TONYA HARDING

Hur en bi­sarr at­tack ska­ka­de in­ter­na­tio­nell skrid­sko­åk­ning, ut­lös­te en me­di­estorm och av­slu­ta­de en strå­lan­de kar­riär.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Kon­stå­kers­kan som var in­blan­dad i at­tac­ken på sin lag­kam­rat och störs­ta kon­kur­rent.

”’Han för­sök­te up­pen­bar­li­gen för­sva­ga hen­ne’ [sa lä­ka­ren som be­hand­la­de Kerrigan].”

Den 6 ja­nu­a­ri 1994 ha­de Nan­cy Kerrigan, USA:S bäs­ta kvinn­li­ga kon­stå­kers­ka och guldfa­vo­rit i vin­ter- OS 1994, pre­cis av­slu­tat ett trä­nings­pass i en ishall i Detro­it, Michi­gan när hon blev över­fal­len av en mys­tisk an­gri­pa­re. Ett vitt­ne be­skrev an­gri­pa­ren som en lång, kraf­tig vit man. Han när­ma­de sig den 160 cen­ti­me­ter långa kon­stå­ka­ren med vad som såg ut som en ba­tong och kros­sa­de hen­nes hög­ra knä med full kraft. An­gri­pa­ren sprang iväg och per­so­nal ru­sa­de fram till Kerrigan där hon låg på mar­ken och vrå­la­de av smär­ta. Skräck­sla­gen och tyd­ligt choc­kad skrek hon sam­ma fras om och om igen: ”Var­för, var­för, var­för?”

På sjuk­hu­set vi­sa­de rönt­gen­bil­der att 24-åring­en ha­de fått skär­sår och blå­mär­ken, men hen­nes ben ha­de in­te fått nå­gon frak­tur. Lä­ka­ren som be­hand­la­de hen­ne be­rät­ta­de för New York Ti­mes att at­tac­ken ver­ka­de pla­ne­rad. ”Han för­sök­te up­pen­bar­li­gen för­sva­ga hen­ne”, sa han om Ker­ri­gans mys­tis­ka an­gri­pa­re.

Föl­jan­de dag satt Kerrigan och tit­ta­de på USA:S kon­ståk­nings­mäs­ter­skap på tv, en täv­ling hon skul­le ha del­ta­git i. Hen­nes störs­ta ri­val Tonya Harding vann, vil­ket ga­ran­te­ra­de hen­ne en plats i OS. Det var höjd­punk­ten av ett liv med hårt jobb för Harding, som var en en­ga­ge­rad, dy­na­misk och at­le­tisk kon­stå­kers­ka. Hon ha­de ett ryk­te om sig för att va­ra täv­lings­in­rik­tad – en­ligt vis­sa till och med för täv­lings­in­rik­tad. Ing­en kun­de dock ha för­ut­sett vad som hän­de där­ef­ter.

Den 20 ja­nu­a­ri greps Har­dings man Jeff Gill­oo­ly av FBI, miss­tänkt för att va­ra in­blan­dad i at­tac­ken på Kerrigan. Han er­kän­de att han va­rit in­blan­dad men för­ne­ka­de att han var hjär­nan bakom at­tac­ken. Han häv­da­de istäl­let att hans fru be­ord­ra­de at­tac­ken, nå­got Harding be­stämt ne­ka­de. He­la USA satt fram­för tv:n och såg på när Harding ja­ga­des av me­dia.

Nya ryk­ten fram­kom var­je dag och i takt med att pres­sen på hen­ne öka­de er­kän­de Harding att hon viss­te mer än hon först ha­de sagt. Vid en press­kon­fe­rens av­slö­ja­de hon att hon ha­de känt till den bi­sar­ra at­tac­ken, men först ef­ter att den ha­de ägt rum. Gil­loo­ly ha­de er­känt för hen­ne att han ha­de ar­ran­ge­rat den och ho­tat hen­ne med våld om hon be­rät­ta­de för nå­gon. Hen­nes be­kän­nel­se skul­le tids nog kos­ta hen­ne dyrt.

Men me­di­estor­men ba­ra fort­sat­te. Ker­ri­gan, som ha­de åter­häm­tat sig från si­na ska­dor, fick en plats i det ame­ri­kans­ka kon­ståk­nings­la­get. Hon var på om­sla­get av bå­de TIME ma­ga­zi­ne och Newsweek, me­dan re­port­rar och tv-team slog lä­ger fram­för Har­dings hus och var kon­stant när­va­ran­de vid hen­nes trä­ning­ar i Port­land, Ore­gon. Det var med den­na bak­grund som de två ri­va­ler­na – Harding som fram­ställ­des som en hård bit­ch och Kerrigan som en vac­ker isprin­ses­sa – res­te till Lil­le­ham­mer i Nor­ge, för att täv­la i vin­ter- OS. När de an­län­de strax fö­re in­led­ningsce­re­mo­nin den 12 feb­ru­a­ri upp­täck­te de att de ha­de följts av 400 jour­na­lis­ter som nu träng­des vid trä­nings­rin­ken för att tit­ta på dem. Det var upp­du­kat för den störs­ta upp­gö­rel­sen i OS histo­ria, men kon­fron­ta­tio­nen lev­de in­te upp till hy­pen. Ef­ter två då­li­ga upp­trä­dan­den ham­na­de en tyd­ligt ska­kad Harding ut­an­för me­dalj­stri­den. En okänd ukrainsk kon­stå­kers­ka vann så små­ning­om guld och Kerrigan vann sil­ver. En klart dis­tra­he­rad Harding slu­ta­de på åt­ton­de plats och an­kla­gel­ser­na mot hen­ne fort­sat­te. Och sa­ker och ting skul­le bli vär­re. Myc­ket vär­re.

När Harding åter­vän­de till USA i slu­tet av

feb­ru­a­ri upp­täck­te hon att Gil­loo­ly ha­de vitt­nat mot hen­ne i ut­byte mot ett lind­ri­ga­re straff. Det fram­kom att Gil­loo­ly och Har­dings liv­vakt, Shawn Eck­hardt, ha­de an­ställt brotts­ling­en Sha­ne Stant för att bry­ta Ker­ri­gans ben och hind­ra hen­ne från att täv­la i OS. Al­la tre män­nen, till­sam­mans med man­nen som kör­de flykt­bi­len, Der­rick Smith, döm­des till fäng­el­se för ut­press­ning och stämp­ling för att be­gå miss­han­del. Harding stod nu in­för ett åtal för kon­spi­ra­tion för att hind­ra rätt­vi­sa. För att slip­pa even­tu­ellt fäng­el­se­straff för­kla­ra­de sig Harding skyl­dig till an­kla­gel­ser­na istäl­let för att be­stri­da dem. Den 16 mars fick hon tre års vill­kor­lig dom, bö­ter på 160 000 dol­lar (mot­sva­ran­de 1,4 mil­jo­ner kro­nor) och 500 tim­mars sam­hälls­tjänst. Men den av­skyd­da stjär­nans för­öd­mju­kel­se var långt ifrån över.

En del av Har­dings upp­gö­rel­se var ock­så att hon skul­le dra sig ur 1994 års VM i kon­ståk­ning samt av­gå från USA:S kon­ståk­nings­för­bund (USFSA). USFSA ha­de ge­nom­fört en egen ut­red­ning av at­tac­ken och den 30 ju­ni blev Harding av med sin mäs­ter­skaps­ti­tel som hon vun­nit sam­ma år. USFSA stäng­de ock­så av hen­ne på livs­tid, vil­ket in­ne­bar att hon ald­rig får del­ta i Usfsa-or­ga­ni­se­ra­de eve­ne­mang igen, var­ken som kon­stå­ka­re el­ler trä­na­re. Or­ga­ni­sa­tio­nen drog slut­sat­sen att Harding ha­de känt till at­tac­ken in­nan den äg­de rum och ha­de ”tyd­ligt non­cha­le­rat rätt­vi­sa, sports­man­na­skap och etik”. Vil­ka be­vis de ha­de för det­ta är oklart.

Harding väx­te upp fat­tig i vad hon häv­da­de var en miss­bru­kan­de fa­milj och hon fick en då­lig ut­bild­ning. Hon la al­la si­na kraf­ter på kon­ståk­ning­en re­dan från barn­do­men och såg det

som en väg ut, bå­de psy­ko­lo­giskt och eko­no­miskt. Ef­ter att ha klätt­rat till top­pen var hon på väg mot stor­het men fick se allt hon job­bat så hårt för kros­sas på ba­ra någ­ra kor­ta må­na­der. Harding var ba­ra 24 år gam­mal, men hen­nes kar­riär som kon­stå­ka­re var över.

Ef­ter skan­da­len och den mängd me­di­e­upp­märk­sam­het som den ha­de ge­ne­re­rat fick kon­ståk­ning i USA iro­niskt nog ett upp­sving. Harding kun­de dock in­te dra nå­gon eko­no­misk nyt­ta av det. Även om USFSA in­te ha­de nå­gon kon­troll över kon­ståk­nings­e­ve­ne­mang som in­te var täv­ling­ar, ha­de pressens bild av Harding ska­dat hen­nes ryk­te. Hon sågs som in­sta­bil, hän­syns­löst täv­lings­in­rik­tad och oär­lig. Hon var ic­ke önsk­värd bland åka­re och ar­ran­gö­rer inom den pro­fes­sio­nel­la kret­sen, som väg­ra­de att ar­be­ta mer med hen­ne.

För­u­tom att för­stö­ra Har­dings liv ska­pa­de skan­dal­­en ock­så pro­blem för off­ret Nan­cy Kerrigan. Ge­nom he­la skan­da­len por­trät­te­ra­des hon som ett hel­gon i me­dia, men bil­den av hen­ne skul­le få en ful ma­ke­o­ver. Ef­ter att Kerrigan vann sil­ver blev me­dalj­ce­re­mo­nin i Lil­le­ham­mer för­se­nad me­dan man le­ta­de ef­ter den ukrains­ka na­tio­nalsång­en som skul­le spe­las för Ok­sa­na Bai­ul, som ha­de vun­nit guld. Un­der vän­te­ti­den in­for­me­ra­des Kerrigan fel­ak­tigt om att ce­re­mo­nin var för­se­nad för att Bai­ul ha­de grå­tit så myc­ket när hon vann att hen­nes smink ha­de för­störts och be­höv­de fix­as. Kerrigan, som ha­de för­lo­rat gul­det på grund av ett kon­tro­ver­si­ellt dom­slut, var tyd­ligt fru­stre­rad. tv-ka­me­ror­na grans­ka­de hen­ne stän­digt och hon sågs sä­ga: ”Åh, kom igen. Hon ska än­då kom­ma ut och grå­ta igen. Vad är skill­na­den?” Den­na spon­ta­na kom­men­tar fång­a­des upp av ame­ri­kans­ka kom­men­ta­to­rer som snart an­vän­de den mot hen­ne och an­kla­ga­de hen­ne för att va­ra en då­lig för­lo­ra­re.

Kri­ti­ken till­tog, as­si­ste­rad av en an­nan fa­däs när hon kom till­ba­ka till USA. Strax ef­ter OS del­tog Kerrigan i en pub­li­ci­tets­pa­rad på Dis­ney World i Flo­ri­da, ar­ran­ge­rad av hen­nes agent. Hon gjor­de ett ut­ta­lan­de som rå­ka­de fång­as i mik­ro­fo­nen som löd: ”Det här är dumt. Jag ha­tar det. Det här är det tön­ti­gas­te jag nå­gon­sin har gjort.” Trots att Kerrigan se­na­re häv­da­de att an­märk­ning­en ta­gits ur sitt sam­man­hang var en full­ska­lig me­di­estorm nu i gång. Mi­ke Bar­nic­le, kom­men­ta­tor på tid­ning­en Boston Glo­be, skrev en ar­ti­kel om Kerrigan i köl­vatt­net av at­tac­ken och den olym­pis­ka upp­gö­rel­sen: ”Nu är sa­ken över, så vi [me­dia] mås­te dö­da hen­ne”. Det var den uråld­ri­ga histo­ri­en om mass­me­dia som cy­niskt bygg­de upp nå­gons kän­dis­skap för att se­dan knuf­fa ner dem från pi­e­de­sta­len – allt för att hål­la igång en histo­ria som ha­de va­rit bra för af­fä­ren, tills näs­ta sto­ra ny­het dök upp. Kerrigan, som ha­de pen­sio­ne­rat sig från kon­ståk­ning­en, blev av med si­na spon­sorav­tal och tv-er­bju­dan­den, och då­lig pub­li­ci­tet fort­sat­te att för­föl­ja hen­ne.

Än idag häv­dar Tonya Harding att hon in­te del­tog i at­tac­ken som för­stör­de hen­nes kar­riär. Hon häv­dar att Gil­loo­ly var be­satt av tan­ken på att Harding skul­le vin­na guld i OS så att han kun­de tjä­na peng­ar på hen­ne. Han ha­de pla­ne­rat allt bakom hen­nes rygg i tron om att han kun­de han­te­ra kon­kur­ren­sen ut­an­för rin­ken i stäl­let för att lå­ta do­mar­na i Lil­le­ham­mer av­gö­ra. 2008 släpp­te Harding själv­bi­o­gra­fin ” Tonya Ta­pes”. I den av­slö­jar hon att hon in­te gick till FBI när hon upp­täckt vad Gil­loo­ly ha­de gjort ef­tersom han ho­ta­de med att hans gäng skul­le grupp­våld­ta hen­ne un­der pi­stol­hot och se­dan mör­das – ett på­stå­en­de som Gil­loo­ly ne­kar till.

”För­u­tom att för­stö­ra Har­dings liv ska­pa­de skan­da­len ock­så pro­blem för Nan­cy.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.