J. EDGAR HOOVER

J. Edgar Hoovers strid mot kriminalitet ställde honom öga-mot-öga med gangstrar, kommunister och till och med medlemmar av den amerikanska regeringen.

Politikern med kopplingar till maffian och med avsikt att på detta sätt införa ordning.

Revolverna laddades med kulor, kulsprutepistoler var fyllda och redo. Det var en svettig vårdag i New Orleans 1936 och John Edgar Hoover förberedde sig för att göra det största gripandet i sin karriär. Resten av ”G-männen” kring honom hade på sig sina professionella kostymer och hattar, som chef för den nya byrån FBI insisterade Hoover på att hans agenter klädde sig oklanderligt vart de än gick.

Han gick ut på gatan där arresteringen skulle äga rum och väntade bakom en gränd med resten av agenterna. De såg sitt mål – den kända gangstern och skurken Alvin ”Creepy” Karpis såg belåten och avslappnad ut med sin attraktiva, rödhåriga flickvän. Hoover skulle torka bort leendet från hans ansikte. En av hans agenter signalerade och plötsligt hade 20 tungt beväpnade regeringstjänstemän omringat målet. Hoover var kvar bakom gränden, det var inte säkert än. Då ropade en av hans agenter att området var säkrat och Hoover skred snabbt till verket. De uppmanade Karpis att ge upp och Hoover tvingade agenterna att hålla tillbaka så att han själv kunde göra gripandet. När han bad om handbojor hade ingen av agenterna några så en av dem gav istället sin slips till Hoover. Hoover försäkrade att pressen såg det och att han blev fotograferad så att han skulle kunna ta åt

sig äran. Händelsen blev förstasidesstoff och han log när han läste att Amerika hade hittat sin nya brottsbekämpare.

Karpis-arresteringen regisserades av Hoover och hans biträdande styresman Clyde Tolson för att svara på kritiken från en senatskommitté. De var oroade över Hoovers krav på mer befogenheter för FBI trots att han aldrig tjänstgjort på fältet eller personligen arresterat någon. Som med all kritik tog Hoover det personligt och såg till att han skulle vara på plats under nästa stora arrestering. För att uppnå detta chartrade han ett flyg till New Orleans för honom och 14 av sina män. Allt gjordes med 24-timmars varsel, vilket på 1930-talet var en häpnadsväckande, nästan omöjlig, prestation.

Mindre än två år tidigare hade han övervakat arresteringen av mannen som hade ett rykte om sig att aldrig kunna fångas, John Dillinger. Skurken blev en folksaga i Mellanvästern och riktade in sig på giriga banker som ansågs vara orsaken till Den stora depressionen. Enligt Hoover var han en genomsnittlig brottsling, ”en öldrickande tuffing” som måste arresteras. FBI:S historia om att försöka arrestera Dillinger var dock inte imponerande. Ett högprofilerat misslyckande i april 1934, där agenter tillät Dillinger att fly från ett hotell som de uppenbarligen hade omringat, orsakade dålig press för Hoover och FBI. Liksom hans strider med senaten två år senare, hade Dillinger-historien också blivit personlig för Hoover. Dillinger plågade Hoover med vykort där han skrev att Hoover aldrig skulle klara att fånga honom.

Den 21 juli 1934 fick en av Hoovers agenter ett tips om Dillingers gömställe. Klockan 10.30 samlades Fbi-agenter utanför Biograph Theater i Chicago och väntade på Dillinger. När han gjorde det öppnade de genast eld och dödade honom i ett kulregn. Den officiella historien var att Dillinger sträckte sig efter sitt vapen, men detta är omdiskuterat. För Hoover spelade det ingen roll: ”En brottsling är endast bra om han är död”.

Agenten som ledde operationen var Melvin Purvis, som fram till dess var en nära vän till Hoover och därmed en del av en noga utvald inre cirkel inom FBI. Purvis fick mycket uppmärksamhet i tidningarna efter Dillingerskjutningen, men olyckligt nog för Purvis tyckte Hoover inte om att dela på medieuppståndelsen. Som ett sätt att försöka återfå sin popularitet planerade Hoover att göra sig av med Purvis. Den 10 juli 1935 lämnade Purvis in sin avskedsansökan. Hans sekreterare skulle senare säga: ”Om du inte fortsatte att behaga kungen förblev du inte en favorit speciellt länge”.

I Washington uppstod också frågor om Hoovers uppenbara band till den kända maffiabossen Frank Costello. Det var i bästa fall olämpligt för någon form av relation att existera mellan en Fbi-agent och en känd brottsling. Vilket budskap skickades till allmänheten om chefen för FBI arresterar gangstrar ena sekunden och samarbetar med dem i nästa? Costello-historien började i New York när han träffade Hoover under en shopping

”Enligt Hoover var en brottsling endast bra om han var död.”

runda. De hade ett trevligt samtal, träffades igen på Waldorf Hotel och drack tillsammans på Stork Club. Källor inom maffian hävdade att Costello hängav sig åt Hoovers passion för spel genom att ge honom tips om hästkapplöpning som han hade gjort upp. Relationen blev så nära att Costello en gång sa till Hoover: ”Jag måste vara försiktig med mitt umgänge, de kommer att anklaga mig för att samverka med tvivelaktiga figurer”.

Naturligtvis började folk prata om dessa umgängen, men i slutet av 1930-talet hade Hoover blivit nästan oåtkomlig tack vare sin maktposition som chef för FBI. Han hade kapitaliserat på sin självupphöjelse genom att göra en liten avdelning till en brottsbekämpande stridsvagn med omfattande utredningsbefogenheter. Hans FBIlaboratorium kom på nya banbrytande sätt att upptäcka brottslighet. Han använde den senaste tekniken som telefonavlyssning, för att snoka i annars onåbara konversationer och skapade enorma arkiv över utredningsmål.

Efter Lindbergh-kidnappningen, där en pojke togs från sitt sovrum 1932, baserades gripandet och åtalet av huvudmisstänkte Bruno Richard Hauptmann på användningen av markerade sedlar och handstilen i breven om lösensumma, som identifierades av FBI. Fingeravtryck användes också och efter att fallet stängdes insisterade Hoover på att alla brottslingar som greps av FBI skulle lämna fingeravtryck som skulle arkiveras för att hålla reda på återkommande brottslingar. Dessa innovationer lyfte Hoovers så högt att han snart ansågs vara oåtkomlig för hans politiska fiender.

FBI:S ökande status oroade många inom det amerikanska etablissemanget, däribland två på varandra efterföljande presidenter, Franklin Roosevelt och Harry Truman. Båda var i tjänst under Hoovers krig mot brott och båda ifrågasatte hans till synes otröttliga törst efter mer makt över medborgarnas liv. Telefonavlyssning och hemlig övervakning blev ett område för ökad oro, och någon anmärkte: ”Om det fanns en mr Hoover i det första århundradet, kan du föreställa dig vad han skulle ha lagt i sina arkiv om en viss bråkstake från Nazareth?”. Roosevelt blev ilsken av att Hoover snokade i hans frus affärer och var angelägen om att FBI skulle sluta invadera amerikanska medborgares privatliv. Efter ett spektakulärt gräl bad Roosevelt Hoover att lämna Vita huset och att han därefter endast skulle tala med honom vid formella tillfällen när han måste.

När Harry Truman tog över som president efter Roosevelts död skrev han ett memo: ”Vi vill inte ha någon Gestapo eller hemlig polis. FBI rör sig i den riktningen ... detta måste stoppas”. Som svar på tal satte Hoover ihop ett arkiv om Truman men fann mycket lite att fylla det med. Hoover fruktade Truman mest av alla presidenter som var i tjänst under hans tid som chef för FBI. Truman hade befogenhet att klippa hans vingar och Hoover hade knappt någon smuts att kasta tillbaka på honom. Enligt en samtida kollega inom FBI var ”Hoover rädd för sitt liv med Truman – jag vet det personligen”.

Hoover stod inte ut med att vara utanför det politiska staketet och att inte kunna ta sig tillbaka in. Från det ögonblick som Truman intog presidentämbetet 1945 började Hoover bli alltmer paranoid över sin anställningstrygghet. Han behövde något

”FBI:S ökande status oroade många inom det amerikanska etablissemanget.”

som skulle säkra hans ställning i maktens övre korridorer. Det räckte inte längre att fortsätta sätta dit gangstrar, Karpis var den sista av en utdöende grupp av desperata spritlangare. Det riktiga hotet verkade nu vara kommunismen, så Hoover lät alla veta att han och bara han kunde hålla USA säkert från det röda hotet. Han demoniserade ”rödingarna” som politiska brottslingar och hävdade att de var ansvariga för terrorism och planerade att störta den amerikanska regeringen genom brottslighet.

Hoover var inte främmande för denna kamp. Han var involverad i Palmer-räderna på 1920talet, då man arresterade och utvisade hundratals misstänkta kommunistiska och anarkistiska sympatisörer som nyligen emigrerat till USA och man fortsatte att undersöka den välkända hålan av omoralisk aktivitet: Hollywood. Enligt Hoover osade Hollywood av ”kommunismens smutsiga luft”. Han såg till att skådespelare och skådespelerskor med kända kommunistiska sympatier exponerades och straffades. Vissa trädde fram frivilligt, Walt Disney berättade för Hoover att han var övertygad om att några ur hans personal gav Musse Pigg kommunistiska repliker. Hans övriga mål sträckte sig från A-kändisar som Humphrey Bogart, känd för Casablanca, till Hollywoodkändisar och framtida presidenter som Ronald Reagan, och komikern Charlie Chaplin, som ironiskt nog just avslutat inspelningen av filmen Diktatorn. Alla misstänktes för kommunistisk aktivitet och hade konfidentiella filer på Hoovers kontor.

På 1950-talet hade rädslan för kommunism nått sin klimax och Hoover ledde kampen tillsammans med sin allierade och vän, senator Joseph Mccarthy. Mccarthy hade siktet inställt på gamla personliga fiender, politiska motståndare och alla han ogillade. Han bad Hoover om information som kunde skada hans mål, Hoover lydde och använde FBI:S resurser. Särskilda förhör inrättades under Kommittén mot oamerikansk verksamhet, där Mccarthy skränade och yrade framför sina offer och viftade med pärmar med detaljer om kommunistisk verksamhet, som tillhandahållits av Hoover. Detta sågs som rättvisa för brottet att tänka kommunistiska tankar och under en konferens gav Hoover följande kommentar till polisbefäl: ”Det kräver att vi är på vår vakt mot en fiende som skamlöst och öppet har förespråkat korruption i Amerika”.

I slutändan var det den amerikanska nationen som tröttnade på regeringsledare som trampade på oskyldiga medborgares rättigheter. Mccarthy miste allmänhetens förtroende, vände sig till flaskan och hans beteende blev alltmer oberäkneligt. Hoover kände igen ett hopplöst fall när han såg ett och distanserade sig försiktigt från Mccarthy. Han skulle senare hävda att han och Mccarthy aldrig varit nära och att de var oense om grundläggande frågor. I själva verket hade Hoover, liksom McCarthy, bara sett kommunism som en annan form av den kriminella gangstern, något som stred mot lagen och störde freden. Några år efter att Hoover gått i pension beställde ett kongressutskott en kontroll av säkerhetsarkiven som fanns i det största Fbi-kontoren i landet. De upptäckte att FBI utredde 19 700 fall av “samhällsomstörtare”, eller kommunister, under Hoovers ledning. Av dem visade sig endast fyra syssla med kriminella aktiviteter, men inget arkiv innehöll något som skulle kunna störta regeringen. Endast i Hoovers huvud gick kommunisterna och de kriminella hand i hand.

När 1950-talet närmade sig sitt slut dog den röda skräcken ut liksom gangstern hade gjort på 1940talet. Kommunismen sågs nu finnas utomlands i Östeuropa eller Kuba, inte i USA. Tack vare FBI:S ständiga trakasserier hade medlemsantalet i det amerikanska kommunistpartiet, som inte hade några bevisade kopplingar till kriminell verksamhet, sjunkit från 60 000 år 1919 till mindre än 5 000 år 1956. Hoover förblev en dominerande figur i allmänhetens medvetande och skulle bli det till nästa årtionde. Han var alltid noga med sin position och fortsatte diskret bevaka det amerikanska etablissemanget. Hans krig mot brott hade tagit honom från obscena svartklubbar i New Orleans och Chicago till de helgade maktsalarna i Washington D.C., men efter 1960 skulle hans kamp ta en annan riktning. 1930-talets lagman blev politiker som desperat kämpade för att behålla makten som chef för FBI i USA:S snabbt föränderliga kulturella och sociala miljö.

”Källor hävdade att Costello gav Hoover tips på hästkapplöpning som han hade gjort upp i förväg.”