar­lu­van på sig. Här kan man hop­pas att det är gär­nings­man­nens sa­liv som fläc­kat lu­van.

He­le­na Lyth de­mon­stre­rar Cri­me light, en spe­ci­al­lam­pa som får be­sud­ling­ar att ly­sa.

Fo­ren­si­kern He­le­na Lyth visar oli­ka ty­per av be­vis­före­mål som po­li­sen kan skic­ka in till NFC för ana­lys. I sto­ra ären­den kan NFC få in fle­ra hund­ra ma­te­ri­al, i nor­mal­sto­ra bru­kar det va­ra runt hund­ra – och på var­je ma­te­ri­al görs of­ta fle­ra oli­ka ana­ly­ser. Spa­nings­le­da­ren Hans Hol­mér visar upp den klas­sis­ka fant­om­bil­den för pres­sen i mars 1986. Bil­den från po­li­sens re­kon­struk­tion visar hur mör­da­ren läg­ger han­den på Olof Pal­mes ax­el in­nan han skju­ter ho­nom.

Om en yxa miss­tänks ha an­vänts som va­pen vill man ve­ta om det finns dna från off­ret på den. Här kan man med blot­ta ögat se fläc­kar som ser ut att va­ra blod. Ge­nom att gnug­ga en blöt tops mot fläc­ken får man ett prov som kan skic­kas på dna-an­lys. Det be­hövs yt­terst li­te för att gö­ra en ana­lys. ”Det räc­ker med li­te damm ba­ra. Of­ta får vi spä­da ut pro­ven för att tek­ni­ken är så käns­lig i dag”, sä­ger He­le­na Lyth. Mi­nitejp an­vänds för att tej­pa upp cel­ler, här från fod­ret i en handske. Allt löst ma­te­ri­al fast­nar på tejpen, för­hopp­nings­vis fång­ar den upp cel­ler så att man kan få en dna-pro­fil.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.