ALEX­AN­DER HAMILTON

När en grun­da­re och den tred­je vi­ce­pre­si­den­ten möt­tes i en du­ell i New Jer­sey, läm­na­de de ef­ter sig ett arv som skul­le på­ver­ka USA:S fram­tid.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Upp­täck histo­ri­en om hur en av Ame­ri­kas grun­da­re dog.

”Hamilton ska­pa­de ett arv som skul­le över­le­va ho­nom, men hans kar­riär miss­lyc­ka­des.”

Alex­an­der Ha­mil­tons unga och upp­lys­ta an­sik­te pry­der den skrynk­li­ga 10 dol­lar­se­deln. Men USA:S förs­ta fi­nans­mi­nis­ter har in­te all­tid va­rit om­tyckt. Hamilton ha­de sin be­skär­da del av fi­en­der, in­klu­si­ve Tho­mas Jef­fer­son, och var in­te bra på att skaf­fa vän­ner. Hans va­na att sä­ga pre­cis det han tänk­te på, ut­an att tän­ka in­nan han ta­la­de, tog li­vet av USA:S mest in­fly­tel­se­ri­ka po­li­ti­ker.

Hamilton var en na­tur­be­gåv­ning när det kom till ord och en mäs­ta­re på att skri­va. Han var äm­nad till att ut­rät­ta stor­dåd in­nan han ens ha­de läm­nat sitt barn­doms­hem i Brit­tis­ka Västin­di­en. Han ha­de nått många fram­gång­ar: han var alumn från Kings Col­lege, ad­ju­tant till Ge­ne­ral Washing­ton un­der re­vo­lu­tions­kri­get och spe­la­de en av­gö­ran­de roll i se­gern i York­town. Han var en fram­gångs­rik ad­vo­kat och ha­de en egen by­rå på sam­ma ga­ta som Aa­ron Burr. Han ha­de ett fing­er med i ska­pan­det av den ame­ri­kans­ka kon­sti­tu­tio­nen och för­sva­ra­de den ge­nom The Fe­de­ra­list Pa­pers, ra­ti­fi­ce­ring­en av kon­sti­tu­tio­nen. Och han ut­sågs till fi­nans­mi­nis­ter i den cent­ra­li­se­ra­de ame­ri­kans­ka re­ge­ring­ens ka­bi­nett un­der pre­si­dent Ge­or­ge Washing­ton.

Med si­na många fram­gång­ar såg Alex­an­der Ha­mil­tons fram­tid ljus ut, men ef­ter Ge­or­ge Washing­tons av­gång och Ha­mil­tons stän­di­ga tjaf­san­de med Tho­mas Jef­fer­son skul­le sa­ker och ting snart för­änd­ras.

Hamilton led­de ar­be­tet med att grun­da Na­tio­nal­ban­ken, där en cent­ra­li­se­rad re­ge­ring tog över skul­der­na från de 13 ko­lo­ni­er­na. Med det­ta sta­bi­li­ser­­ade Hamilton den na­tio­nel­la eko­no­min, in­för­de im­port­skat­ter och eta­ble­ra­de kust­be­vak­ning­en. Men me­dan Hamilton ska­pa­de ett arv som skul­le över­le­va ho­nom i hund­ra­tals år miss­lyc­ka­des hans kar­riär. Han grä­la­de kon­stant med ut­ri­kes­mi­nis­ter Tho­mas Jef­fer­son och ad­vo­kat Ja­mes Mad­dison – Ha­mil­tons fö­re det­ta vän som hjälp­te till att skri­va The Fe­de­ra­list Pa­pers – och New Yorks gu­ver­nör Ge­or­ge Clin­ton me­na­de att Hamilton in­te ha­de någ­ra vän­ner i re­ge­ring­en. Till och med hans eget par­ti fe­de­ra­lis­ter­na bör­ja­de vän­da sig mot ho­nom och ef­ter Washing­tons av­gång drev ef­ter­trä­da­ren John Adams bort ho­nom från re­ge­ring­en.

Det var när Hamilton satt arg på sin ad­vo­kat­by­rå och skrev ano­ny­ma brev till tid­ning­ar för att ska­da pre­si­den­tens ryk­te som om­stän­dig­he­ter­na som led­de fram till hans död bör­ja­de ta form.

På and­ra si­dan ga­tan drev en ung Aa­ron Burr fram­gångs­rikt sin egen ad­vo­kat­by­rå. Ef­ter att ha ta­git ex­a­men från Prin­ce­ton två år ti­di­ga­re klätt­ra­de han upp­för den so­ci­a­la ste­gen. Han var of­fi­cer un­der re­vo­lu­tions­kri­get och öpp­na­de se­dan sin egen by­rå pre­cis ner­för ga­tan från Hamilton. Ef­ter att ha tjänst­gjort i New Yorks lag­stif­tan­de för­sam­ling, bli­vit ut­nämnd till New Yorks stats­å­kla­ga­re och ta­git Philip Schuy­lers plats i

Kon­ti­nen­tal­kon­gres­sen, bör­ja­de Burr och Ha­mil­tons för­hål­lan­de att sur­na.

Vår hu­vud­be­rät­tel­se börjar med va­let år 1800. Ef­ter två man­dat­pe­ri­o­der som det nya USA:S pre­si­dent be­slu­ta­de sig Ge­or­ge Washing­ton för att kli­va åt si­dan. John Adams val­des lätt till ef­ter­trä­da­re men ha­de det svå­ra­re i va­let där­ef­ter.

Hamilton, en fram­stå­en­de med­lem av fe­de­ra­list­par­ti­et, kom in­te över­ens med Adams och ha­de be­slu­tat sig för att med al­la me­del stop­pa man­nen från att åter­vän­da till äm­be­tet. Oav­sett kon­se­kven­ser­na. Den al­ter­na­ti­va fe­de­ra­lis­tis­ka kan­di­da­ten var dock chans­lös trots Ha­mil­tons stöd och vice­pre­si­dent Tho­mas Jef­fer­son och då­va­ran­de New York-se­na­torn Aa­ron Burr möt­tes i kon­gres­sen för att täv­la om rös­ter­na.

I elek­tor­s­kol­le­gi­et år 1800 var det ing­en skill­nad mel­lan att kan­di­de­ra till pre­si­dent och vice­pre­si­dent, den som fick flest rös­ter vann den pre­stige­fyll­da ti­teln. I det­ta fall no­mi­ne­ra­des bå­de Tho­mas Jef­fer­son och Aa­ron Burr som de­mo­kra­tis­ka-re­pu­bli­kans­ka kan­di­da­ter.

Många käl­lor på­står att det fanns en plan för va­let. Al­la väl­ja­re skul­le rös­ta på Jef­fer­son en gång, och en gång på Burr, för­u­tom en som skul­le läg­ga si­na två rös­ter på Jef­fer­son och gö­ra ho­nom till pre­si­dent. Ty­värr miss­lyc­ka­des den­na plan och när rös­ter­na var räk­na­de var det oav­gjort mel­lan Jef­fer­son och Burr, bå­da ha­de 73 rös­ter.

Vid ett oav­gjort re­sul­tat föll be­slu­tet på re­pre­sen­tant­hu­set, som kon­trol­le­ras av Fe­de­ra­lis­ter­na. I kam­ma­ren mås­te stats­de­le­ga­ter­na fat­ta ett ma­jo­ri­tets­be­slut och en kan­di­dat mås­te få nio rös­ter för att vin­na. En­dast åt­ta rös­ter föll på Jef­fer­son, sex styc­ken på för Burr och två sta­ter rös­ta­de blankt. Det­ta in­ne­bar att de ham­na­de i ett oänd­ligt död­lä­ge. In kom Alex­an­der Hamilton.

Den ti­di­ga­re fi­nans­mi­nis­tern ha­de re­dan lyc­kats för­gö­ra John Adams och han skul­le in­te nöja sig med det. När kam­ma­ren var i död­lä­ge be­stäm­de han sig för att stöt­ta kan­di­da­ten han an­såg som minst då­lig. Hamilton be­skrev Jef­fer­son för si­na par­ti­kam­ra­ter som ”in­te alls en jät­te­far­lig man” och att Burr var en ”skad­lig fi­en­de”.

Ha­mil­tons star­ka åsik­ter av­gjor­de slut­li­gen ut­fal­let i re­pre­sen­tant­hu­set. Ef­tersom han la sin röst på Jef­fer­son gav det ho­nom de nio rös­ter han be­höv­de för att sät­ta av mot pre­si­dentäm­be­tet. Me­dan den nya stats­che­fen ar­be­ta­de för att på­ver­ka USA:S fi­nan­si­el­la sy­stem, käm­pa­de Aa­ron Burr med sitt ne­der­lag.

Burr vil­le bli gu­ver­nör i New York 1804 men be­seg­ra­des av en Jef­fer­so­nisk-kan­di­dat som gyn­na­des av ett starkt stöd från Hamilton, nå­got som yt­ter­li­ga­re ströd­de salt i Burrs sår. Den­na för­lust sat­te den sista spi­ken i hans kis­ta.

Burr kän­de sig smuts­kas­tad av sin ti­di­ga­re kol­le­ga, bå­de i den of­fent­li­ga po­li­tis­ka värl­den och bakom stäng­da dör­rar, där Hamilton kom­mu­ni­ce­ra­de med par­ti­kam­ra­ter vid mid­dags­fes­ter och so­ci­a­la eve­ne­mang.

Ef­tersom hans ära var sön­dertra­sad be­gär­de Burr en ur­säkt från Fe­de­ra­lis­ten. I ett bit­tert gräl som följ­de väg­ra­de Hamilton att ta till­ba­ka nå­gon kom­men­tar som han påstods ha sagt ut­an be­vis på att han fak­tiskt ha­de sagt det. Den all­tid så en­vi­sa och på­stri­di­ga man­nen Hamilton kun­de kanske ha räd­dat sitt eget liv om han ba­ra ha­de kun­nat sä­ga för­låt. Men det sked­de in­te och ef­ter en brev­väx­ling där de två män­nen grä­la­de om vem som sa vad, ut­ma­na­de Burr till­slut Hamilton i en du­ell.

I da­gar­na som led­de fram till 11 ju­li 1804 sat­te sig Hamilton ner för att skri­va en se­rie skrif­ter. De in­ne­höll en upp­da­te­ring av hans sista öns­kan och tes­ta­men­te. Han ut­tryck­te sin öns­kan om att ”und­vi­ka det­ta mö­te, av de mest över­ty­gan­de skäl”, in­klu­si­ve hans plikt och kär­lek till sin fru och si­na barn, hans re­li­giö­sa och mo­ra­lis­ka över­ty­gel­ser som starkt var emot du­el­ler, hans plikt till si­na bor­ge­nä­rer och till de han var skyl­dig peng­ar, och slut­li­gen ha­de han ”ing­en ill­vil­ja mot Col Burr ut­an­för po­li­ti­ken, som jag li­tar på, har ut­gått från re­na och upp­rik­ti­ga mo­tiv”.

Hamilton un­der­teck­na­de sitt sista brev till sin fru med: “Ad­jö bäs­ta fru och bäs­ta kvin­na. Om­fam­na al­la mi­na älsk­ling­ar för mig. För all­tid din, AH”. Han

”Den all­tid så en­vi­sa och på­stri­di­ga man­nen Hamilton kun­de kanske ha räd­dat sitt eget liv om han ba­ra ha­de kun­nat sä­ga för­låt.”

läm­na­de sitt hem för We­e­haw­ken, New Jer­sey, där Aa­ron Burr vän­ta­de.

På den ti­den var det prax­is att du­el­lens vitt­nen, där­ibland se­kun­dan­ter och när­va­ran­de lä­ka­re, vän­de sig om för att bli be­fri­a­de från an­svar. Det var ett väl­fun­ge­ran­de sy­stem för de som var när­va­ran­de vid du­el­len. Ing­en kun­de ge kon­kre­ta be­vis på vad som ut­spe­lat sig om du­el­len skul­le le­da till en rät­te­gång. Men det be­ty­der ty­värr ock­så att det in­te finns re­do­gö­rel­ser från ögon­vitt­nen och att vi där­för ald­rig rik­tigt fick ve­ta vad som led­de till Ha­mil­tons död.

Om vi ska tro att Ha­mil­tons av­sik­ter var san­na, av­slö­jar vis­sa re­do­gö­rel­ser att Hamilton mis­sa­de sitt skott med flit och sköt det in i trä­den ovan­för Burrs huvud. Å and­ra si­dan val­de Hamilton att bä­ra si­na glas­ö­gon för att bätt­re kun­na sik­ta mot må­let fram­för sig. Var­ken Wil­li­am Van Ness el­ler Nat­ha­ni­el Pend­le­ton, se­kun­dan­ter­na i du­el­len, kun­de kom­ma över­ens om vem som av­fy­ra­de först. Trots tri­an­gu­le­ring av vin­keln på det skott som träf­fa­de trä­det bakom Burr tvis­tar histo­ri­ker fort­fa­ran­de i frå­gan.

Oav­sett vem som sköt först träf­fa­de Burrs ku­la Hamilton pre­cis un­der hö­ger höft och man­nen viss­te ge­nast att så­ret var död­ligt. Hamilton bars över Hud­son Ri­ver, hem till en vän och dog på ef­ter­mid­da­gen den 12 ju­li 1804, om­gi­ven av sin fa­milj, in­klu­si­ve sin äls­ka­de fru Eli­za­beth och hen­nes sys­ter Ange­li­ca, en kvin­na som Hamilton be­und­ra­de starkt.

Du­el­len blev slu­tet på kar­riä­ren för vice­pre­si­dent Aa­ron Burr. Han åta­la­des för mord i bå­de New Jer­sey och New York, men åta­let la­des ner. Burr satt kvar un­der sin man­dat­pe­ri­od och läm­na­de se­dan sta­ten. Han blev så små­ning­om gri­pen för för­rä­de­ri ef­ter att han för­sök­te star­ta sitt eget upp­ror och gav sig se­na­re av till Eng­land för att gå i pen­sion. Han åter­vän­de till USA se­na­re i li­vet, där han dog på Sta­ten Is­land 1836. Han läm­na­de en otro­lig histo­ria ef­ter sig och hans re­for­mer ef­ter va­let 1800 kring sät­tet vi­ce­pre­si­den­ten väljs kvar­står än idag. Det finns emel­ler­tid ing­en tve­kan om att Burrs var­ak­ti­ga arv finns i USA:S störs­ta bank, JP Mor­gan Cha­se, som han grun­da­de.

Hamilton, å and­ra si­dan, är känd som den ”glöm­de grun­da­ren”, vars liv blev allt­för kort. USA:S eko­no­mis­ka sy­stem har sin grund i Ha­mil­tons idéer och hans ar­be­te som fi­nans­mi­nis­ter. Han re­vo­lu­tio­ne­ra­de lan­det han kom att äls­ka med he­la sitt hjär­ta och stod fast vid kon­sti­tu­tio­nen ge­nom att ut­ar­be­ta The Fe­de­ra­list Pa­pers, som många ar­gu­men­te­rar är någ­ra av de vik­ti­gas­te es­sä­er­na i ame­ri­kansk histo­ria. I al­la de­lar av USA:S histo­ria har Alex­an­der Hamilton el­ler Aa­ron Burr san­no­likt spe­lat en myc­ket vik­tig roll. Och som Aa­ron Burr se­na­re skrev: ”Jag bor­de ha ve­tat att värl­den var till­räck­ligt stor för bå­de Hamilton och mig.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.