ANASTASIA

Ryk­ten om att den yngs­ta stor­her­ti­gin­nan över­levt var en an­nan kvin­nas otro­li­ga väg till be­röm­mel­se.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Hur kvin­nan som påstod sig va­ra den för­svun­na prinsessan av­slö­ja­des.

På mor­go­nen den 17 ju­li 1918 hör­des skott från käl­la­ren i det ut­smyc­ka­de Ipa­ti­ev-hu­set i Je­ka­te­rin­burg, där bol­sje­vi­ker­na ha­de fängs­lat den ti­di­ga­re tsa­ren Niko­laj II och hans fa­milj. En halv­tim­me se­na­re kör­de en last­bil ut från por­ten och in i den mör­ka si­bi­ris­ka nat­ten. Ro­ma­nov-fa­mil­jen sågs ald­rig igen. Ba­ra två må­na­der ti­di­ga­re ha­de fy­ra unga kvin­nor gått in i Ipa­ti­ev-hu­set – Stor­her­ti­gin­nor­na Ol­ga, Ta­ti­a­na, Ma­ria och Anastasia, Niko­lajs och Alex­an­d­ras vack­ra dött­rar. Det­ta sista fäng­el­se var långt ifrån den över­då­di­ga värl­den Anastasia föd­des i den 18 ju­ni 1901 – en värld av pa­lats, yach­ter och bu­gan­de hovjun­kar. Lik­som si­na tre syst­rar upp­fost­ra­des hon en­kelt. Hon de­la­de sov­rum med Ma­ria, sov på en tält­säng och ba­da­de i kallt vat­ten. Anastasia var väl­sig­nad med fi­na drag och liv­ful­la blå ögon, men kän­de sig till­ba­ka­hål­len av sin kor­ta längd. Al­la var över­ens om att hon var liv­lig och in­tel­li­gent, även om hen­nes lä­ra­re Pi­er­re Gil­li­ard kla­ga­de över att hon var ”ex­tremt pas­siv, men med ett be­gå­vat barns pas­si­vi­tet”. Hon fann sin plats i fa­mil­jen med kvick­tänkt­het och hu­mor. Anastasia var en prin­ses­sa som var en pojk­flic­ka, hon klätt­ra­de i träd och skräm­de slag på släk­ting­ar med practi­cal jo­kes. ”Hon ha­de tvek­löst re­kor­det för flest straff­ba­ra gär­ning­ar i sin fa­milj”, min­des Gleb Bot­kin, son till fa­mil­jens lä­ka­re. ”När det kom till att va­ra bu­sig var hon ett ge­ni”.

När fa­dern ab­di­ke­ra­de från tro­nen 1917 bör­ja­de den blå­ög­da tje­jen blom­ma ut. Men för Anas­ta­si­as del skul­le det in­te bli någ­ra de­bu­tant­ba­ler och inga fes­ter. Hon satt istäl­let fängs­lad i Si­bi­ri­en, först av den pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring­en och se­dan av Le­nins bol­sje­vi­ker. Sin 17-års­dag till­bring­a­de hon i en smut­sig gruv­stad om­gi­ven av oci­vi­li­se­ra­de sol­da­ter och upp­trap­pan­de hot allt ef­tersom in­bör­des­kri­get mel­lan de rö­da och vi­ta ar­mé­er­na ut­käm­pa­des i Je­ka­te­rin­burg.

Sov­jetre­ge­ring­en be­rät­ta­de för värl­den att Niko­laj II ha­de av­rät­tats den 17 ju­li 1918, hans fa­milj nämn­des in­te. Niko­laj So­ko­lov, den vi­ta ar­méns ut­re­da­re, för­kla­ra­de att Ipa­ti­ev-hu­sets kom­men­dant Ja­kov Ju­rov­skij och hans män ha­de skju­tit al­la i fa­mil­jen Ro­ma­nov och de­ras fy­ra tro­tjä­na­re som va­rit fängs­la­de med dem – men So­ko­lov hit­ta­de ald­rig någ­ra lik. Hans te­o­ri var att Ju­rov­skij ha­de ta­git dem till den när­lig­gan­de Kop­tja­ki-sko­gen, styc­kat krop­par­na, bränt dem och se­dan löst upp kvar­le­vor­na i sy­ra in­nan han släng­de res­ter­na i ett gruvschakt.

Av­sak­na­den av någ­ra kvar­le­vor från Ro­ma­novs el­da­de på ryk­ten om att en el­ler fle­ra fa­mil­je­med­lem­mar kan ha kom­mit un­dan. Trots allt så viss­te ing­en rik­tigt vad som ha­de hänt den nat­ten i ju­li 1918 – och histo­ri­er från Si­bi­ri­en spreds och be­skrev hur bol­sje­vi­ker­na de­spe­rat sökt ef­ter en sak­nad stor­her­ti­gin­na da­gar­na ef­ter mas­sa­kern

i Je­ka­te­rin­burg. Trots att man miss­tänk­te det värs­ta höll många rys­ka emi­gran­ter som flyd­de till Eu­ro­pa fort­fa­ran­de fast vid hop­pet om att nå­gon i kung­a­fa­mil­jen ha­de över­levt.

Två år se­na­re, en kall feb­ru­a­ri­natt 1920, räd­da­des en ung kvin­na från en ka­nal i Ber­lin. Hon ha­de ut­satts för våld, hen­nes kä­ke var tra­sig, tän­der­na lö­sa och lä­ka­re spe­ku­le­ra­de i att en ku­la kun­de ha snud­dat hen­ne och or­sa­kat ett li­tet avtryck på hu­vu­det. Se­dan hon väg­rat upp­ge sitt namn tog myn­dig­he­ter­na hen­ne till Dall­dorf men­tal­sjuk­hus där hon för­blev en tyst gå­ta. Lä­ka­re och sjuk­skö­ters­kor var över­ens om att hon in­te var ga­len, men hon väg­ra­de pra­ta om sitt för­flut­na. Åt­minsto­ne fram till 1922. Då för­vå­na­de hon al­la ge­nom att till­kän­nage att hon var Anastasia och att hon mi­ra­ku­löst ha­de räd­dats från mas­sa­kern av en sym­pa­tisk sol­dat som ha­de smugg­lat ut hen­ne från Ryss­land till Tyskland.

Ny­he­ten spred sig som en löp­eld bland emi­grant­er­­na. Ut­vand­ra­de aris­to­kra­ter be­sök­te den unga kvin­nans säng och dis­ku­te­ra­de hen­nes ut­se­en­de och för­må­ga att pra­ta rys­ka. Tsa­rin­nan Alex­an­d­ras sys­ter, prinsessan Ire­ne av Preus­sen, fann tyd­li­gen in­te ”Anastasia Tjaj­kov­skij”– som kvin­nan bör­ja­de kal­la sig själv – över­ty­gan­de. ”Jag såg ge­nast att hon in­te kun­de va­ra en av mi­na sys­ter­dött­rar”, in­si­ste­ra­de hon. Men se­na­re ver­ka­de hon klu­ven och mum­la­de: ”Hon är lik, men vad be­ty­der det om det än­då in­te är hon?”. Ire­ne, lik­som många and­ra, brot­ta­des med någ­ra up­pen­bart häp­nads­väc­kan­de till­fäl­lig­he­ter: kvin­nan var li­ka lång som den verk­li­ga Anastasia, ha­de hen­nes blå ögon, en de­for­ma­tion av föt­ter­na som kal­la­des hal­lux val­gus, och hon ver­ka­de kän­na till in­ti­ma de­tal­jer om li­vet inom tsar­fa­mil­jen. Hur skul­le myste­ri­et lö­sas?

Som­ma­ren 1925 bad stor­her­tig­in­nan Ol­ga, Niko­laj II:S sys­ter, att Anas­ta­si­as ti­di­ga­re lä­ra­re, Pi­er­re Gil­li­ard, skul­le be­sö­ka kvin­nan. ” Te­le­gra­fe­ra mig om det verk­li­gen är hon så kom­mer jag till Ber­lin”, upp­ma­na­de hon. Trots att Gil­li­ard in­te kun­de hit­ta den mins­ta lik­het med Anastasia, vil­le han in­te ha an­sva­ret för att fat­ta ett slut­gil­tigt be­slut. Den hös­ten kom Ol­ga själv till Ber­lin. Som Anas­ta­si­as gud­mor och en av de få per­so­ner som re­gel­bun­det ha­de be­sökt Niko­laj och Alexandra var hon bäst läm­pad för att be­dö­ma si­tu­a­tio­nen. Det tvis­tas om vad som hän­de se­dan. Kvin­nans an­häng­a­re in­si­ste­ra­de på att Ol­ga och Gil­li­ard kän­de igen hen­ne som Anastasia och att stor­her­ti­gin­nan till och med följ­de upp be­sö­ket med brev och för­säk­ra­de den­na ”Anastasia Tjaj­kov­skij” att hon ”in­te är en­sam, och vi kom­mer in­te att över­ge dig”. Men ut­an­för det of­fent­li­ga lju­set för­kla­ra­de Ol­ga att hon in­te ha­de hit­tat sin sys­ter­dot­ter i Ber­lin. ”Jag tror att histo­ri­en är osann”, skrev hon, ”men många tror på den, folk som ald­rig kän­de den verk­li­ga Anastasia.”

En­ligt Ol­gas ku­sin, stor­her­tig An­drej (som kän­de igen kvin­nan som Anastasia), var Ol­ga mind­re orubb­lig pri­vat. Hon ha­de tving­ats för­ne­ka Anastasia, och för­kla­ring­en till det var att hon vil­le und­vi­ka att upp­rö­ra sin gam­la mam­ma, tsa­rin­na­mo­dern Ma­ria Fe­o­do­rov­na. Det skul­le bli ett åter­kom­man­de te­ma – sto­ra her­ti­gar och her­tig­in­nor, prin­sar och prin­ses­sor ac­cep­te­ra­de el­ler av­vi­sa­de kvin­nan som Anastasia med an­led­ning av press från fa­mil­jer, vil­ket de­la­de Eu­ro­pas kung­a­hus. Anastasia Tjaj­kov­skij var in­te ut­an im­po­ne­ran­de an­häng­a­re. Den verk­li­ga stor­her­ti­gin­nans ku­sin, prins Si­gis­mund av Preus­sen, för­kla­ra­de hen­ne äk­ta ef­ter att hon sva­rat på en ob­skyr lis­ta med frå­gor. Tsa­rin­nan Alex­an­d­ras vä­nin­na, Li­li Dehn, var li­ka över­ty­gad: ”Vad kan jag sä­ga ef­ter att ha känt hen­ne? Jag kan verk­li­gen in­te ta fel på hen­nes iden­ti­tet”. Gleb Bot­kin och hans sys­ter Tatja­na blev två av kvin­nans mest hög­ljud­da sup­port­rar. De­ras far ha­de av­rät­tats till­sam­mans med fa­mil­jen i Je­ka­te­rin­burg. Bå­da in­si­ste­ra­de

”12 Ro­ma­nov­släk­ting­ar ha­de av­fär­dat Anastasia Tjaj­kov­skij som en be­dra­ga­re.”

på att den unga kvin­nan var Anastasia, även om de med­gav att hen­nes ut­se­en­de ha­de för­änd­rats. Bot­kin blev hen­nes be­skyd­da­re 1928 och ar­ran­ge­ra­de ett be­sök till New York, där hon skul­le va­ra gäst till Anas­ta­si­as ku­sin, prinsessan Xe­nia av Ryss­land. Kvin­nans hög­drag­na sätt, blåa ögon och ett ”in­tui­tivt in­tryck av fa­mil­je­lik­het” im­po­ne­ra­de på Xe­nia – men hon tyck­te att kvin­nan var en be­svär­lig gäst och ef­ter någ­ra må­na­der flyt­ta­de kvin­nan in med en änk­ling från New Yorks so­ci­e­tet. Hen­nes obe­räk­ne­li­ga be­te­en­de och slös­ak­tig­het led­de till att en hy­ste­risk Tjaj­kov­skij kör­des till ett men­tal­sjuk­hus. Snart var hon på väg till­ba­ka till Tyskland.

Ef­ter att Niko­laj II:S mor dog 1928 av­fär­da­de 12 Ro­ma­nov-släk­ting­ar Anastasia Tjaj­kov­skij som en be­dra­ga­re. Ett de­cen­ni­um se­na­re, nu med nam­net ”An­na An­der­son”, tog kvin­nan fal­let till dom­stol. I bör­jan av förs­ta världs­kri­get ha­de en bank i Ber­lin fryst ett kon­to som till­hör­de tsa­ren. 1933 för­de­la­des det lil­la som var kvar mel­lan Niko­laj II:S ef­ter­le­van­de släk­ting­ar, och An­der­sons ad­vo­ka­ter be­stred ut­del­ning­en. Rätts­fal­let, som in­led­des år 1938 och fort­sat­te fram till 1970 med fle­ra av­brott, blev den längs­ta rät­te­gång­en i tysk histo­ria. Lord Mount­bat­ten, Anas­ta­si­as ku­sin, be­ta­la­de för myc­ket av för­sva­ret som er­bjöds av hans kung­li­ga släk­ting­ar i tsa­rin­nan Alex­an­d­ras hem­land Hes­se.

Rät­te­gång­en, lik­som an­nat inom Anastasia-

fal­let, ut­veck­la­des till fru­stre­ran­de an­kla­gel­ser och stri­der mel­lan vitt­nen. För var­je an­tro­po­log el­ler handstil­ex­pert som in­si­ste­ra­de på att An­der­son var stor­her­ti­gin­nan kont­ra­de för­sva­ret med ut­ta­lan­den från mot­satt si­da. An­der­son själv väg­ra­de att sam­ar­be­ta med si­na ad­vo­ka­ter. ”Du tror an­ting­en på det el­ler så tror du in­te på det. Det spe­lar ing­en roll”, sa hon en gång. För många gjor­de den­na in­ställ­ning hen­ne mer tro­vär­dig – vil­ken be­dra­ga­re skul­le va­ra så fri­språ­kig och sam­ar­betso­vil­lig?

På mit­ten av 1950-ta­let lev­de An­der­son i Sch­warz­­wald, men hon var in­te glömd. Anastasia, fil­men från 1956 som ba­se­ra­des på hen­nes histo­ria vann in­te ba­ra skå­de­spe­lers­kan Ingrid Berg­man en Oscar – den loc­ka­de ock­så buss­las­ter med tu­ris­ter, som klätt­ra­de upp på sta­ket ut­an­för kvin­nans hus och ro­pa­de att hon skul­le vi­sa sig. Tid­ning­ar runt om i värl­den gjor­de hen­ne till kän­dis med be­rät­tel­ser om en för­lo­rad prin­ses­sa, en mo­dern sa­ga som gick så tra­giskt fel. Folk vil­le tro att Anastasia på nå­got sätt ha­de rymt och und­kom­mit fa­mil­jens hems­ka mas­sa­ker. När det rätts­li­ga be­slu­tet slut­li­gen kom 1970 glad­de det ing­en. Den väst­tys­ka högs­ta dom­sto­len för­kla­ra­de att An­der­son in­te ha­de be­vi­sat att hon var Anastasia, men å and­ra si­dan fanns ing­et av­gö­ran­de be­vis för att den verk­li­ga stor­her­ti­gin­nan ha­de dött 1918.

När dom­slu­tet kom ha­de An­der­son re­dan läm­nat Tyskland för gott. 1968 ha­de Gleb Bot­kin åter­i­gen ta­git med hen­ne till USA och in­tro­du­ce­rat hen­ne för Jack Ma­na­han, en rik och pen­sio­ne­rad histo­rie­pro­fes­sor. An­der­son tyck­te om USA, sär­skilt uni­ver­si­tets­sta­den Char­lot­tesvil­le, Vir­gi­nia, där bå­de Bot­kin och Ma­na­han bod­de. Den 23 de­cem­ber 1968 gif­te hon sig med Ma­na­han och Bot­kin var mar­skalk. Pro­fes­sorn kal­la­de sig stolt ”tsa­rens svär­son”.

Un­der en tid var det ex­cent­ris­ka pa­ret Ma­na­han po­pu­lä­ra i Char­lot­tesvil­le. Den pyt­te­lil­la ”stor­her­ti­gin­nan” be­sök­te re­gel­bun­det en fin klubb iklädd ru­ti­ga byx­or, rö­da plastregn­roc­kar och gu­la hat­tar. Sam­ti­digt blev de so­fisti­ke­ra­de da­mer­na obe­kvä­ma av hen­nes tvi­vel­ak­ti­ga bord­skick och hög­ljud­da bråk med Jack på knac­kig eng­els­ka och tys­ka. Pa­ret Ma­na­han bör­ja­de allt of­ta­re dra sig till­ba­ka till ett en gång ele­gant hus, där de bod­de om­giv­na av sop­hö­gar, rutt­nan­de grön­sa­ker och en hord av in­av­la­de kat­ter och hun­dar. Re­port­rar och för­fat­ta­re in­tres­se­ra­de sig fort­fa­ran­de för kvin­nan som häv­da­de sig va­ra kung­lig. När för­fat­ta­ren Pe­ter Kurth pub­li­ce­ra­de en bi­o­gra­fi om An­der­son 1983, ver­ka­de be­vi­sen som fanns till hen­nes för­del över­väl­di­gan­de. För all­män­he­ten ha­de hon bli­vit Anastasia. Det var så hon blev ihåg­kom­men av värl­den ef­ter att hon dog av lung­in­flam­ma­tion den 12 feb­ru­a­ri 1984, vid en an­ta­gen ål­der av 82 år.

An­der­sons på­stå­en­de ver­ka­de äm­nat att för­bli

”Det fanns ing­et av­gö­ran­de be­vis för att den verk­li­ga stor­her­ti­gin­nan ha­de dött 1918.”

en gå­ta. I al­la fall fram till 1989, då den rys­ka re­ge­ring­en av­slö­ja­de att Ja­kov Ju­rov­skij, kom­men­dan­ten i Ipa­ti­ev-hu­set som led­de av­rätt­ning­en, läm­na­de fle­ra re­do­gö­rel­ser som be­skri­ver skott och un­dan­röj­ning av krop­par­na. Han be­rätt­ade att last­bi­len som trans­por­te­ra­de krop­par­na fick mo­tor­pro­blem i Kop­ty­a­ko­sko­gen och att de då ha­de bränt res­ter­na av Alex­ei och en av hans syst­rar och be­gravt dem se­pa­rat ifrån de and­ra nio off­ren. Två år se­na­re gräv­des mass­gra­ven upp. Brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka ex­per­ter mat­cha­de DNA från fy­ra av ske­lett­res­ter­na till ett prov do­ne­rat av her­ti­gen av Edin­burgh – vars far­mor var sys­ter till tsa­rin­nan Alexandra – me­dan Ro­ma­novs släk­ting­ar mat­cha­de med be­nen som till­hör­de Nicho­las II. Men istäl­let för att av­slu­ta be­rät­tel­sen re­sul­te­ra­de upp­gräv­ning­ar­na ba­ra i fler fan­ta­si­er. Två krop­par sak­na­des fort­fa­ran­de, den blö­dar­sju­ka ar­ving­en Alex­ej och en av hans syst­rar. Trots sök­ning­ar kun­de man in­te hit­ta den and­ra gra­ven som Ju­rov­skij be­skrev. Kanske i hopp om att kun­na sät­ta stopp för spe­ku­la­ti­o­ner om över­lev­nad in­si­ste­ra­de rys­ka fors­ka­re – med hjälp av fo­to­gra­fis­ka jäm­fö­rel­ser – på att Anas­ta­si­as kropp ha­de hit­tats och att stor­her­ti­gin­nan Ma­ria sak­na­des. Ame­ri­kans­ka ex­per­ter häv­da­de dock att tän­der­na, kors­be­net och and­ra ben vi­sa­de att Anastasia in­te fanns i mass­gra­ven.

Var An­der­son verk­li­gen Anastasia? Med till­gäng­­ligt DNA be­stäm­de sig fors­ka­re för att lö­sa myste­ri­et. An­der­son kropp ha­de kre­me­rats, men en del av hen­nes tarm ha­de ta­gits bort 1979 och lag­rats på ett sjuk­hus i Char­lot­tesvil­le. Någ­ra hår­loc­kar ha­de ock­så spa­rats, vil­ket möj­lig­gjor­de en ge­ne­tisk jäm­fö­rel­se med Ro­ma­novs kvar­le­vor. Re­sul­ta­tet var häp­nads­väc­kan­de – An­der­sons DNA mat­cha­de in­te de upp­gräv­da kvar­le­vor­na el­ler Ro­ma­nov släk­ting­ar. Hon kun­de omöj­ligt ha va­rit prinsessan Anastasia.

Men vem var hon? Se­dan slu­tet av 1920-ta­let ha­de hen­nes mot­stån­da­re häv­dat att hon var Fran­zis­ka Schan­zkows­ka, en ung tysk fa­briks­ar­be­ta­re från väst­ra Preus­sen i vad som idag är Po­len. Hon ha­de för­svun­nit i Ber­lin någ­ra da­gar in­nan po­li­sen drog upp An­der­son från ka­na­len. Fors­ka­re fick ett blod­prov från Schan­zkows­kas släk­ting Karl Maucher och tes­ta­de det mot tar­moch hår­pro­fi­ler­na. Re­sul­ta­tet mat­cha­de – kvin­nan som så be­römt häv­dat sig va­ra kung­lig ha­de i själ­va ver­ket va­rit en pi­ga från lan­det.

Den­na iden­ti­fi­e­ring gjor­de li­te för att lö­sa myste­ri­et. Folk und­ra­de hur en out­bil­dad polsk bon­de kun­de lu­ra en mängd kung­lig­he­ter, aris­to­kra­ter och en stor­her­tig­in­na? De und­ra­de om hen­nes mat­chan­de ärr, hal­lux val­gus på föt­ter­na, blå ögon, och de tyd­li­ga min­nen som ha­de över­ty­gat så många? San­ning­en är li­ka för­bluf­fan­de som vil­ken över­lev­nads­histo­ria som helst. Fran­zis­ka Schanz­kows­kas cha­rad av­slö­jar hen­ne som en kvin­na med ta­lang och list – li­ka an­märk­nings­värd som prinsessan vars iden­ti­tet hon påstod sig ha.

Fran­zis­ka föd­des år 1896 i en ti­di­ga­re ad­lig fa­milj som ha­de rå­kat ut för svå­rig­he­ter. Hon var ett in­tel­li­gent barn som ta­la­de tre språk och ut­märk­te sig i sko­lan, in­te den out­bil­da­de bon­de som hon

”Folk vil­le tro att Anastasia på nå­got sätt ha­de rymt och und­kom­mit den hems­ka mas­sa­kern av fa­mil­jen.”

fram­ställs som i histo­rie­böc­ker­na. Ett olyck­ligt liv hem­ma med en al­ko­ho­li­se­rad far och en våld­sam mor fick hen­ne att dröm­ma om ett bätt­re liv. Vän­ner i hem­byn Hy­gen­dorf kom ihåg att hon ”upp­vi­sa­de pre­ten­tiöst be­te­en­de”. Vid 17 års ål­der flyt­ta­de hon till Ber­lin och bör­ja­de job­ba på en am­mu­ni­tions­fa­brik. Den 22 au­gusti 1916 tap­pa­de hon en gra­nat, en för­man dö­da­des och Fran­zis­ka fick ett ner­vöst sam­man­brott. Un­der de när­mas­te två åren åk­te hon in och ut på men­tal­sjuk­hus in­nan hon bör­ja­de ar­be­ta som jord­bru­ka­re i nor­ra Tyskland till­sam­mans med rys­ka krigs­fång­ar. Hon lär­de sig till­räck­ligt med rys­ka för att för­stå språ­ket men ta­la­de in­te fly­tan­de. Un­der hös­ten 1918 at­tac­ke­ra­de en av des­sa krigs­fång­ar Fran­zis­ka av okänd an­led­ning. Han slog hen­ne med si­na jord­bruks­verk­tyg som re­sul­te­ra­de i den tra­si­ga kä­ken, lö­sa tän­der och ärr – som hon se­na­re sa att hon fick un­der mas­sa­kern i Je­ka­te­rin­burg.

Un­der de kom­man­de 15 må­na­der­na bod­de Fran­zis­ka med An­na Wing­en­der och hen­nes dot­ter Do­ris i Ber­lin, hon var de­pri­me­rad och kla­ga­de över att hon ha­de ont i hu­vu­det och i tän­der­na. ”Hon pra­ta­de all­tid om hur hon vil­le bli be­ty­del­se­full”, minns An­na. Fran­zis­ka läm­na­de säl­lan lä­gen­he­ten. Hon spen­de­ra­de si­na da­gar i säng­en och läs­te kär­leks­ro­ma­ner – fram till att hon för­svann den tred­je vec­kan i feb­ru­a­ri 1920. Wing­en­ders ha­de ing­en aning om vad som bli­vit av hen­ne för­rän 1927, då de såg Fran­zis­kas fo­to­gra­fi i tid­ning­ar som rap­por­te­ra­de om ”Anas­ta­si­as över­lev­nad”. En re­dak­tör sat­te dem i kon­takt med Mar­tin Knopf, en pri­vat­de­tek­tiv som var an­ställd av tsa­rin­nan Alex­an­d­ras bror, stor­her­ti­gen Ernst Ludwig från Hes­se. Pri­vat­de­tek­ti­ven ha­de snart spå­rat Fran­zis­kas mor Ma­ri­an­na och yng­re sys­ter Ma­ria Ju­li­a­na i Hy­gen­dorf. Bå­da iden­ti­fi­e­ra­de kvin­nan som den sak­na­de dot­tern, lik­som Fran­zis­kas ti­di­ga­re by­vän­ner. När Do­ris Win­gen­der ställ­des an­sik­te mot an­sik­te med kvin­nan kän­de hon di­rekt igen hen­ne som de­ras hy­res­gäst. Fran­zis­kas yng­re bror, Fe­lix, iden­ti­fi­e­ra­de ock­så sin sys­ter, men han drog snabbt till­ba­ka det, rädd för att hans fa­milj skul­le hål­las an­sva­rig för hen­nes be­drä­ge­ri. Ett de­cen­ni­um se­na­re ar­ran­ge­ra­de na­zist­re­ge­ring­en en ny kon­fron­ta­tion mel­lan Fran­zis­ka och hen­nes fa­milj. Hen­nes sys­ter Ger­tru­de kän­de ge­nast igen Fran­zis­ka, men sys­ko­nen över­ty­ga­de hen­ne att in­te un­der­teck­na ett er­känn­an­de. Fe­lix ha­de ti­di­ga­re lju­git för att skyd­da sin mam­ma från en even­tu­ell rät­te­gång. Nu var fa­mil­jen tvung­na att skyd­da Fe­lix.

Kons­tigt nog av­fär­da­de An­der­sons an­häng­a­re hen­nes iden­ti­tet som Fran­zis­ka, och in­si­ste­ra­de på att det ba­ra var en sa­ga som mot­stån­dar­na ha­de ko­kat ihop. Det var läng­tans kraft och

”Ut­gräv­ning­ar­na re­sul­te­ra­de i fler fan­ta­si­er: två krop­par sak­na­des fort­fa­ran­de.”

my­ten som gjor­de hen­ne så tro­vär­dig. Fran­zis­ka an­vän­de den­na läng­tan för att vi­da­reut­veck­la sitt på­stå­en­de, att spe­la på för­hopp­ning­ar­na hos de för­trol­la­de av den­na tra­gis­ka histo­ria. Hon läs­te myc­ket, stu­de­ra­de kung­li­ga vy­kort, tog eng­elska­lek­tio­ner och en­ga­ge­ra­de sig i en de­li­kat och far­lig dans i 60 år – ovil­lig att ta till­ba­ka si­na på­stå­en­de av räds­la för att av­slö­jas. ”Vem jag är och vem jag låt­sas va­ra”, sa hon en gång i ett slar­vigt ögon­blick. Att cha­ra­den var så över­ty­gan­de var ett be­vis på hen­nes ta­lang. Anastasia dog kanske 1918, men ge­nom Fran­zis­ka lev­de hon vi­da­re till att bli den mest kän­da rys­ka prinsessan i histo­ri­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.