WA­TER­GA­TE

Hän­del­ser­na som sänk­te en ame­ri­kansk pre­si­dent och för­änd­ra­de po­li­ti­ken för all­tid.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Hur histo­ri­ens störs­ta po­li­tis­ka skan­dal för­stör­de pre­si­dent Nix­ons kar­riär.

Med svett­pär­lor som bil­das i pan­nan tit­tar USA:S pre­si­dent rakt in i tv-ka­me­rans lins och sä­ger trot­sigt: ”Jag är in­te en skurk.” Pre­si­dent Ri­chard Nix­on är mitt in­ne i en tim­mes lång frå­gestund med över 400 jour­na­lis­ter. Att le­da­ren för värl­dens främs­ta su­per­makt är tvung­en att gö­ra ett så häp­nads­väc­kan­de ut­ta­lan­de vi­sar på om­fatt­ning­en av den skan­dal som har spri­dits som en löp­eld ge­nom Vi­ta hu­set. Det kom­mer att le­da till den förs­ta och en­da av­gång­en för en sit­tan­de ame­ri­kansk pre­si­dent hit­tills och bli 1900-ta­lets mest kän­da po­li­tis­ka kla­vertramp.

Wa­ter­ga­te är så känt att den sista sta­vel­sen kom­mit att an­vän­das som suf­fix för al­la of­fent­li­ga hän­del­ser som an­ses skan­da­lö­sa. Än­då kan ori­gi­na­let tyc­kas va­ra små­po­ta­tis jäm­fört med många and­ra po­li­tis­ka kon­tro­ver­ser – ett in­brott på Wa­ter­ga­te Ho­tel och de­mo­kra­ter­nas par­ti­hög­kvar­ter.

När Ri­chard Nix­on le­ve­re­ra­de ci­ta­tet, un­der se­na­re de­len av 1973, är han re­dan in­trängd i ett hörn. Men det är först näs­tan ett år se­na­re som pre­si­den­ten an­nons­erar sin av­gång. Ef­ter det går allt ut­för, al­li­e­ra­de och råd­gi­va­re av­går el­ler slängs hän­syns­löst åt si­dan. Da­gen in­nan Nix­on av­går, om­ring­ad och stå­en­de in­för av­sätt­ning, råd­frå­gar han en gam­mal kol­le­ga, Hen­ry Kis­sing­er, om vad han har för al­ter­na­tiv. Kis­sing­er ser en ned­bru­ten man som plå­gas av ris­ken att bli en­dast den förs­ta pre­si­den­ten i histo­ri­en att bli av­satt, och som även kan bli åta­lad. Han för­sö­ker trös­ta Nix­on och går med på hans öns­kan om att de bå­da ska gå ner på knä och be. Att det har gått så långt vi­sar hur för­ödan­de av­slö­jan­det av den­na smut­si­ga kam­panj, som slog till i hjär­tat av Vi­ta hu­set, var.

18 må­na­der ti­di­ga­re, 17 ju­ni 1972, ha­de fem män ar­re­ste­rats på sjät­te vå­ning­en av Wa­ter­ga­te Ho­tel i Washing­ton DC. En sä­ker­hets­vakt ring­de po­li­sen när han upp­täck­te att dör­rar ha­de tej­pats för att för­hind­ra att de skul­le lå­sas. Al­la fem ar­re­ste­ra­des och be­fanns ha kon­tak­ter på CIA och ut­skot­tet som sam­la­de in peng­ar för Ri­chard Nix­ons om­val. Ut­skot­tets namn, Com­mit­tee for the Re-elec­tion of the Pre­si­dent (CRP), för­kor­ta­des of­ta sa­ti­riskt till CREEP (äc­kel).

Nix­on var ett väl­känt an­sik­te och var vice­pre­si­dent un­der Dwight Ei­senho­wer mel­lan 1952 och 1960. Han sågs ock­så för­lo­ra kam­pen om Vi­ta hu­set mot John F. Ken­ne­dy 1960. Un­der en de­batt fäll­des den fram­ti­da pre­si­den­ten av ett re­la­tivt nytt me­dium i po­li­ti­ken, tv:n. Me­dan väl­jar­na som lyss­na­de på ra­dio trod­de att Nix­on seg­rat, im­po­ne­ra­de Ken­ne­dy på tv-tit­tar­na med sitt snyg­ga ut­se­en­de och charm. De blev li­ka oin­tres­se­ra­de av Nix­ons böj­da rygg, slap­pa ut­se­en­de och svet­ti­ga pan­na. Men 1968 vann Nix­on pre­si­dent­va­let med knap­pa mar­gi­na­ler och se­dan med en jord­skreds­se­ger 1972. Un­der­sök­ning­ar­na vi­sa­de att över 70 pro­cent av be­folk­ning­en stöt­ta­de ho­nom, nå­got som är myc­ket ovan­ligt för en pre­si­dent som stäl­ler upp för om­val.

Nix­on an­vän­de dock en rad tvi­vel­ak­ti­ga tek­ni­ker för att smuts­kas­ta si­na mot­stån­da­re. CRP blev en un­der­rät­tel­se­or­ga­ni­sa­tion som be­drev smut­si­ga kam­pan­jer mot po­ten­ti­el­la ri­va­ler. De av­lyss­na­de kon­tor, sök­te ef­ter ma­te­ri­al som kun­de an­vän­das mot mot­stån­da­re, och för­sök­te för­hind­ra läc­kor i me­dia. CRP var tek­niskt och of­fi­ci­ellt en pri­vat in­sam­lings­grupp men dess ex­istens och san­na na­tur var känd för fle­ra myn­dig­hets­an­ställ­da och Nix­on själv. Me­dan han var med­ve­ten om att CRP sam­la­de in­for­ma­tion om ri­va­ler, vi­sar sam­tal att han an­ting­en in­te var omed­ve­ten om om­fatt­ning­en av verk­sam­he­ten el­ler helt en­kelt val­de att se bort.

De fem män som ar­re­ste­ra­des vid Wa­ter­ga­te var san­no­likt där an­ting­en för att häm­ta till­ba­ka bug­gar från le­dan­de de­mo­kra­ters te­le­fo­ner el­ler för att in­stal­le­ra ny över­vak­nings­ut­rust­ning, men själ­va in­brot­tet till­skrevs in­te myc­ket be­ty­del­se. När Washing­ton Posts re­por­ter, ny­kom­ling­en Bob Wood­ward, skic­ka­des till ett lo­kalt tings­hus för att rap­por­te­ra sto­ryn upp­täck­te han att de fem män­nen in­te var någ­ra van­li­ga in­brotts­tju­var, ut­an

er­tap­pa­des med ovan­ligt avan­ce­rad bugg­nings­ut­rust­ning och en över­ras­kan­de stark för­svars­ad­vo­kat. En av män­nen, Ja­mes Mc­cord, med­gav att han ti­di­ga­re ar­be­tat för CIA. Wood­ward kopp­la­de ihop ho­nom med E. Ho­ward Hunt och Char­les Col­son med hjälp av te­le­fon­böc­ker som till­hör­de män­nen. Col­son häv­da­de se­na­re att Nix­on släng­de en ask­kopp i väg­gen i ra­se­ri när han hör­de om gri­pan­det da­gen ef­ter att det äg­de rum.

Hunt var en an­nan Cia-agent med en färg­stark bak­grund. Han var en gång an­kla­gad för in­bland­ning i mor­det på John F. Ken­ne­dy, anek­dot­­is­ka be­vis ty­der på att han kanske var i Dal­las vid tid­punk­ten för mor­det. På den ti­den ar­be­ta­de Hunt för Vi­ta hu­set-rör­mo­kar­na, en skum grupp som ar­be­ta­de för att för­hind­ra att sek­re­tess­be­lag­da upp­gif­ter läck­tes till me­dia från Nix­o­nad­mi­nist­ra­tio­nen.

Grup­pen, som be­stod av en sa­lig bland­ning CIAa­gen­ter, re­pu­bli­kans­ka as­si­sten­ter och sä­ker­hets­per­so­nal, var känd för Nix­on, men om­fatt­ning­en av de­ras verk­sam­het hölls ur­sprung­li­gen hem­lig för ho­nom av hans per­so­nal. Grup­pen bil­da­des för att straf­fa och un­der­mi­ne­ra re­pu­bli­ka­ner­nas fi­en­der. I ett med­de­lan­de 1971 re­kom­men­de­ra­des grup­pen att an­vän­da fe­de­ra­la kraf­ter ”för att för­stö­ra vå­ra po­li­tis­ka fi­en­der”. Men lin­jen mel­lan vad som ut­gav fi­en­der för USA, Nix­on-ad­mi­nist­ra­tio­nen och det re­pu­bli­kans­ka par­ti­et var sud­dig. Col­son var ad­vo­kat och Wood­ward in­såg att han, till skill­nad från Hunt, var en rik­tig kopp­ling mel­lan in­brotts­tju­var­na i Wa­ter­ga­te och de högt ran­ka­de i Vi­ta hu­set.

1972 sam­ar­be­ta­de Wood­ward med en an­nan re­por­ter, Carl Bernste­in, och pa­ret upp­ma­na­des av The Posts verk­stäl­lan­de re­dak­tör att ut­veck­la histo­ri­en. Wood­ward kon­tak­ta­de en käl­la på FBI som han ti­di­ga­re an­vänt och ge­nom ett ut­ar­be­tat sy­stem av sig­na­ler och in­struk­tio­ner fick han ve­ta att skan­da­len här­rör­de från Vi­ta hu­set. Käl­lan kal­la­des Deep Thro­at.

När Hunt, G. Gor­don Lid­dy och de fem in­brotts­tju­var­na stod in­för fe­de­ra­la an­kla­gel­ser rö­ran­de in­brot­tet, kräv­de Hunt peng­ar från CRP och Vi­ta hu­set för att fi­nan­se­ra de an­kla­ga­des ju­ri­dis­ka kost­na­der, i hu­vud­sak kni­pa-käf­ten-peng­ar. De döm­des al­la i bör­jan av 1973 och gavs stränga straff, vil­ket åter­speg­la­de do­ma­re John Si­ri­cas upp­fatt­ning om att män­nen ljög om sin ex­ter­na hjälp. Pre­si­den­ten till­kän­na­gav att en ut­red­ning ha­de ägt rum och att den in­te fun­nit någ­ra be­vis på brott. I själ­va ver­ket ha­de ing­en ut­red­ning ägt rum. I sitt till­kän­na­gi­van­de sa Nix­on: ”Jag kan be­stämt sä­ga att den­na un­der­sök­ning vi­sar att ing­en i Vi­ta hu­sets per­so­nal, ing­en som för när­va­ran­de är an­ställd i den­na ad­mi­nist­ra­tion, var in­blan­dad i den­na myc­ket bi­sar­ra in­ci­dent. Det som verk­li­gen gör ska­da i fall av det­ta slag är in­te det fak­tum att de upp­står, ef­tersom fa­na­tis­ka per­so­ner i kam­pan­jer gör sa­ker som är fel. Vad som verk­li­gen gör ska­da är om du för­sö­ker mörk­läg­ga det.”

Or­den kom att vi­sa sig va­ra för­ut­se­en­de. Be­tal­ning­ar till de fängs­la­de män­nen ska­pa­de ett pap­pers­spår som pe­ka­de ut per­so­ner högt upp inom ad­mi­nist­ra­tio­nen. Wood­ward drog slut­sat­sen att per­so­nal­che­fen, HR Hal­de­man och

”Han fick ve­ta att skan­da­len här­rör­de från Vi­ta hu­set.”

stats­å­kla­ga­ren John Mit­chell ock­så var in­blan­da­de. Deep Thro­at häv­da­de att Hal­de­man var hjär­nan bakom in­brot­tet på Wa­ter­ga­te och sa ock­så att de två re­port­rar­nas liv kun­de va­ra i fa­ra.

Wood­ward och Bernste­in tryck­te på oav­sett och skrev en bok, Och al­la pre­si­den­tens män, som se­na­re ock­så blev en film om de­ras er­fa­ren­he­ter av skan­da­len. Me­dan Wood­ward och Bernste­in var upp­tag­na med att av­slö­ja spå­ret till Vi­ta hu­set, kom ett an­nat av­slö­jan­de att bli li­ka ka­ta­stro­falt för Nix­on. Ja­mes Mc­cord skic­ka­de ett brev till do­ma­re Si­ri­ca i mars 1973 och för­kla­ra­de att han ha­de be­gått mened ge­nom att ly­da or­der från Vi­ta hu­set. I mars fick Nix­on en lång ge­nom­gång av John De­an om om­fatt­ning­en av den smut­si­ga kam­pan­jen och hur in­brot­tet på Wa­ter­ga­te hän­de.

Nix­on lyss­na­de för­skräckt me­dan De­an be­rät­ta­de om nä­tet av be­drä­ge­ri­er som många av hans per­so­nal var fång­a­de i. De­ans pro­gnos var bis­ter: ”Vi har en can­cer­svulst, nä­ra pre­si­den­ten, och den väx­er. Den väx­er dag­li­gen. Den ökar och väx­er geo­met­riskt nu ef­tersom den ökar av sig själv själv.” En arg Nix­on suc­ka­de sig ige­nom De­ans pro­gnos som av­slö­ja­de olag­lig verk­sam­het, ut­press­ning och mened i stor ska­la. Det var up­pen­bart att ked­jan ba­ra var så stark som dess sva­gas­te länk – och den gick av över­allt ju mer nä­tet stra­ma­des åt. När han till­frå­ga­des om si­na per­son­li­ga tan­kar

”Nix­on var en pa­ra­noid in­di­vid som såg kon­spi­ra­tio­ner mot ho­nom över­allt.”

om det he­la sva­ra­de De­an att han in­te var sä­ker om ad­mi­nist­ra­tio­nen kun­de ri­da ut stor­men. Till och med De­an själv bör­ja­de kän­na av pres­sen och kun­de in­te ska­ka av sig käns­lan att han skul­le ut­må­las som syn­da­bock. Han ha­de rätt, Nix­on av­ske­da­de De­an, som blev stjärn­vitt­ne för åkla­gar­si­dan. Pre­si­den­ten kas­ta­de tär­ning­ar­na och gjor­de sitt drag. Han off­ra­de någ­ra av si­na be­trod­da män och bad bå­de Hal­de­man och Ehr­li­ch­man att av­gå. Ri­chard Kle­in­di­enst av­gick ock­så.

Som en ren till­fäl­lig­het bör­ja­de vid den­na tid­punkt ut­näm­nings­ut­fråg­ning­en för att in­stal­le­ra L. Pa­trick Gray som per­ma­nent chef för FBI. Un­der ut­fråg­ning­ar­na gjor­de Gray Vi­ta hu­set ra­san­de när han av­slö­ja­de att han ha­de läm­nat dag­li­ga upp­da­te­ring­ar om Wa­ter­ga­te-utred­ning­en till Vi­ta hu­set. Han häv­da­de ock­så att John De­an ”tro­li­gen ljög” för Fbi-ut­re­da­re. Det av­slö­ja­des se­na­re att Gray ha­de gjort sig av med en del av in­ne­hål­let i ett kas­sa­skåp till­hö­ran­de Hunt. Det­ta drog in FBI i ett nät av be­dräg­er­i­er till­sam­mans med CIA, re­ge­ring­en och det re­pu­blik­­an­s­ka par­ti­et, vil­ket till slut re­sul­te­ra­de i Grays av­gång i april 1973. Un­der ba­ra någ­ra tur­bu­len­ta vec­kor ha­de Nix­on för­lo­rat tre av si­na mest be­trod­da män, sin stats­å­kla­ga­re och che­fen för FBI. I maj var fler män­ni­skor emot än för Ri­chard Nix­ons pre­si­dent­ skap och en må­nad se­na­re tv-sän­des Wa­ter­ga­te­rät­te­gång­en. Tit­tar­na såg John De­an be­rät­ta för ut­re­da­re att han dis­ku­te­ra­de mörkläggningen med Nix­on minst 35 gång­er. Även om Nix­on på ett tro­ligt sätt kun­de för­ne­ka kun­skap om Crp-kam­pan­jer­na och skyd­da sig själv ge­nom att av­ske­da per­so­nal, skul­le det bli myc­ket vär­re för pre­si­den­ten.

Nix­on var en miss­tänk­sam per­son med få rik­ti­ga vän­ner som såg kon­spi­ra­ti­o­ner mot sig över­allt. Pre­si­den­ten kom se­na­re att er­kän­na att det ame­ri­kans­ka fol­ket in­te viss­te till­räck­ligt om hans verk­li­ga per­son­lig­het på grund av hans grubb­le­ri­er, hans vul­gä­ra ut­brott och hän­syns­lös­het. Den här si­dan av hans per­son­lig­het led­de till hans fördärv. En­dast ett få­tal per­so­ner viss­te att Nix­on in­stal­le­rat hem­lig in­spel­nings­ut­rust­ning i Ova­la rum­met, ka­bi­nett­­rum­met och sitt pri­va­ta kon­tor i Vi­ta hu­set. Ban­den från rum­men var av­gör­an­de för att be­vi­sa att Nix­on ha­de kun­skap om – och ak­tivt del­tog i – Wa­ter­ga­te-mörkläggningen, och även att han lå­tit as­si­sten­ter be­te sig omo­ra­liskt och brotts­ligt.

Nix­on ha­de va­rit i het­luf­ten inom ame­ri­kansk po­li­tik i år­tion­den. Han ha­de fått mäk­ti­ga vän­ner och fi­en­der och lärt sig att spe­la smut­sigt. Han be­ställ­de till och med skat­teut­red­ning­ar på Ken­ne­dy och de­mo­krat­er­nas pre­si­dent­kan­di­dat 1972, Hu­bert Hump­h­rey. På ban­den hörs Nix­on an­mär­ka: ”Jag kan ba­ra hop­pas på att vi får till ett li­tet åtal. El­ler hur?”

I bör­jan av pre­si­dent­va­let 1972, när det såg ut

”Nix­on var en miss­tänk­sam per­son med få rik­ti­ga vän­ner.”

All­män­he­ten mar­sche­ra­de i Washing­ton för att vi­sa sitt miss­nö­je med Nix­on.

Se­na­tens un­der­rät­tel­se­kom­mit­té öpp­na­de sin ut­red­ning av Wa­ter­ga­teskan­da­len den 17 Maj 1973.

Wa­ter­ga­te-brotts­ling­ar­na och de­ras ad­vo­ka­ter, 9 ja­nu­a­ri 1973.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.