Ag­ne­ta Sjö­din

En lång in­re re­sa. Och li­te pepp från Pau­lo Co­el­ho. I dag le­ver Ag­ne­ta Sjö­din be­tyd­ligt mer har­mo­niskt. – Jag vet min vi­sion, och att jag är på väg dit. Det är ing­en hård mål­med­ve­ten­het, mer en lugn för­viss­ning. Det är sta­bilt, som Al­ban skul­le ha sagt.

Söndag (Aftonbladet) - - Innehåll - Text: Li­na Lind­kvist

Sen­som­ma­ren bre­der ut sig kring Ag­ne­ta Sjödins hus ut­an­för Stock­holm, över dig­nan­de äp­pel­träd i träd­går­den, över vatt­net och bad­bryg­gan i skogs­dung­en med ste­nen som är for­mad som ett hjär­ta. Inom­hus väl­ler sol­ske­net in i kö­ket ge­nom höga spröj­sa­de föns­ter.

Här har hon bott i fem år nu – ”gans­ka länge för att va­ra jag men jag hit­tar ju ing­et an­nat som jag gil­lar li­ka myc­ket” – och här bju­der hon oss på kaf­fe bland smin­kö­sens upp­du­ka­de kos­me­ti­ka­buffé på det run­da köks­bor­det. Vi fi­kar och pra­tar tv-se­ri­er, Ag­ne­ta är lind­rigt sömn­druc­ken ef­ter en sen kväll med Cast­le rock av Step­hen King. – Jag äls­kar Step­hen King! Och

Cast­le rock är jäk­ligt spän­nan­de. Jag gil­lar mest mi­ni­se­ri­er, jag av-

skyr när man in­ve­ste­rat mas­sa tid och ener­gi och levt sig in i det, och så slu­tar en lång sä­song ba­ra så­där!? Jag gil­lar när man tar nå­got slags tit­tar­an­svar, bju­der på ett bra slut sam­ti­digt som man öpp­nar upp li­te för en fort­sätt­ning, sä­ger hon och skrat­tar.

Tit­tar du myc­ket på se­ri­er?

– Ab­so­lut, jag tit­tar mest på play, då blir det Ve­ten­ska­pens

värld och fak­ta­do­ku­men­tä­rer – och se­ri­er, jag äls­kar verk­li­gen väl­gjor­da se­ri­er med bra re­gi och bra skå­di­sar. Jag är så di­sci­pli­ne­rad i mitt jobb så det där med se­ri­er­na fun­kar som en mo­rot, ”nu gör jag det här så kan jag se det där.” Jag slår näs­tan ald­rig på van­lig tv läng­re.

Apro­på den för­änd­ra­de tv-bran­schen, som vi får be­kan­ta oss med i din se­nas­te bok?

– Det känns ju myc­ket så när jag pra­tar med kol­le­gor och vän­ner, det är ing­en bransch som er­bju­der trygg­het och ga­ran­ti, men det har det väl ald­rig va­rit. Det är en stor kon­trast mot nit­ti­o­ta­let när vi jobbade med For­tet – då tit­ta­de folk på tv på ett an­nat sätt. Det var mer lä­gerelds-tv, i dag tit­tar folk mest på play. Det har för­änd­rats snabbt, kon­sta­te­rar hon.

I dag står Ag­ne­ta med ena be­net ut­an­för tv-värl­den, hon har in­te läng­re nå­got av­tal med TV4, och upp­le­ver sig in­te ha sam­ma in­syn som förr. Hon tar fort­fa­ran­de tv­jobb, och tyc­ker om det, men äg­nar allt mer tid och ener­gi åt sin li­te ny­a­re pas­sion; för­fat­tan­det.

– Li­vet är för­änd­rat, men jag tyc­ker ock­så det är väl­digt här­ligt. Jag kan re­flek­te­ra över att så många le­ver i en väl­dig stress, och det är det jag in­te vill va­ra en del

av. Stres­sen kring att få va­ra med, det är bätt­re att för­sö­ka hit­ta nå­got där man kan vi­la och där ens hjär­ta kan lan­da.

För hen­ne själv blev det skri­van­det. Än­da se­dan hon var li­ten och bör­ja­de lä­sa Tol­ki­en har hon trivts med det – att gå in i sin in­re värld, som hon kal­lar det, skär­ma av sig från om­värl­den. Det är vad böc­ker, bå­de att lä­sa dem och skri­va dem, gör för Ag­ne­ta. Där­för är hon så glad att för­fat­ta­ryr­ket fann hen­ne.

– Det var verk­li­gen ing­et jag trod­de skul­le hän­da, men att det plöts­ligt gjor­de det var myc­ket Pau­lo Co­el­hos för­tjänst, att han drev på och upp­munt­ra­de mig. Jag ha­de in­te alls det själv­för­tro­en­det, men med hans pepp så kän­de jag ba­ra ”nä, jag kör”.

Ag­ne­ta träf­fa­de den världs­be­röm­de bra­si­li­ans­ke för­fat­ta­ren Pau­lo Co­el­ho för förs­ta gång­en i sam­band med en in­ter­vju för TV4. Som den tec­ken­sö­ka­re hon är – ni som föl­jer Ag­ne­ta i so­ci­a­la me­di­er vet till ex­em­pel att hon sam­lar på hjär­tan – be­rät­ta­de hon för Pau­lo om någ­ra tec­ken han skri­vit om, som även följt hen­ne. Det led­de till en stark kon­takt och kopp­ling dem emel­lan, en kon­takt som se­dan dess un­der­hål­lits med så­väl sms och sam­tal som mö­ten i Pa­ris och Stock­holm, och kans­ke i för­läng­ning­en även bi­dra­git till Ag­ne­tas nya kar­riär.

– Han är en väl­digt spe­ci­ell per­son, han finns med mig ibland i tan­ken när jag skri­ver. Även om jag in­te läst hans se­nas­te böc­ker, jag lä­ser in­te li­ka myc­ket nu när jag bör­jar skri­va själv. In­nan jag bör­ja­de skri­va själv läs­te jag så myc­ket, plöj­de allt, Tol­ki­en, Ma­ri­an­ne Fredriksson, Step­hen King och Pau­lo Co­el­ho, jag äls­kar verk­li­gen att lä­sa men så fort jag bör­jar nu­me­ra så får jag mas­sa nya idéer och svä­var iväg i tan­kar­na.

Mest ak­tu­ell av de där idéer­na är för­stås hen­nes nya ro­man, Dröm­dag­bo­ken.

Folk­kär pro­gram­le­da­re i fem­tio­års­ål­dern, öd­mjuk kvin­na med spän­nan­de tv-kar­riär halvt

bakom sig. Från­skild, med en nä­ra re­la­tion till sin mu­si­ka­lis­ka dot­ter som är i tju­go­års­ål­dern. Nog bär He­le­na Lars­son, den sym­pa­tis­ka hu­vud­ka­rak­tä­ren i ovan nämn­da ro­man, en rad lik­he­ter med för­fat­ta­ren själv.

– Ja ab­so­lut, boken är in­spi­re­rad av mitt liv. Myc­ket av He­le­nas käns­lor och tan­kar kom­mer från mig, där jag be­fin­ner mig i li­vet just nu. Och se­dan har jag skru­vat till det li­te för att det ska bli bra och spän­nan­de läs­ning, sä­ger hon och ler.

De and­ra ka­rak­tä­rer­na då?

– Ha­ha, det är li­te blan­dat. Det är så lätt att häm­ta inspiration från sitt eget liv. Det känns nytt att skri­va ”här och nu” till skill­nad från mi­na ti­di­ga­re böc­ker – ak­tu­a­li­te­ten, jag bör­ja­de skri­va in­nan Me­too och ha­de med li­te på det spå­ret i boken, men fick gå till­ba­ka och skri­va om en del. Jag för­sök­te hit­ta en ba­lans för det finns så många of­fer, li­vet är in­te svart el­ler vitt, och jag för­sö­ker skri­va så det ska bli med­mänsk­ligt på nå­got sätt, sä­ger hon.

Hur me­nar du?

– Det är klart att det mås­te till en för­änd­ring. Men ibland känns det som att vis­sa vill ha upp­märk­sam­het ba­ra ge­nom att skri­ka högst, och så häng­er man ut folk ut­an att tän­ka på vil­ka kon­se­kven­ser det får. Det kli­ma­tet vill i al­la fall jag hål­la mig bor­ta ifrån. Jag mär­ker hur jag de se­nas­te åren bli­vit mer och mer en be­trak­ta­re av värl­den, jag hål­ler mig li­te vid si­dan av.

Trivs du med det?

– Jo, men det är som att jag in­te kan väl­ja det, det har ba­ra bli­vit så. Jag trivs med det, men det ska- par ock­så en ut­an­för­skaps­käns­la och då hän­der det att jag öns­kar ”åh, kan jag in­te ba­ra slapp­na av, ta ett järn och va­ra som folk”, ha­ha. Och ibland gör jag det, ibland be­hö­ver jag ock­så få va­ra li­te vild och ha li­te kul, det är väl två oli­ka si­dor av mig.

De egen­ska­per­na känns ock­så igen hos He­le­na?

– Ja, det är käns­lor jag gär­na vil­le ha med, för jag tror att gans­ka många har dem. Och även om jag in­te är i de käns­lor­na he­la ti­den just nu, så tou­chas jag av dem emel­lanåt. Allt det där har ju fun­nits i mitt liv. Jag har va­rit väl­digt myc­ket själv de se­nas­te sju åren, in­te haft nå­got rik­tigt för­hål­lan­de, det har gett mig tid att re­flek­te­ra myc­ket. Jag är glad för det, nu känns det lug­na­re och tryg­ga­re.

Själ­va idén med att skri­va dröm­dag­bok, det vill sä­ga att skri­va ner si­na dröm­mar och önsk­ning­ar som om de re­dan sla­git in, kom till hen­ne för ett år se­dan. Hon res­te myc­ket un­der en pe­ri­od, skrev ner sin in­ners­ta läng­tan, mål hon vil­le nå och men­ta­la platser hon vil­le be­fin­na sig på som om hon re­dan var där.

– He­la som­ma­ren gick jag runt och kän­de som om jag re­dan var i ett jät­te­här­ligt för­hål­lan­de. Jag låt­sa­des, ef­tersom jag vet att allt är ener­gi och vi drar till oss den ener­gi vi sän­der ut. An­ting­en stö­ter man bort sa­ker man läng­tar ef­ter för att man går runt och tän­ker på att man in­te har det, el­ler så drar man till sig det man tän­ker att man fak­tiskt har i sitt liv.

Och just för­hål­lan­det skul­le hon snart dra till sig, se­dan i vint­ras har Ag­ne­ta en re­la­tion med Mar- tin Lamprecht, 55. Ef­ter att ha gått i tan­kar om en part­ner som kom­plet­te­ra­de hen­ne, en re­la­tion som kän­des lugn och sta­bil, kän­ner hon sig nu ha hit­tat nå­gon med sam­ma vi­sio­ner.

– Jag vill må bra in­om­bords, om jag mår bra in­om­bords så fun­kar mi­na re­la­tio­ner så myc­ket bätt­re. Så nu sö­ker jag mig all­tid till sa­ker som får mig att må bra. Jag vet ju att det är färskva­ra, jag kan må jät­te­bra och va­ra i ba­lans och så ri­der jag ba­ra på den vå­gen, ut­an att me­di­te­ra el­ler på and­ra sätt un­der­hål­la det, då av­tar det ju ef­ter en må­nad, sä­ger hon.

Men i sam­band med idén att skri­va dröm­dag­bok ska­pa­des en käns­la av att ta tag i sa­ker, att skri­va de där me­ning­ar­na hon dröm­de om var­je kväll, el­ler att lä­sa dem. Hon lik­nar me­to­den vid en mood­board där man sät­ter upp bil­der på vad man tyc­ker om, för att se­dan tit­ta på den och fyl­las av vär­me kring att ”det här är mitt liv”.

På en pro­me­nad sam­ma som­mar kläck­tes idén att skri­va en ro­man OM dröm­dag­bo­ken. Först kom ti­teln till hen­ne – så är det of­ta, be­rät­tar hon – och där­ef­ter väx­te historien om He­le­na och hen­nes dröm­mar fram.

Ag­ne­ta be­skri­ver för­fat­tar­li­vet som en här­lig värld att va­ra i. Det är stund­vis en­samt, men hon kän­ner sig om­gär­dad av vack­ra män­ni­skor – någ­ra få nä­ra vän­ner, en pojk­vän och en dot­ter – och har bra re­la­tio­ner till dem al­la. Det gör det så myc­ket lät­ta­re att va­ra i den där värl­den, om man kän­ner sig trygg med det run­tom­kring, me­nar hon.

Jag mär­ker hur jag de se­nas­te åren bli­vit mer och mer en be­trak­ta­re av värl­den, jag hål­ler mig li­te vid si­dan av.

– Jag är så glad över mi­na go­da re­la­tio­ner och jag vet att jag mås­te un­der­hål­la dem. Se­dan får man in­te va­ra na­iv; al­la re­la­tio­ner hand­lar om en själv. Man kom­mer ha kon­flik­ter i al­la re­la­tio­ner, och det be­hö­ver in­te va­ra nå­got då­ligt det är nå­got som gör att man kom­mer när­ma­re och bör­jar för­stå varand­ra. Men man kan in­te läg­ga lyc­kan i hän­der­na på nå­gon an­nan. Jag tror många le­ver li­te så; ”Ba­ra jag träf­far den rät­ta så kom­mer han gö­ra mig lyck­lig”, jag gjor­de det själv när jag var yng­re. Men du mås­te ta an­svar för hur du själv mår, pre­cis som att det är hans an­svar att han mår bra.

Är det så du le­ver i dag?

– Ja, jag le­ver li­te gla­da­re nu, jag väl­jer ett gla­da­re syn­sätt. De här ti­der­na är så … Den psy­kis­ka ohäl­san, där mås­te vi gö­ra mer, för att få män­ni­skor att må bätt­re. Jag för­sö­ker gö­ra det i den lil­la mån jag kan, mi­na böc­ker hand­lar ju nå­gon­stans om att få lä­sa­ren att tyc­ka om sig själv li­te mer, äls­ka sig själv så gott det går. För när män­ni­skor går runt och äls­kar sig själ­va blir värl­den ock­så li­te bätt­re. Och även om man tram­par snett el­ler får då­li­ga tan­kar, tänk in­te ”det är kört för mig”, ba­ra om­fam­na dig själv, var li­te snäll mot dig själv.

Ag­ne­ta pil­lar med en ask ögonskugga som hon hit­tat i smink­hö­gen på köks­bor­det.

– Sist An­na smin­ka­de mig så lyc­ka­des jag pa­ja den här, jag ska se om jag kan la­ga den, sä­ger hon och för­sö­ker tej­pa ihop den tra­si­ga plast­lå­dan med brun tejp.

Det lå­ter så skönt och själv­klart det där, att va­ra li­te snäl­la­re mot sig själv – men hur hit­tar man dit?

– Man mås­te job­ba på det. Jag gör det med dröm­dag­bo­ken, med me­di­ta­tio­ner, jag på­min­ner mig själv he­la ti­den ef­tersom det är en färskva­ra som mås­te un­der­hål­las. Min fi­lo­so­fi är att må så bra som möj­ligt och va­ra en så bra män­ni­ska som möj­ligt mot de i min om­giv­ning, det är där jag vill va­ra …

Hon lu­tar sig till­ba­ka på köks­sto­len och läg­ger den tej­pa­de ögon­skug­gan fram­för sig på bor­det. Den fal­ler ome­del­bart isär och hon ler åt vad som i al­la fall var en god tan­ke.

– Det är klart jag har då­li­ga da­gar ock­så, jag har hor­mo­ner, ibland är jag stres­sad el­ler ir­ri­te­rad, kän­ner mig osä­ker och li­ten … Men jag är nån­stans med­ve­ten om vad som är mitt eget an­svar nu. Jag har slu­tat skyl­la ifrån mig.

Fo­to: Pe­ter Knut­son

NY KAR­RIÄR. ”Som för­fat­ta­re blir man ju så lyck­lig att man får tå­rar i ögo­nen om man får en idé som känns klock­ren. Och just nu har jag fle­ra idéer jag vill ge­nom­fö­ra, så jag vet att jag har att gö­ra någ­ra år”, sä­ger Ag­ne­ta Sjö­din.

SER TILL­BA­KA. ”Jag kan tit­ta till­ba­ka på mitt liv och se många chan­ser jag haft, många dör­rar som stått på glänt som jag in­te ens sett för jag har va­rit så up­pe i mitt eget. Li­te na­ivt och god­tro­get, ’nu är jag på ba­nan här och nu kom­mer det all­tid va­ra så här’.”

SO­CI­A­LA ME­DI­ER. ”Jag för­sö­ker va­ra jät­te­för­sik­tig med att läg­ga upp bil­der på Instagram, jag vill in­te fram­stå som ’tit­ta vad duk­tig jag är, tit­ta vad bra jag har det.’ Man vill in­te att nå­gon ska må säm­re för att de föl­jer en på Instagram.”

följt mitt ”Jag har all­tid senare år hjär­ta och på på min fun­nit hjär­tan de­lar med väg som jag me­di­er. mig av på so­ci­a­la hjär­tat Där­för kän­des sym­bol som en na­tur­lig .” själv­por­trätt i ett

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.