TONYA HARDING

Hur en bisarr attack skakade internationell skridskoåkning, utlöste en mediestorm och avslutade en strålande karriär.

Konståkerskan som var inblandad i attacken på sin lagkamrat och största konkurrent.

”’Han försökte uppenbarligen försvaga henne’ [sa läkaren som behandlade Kerrigan].”

Den 6 januari 1994 hade Nancy Kerrigan, USA:S bästa kvinnliga konståkerska och guldfavorit i vinter- OS 1994, precis avslutat ett träningspass i en ishall i Detroit, Michigan när hon blev överfallen av en mystisk angripare. Ett vittne beskrev angriparen som en lång, kraftig vit man. Han närmade sig den 160 centimeter långa konståkaren med vad som såg ut som en batong och krossade hennes högra knä med full kraft. Angriparen sprang iväg och personal rusade fram till Kerrigan där hon låg på marken och vrålade av smärta. Skräckslagen och tydligt chockad skrek hon samma fras om och om igen: ”Varför, varför, varför?”

På sjukhuset visade röntgenbilder att 24-åringen hade fått skärsår och blåmärken, men hennes ben hade inte fått någon fraktur. Läkaren som behandlade henne berättade för New York Times att attacken verkade planerad. ”Han försökte uppenbarligen försvaga henne”, sa han om Kerrigans mystiska angripare.

Följande dag satt Kerrigan och tittade på USA:S konståkningsmästerskap på tv, en tävling hon skulle ha deltagit i. Hennes största rival Tonya Harding vann, vilket garanterade henne en plats i OS. Det var höjdpunkten av ett liv med hårt jobb för Harding, som var en engagerad, dynamisk och atletisk konståkerska. Hon hade ett rykte om sig för att vara tävlingsinriktad – enligt vissa till och med för tävlingsinriktad. Ingen kunde dock ha förutsett vad som hände därefter.

Den 20 januari greps Hardings man Jeff Gillooly av FBI, misstänkt för att vara inblandad i attacken på Kerrigan. Han erkände att han varit inblandad men förnekade att han var hjärnan bakom attacken. Han hävdade istället att hans fru beordrade attacken, något Harding bestämt nekade. Hela USA satt framför tv:n och såg på när Harding jagades av media.

Nya rykten framkom varje dag och i takt med att pressen på henne ökade erkände Harding att hon visste mer än hon först hade sagt. Vid en presskonferens avslöjade hon att hon hade känt till den bisarra attacken, men först efter att den hade ägt rum. Gillooly hade erkänt för henne att han hade arrangerat den och hotat henne med våld om hon berättade för någon. Hennes bekännelse skulle tids nog kosta henne dyrt.

Men mediestormen bara fortsatte. Kerrigan, som hade återhämtat sig från sina skador, fick en plats i det amerikanska konståkningslaget. Hon var på omslaget av både TIME magazine och Newsweek, medan reportrar och tv-team slog läger framför Hardings hus och var konstant närvarande vid hennes träningar i Portland, Oregon. Det var med denna bakgrund som de två rivalerna – Harding som framställdes som en hård bitch och Kerrigan som en vacker isprinsessa – reste till Lillehammer i Norge, för att tävla i vinter- OS. När de anlände strax före inledningsceremonin den 12 februari upptäckte de att de hade följts av 400 journalister som nu trängdes vid träningsrinken för att titta på dem. Det var uppdukat för den största uppgörelsen i OS historia, men konfrontationen levde inte upp till hypen. Efter två dåliga uppträdanden hamnade en tydligt skakad Harding utanför medaljstriden. En okänd ukrainsk konståkerska vann så småningom guld och Kerrigan vann silver. En klart distraherad Harding slutade på åttonde plats och anklagelserna mot henne fortsatte. Och saker och ting skulle bli värre. Mycket värre.

När Harding återvände till USA i slutet av

februari upptäckte hon att Gillooly hade vittnat mot henne i utbyte mot ett lindrigare straff. Det framkom att Gillooly och Hardings livvakt, Shawn Eckhardt, hade anställt brottslingen Shane Stant för att bryta Kerrigans ben och hindra henne från att tävla i OS. Alla tre männen, tillsammans med mannen som körde flyktbilen, Derrick Smith, dömdes till fängelse för utpressning och stämpling för att begå misshandel. Harding stod nu inför ett åtal för konspiration för att hindra rättvisa. För att slippa eventuellt fängelsestraff förklarade sig Harding skyldig till anklagelserna istället för att bestrida dem. Den 16 mars fick hon tre års villkorlig dom, böter på 160 000 dollar (motsvarande 1,4 miljoner kronor) och 500 timmars samhällstjänst. Men den avskydda stjärnans förödmjukelse var långt ifrån över.

En del av Hardings uppgörelse var också att hon skulle dra sig ur 1994 års VM i konståkning samt avgå från USA:S konståkningsförbund (USFSA). USFSA hade genomfört en egen utredning av attacken och den 30 juni blev Harding av med sin mästerskapstitel som hon vunnit samma år. USFSA stängde också av henne på livstid, vilket innebar att hon aldrig får delta i Usfsa-organiserade evenemang igen, varken som konståkare eller tränare. Organisationen drog slutsatsen att Harding hade känt till attacken innan den ägde rum och hade ”tydligt nonchalerat rättvisa, sportsmannaskap och etik”. Vilka bevis de hade för detta är oklart.

Harding växte upp fattig i vad hon hävdade var en missbrukande familj och hon fick en dålig utbildning. Hon la alla sina krafter på konståkningen redan från barndomen och såg det

som en väg ut, både psykologiskt och ekonomiskt. Efter att ha klättrat till toppen var hon på väg mot storhet men fick se allt hon jobbat så hårt för krossas på bara några korta månader. Harding var bara 24 år gammal, men hennes karriär som konståkare var över.

Efter skandalen och den mängd medieuppmärksamhet som den hade genererat fick konståkning i USA ironiskt nog ett uppsving. Harding kunde dock inte dra någon ekonomisk nytta av det. Även om USFSA inte hade någon kontroll över konståkningsevenemang som inte var tävlingar, hade pressens bild av Harding skadat hennes rykte. Hon sågs som instabil, hänsynslöst tävlingsinriktad och oärlig. Hon var icke önskvärd bland åkare och arrangörer inom den professionella kretsen, som vägrade att arbeta mer med henne.

Förutom att förstöra Hardings liv skapade skandalen också problem för offret Nancy Kerrigan. Genom hela skandalen porträtterades hon som ett helgon i media, men bilden av henne skulle få en ful makeover. Efter att Kerrigan vann silver blev medaljceremonin i Lillehammer försenad medan man letade efter den ukrainska nationalsången som skulle spelas för Oksana Baiul, som hade vunnit guld. Under väntetiden informerades Kerrigan felaktigt om att ceremonin var försenad för att Baiul hade gråtit så mycket när hon vann att hennes smink hade förstörts och behövde fixas. Kerrigan, som hade förlorat guldet på grund av ett kontroversiellt domslut, var tydligt frustrerad. tv-kamerorna granskade henne ständigt och hon sågs säga: ”Åh, kom igen. Hon ska ändå komma ut och gråta igen. Vad är skillnaden?” Denna spontana kommentar fångades upp av amerikanska kommentatorer som snart använde den mot henne och anklagade henne för att vara en dålig förlorare.

Kritiken tilltog, assisterad av en annan fadäs när hon kom tillbaka till USA. Strax efter OS deltog Kerrigan i en publicitetsparad på Disney World i Florida, arrangerad av hennes agent. Hon gjorde ett uttalande som råkade fångas i mikrofonen som löd: ”Det här är dumt. Jag hatar det. Det här är det töntigaste jag någonsin har gjort.” Trots att Kerrigan senare hävdade att anmärkningen tagits ur sitt sammanhang var en fullskalig mediestorm nu i gång. Mike Barnicle, kommentator på tidningen Boston Globe, skrev en artikel om Kerrigan i kölvattnet av attacken och den olympiska uppgörelsen: ”Nu är saken över, så vi [media] måste döda henne”. Det var den uråldriga historien om massmedia som cyniskt byggde upp någons kändisskap för att sedan knuffa ner dem från piedestalen – allt för att hålla igång en historia som hade varit bra för affären, tills nästa stora nyhet dök upp. Kerrigan, som hade pensionerat sig från konståkningen, blev av med sina sponsoravtal och tv-erbjudanden, och dålig publicitet fortsatte att förfölja henne.

Än idag hävdar Tonya Harding att hon inte deltog i attacken som förstörde hennes karriär. Hon hävdar att Gillooly var besatt av tanken på att Harding skulle vinna guld i OS så att han kunde tjäna pengar på henne. Han hade planerat allt bakom hennes rygg i tron om att han kunde hantera konkurrensen utanför rinken i stället för att låta domarna i Lillehammer avgöra. 2008 släppte Harding självbiografin ” Tonya Tapes”. I den avslöjar hon att hon inte gick till FBI när hon upptäckt vad Gillooly hade gjort eftersom han hotade med att hans gäng skulle gruppvåldta henne under pistolhot och sedan mördas – ett påstående som Gillooly nekar till.

”Förutom att förstöra Hardings liv skapade skandalen också problem för Nancy.”