MAYERLINGDRAMAT

I slu­tet av 1880-ta­let ska­ka­des Wi­en av ett bru­talt mord i den kung­li­ga fa­mil­jen – men var allt verk­li­gen som det ver­ka­de?

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Var det mord el­ler själv­mord? Var det bå­de och? Var det ing­et av det?

Mayerlingdramat har för­e­vi­gats i bå­de film och lit­te­ra­tur och har al­la in­gre­di­en­ser som krävs för skan­da­lös un­der­håll­ning. Tro­nar­ving­en i det ös­ter­ri­kis­ka-un­gers­ka ri­ket och hans vack­ra ton­år­säls­ka­rin­na fång­a­des i ett nät av sex, in­tri­ger, mord och själv­mord. Det är knap­past för­vå­nan­de att själv­mordspak­ten som bröt fre­den i en skog i Wi­en 1889 även drog till sig all­män­he­tens upp­märk­sam­het värl­den över. Myste­ri­et May­er­ling lös­tes in­te för­rän 60 år se­na­re, tack va­re kon­spi­ra­tio­ner, skval­ler och för­vir­ring. Allt bör­ja­de, som så många and­ra skandaler gör, med en för­bju­den och pas­sio­ne­rad kär­leks­af­fär. I det­ta fall var hu­vud­per­so­ner­na kron­prins Ru­dolf från Ös­ter­ri­ke och hans äls­ka­rin­na, ba­ro­nes­san Ma­rie Vet­se­ra, känd som Ma­ry. Hon var 17 år – 13 år yng­re än sin äls­ka­re – och bå­de Ru­dolfs och Ma­rys för­äld­rar var an­ge­läg­na om att af­fä­ren skul­le få ett slut. Men de ana­de in­te hur de skul­le få sin öns­kan upp­fylld.

Ru­dolf var tro­nar­vinge i det mäk­ti­ga Ös­ter­ri­keUng­ern och en­de son till kej­sar Frans Jo­sef I av Ös­ter­ri­ke och kej­sa­rin­nan Eli­sa­beth av Bay­ern, även känd som Sis­si – en kvin­na be­römd för sin skön­het och sma­la mid­ja. Ru­dolf ha­de va­rit gift med prinsessan Stép­ha­nie av Bel­gi­en se­dan 1881, men äk­ten­ska­pet var olyck­ligt och den ner­vö­sa kron­prin­sen läng­ta­de ef­ter att bli fri från sin hust­ru. En skils­mäs­sa kom in­te på frå­ga, han vän­de istäl­let ryg­gen till Stép­ha­nie till för­mån för si­na många äls­ka­rin­nor.

Det var en av des­sa olyck­li­ga älsk­ling­ar som skul­le dö bred­vid ho­nom djupt i sko­gen i Wi­en den 30 ja­nu­a­ri 1889. De­ras krop­par hit­ta­des i det mör­ka sov­rum­met i den kung­li­ga jaktstu­gan på May­er­ling. Kväl­len fö­re sin död ha­de kron­prins Ru­dolfs för­äld­rar an­ord­nat en mid­dag in­för de­ras re­sa till un­gers­ka Bu­da. Ru­dolf ha­de an­slu­tit till mid­da­gen men han ver­ka­de tank­spridd. Ru­dolf var dis­trä ge­nom he­la mål­ti­den och läm­na­de mid­da­gen ovan­ligt ti­digt den kväl­len, iv­rig att re­sa till May­er­ling för att för­be­re­da mor­gon­da­gens jakt. Även om det­ta var sant kun­de det fak­tum att hans unga äls­ka­rin­na vän­ta­de på ho­nom vid stu­gan ock­så va­rit en an­led­ning att in­te bli lång­va­rig på mid­da­gen.

När Ru­dolf och Ma­ry möt­tes på May­er­ling gick de till sängs. Un­der nat­ten hör­des ing­et ovan­ligt i stu­gan och när Ru­dolfs be­tjänt, Loschek, knac­ka­de på Ru­dolfs dörr föl­jan­de mor­gon ha­de han ing­en an­led­ning att för­vän­ta sig nå­got ovan­ligt. Loscheks an­sträng­ning­ar att väc­ka sin ar­bets­gi­va­re möt­tes med tyst­nad från det låsta sov­rum­met och till slut kal­la­de den oro­li­ga be­tjän­ten på Ru­dolfs vän, gre­ve Jo­sef Hoyos.

När män­nen in­te fick nå­got svar trots de­ras bäs­ta an­sträng­ning­ar, be­stäm­de de sig för att ta till dras­tis­ka åt­gär­der. Loschek tog en yxa och högg på dör­ren tills de kun­de kom­ma in i det stäng­da rum­met. De in­tet ont anan­de män­nen blev choc­ka­de av vad de fann – det­ta var bör­jan på myste­ri­et May­er­ling.

Ru­dolf satt på en stol bred­vid säng­en. Fram­för ho­nom stod ett bord med ett glas och en spe­gel. Han var död, det en­da teck­net på någon­ting kons­tigt var ett blodrött spår som drop­pa­de från hans öpp­na mun. På säng­en låg Ma­rys kropp och det var ing­en tve­kan om att bå­da ha­de va­rit dö­da en stund. I halv­lju­set såg Loschek och Hoyos inga

up­pen­ba­ra tec­ken på kamp el­ler våld, men gla­set fick dem att tro att pa­ret kun­de ha druc­kit gift. Trots, el­ler kanske på grund av, off­rets be­röm­da iden­ti­te­ter lar­ma­de in­te de två män­nen, vil­ket kan tyc­kas otänk­bart för oss.

I själ­va ver­ket in­ne­bar det strik­ta pro­to­kol­let från Habs­burg-dom­sto­len att man in­te fick lar­ma in­nan for­ma­li­te­ter­na ha­de ut­förts i rätt ord­ning, och det skul­le ta li­te tid. Gre­ve Hoyos läm­na­de May­er­ling ome­del­bart och tog tå­get till hu­vud­sta­den, där han sök­te upp kej­sa­rens hög­ra hand, gre­ve Paar. Ef­ter att ha lyss­nat på Hoyos rap­por­ter om vad som hänt vid stu­gan be­stäm­de Paar att kej­sa­rin­nan mås­te få ve­ta det­ta. Det skul­le se­dan va­ra hen­nes jobb att be­rät­ta den fruk­tans­vär­da ny­he­ten för sin man.

Näs­ta på tur att få in­for­ma­tio­nen om kron­prin­sens död var ba­ron Nopc­sa, Paars mot­sva­rig­het i kej­sa­rin­nans hus­håll. Rum­met bör­ja­de bli fullt och Nopc­sa kal­la­de på tsa­rin­nans hov­dam, som skul­le för­vän­tas in­for­me­ra Eli­sa­beth om so­nens död.

Vid det här la­get ha­de sex per­so­ner re­dan in­for­me­rats om tro­nar­ving­ens död, men ing­en av dem var hans för­äld­rar. När tsa­rin­nan Eli­sa­beth slut­li­gen in­for­me­ra­des om sin sons öde blev hon för­störd, men hon ha­de än­då ett sista jobb att gö­ra, och det var att rap­por­te­ra till sin man. Även om Eli­sa­bet­hs för­tviv­lan var up­pen­bar, så tog kej­sar Frans Jo­sef emot ny­he­ter­na sam­lat och be­härs­kat. I själ­va ver­ket blev han för­kros­sad över sin sons död, och det kung­li­ga pa­rets re­dan an­sträng­da äk­ten­skap åter­häm­ta­de sig ald­rig från bak­sla­get.

Me­dan Ru­dolfs för­äld­rar för­sök­te åter­häm­ta sig från choc­ken ef­ter ny­he­ten om so­nens död, bör­ja­de dom­sto­lens hjul änt­li­gen att rul­la. För­vir­ring­en över de två döds­fal­len bör­ja­de i det ögon­blick Loschek och Hoyos upp­täck­te krop­par­na och te­o­rin om att kron­prin­sen ha­de be­gått själv­mord choc­ka­de he­la kung­li­ga hus­hål­let. Det skul­le va­ra en skan­dal för myc­ket för en härs­kan­de ka­tolsk fa­milj. Näs­tan ome­del­bart bör­ja­de man för­sö­ka be­grän­sa ska­dor­na och kon­spi­ra­tio­ner kring döds­fal­len bör­ja­de ta form.

Myn­dig­he­ter­na sam­la­des på May­er­ling och spär­ra­de av he­la om­rå­det me­dan de un­der­sök­te plat­sen. Allt de gjor­de granska­des av den kej­ser­li­ga dom­sto­len. Ut­an up­pen­ba­ra tec­ken på kamp el­ler an­nat våld­samt an­grepp fick blo­det som rann från Ru­dolfs mun en ny be­ty­del­se, spe­ci­ellt i sam­band med gla­set han tyd­li­gen druc­kit ur fö­re sin död. En så­dan blöd­ning var ett symp­tom på stryk­nin­för­gift­ning, men po­lis­mäs­ta­ren kun­de in­te sä­ga om det var mord el­ler själv­mord. Un­der­sök­ning­ar­na kret­sa­de kring Ru­dolf. Ma­rys fa­milj be­ord­ra­des att av­lägs­na hen­nes lik ut­an fan­fa­rer el­ler pub­li­ci­tet. Un­der föl­jan­de natts mör­kas­te tim­mar togs hen­nes kropp från stu­gan och ra­ka vägen till Hei­li­gen­kreuz någ­ra kilo­me­ter bort för att be­gra­vas på en cister­ci­ensk klos­ter­kyr­ko­gård. Ef­tersom man trod­de att Ma­ry be­gått själv­mord be­höv­de hen­nes fa­milj an­sö­ka om sär­skilt till­stånd för att be­gra­va Ma­ry i he­lig jord.

Det gjor­des ing­en ob­duk­tion, ing­en ut­red­ning och ing­en an­non­se­ring om hen­nes hem­li­ga be­grav­ning. Det hän­de så snabbt att in­te ens hen­nes egen mam­ma kun­de del­ta. Men det skul­le in­te va­ra slu­tet på be­rät­tel­sen om ba­ro­nes­san Ma­rie Alex­an­dri­ne von Vet­se­ras kvar­le­vor.

Oav­sett vad myn­dig­he­ter­na trod­de bakom ku­lis­ser­na gick det in­te att hål­la all­män­he­ten ut­an­för det elän­de som på­gick på May­er­ling. Dom­stols­skval­ler pla­ce­ra­de snabbt skul­den på Ma­ry och häv­da­de att hon ha­de skju­tit el­ler för­gif­tat sin äls­ka­re in­nan hon tog sitt eget liv. Oav­sett om han ha­de mör­dats el­ler be­gått själv­mord var kron­prin­sens död långt ifrån lätt att för­kla­ra, så de förs­ta rap­por­ter­na för­sök­te in­te ens gö­ra det. När det of­fi­ci­el­la med­de­lan­det om Ru­dolfs död ut­fär­da­des angavs or­sa­ken va­ra ”ett spruc­ket aneu­rysm i hjär­tat”. I ett för­sök att upp­rätt­hål­la an­se­en­det och däm­pa skan­da­len nämn­des in­te Ma­rys när­va­ro, än mind­re hen­nes död.

” Te­o­rin om att kron­prin­sen ha­de be­gått själv­mord choc­ka­de he­la det kung­li­ga hus­hål­let.”

Men med ett så­dant hög­pro­fi­le­rat of­fer var det såklart omöj­ligt för den kung­li­ga fa­mil­jen att döl­ja san­ning­en bakom hän­del­ser­na på May­er­ling. Trots att pres­sen på 1800-ta­let kan ha haft en li­te lång­sam­ma­re re­ak­tions­för­må­ga än dess mot­sva­rig­het på 2000-ta­let, svär­ma­de snart me­dia över he­la Wi­en. Det sto­ra me­di­e­upp­bå­det gjor­de att det sat­tes in en of­fi­ci­ell kom­mis­sion som ut­red­de kron­prins Ru­dolfs död, med led­ning av dok­tor Her­mann von Wi­der­ho­fers. Snart cir­ku­le­ra­de än­nu fler för­kla­ring­ar i Ös­ter­ri­ke.

Plöts­ligt var det ing­en hjär­tin­farkt och ing­et gift, men en pi­stol och de som för­sökt skuld­be­läg­ga Ma­ry skul­le bli be­svik­na. All­män­he­ten var fort­fa­ran­de för­vir­rad och ryk­ten cir­ku­le­ra­de om att den in­tet ont anan­de kron­prin­sen ha­de skju­tits i ryg­gen och Ma­ry dö­dats av ett sår i hu­vu­det. Det­ta gav upp­hov till spe­ku­la­tio­ner om an­ting­en ett mord och ett själv­mord, med Ma­ry som sköt, el­ler en tred­je part som dö­da­de bå­de Ru­dolf och ba­ro­nes­san.

När kom­mis­sio­nen kom med sin slut­gil­ti­ga rap­port var den of­fi­ci­el­la för­kla­ring­en nå­got som den kung­li­ga fa­mil­jen ha­de fruk­tat. Dr Wi­der­ho­fer drog slut­sat­sen att Ru­dolf ha­de hål­lit i vap­net, ”i en stund av sin­nes­för­vir­ring”. I den­na se­nas­te och of­fi­ci­el­la ver­sion av hän­del­ser­na ha­de kron­prin­sen skju­tit Ma­ry och se­dan skju­tit sig själv fle­ra tim­mar se­na­re. Fak­tum är att en an­nan av Ru­dolfs äls­ka­rin­nor se­na­re skul­le häv­da att han ha­de för­sökt över­ty­ga hen­ne om att del­ta i en själv­mordspakt, och att hon ha­de väg­rat. Hans sista brev an­ty­der ock­så själv­mord men in­ne­hål­ler inga kon­kre­ta hot. Mo­ti­vet var så en­kelt som för­tviv­lan, för­kla­ra­de Wi­der­ho­fer. Ru­dolf tog till de­spe­ra­ta åt­gär­der på grund av kej­sa­rens krav på att han skul­le av­slu­ta sin tre må­na­der långa ro­mans med den unga ba­ro­nes­san. För­kros­sad av tan­ken på att han mås­te över­ge sin ton­år­säls­ka­rin­na över­ta­la­de Ru­dolf hen­ne att in­gå en själv­mordspakt. Frans Jo­sef var ovil­lig att rö­ra upp en så­dan skan­dal, un­der­sök­ning­en stäng­des ner och po­li­sen för­kla­ra­de att sa­ken var ut­redd.

Ef­tersom Ru­dolf själv ha­de va­rit an­sva­rig för sin egen död tilläts han egent­li­gen in­te vi­la vid si­dan av si­na för­fä­der i Habs­burgs fa­mil­je­grav. Hans sör­jan­de far vil­le dock säk­ra sin sons rätt­mä­ti­ga vi­loplats i Ca­puchin-kyr­kan och bad Va­ti­ka­nen om att in­gri­pa. Med tan­ke på att Ru­dolfs själv­mord or­sa­ka­des av till­fäl­lig sin­nes­för­vir­ring fick han be­gra­vas med fa­mil­jen. Me­dan Ma­ria näs­tan låg bort­glömd i sin hem­li­ga grav i Hei­li­gen­kreuz, in­tog kron­prin­sen sin rykt­ba­ra plats i den kej­ser­li­ga krypt­an. Med krop­par­na be­grav­da och utred­ning­en stängd ver­ka­de May­er­ling-af­fä­ren till slut va­ra över, bort­sett från sör­jan­det. Fak­tum är att sa­ker och ting var långt ifrån över.

När dam­met lagt sig och be­grav­nings­kloc­kor­na tyst­nat bör­ja­de kon­se­kven­ser­na av döds­fal­len ta vid. Det långt ifrån lyck­li­ga äk­ten­ska­pet mel­lan kej­sa­ren och kej­sa­rin­nan gick helt i stö­pet, of­fi­ci­el­la skils­mäs­so­hand­ling­ar bör­ja­de och Habs­burgs tron­följd för­änd­ra­des för evigt. Frans Jo­sef gjor­de om stu­gan vid May­er­ling till ett klos­ter, med ka­pel­let på plat­sen för sov­rum­met där pa­ret dog. Än idag ber kar­me­lit­nun­nor­na som bor där för Ru­dolfs och Ma­ri­as sjä­lar.

Åren gick och döds­fal­len vid May­er­ling blev histo­ria, men den otill­freds­stäl­lan­de slut­sat­sen av utred­ning­en såg till att det ald­rig glöm­des bort. Sis­si dog 1898, ihjäl­stuc­ken av en lönn­mör­da­re och Frans Jo­sef dog av lung­in­flam­ma­tion 1916. Två år se­na­re föll det ös­ter­ri­kis­ka-un­gers­ka ri­ket.

Många år pas­se­ra­de in­nan Mayerlingdramat kom på tal igen. Djupt i kyr­ko­går­den vid Hei­li­gen­kreuz stör­de rys­ka trup­per ba­ro­nes­san Ma­ry Vet­se­ras grav och kros­sa­de hen­nes kis­ta i pro­ces­sen. Un­der tio långa år låg Ma­rys kvar­le­vor helt öp­pet tills den rö­da ar­mén drog sig till­ba­ka från Ös­ter­ri­ke. Först då kun­de fa­mil­jen till den olyck­li­ga ba­ro­nes­san änt­li­gen ta hand om hen­nes skän­da­de grav. Med­vet­na om hen­nes del i Mayerlingdramat bad fa­mil­jen en lo­kal lä­ka­re, Gerd Hol­ler, un­der­sö­ka Ma­ri­as kvar­le­vor. Till de­ras för­vå­ning drog han slut­sat­sen att hen­nes ske­lett in­te vi­sa­de nå­got be­vis på ett kul­hål. Den­na upp­täckt ifrå­ga­sat­te än­nu en gång den of­fi­ci­el­la histo­ri­en om vad som egent­li­gen hän­de i jaktstu­gan. May­er­ling-skan­da­len blev ett hett äm­ne igen och Hol­ler var fast be­slu­ten att lö­sa myste­ri­et en gång för al­la.

Hol­ler häv­da­de att det se­dan länge stäng­da Va­ti­kan­ar­ki­vet av­slö­ja­de att en­dast en ku­la ha­de av­fy­rats från ge­vä­ret i sov­rum­met – Ma­ry. Trots att hen­nes skal­le vi­sa­de en oför­klar­lig ska­da kon­sta­ter­ade Hol­ler att hon in­te ha­de skju­tits el­ler för­gif­tats – hon ha­de san­no­likt dött ef­ter en tra­gisk olyc­ka.

Även om det in­te fanns någ­ra obe­ro­en­de be­vis för att stöd­ja det­ta på­stånd, be­stäm­de dok­torn att den mest san­no­li­ka or­sa­ken till död­fal­len var en miss­lyc­kad ab­ort. För­störd av sorg och oför­mögen att le­va ut­an sin äls­ka­de sköt Ru­dolf sig själv.

År 1991, mer än ett se­kel ef­ter att hon först la­des till vi­la, blev den olyck­li­ga Ma­rys grav skän­dad igen. Hel­mut Flat­zelste­i­ner, en mö­bel­för­säl­ja­re som var be­satt av May­er­ling-myste­ri­et, gräv­de upp kis­tan och stal den. Den olyck­li­ga Ma­rys tom­ma grav upp­täck­tes in­te på över 12 må­na­der. Flat­zelste­i­ner tog ba­ro­nes­sans ben till Linz, där han be­ställ­de en pri­vat rätts­me­di­cinsk un­der­sök­ning som han hop­pa­des kun­de av­gö­ra hur Ma­ria dog, en gång för al­la. För att in­te väc­ka miss­tan­kar häv­da­de Flat­zelste­i­ner att be­nen till­hör­de hans förfader som ha­de bli­vit dö­dad ett se­kel ti­di­ga­re, och han vil­le ve­ta om han ha­de bli­vit skju­ten.

Flat­zelste­i­ners an­sträng­ning­ar vi­sa­de sig va­ra frukt­lö­sa. Ma­ri­as skal­le var så il­la ska­dad av ti­dens gång att fors­kar­na in­te kun­de av­gö­ra hur hon ha­de dött. När san­ning­en kom fram lyc­ka­des Flat­zelste­i­ner und­vi­ka fäng­el­se och fick dry­ga bö­ter istäl­let. Den olyck­li­ga unga kvin­nans kvar­le­vor åter­för­des till hen­nes grav. För­hopp­nings­vis får hon änt­li­gen vi­la i fred.

Myste­ri­et May­er­ling skul­le få en sista twist och

”Det gick in­te att hål­la all­män­he­ten ut­an­för det elän­de som på­gick.”

2015 kom slut­vin­jet­ten. Un­der en gransk­ning i Ös­ter­ri­kes Scho­el­ler­bank upp­täck­tes ett vär­de­skåp som in­te tyck­tes ha nå­gon äga­re.

I lå­dan fanns fa­mil­je­fo­to­gra­fi­er och brev skriv­na av ba­ro­nes­san Ma­ry Vet­se­ra da­gar­na och vec­kor­na fö­re sin död. Lå­dan de­po­ne­ra­des 1926 av en okänd kund i ban­ken och glöm­des se­dan bort, bland pap­per­na fanns av­skeds­brev från Ma­ry till hen­nes fa­milj. Den­na sista pus­sel­bit be­vi­sa­de ut­an tvi­vel att Ma­ry ha­de för av­sikt att be­gå själv­mord till­sam­mans med kron­prins Ru­dolf och ha­de va­rit en fri­vil­lig del­ta­ga­re i pla­nen. Det­ta var ing­et mord, men en pakt mel­lan ett pas­sio­ne­rat par som in­te kun­de stå ut med tan­ken på att bli splitt­ra­de och som så små­ning­om be­stäm­de sig för att gö­ra en stor och död­lig gest för att be­vi­sa sin hän­gi­ven­het.

Ef­ter al­la år av in­tri­ger, myste­ri­um och mörk­lägg­ning­ar, ef­ter skandaler och kri­mi­na­li­tet – var det tra­gis­ka myste­ri­et vid May­er­ling änt­li­gen löst.

”Det var be­vis på att Ma­ry ha­de för av­sikt att be­gå själv­mord med kron­prins Ru­dolf.”

Kron­prins Ru­dolf av Ös­ter­ri­ke po­se­rar för ett fo­to­gra­fi 1887, två år fö­re sin död.

Jaktstu­gan vid May­er­ling i sko­gen i Wi­en. Här dog kron­prins Ru­dolf och ba­ro­nes­san Ma­ry Vet­se­ra den 30 ja­nu­a­ri 1889 un­der oför­klar­li­ga om­stän­dig­he­ter.

Prinsessan Stép­ha­nie av Bel­gi­en, kron­prins Ru­dolfs fru.

Por­trätt av kron­prins Ru­dolph av konst­nä­ren Eu­gue Fe­lix.

Ba­ro­nes­san Ma­ry Vet­se­ra 1887.

En in­rist­ning av Ru­dolfs be­grav­ning i Wi­en 1889.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.