BLACK SOX-SKAN­DA­LEN

Hur värl­dens bäs­ta ba­se­boll­spe­la­re och USA:S störs­ta gangst­rar kon­spi­re­ra­de för att ”gö­ra upp” 1919 års World Se­ri­es.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

1919 års upp­gö­rel­seskan­dal som häng­er kvar inom po­pu­lär­kul­tu­ren än idag.

Knuck­les Ci­cot­te, Sho­e­less Joe Jack­son, Lefty Wil­li­ams, Chick Gandil, Swe­de Ris­berg, Fred Mcmul­lin, Buck We­a­ver, Hap­py Felsch... Des­sa namn finns skriv­na i ame­ri­kansk sport­histo­ria. De är in­te ihåg­kom­na för nå­gon ära, men för skam­men de drog över vad som kal­las USA:S na­tio­nel­la tids­för­driv: ba­se­boll.

Om vi blädd­rar till­ba­ka cir­ka 100 år i histo­rie­böc­ker­na för­knip­pa­des al­la des­sa namn med ära och be­röm­mel­se. Vux­na män ta­la­de med be­und­ran om de­ras fram­gång­ar i la­get Chi­ca­go White Sox me­dan skol­poj­kar bygg­de al­ta­re till dem av tid­nings­ur­klipp på si­na sov­rums­väg­gar. Fö­re 1919 an­sågs ba­se­boll va­ra nå­got rent, nå­got omut­ligt och unikt ame­ri­kanskt. För po­li­ti­ker och pre­di­kan­ter, för­fat­ta­re och jour­na­lis­ter som an­såg att spor­ten var ofel­bar, ha­de id­rot­ten bli­vit en he­lig sym­bol för kom­pe­tent per­fek­tion, de­mo­kra­tisk in­be­gri­pan­de och till och med en na­tio­nell en­het. Och år 1919 be­trak­ta­des de män som spe­la­de för Chi­ca­go White Sox va­ra bland de bäs­ta nå­gon­sin.

Men det var ett pro­blem. Man­nen som äg­de White Sox, Char­les Co­miskey, var en fö­re det­ta spe­la­re som blev af­färs­man. Trots sin ri­ke­dom var Co­miskey no­to­riskt spar­sam när det gäll­de hans spe­la­res lö­ner och vill­kor. Det sas till och med att han kräv­de att hans spe­la­re tvät­ta­de si­na eg­na match­ställ ef­ter mat­cher­na. När de väg­ra­de tvät­ta­de han själv klä­der­na och gjor­de av­drag på spe­lar­nas lö­ner.

Pro­fes­sio­nel­la ba­se­boll­spe­la­re på den ti­den var fast­ked­ja­de vid si­na klub­bar av nå­got som kal­la­des re­serv­klau­sul, och ut­an fack­lig re­pre­sen­ta­tion

ha­de de in­te nå­gon möj­lig­het att le­ta ef­ter bätt­re er­bju­dan­den. Till och med topp­spe­la­re blev lu­ra­de och ut­nytt­ja­de. Sä­song­en 1919 blev White Soxs stjärn­kas­ta­re, Ed­die ”Knuck­les” Ci­cot­te, lo­vad en bonus på 10 000 dol­lar (mot­sva­ran­de 80 000 kro­nor) om han hjälp­te la­get att vin­na 30 mat­cher, men han blev bän­kad på or­der av Co­miskey ef­ter att ha vun­nit 29 mat­cher.

Av­skyn ha­de byggts upp i fle­ra år mel­lan spe­la­re och Co­miskey, men att lu­ra Ci­cot­te på sin lyck­träff ver­kar ha va­rit ka­ta­ly­sa­torn för vad som hän­de där­ef­ter. Som­ma­ren 1919, när White Sox var på väg till New York blev Ci­cot­te över­ty­gad att för­rå­da sin ar­bets­gi­va­re ef­ter en till­fäl­lig kom­men­tar. ”Nå­gon sa nå­got om att tjä­na peng­ar”, min­des ba­se­boll­spe­la­ren till­ba­ka fle­ra år se­na­re. ”Om vi kom till World Se­ri­es skul­le vi läg­ga oss. De sa att de skul­le gå med på det om de fick peng­ar för det.” I New York kon­tak­ta­de Ci­cot­te någ­ra gam­blers, Bil­ly Ma­harg och Bill Burns, och tip­sa­de dem om att ”nå­got bra var på gång”. Bol­len var oå­ter­kal­le­ligt i rull­ning när sju and­ra spe­la­re – Gandil, Jack­son, Wil­li­ams, Ris­berg, Felsch, Mcmul­lin och We­a­ver – drogs in i Ci­cot­tes plan och ny­he­ten om att Sox kanske skul­le läg­ga sig i World Se­ri­es bör­ja­de spri­da sig till den kri­mi­nel­la värl­den.

White Sox-la­get som Co­miskey ha­de satt ihop var så starkt att det knappt kom som en över­rask­ning när de vann Ame­ri­can Le­a­gue Pen­nant 1919. Det­ta tog dem till playoff om World Se­ri­es. La­get skul­le mö­ta Cin­cin­na­ti Reds i bäst av nio mat­cher och den förs­ta skul­le spe­las i bör­jan av ok­to­ber. Reds be­trak­ta­des som un­der­dogs, men Soxs förs­ta bas­lin­je­spe­la­re, Chick Gandil – en fö­re det­ta proffsbox­a­re – kon­tak­ta­de en gam­mal box­nings­kom­pis, Abe At­tell, om en upp­gö­rel­se. At­tell var en ti­di­ga­re världs­mäs­ta­re i fjä­der­vikt. Ef­ter att han lagt box­nings­hands­kar­na på hyl­lan ha­de han trass­lat in sig i den ju­dis­ka maf­fi­an och ar­be­ta­de som liv­vakt åt den kän­da gam­b­lern och maf­fi­a­bos­sen Ar­nold Rot­h­s­te­in. Gandil be­rät­ta­de för At­tell att Sox skul­le va­ra be­red­da att läg­ga sig för 100 000 dol­lar (mot­sva­ran­de 800 000 kro­nor).

När At­tell fram­för­de den­na in­for­ma­tion till sin chef Rot­h­s­te­in, känd som The Brain (Hjär­nan), av­vi­sa­de han er­bju­dan­det. Vad han gjor­de istäl­let, el­ler vad han an­tas ha gjort, var att ord­na ett se­pa­rat, ano­nymt er­bju­dan­de till spe­lar­na – att läg­ga sig för 80 000 dol­lar (mot­sva­ran­de 650 000 kro­nor). Det­ta vi­sa­de sig va­ra ett er­bju­dan­de som tyd­li­gen ac­cep­te­ra­des.

Den 1 ok­to­ber spe­la­des den förs­ta mat­chen mel­lan White Sox och Cin­cin­na­ti Reds i 1919 års World Se­ri­es. Mat­chen spe­la­des på Reds hem­ma­plan Red­land Fi­eld fram­för mer än 30 000 fans. Un­der mat­chen kas­ta­de Ci­cot­te sitt and­ra kast i ryg­gen på en an­nan spe­la­re, Mor­rie Rath. Det­ta var den för­be­stäm­da sig­na­len från de kor­rup­ta Sox-spe­lar­na till de­ras ano­ny­ma väl­gö­ra­re att upp­gö­rel­sen var på gång. Mat­chen var jäm­na­re än vad den kun­de ha va­rit ef­tersom kon­spi­ra­tö­rer­na för­sök­te und­vi­ka miss­tan­kar, tills Ci­cot­te gjor­de en se­rie fö­ga ka­rak­tä­ris­tis­ka miss­tag som gjor­de att Reds över­ras­kan­de kun­de vin­na mat­chen. ”Ald­rig förr i USA:S histo­ria har en klubb som vun­nit sin li­ga fått så ka­ta­stro­falt myc­ket stryk i en öpp­nings­match”, skrev The New York Ti­mes.

En an­nan tid­ning, The Phi­la­del­p­hia Bul­le­tin, pub­li­ce­ra­de en dikt om World Se­ri­es sam­ma mor­gon ba­ra någ­ra tim­mar fö­re den and­ra mat­chen. Den in­ne­höll föl­jan­de ra­der: Reds vann ock­så den and­ra mat­chen med 4–2. Och så fort­sat­te det, White Sox fort­sat­te att för­lo­ra de kom­man­de mat­cher­na. Den 6 ok­to­ber led­de Reds se­ri­en med 4–1. Allt gick en­ligt plan, men spe­lar­na ha­de in­te sett al­la peng­ar som de ha­de bli­vit lo­va­de för att för­lo­ra se­ri­en. Nu, med se­ri­en i ett kri­tiskt lä­ge, re­vol­te­ra­de spe­lar­na och blås­te av upp­gö­rel­sen. Un­der de kom­man­de två mat­cher­na spe­la­de de för att vin­na och slog Reds över­ty­gan­de. Sox var till­ba­ka och kun­de vin­na mäs­ter­ska­pet trots allt. Att in­gå i en pakt med maf­fi­an och se­dan blå­sa av den är dock ing­et man kan gö­ra ba­ra så­där, och fle­ra spe­la­re an­tyd­de se­na­re att de­ras fa­mil­jer ha­de bli­vit ho­ta­de. Oav­sett vad som är sant, för­lo­ra­de Sox den åt­ton­de mat­chen och det gav Cin­cin­na­ti de­ras förs­ta och ovän­ta­de World Se­ri­es-vinst.

Ryk­ten om att de mäk­ti­ga White Sox ha­de lagt sig i World Se­ri­es svep­te ge­nom USA:S ba­rer och bak­ga­tor. Fle­ra spel­be­ro­en­de, in­klu­si­ve Rot­h­s­te­in,

”Un­der mat­chen kas­ta­de Ci­cot­te sitt and­ra kast i ryg­gen på en an­nan spe­la­re, Mor­rie Rath.”

Än­då spe­lar det ing­en roll Vil­ka som vin­ner flag­gan Bra ren sport är vad vi är ute ef­ter Och vi strä­var ef­ter att skry­ta Till var­je nä­ra och av­läg­sen na­tion Där den spor­ti­ga so­len ski­ner Att av al­la vå­ra spel Är ba­se­boll den re­nas­te!

en book­ma­ker i Boston som het­te Jo­seph ”Sport” Sul­li­van, lik­som skur­kar som ”Sleepy” Bill Burns, Bil­ly Ma­harg och Abe At­tell, sa al­la att de var med på be­drä­ge­ri­et. Des­sa ryk­ten för­följ­de The White Sox un­der he­la sä­song­en 1920, men det var in­te för­rän den sista om­gång­en som san­ning­en bör­ja­de kom­ma fram. La­get var i ett jämnt ra­ce i playof­fen och be­höv­de vin­na si­na kvar­va­ran­de mat­cher för att vin­na World Se­ri­es. Men de­ras för­hopp­ning­ar kros­sa­des när Ci­cot­te, tyd­li­gen myc­ket ång­er­full, bröt ihop och er­kän­de för Co­miskey att de av­sikt­ligt ha­de spe­lat för att för­lo­ra året in­nan.

Co­miskey över­ta­la­de Ci­cot­te att be­kän­na för Cook County Grand Ju­ry, tro­ligt­vis i ut­byte mot im­mu­ni­tet. Men ett of­fent­ligt ra­maskri följ­de. I ok­to­ber 1920 an­kla­ga­des Ci­cot­te till­sam­mans med Gandil, Jack­son, Wil­li­ams, Ris­berg, Felsch, Mcmul­lin och We­a­ver – nu döp­ta till Black Sox av pres­sen – för kon­spi­ra­tion. De blev ut­skäll­da i me­dia för att ha ”för­rått ba­se­boll” och en rät­te­gång skul­le hål­las som­ma­ren ef­ter.

För­hand­ling­ar­na bör­ja­de 18 ju­li 1921 med Sox­kas­ta­ren Bill Burns. Han ha­de bli­vit sta­tens vitt­ne och be­kräf­ta­de att de an­kla­ga­de spe­lar­na fak­tiskt ha­de kom­mit över­ens om att läg­ga sig i sam­ar­be­te med Ar­nold Rot­h­s­te­in. Rot­h­s­te­in kal­la­des att vitt­na men ne­ka­de till brott. ”Värl­den vet att jag blev till­frå­gad om jag vil­le del­ta i af­fä­ren”, sa Rot­h­s­te­in i dom­stol, ”och mi­na vän­ner vet att jag be­stämt tac­ka­de nej. Jag var in­te med på det och skul­le in­te gått med på det un­der någ­ra om­stän­dig­he­ter och sat­sa­de in­te en cent på se­ri­en ef­ter att jag fick re­da på vad som på­gick”. Inga be­vis har nå­gon­sin hit­tats som har kun­nat län­ka den slu­ga gangs­tern till skan­da­len och han kom un­dan som en fri man.

Be­vi­sen mot de åt­ta an­kla­ga­de spe­lar­na var ock­så knap­pa. De sig­ne­ra­de be­kän­nel­ser­na som spe­lar­na ha­de un­der­teck­nat pri­vat året in­nan ha­de för­svun­nit un­der mys­tis­ka om­stän­dig­he­ter. En­ligt ryk­tet ha­de Rot­h­s­te­in sett till att de skul­le bli stul­na som en del av en mörk­lägg­ning och när spe­lar­na om­bads att upp­re­pa si­na be­kän­nel­ser i dom­sto­len väg­ra­de de och åbe­ro­pa­de den kon­sti­tu­tion­­el­la rät­ten att und­vi­ka själ­van­kla­gel­se.

Den 2 au­gusti för­kla­ra­de do­ma­ren för ju­ryn att sta­ten de­fi­ni­tivt mås­te be­vi­sa att spe­lar­nas av­sikt in­te ba­ra var att läg­ga sig, ut­an ock­så att be­dra all­män­he­ten. Ef­ter att ha över­lagt i knappt tre tim­mar upp­gav ju­ryn att de be­fann spe­lar­na oskyl­di­ga. Dom­sto­len bröt ut i ju­bel, hat­tar kas­ta­des i luf­ten och ”Hur­ra för re­na strum­por!” (”Hoo­ray for the clean sox!”) hör­des ut på ga­tor­na. Den förs­ta ame­ri­kans­ka rät­te­gång­en som in­vol­ve­ra­de id­rotts­män ha­de, för till­fäl­let åt­minsto­ne, åter­ställt all­män­he­tens tro på rent spel inom ba­se­boll.

”Be­kän­nel­ser­na som de ha­de un­der­teck­nat ha­de för­svun­nit.”

Chi­ca­go White Sox or­sa­ka­de en av histo­ri­ens störs­ta sportskan­da­ler.

Soxs förs­te bas­man, Chick Gandil.

Fö­re det­ta spe­la­ren Char­les Co­miskey som blev af­färs­man.

På plan un­der en av de upp­gjor­da mat­cher­na i World Se­ri­es. Ed­die “Knuck­les” Ci­cot­te – en nyc­kel­spe­la­re i skan­da­len. Skan­da­len ha­de en plats i F Scott Fitz­ge­ralds klas­sis­ka ro­man The Gre­at Gats­by från 1925.

Joe Jack­son 1913. Han drev en sprit­bu­tik när kar­riä­ren var över.

Ar­nold Rot­h­s­te­in – väl­känd maf­fi­a­boss och gam­b­ler.

Gandil vid and­ra ba­sen ef­ter ett kast från Kopf till Rath.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.