SLA­GET OM SKAGERRAK

SJÖSLAG VÄRL­DENS STÖRS­TA

Sjökrig - - Innehåll - ARNE ROLSTAD

Ti­der­nas störs­ta sjöslag äg­de rum när den brit­tis­ka och tys­ka ma­ri­nen drab­ba­de sam­man ut­an­för Dan­marks kust un­der förs­ta världskriget. Bå­da stor­mak­ter­na led sto­ra för­lus­ter – och bå­da par­ter såg sla­get som en se­ger.

dans­ka väst­kus­ten Fis­ka­re som la­de ut garn vid Hvi­de San­de på den rätt som det var det här vår­dyg­net mel­lan maj och ju­ni 1916 lyf­te stir­ra­de ut över ha­vet. hu­vu­de­na från ar­be­tet och lyss­na­de me­dan de strän­der­na och dog Av­lägs­na, tunga dån kom he­la ti­den rul­lan­de mot av fis­kar­na såg lång­samt ut in­ö­ver det plat­ta hed­land­ska­pet. Fle­ra var di­sigt och ba­ra ock­så upp mot him­len ef­ter åskvä­der, men väd­ret än­nu långt bor­ta. lätt mu­let – dess­utom var åskvä­ders­sä­song­en

Bull­ret som rul­la­de in över strän­der­na den här da­gen var in­te ås­ka, ut­an då­net av ar­til­le­ri­ka­no­ner från brit­tis­ka och tys­ka slag­skepp och krys­sa­re som sköt mot varand­ra på Jyl­lands­ban­kar­na, ung­e­fär 200 nau­tis­ka mil rakt väs­ter om det dans­ka fast­lan­det vid Hvi­de San­de. Brit­tis­ka Grand Fle­et och tys­ka Hög­sjö­flot­tan ha­de sent om­si­der mött varand­ra, ef­ter många sam­man­drabb­ning­ar, i en gi­gan­tisk du­ell som se­na­re skul­le bli känd som Skagerrakslaget, el­ler ”The Batt­le of Jut­land” som det he­ter på de brit­tis­ka öar­na; värl­dens störs­ta sjöslag i mo­dern tid.

I lan­det på and­ra si­dan Nord­sjön är sla­get känt, men in­te på vår si­da. Det gick se­na­re till histo­ri­en som ett av de mest ge­nom­de­bat­te­ra­de slag som Royal Na­vy ut­käm­pat. Ef­ter näs­tan 90 år skrivs det fort­fa­ran­de ana­ly­ser om det och det ut­kom­mer stän­digt nya böc­ker om sla­get. Var­för är det så, kan man frå­ga sig. En del av sva­ret lig­ger i att Skagerrakslaget ald­rig fick ett ot­ve­ty­digt ut­fall och man kan där­för fort­fa­ran­de spe­ku­le­ra i om ett even­tu­ellt an­nat för­lopp ha­de gett ett an­nat ut­fall.

Se­ger med bi­s­mak

Den brit­tis­ka ma­ri­nen mis­te fler sjömän och skepp än den tys­ka un­der Skagerrakslaget, men å and­ra si­dan blev den tys­ka flottan lig­gan­de i si­na ham­nar un­der res­ten av förs­ta världskriget, ut­an att vå­ga sig ut, tills den in­ter­ne­ra­des i Sca­pa Flow på Orkneyö­ar­na en­ligt en klau­sul i Ver­sa­il­les­fre­den 1918. Sla­get av­slö­ja­de ock­så dum­het och då­ligt le­dar­skap in­om Royal Na­vy. Dess­utom kom fle­ra ”de­par­te­men­ta­la” stri­dig­he­ter och kon­tro­ver­ser in­om ma­rin­led­ning­en till ytan. Det fak­tum att brit­tisk ar­til­le­ri­am­mu­ni­tion var skan­da­löst då­lig och i många fall oan­vänd­bar ute­läm­na­des i rap­por­ter­na och för­sök­te döl­jas. Kon­troll­ru­ti­ner­na mel­lan pro­du­cen­ter­na och ma­ri­nen fun­ge­ra­de in­te el­ler neg­li­ge­ra­des. Bland an­nat skul­le det göras skjut­prov med am­mu­ni­tio­nen ef­ter ett visst möns­ter, vil­ket det slar­va­des myc­ket

med. Sto­ra system­fel av­slö­ja­des, bland an­nat i ru­ti­ner­na för sä­ker han­te­ring av am­mu­ni­tion och driv­ladd­ning­ar till ka­no­ner­na. Dess­utom mis­te när­ma­re 10 000 sjömän på bå­da si­dor li­vet …

Ou­ver­tyr

År 1916 bör­ja­de för­sörj­nings­si­tu­a­tio­nen i Tyskland bli svår. Tyskland ha­de länge va­rit un­der hård bloc­kad av Royal Na­vy – dess­utom höll kri­get på kon­ti­nen­ten på att ut­ar­ma lan­det full­stän­digt. Lo­ka­la upp­ror och re­vo­lu­tions­lik­nan­de till­stånd ho­ta­de in­fra­struk­tu­ren på många stäl­len. Ti­di­ga­re i kri­get ha­de det in­träf­fat en se­rie mind­re sam­man­drabb­ning­ar mel­lan lät­ta­re en­he­ter i den tys­ka och brit­tis­ka ma­ri­nen, bland an­nat i ”Hel­go­lands­la­get” den 28 au­gusti 1914, där en brit­tisk krys­sar­styr­ka skul­le av­skä­ra och sän­ka tys­ka tor­ped­bå­tar och lät­ta­re krys­sa­re som pat­rul­le­ra­de ut­an­för ön Hel­go­land. Det blev en klar se­ger för de brit­tis­ka en­he­ter­na som sänk­te de tre lät­ta krys­sar­na Mainz, Ari­ad­ne och Cöln samt en tor­ped­båt. Fler än 1 200 tys­ka sjömän dog i an­fal­let.

Den tys­ka pla­ne­ring­en av Hel­go­lands för­svar och till­hö­ran­de in­kom­man­de för­svar ha­de vi­sat sig va­ra sär­skilt då­ligt, och en öns­kan om hämndak­tio­ner väx­te i den tys­ka ma­rin­led­ning­en. Till­fäl­let upp­stod den 23 ja­nu­a­ri 1915 då kon­te­ra­mi­ral Hip­per seg­la­de från flo­den Ja­de mot Dog­gers ban­kar med tre slag­krys­sa­re, den tunga krys­sa­ren Blücher samt fy­ra lät­ta krys­sa­re. Upp­dra­get var den här gång­en att pat­rul­le­ra om­rå­det av Nord­sjön runt Dog­gers ban­kar och an­fal­la al­la brit­tis­ka en­he­ter de hit­ta­de. Be­klag­ligt­vis för de tys­ka ma­rin­styr­kor­na var un­der­rät­tel­ser­na om och pla­ne­ring­en av an­fal­let li­ka då­ligt den här gång­en. Room 40, brit­tis­ka ma­ri­nens kryp­to­gra­fi­av­del­ning, ha­de länge fång­at upp och av­ko­dat tysk ra­di­o­tra­fik och kän­de i många fall till tys­ka flott­för­flytt­ning­ar på för­hand, tack va­re föl­jan­de hän­del­se:

Den 26 au­gusti 1914 ha­de den tys­ka krys­sa­ren Mag­de­burg gått på grund ut­an­för Est­land och två ko­pi­or av den vik­ti­ga kod­bo­ken Sig­nal­buch der Kai­ser­li­chen Ma­ri­ne hit­ta­des och för­des i sä­ker­het av rys­ka styr­kor. Ett ex­em­plar be­hölls av den rys­ka ma­ri­nen och det and­ra över­läm­na­des

"DEN BRIT­TIS­KA MA­RI­NEN MIS­TE BÅ­DE FLER SJÖMÄN OCH SKEPP ÄN DEN TYS­KA UN­DER SKAGERRAKSLAGET, MEN Å AND­RA SI­DAN BLEV DEN TYS­KA FLOTTAN LIG­GAN­DE I SI­NA HAM­NAR UN­DER RES­TEN AV FÖRS­TA VÄRLDSKRIGET, UT­AN ATT VÅ­GA SIG UT."

till brit­tisk un­der­rät­tel­se­tjänst som med stor fram­gång an­vän­de den för att av­ko­da in­for­ma­tion om tys­ka flott­för­flytt­ning­ar. Ba­ra mi­nu­ter ef­ter att de tys­ka far­ty­gen läm­nat si­na ham­nar på väg mot Dog­gers ban­kar ha­de där­för fem brit­tis­ka slag­krys­sa­re, bland dem Lion och Prin­cess Royal un­der be­fäl av viceamiral sir Da­vid Be­at­ty, los­sat för­töj­ning­ar­na i Rosy­th och var på väg till samma des­ti­na­tion. Men det här sla­get, som är in­tres­sant nog i sig, är in­te te­mat här. Vi nö­jer oss med att sä­ga att Blücher sänk­tes och slag­krys­sa­ren Seyd­litz fick sto­ra ska­dor av en pansar­bry­tan­de träff i det akt­re ka­non­tor­net, och det kun­de ha lett till en full­stän­dig för­stö­rel­se av far­ty­get om det in­te va­rit för go­da tys­ka säk­ringsru­ti­ner och att ma­ga­si­net snabbt sat­tes un­der vat­ten.

Men den tys­ka fru­stra­tio­nen över att stän­digt kom­ma till kor­ta in­för Royal Na­vy väx­te nu pro­por­tio­ner­ligt med de stän­di­ga ne­der­la­gen.

Wil­helms­ha­ven, maj 1916

På det eu­ro­pe­is­ka fast­lan­det ra­sa­de fort­fa­ran­de kri­get med full styr­ka den 31 maj 1916 och skul­le gö­ra det i yt­ter­li­ga­re två år. Tys­ka sjömän pri­sa­de sig lyck­li­ga över att till­hö­ra den ”pri­vi­li­ge­ra­de ma­rinkå­ren” – där­i­ge­nom ha­de de tu­ren att undslip­pa en näs­tan sä­ker död som ”ka­non­fö­da” i det me­nings­lö­sa och för­fär­li­ga blod­ba­det i skytte­gravs­kri­get på väst­fron­ten.

Un­der de förs­ta vec­kor­na av maj 1916 råd­de hek­tisk ak­ti­vi­tet i ham­nen i Wil­helms­ha­ven, den tys­ka ma­ri­nens hu­vud­bas på väst­kus­ten, rakt sö­der om Hel­go­land. Sta­den låg skyd­dad vid flo­der­na Ja­des och We­sers myn­ning­ar och var lätt att för­sva­ra. Längs ma­rin­ka­jer­na i Wil­helms­ha­ven och flod­myn­ning­ar­na låg tys­ka slag­skepp och krys­sa­re för­töj­da i långa ra­der me­dan de las­ta­de am­mu­ni­tion och för­nö­den­he­ter.

Tys­ka ma­ring­as­tar ha­de, i mot­sats till de brit­tis­ka, för­lägg­ning­ar på land och an­vän­de där den lil­la fri­tid de ha­de till brev­skriv­ning och kort­spel. Ett ut­brott mot den brit­tis­ka ma­ri­nens bloc­kad av de tys­ka ham­nar­na låg i luf­ten, ing­en viss­te nå­got sä­kert, men käns­lan av att ”nå­got” skul­le hän­da blev allt ef­tersom på­tag­lig.

Vid mid­natt den 28 maj be­ord­ra­des al­la far­tyg som låg för­ank­ra­de i Ja­de att el­da på i pan­nor­na och för­be­re­da sig på av­gång. Be­red­ska­pen upp­rätt­hölls i näs­tan två in­ten­si­va dygn och till slut, kloc­kan 15.40 den 30 maj, kom änt­li­gen or­dern från över­be­fäl­ha­va­ren, amiral Re­in­hardt Sche­er, från hans flagg­kom­man­do, slag­skep­pet Fri­edrich der Gros­se: ”31 G. G 2490” – ”ut­för hem­ligt upp­drag nr 2490 den 31 maj”.

En tim­ma ef­ter mid­natt den 31 maj bör­ja­de far­ty­gen i Hög­sjö­flot­tan att lät­ta an­kar. Först ute var slagkryssarna med Lützow i spet­sen, un­der befälhavaren amiral Franz Hip­per. Han ha­de mer än 40 far­tyg un­der sitt kommando den här da­gen: fem slag­krys­sa­re, fem lät­ta krys­sa­re och 30 jagare. De tys­ka slagkryssarna var en spe­ci­ell syn. På grund av kanontornens lå­ga och lu­tan­de pro­fil gav de ett våld­samt in­tryck av styr­ka och makt. Trots in­tryc­ket de gav ha­de de tys­ka slagkryssarna ge­nom­gå­en­de mind­re ka­li­ber på hu­vud­ar­til­le­ri­et än de brit­tis­ka.

Ex­em­pel­vis SMS Seyd­litz ha­de ba­ra 11-tums­ka­no­ner me­dan Royal Na­vys slag­krys­sa­re för länge se­dan bytt till ”The Mag­ni­fi­cent thir­teen-point-fi­ve” – de långt kraf­ti­ga­re 13,5-tums­ka­no­ner­na, som länge var stan­dard­ka­li­bern för slag­krys­sa­re i Royal Na­vy. I gen­gäld ha­de de tys­ka far­ty­gen mo­dern och bra ar­me­ring över vi­ta­la de­lar av far­ty­get och myc­ket bätt­re sä­ker­hetsru­ti­ner för am­mu­ni­tions­han­te­ring. En och en halv tim­ma se­na­re följ­de hu­vud­styr­kan ef­ter, be­stå­en­de av 16 av Tysklands to­talt 18 slag­skepp, el­ler så kal­la­de Dre­ad­noughts. Be­grep­pet Dre­ad­nought har en sär­ställ­ning i ma­rin­histo­ri­en, i många län­der ta­lar man of­ta om ”pre-” och ”post-dre­ad­nought" och be­grep­pet för­tjä­nar en när­ma­re be­skriv­ning.

Ti­digt på 1900-ta­let fick Stor­bri­tan­ni­en en ny First Sea Lord, det vill sä­ga chef över Royal Na­vy, den ovan­ligt dy­na­mis­ke men ock­så kon­tro­ver­si­el­le John Ar­buth­not ”Jac­kie” Fisher, med sitt be­röm­da val­språk ”Hit them first, hit hard and keep on hit­ting …!”. Hans kar­riär in­om Royal Na­vy sträck­te sig över en pe­ri­od på mer än 60 år och un­der den ti­den var han med i he­la ut­veck­ling­en, från se­gel­far­tyg av trä med myn­nings­lad­da­de ka­no­ner till avan­ce­ra­de slag­krys­sa­re och de förs­ta han­gar­far­ty­gen. Han räk­nas som en av de två sto­ra re­for­ma­to­rer­na in­om Royal Na­vy, vid si­dan av Nel­son. Un­der någ­ra få år kla­ra­de han konst­styc­ket att to­talt om­for­ma den sten­kon­ser­va­ti­va brit­tis­ka ma­ri­nen till en mo­dern strids­in­sti­tu­tion. Han sörj­de för sys­te­ma­tisk ut­bild­ning och trä­ning på al­la plan och in­tro­du­ce­ra­de nya sy­stem för eld­led­ning och sig­na­le­ring. Fö­re hans in­tåg fanns det myc­ket ”spit-and-po­lish”-kul­tur in­om Royal Na­vy. Skjut­öv­ning­ar sågs som ett otyg, då de öde­la­de mål­ning­en på ka­no­ner­na och det kun­de kom­ma krut­slam på de flot­ta te­ak­däc­ken …

Det var hel­ler in­te ovan­ligt att den en­skil­de kap­te­nen fick be­ta­la för mål­ning och puts­me­del ur egen fic­ka, för att få far­ty­get ski­nan­de, i skarp kon­kur­rens med and­ra kap­te­ner! Med Fishers in­trä­de i ma­rin­led­ning­en änd­ra­des allt det­ta när­mast över natt. Gam­la, ut­ran­ge­ra­de far­tyg fa­sa­des ut el­ler höggs upp och de fri­gjor­da med­len sat­tes in i mo­der­ni­se­ring och ny­bygg­na­tion av far­tyg. Odug­lig och in­ef­fek­tiv per­so­nal

"FÖRST UTE VAR SLAGKRYSSARNA MED LÜTZOW I SPET­SEN, UN­DER BEFÄLHAVAREN AMIRAL FRANZ HIP­PER. HAN HA­DE MER ÄN 40 FAR­TYG UN­DER SITT KOMMANDO DEN HÄR DA­GEN: FEM SLAG­KRYS­SA­RE, FEM LÄT­TA KRYS­SA­RE OCH 30 JAGARE. DE TYS­KA SLAGKRYSSARNA VAR EN SPE­CI­ELL SYN. PÅ GRUND AV KANONTORNENS LÅ­GA OCH LU­TAN­DE PRO­FIL GAV DE ETT VÅLD­SAMT IN­TRYCK AV STYR­KA OCH MAKT."

pen­sio­ne­ra­des och sa­des upp, kort sagt: En ny era var på in­tåg i Royal Na­vy. Fisher för­ut­såg att ubåtar och tor­pe­der skul­le bli fram­ti­dens va­pen och in­tro­du­ce­ra­de raskt en helt ny klass av snab­ba ma­rin­far­tyg, ja­ga­ren, be­styc­kad med sjunk­mi­nor och snabb­skju­tan­de ka­no­ner, tänkt som för­svar mot des­sa. En ”in­no­va­tion” som den en­skil­de sjö­mannen var sär­skilt glad för, var att det blev slut på Royal Na­vys be­ryk­ta­de hår­da kex, of­ta ful­la av mjölor, till för­mån för dag­li­gen färsk­ba­kat bröd från eg­na ba­ge­ri­er om­bord. Man kan där­för tryggt sä­ga att det var Fishers dröm­mar och idéer som sam­man­för­des i en en­het då HMS Dre­ad­nought sjö­sat­tes 1906. Hon var ett slag­skepp be­räk­nat för kust­för­svar i ka­na­len, med 18 500 tons de­pla­ce­ment och fem bat­te­ri­er med två 12­tums­ka­no­ner i var­je torn. Hon bygg­des av Vic­ker­svar­vet på ba­ra tre år från pla­ne­ring till sjö­sätt­ning. Det här var nytt re­kord för fär­dig­stäl­lan­det av ett så stort far­tyg, möj­lig­gjort av ni­tisk pla­ne­ring och om­fat­tan­de del­le­ve­ran­ser. Fisher över­va­ka­de per­son­li­gen byg­gan­det ef­tersom han ha­de stark till­tro till det nya kon­cep­tet.

Som ma­rin­far­tyg var HMS Dre­ad­nought så in­no­va­tivt att al­la and­ra län­ders ma­rin­far­tyg i samma klass blev full­stän­digt omo­der­na över en natt. Dre­ad­nought ha­de många nya idéer in­bygg­da i sig. Ma­ski­ner­na var nya och vib­ra­tions­fria Par­son­ång­tur­bi­ner, nå­got helt nytt dit­tills och gans­ka oprö­vat på sto­ra far­tyg. De nya ma­ski­ner­na vi­sa­de sig va­ra en stor suc­cé och en enorm för­bätt­ring jäm­fört med den gam­la ty­pen av kolv­driv­na ång­ma­ski­ner. De var bräns­le­ef­fek­ti­va med hög ef­fekt, även om ång­pan­nor­na fort­fa­ran­de var ko­lel­da­de på många far­tyg. Att ma­ski­ne­ri­et var vib­ra­tions­fritt var sär­skilt vik­tigt för an­vänd­ning­en av far­ty­gets in­stru­ment, som kom­pass, ki­ka­re, av­stånds­mä­ta­re och an­nan eld­led­nings­ut­rust­ning. En an­nan in­no­va­tion på HMS Dre­ad­nought var att hu­vud­be­styck­ning­en, med un­dan­tag av två ving­torn, var cen­ter­lin­je­mon­te­rad, vil­ket gav bätt­re skjut­vinklar. Man tog ock­så stan­dar­di­se­rad am­mu­ni­tion i bruk och ut­veck­la­de ru­ti­ner för kon­trol­le­rad skjut­ning med en ka­li­ber åt gång­en, så att ned­sla­gen från de oli­ka ka­no­ner­na in­te stör­de ob­ser­va­tio­ner­na för varand­ra. Även om Dre­ad­nought själv blev omo­dern ef­ter någ­ra få år sat­te kon­cep­tet fart på forsk­ning, ny­bygg­na­tion och för­ny­el­se av ma­rin­far­tyg över he­la värl­den, sär­skilt i Tyskland och Stor­bri­tan­ni­en un­der åren fram till förs­ta världskriget.

Hel­go­land i sö­der

Så­dan var allt­så si­tu­a­tio­nen mel­lan de två län­der­nas flot­tor den da­gen; över­befälhavaren Re­in­hardt Sche­er i Fri­edrich der Gros­se och sex­ton slag­skepp som följ­de på slagkryssarna. Hans flagg­skepp, av Kai­ser-klas­sen, ha­de tio 12-punds­ka­no­ner som hu­vud­be­styck­ning och kun­de gö­ra 22 knop. Över­be­fäl­ha­va­ren ha­de ock­så i sin ”vis­het” fun­nit plats till ”för­stärk­ning­ar”: Från si­na ba­ser i El­be kom nu sex gam­la ”preD­re­ad­nought”-slag­skepp från 2:a skva­dro­nen och an­slöt sig till bak­trup­pen av Sche­ers 16 ny­a­re slag­skepp. De fles­ta av hans of­fi­ce­ra­re ska­ka­de på hu­vu­det åt det­ta och såg de­ras del­ta­gan­de som en häm­sko och som ett all­var­ligt fel­grepp från ma­rin­led­ning­ens si­da.

De här gam­la slag­skep­pen gjor­de in­te mer än max 18 knop och kun­de där­för in­te hål­la si­na plat­ser i strids­lin­jen – och ha­de dess­utom ba­ra fy­ra 12-tums­ka­no­ner

var. Far­ty­gen gick un­der be­teck­ning­en ”5-Mi­nu­ten Schif­fe” (fem­mi­nu­ters­skepp), ett iro­niskt ut­tryck för en för­mo­dad livs­längd på fem mi­nu­ter un­der eld från ett mo­dernt Dre­ad­nought-slag­skepp. To­talt be­stod She­ers styr­ka nu av 99 far­tyg: 16 mo­der­na slag­skepp, sex äld­re av samma ka­te­go­ri, sex lät­ta krys­sa­re samt 31 jagare, förutom Hip­pers slag­krys­sar­styr­ka på 40 far­tyg. Vid sol­upp­gång­en den 31 maj gick styr­kan i full fart ut på Nord­sjön, ge­nom öpp­ning­en i min­fäl­ten vid sand­ban­kar­na på Jyl­lands syd­väst­ra kust.

Om­bord på Fri­edrich der Gros­se fick Sche­er nu in fle­ra med­de­lan­den, bland an­nat från U-32 och U- 66 som låg i yt­po­si­tion 3 500 kilo­me­ter bort. De kun­de rap­por­te­ra att brit­tis­ka slag­skepp och fle­ra krys­sa­re ob­ser­ve­rats i Nord­sjön, ös­ter om Firth of Forth i Skott­land, med syd­ost­lig kurs. U- 66 skic­ka­de en ob­ser­va­tion av he­la åt­ta slag­skepp samt lät­ta krys­sa­re och jagare. Ba­ra U-32 för­sök­te sig på ett halv­hjär­tat an­fall, ut­an att lyc­kas. Den tys­ka ra­di­osta­tio­nen i Neumüns­ter ha­de dess­utom fång­at upp and­ra med­de­lan­den som in­di­ke­ra­de att en stor styr­ka ha­de läm­nat Sca­pa Flow, den brit­tis­ka ma­ri­nens hu­vud­bas på Orkneyö­ar­na, ock­så med syd­ost­lig kurs. Märk­ligt nog val­de Sche­er att bort­se från den här in­for­ma­tio­nen ef­tersom han me­na­de att med­de­lan­de­na var för va­ga och okla­ra för att tas hän­syn till. Det Sche­er in­te viss­te, och som skul­le vi­sa sig va­ra än­nu en tysk tab­be, var att hans ubåtar in­te ha­de gjort sitt jobb. Tio ubåtar var ut­pla­ce­ra­de som en ”skärm” i Nord­sjön mot nord­väst och var tänk­ta att ha en roll där de från sitt bak­håll skul­le spå­ra upp, an­fal­la och re­du­ce­ra den brit­tis­ka styr­kan när den upp­täck­tes. Av oli­ka an­led­ning­ar sked­de ald­rig det­ta och nu var Royal Na­vy re­dan på väg med full styr­ka. Vid den här tid­punk­ten var allt­så allt det­ta okänt för Sche­er. Bland hans of­fi­ce­ra­re i den här till sy­nes oänd­li­ga ra­den av sto­ra ma­rin­far­tyg, vars li­ke värl­den ald­rig ti­di­ga­re skå­dat, ta­la­de man nu om att idag, el­ler kanske imor­gon, kun­de bli ”Der Tag” – da­gen då man i ett slag av näs­tan Wag­ners­ka över­to­ner skul­le mö­ta Royal Na­vy, skepp mot skepp, för slut­stri­den.

Grand Fle­et

I april 1916 be­stod Grand Fle­et, Royal Na­vys hu­vud­flot­ta i At­lan­ten med till­hö­ran­de far­vat­ten, av 33 Dre­ad­nought-slag­skepp och tio slag­krys­sa­re. He­la fem var ”su­perslag­skepp”, av Qu­een Eli­za­beth-klass, med de nya 15-tums­ka­no­ner­na som kun­de skju­ta 1 900-punds (860 ki­lo) pro­jek­ti­ler.

De var värl­dens dit­tills mest avan­ce­ra­de slag­skepp, med bland an­nat ol­je­el­da­de tur­bi­ner och mo­der­na eld­led­nings­sy­stem.

Qu­een Eli­za­beth-klas­sens fem be­röm­da far­tyg be­stod av det som gi­vit klas­sen dess namn, HMS Qu­een Eli­za­beth, samt Va­li­ant, Ma­laya, Bar­ham och in­te minst War­spi­te, som fick ett långt, dra­ma­tiskt liv.

Royal Na­vy ha­de på den här ti­den två fram­stå­en­de ledare: viceamiral sir Da­vid Be­at­ty, be­fäl­ha­va­re över slag­krys­sar­styr­kan med sin flag­ga i HMS Lion, och hans över­ord­na­de, sir John Jellicoe, be­fäl­ha­van­de amiral för he­la Grand Fle­et, med sitt flagg­skepp HMS Iron Du­ke.

Be­at­ty var en ka­ris­ma­tisk och ag­gres­siv ledare, av ”bäs­ta” Royal Na­vy­tra­di­tion. Han gick ut från of­fi­cers­ka­dett­sko­lan HMS Bri­tan­nia 1884 som num­mer tio i kul­len, men ha­de än­då dra­git på sig 25 re­pri­man­der och tre omgångar med käp­pen (!) för "mer all­var­li­ga över­trä­del­ser", som di­sci­plin­straffor­dern sa­de. Han var fak­tiskt gans­ka ”flam­boy­ant” och li­te av en dan­dy, och ha­de den ty­piskt brit­tis­ka ”scoutatti­ty­den”, men var ock­så un­der he­la sin kar­riär en stark mot­stån­da­re till ka­da­ver­di­sci­plin. På bil­der kan man se att han fö­re­drog uni­forms­jac­kor med ba­ra sex knap­par (!) i stäl­let för de reg­le­mentsen­li­ga åt­ta, möj­li­gen ett ut­slag av ”ci­vil olyd­nad” …

År 1886 blev han ut­kom­men­de­rad till ”The Chi­na Sta­tion”, som var en van­lig språng­brä­da för kar­riärof­fi­ce­ra­re den gång­en, men hans mor, av al­la, blan­da­de sig i. Hon me­na­de att en kom­men­de­ring i Kina var un­der hans stånd och ge­nom sin för­bin­del­se med par­la­ments­le­dar­mot lord Char­les Be­res­ford (för övrigt Fishers svur­na fi­en­de) skaf­fa­de hon ho­nom en kom­man­de­ring på HMS Alex­an­dria i den brit­tis­ka me­del­havs­flottan – en bätt­re ut­gångs­punkt för den som vil­le upp på kar­riärste­gen in­om Royal Na­vy, an­såg hon.

Ing­en kun­de ha va­rit mer olik Be­at­ty än hans över­ord­na­de och che­fen för Grand Fle­et, sir John Jellicoe. Där Be­at­ty var ag­gres­siv och

"DET SCHE­ER IN­TE VISS­TE, OCH SOM SKUL­LE VI­SA SIG VA­RA ÄN­NU EN TYSK TAB­BE, VAR ATT HANS UBÅTAR IN­TE HA­DE GJORT SITT JOBB. TIO UBÅTAR VAR UT­PLA­CE­RA­DE SOM EN 'SKÄRM' I NORD­SJÖN MOT NORD­VÄST OCH VAR TÄNK­TA ATT HA EN ROLL DÄR DE FRÅN SITT BAK­HÅLL SKUL­LE SPÅ­RA UPP, AN­FAL­LA OCH RE­DU­CE­RA DEN BRIT­TIS­KA STYR­KAN NÄR DEN UPP­TÄCK­TES. AV OLI­KA AN­LED­NING­AR SKED­DE ALD­RIG DET­TA."

på­stri­dig var Jellicoe. Där Be­at­ty var ag­gres­siv och på­stri­dig var Jellicoe ef­ter­tänk­sam och för­sik­tig. Jellicoe föd­des in i en sjö­fa­rar­fa­milj i Sout­hamp­ton 1859 och re­dan som 13-åring tog han värv­ning i ma­ri­nen som of­fi­cers­ka­dett. Hans förs­ta ak­ti­va kom­men­de­ring kom tio år se­na­re, un­der kri­get mot Egyp­ten, men re­dan 1888 till­träd­de han en ställ­ning i det brit­tis­ka amiralitetet.

Han gick dock till­ba­ka till ak­tiv tjänst och ha­de fle­ra be­fäls­pos­ter un­der 1890-ta­let, tills han ut­nämn­des till flot­ta­mi­ral 1914 och över­tog be­fä­let över Grand Fle­et. Jellicoe var en still­sam och in­tel­li­gent of­fi­cer och myc­ket po­pu­lär hos sitt man­skap. Han var en­ga­ge­rad i si­na män och de­ras liv om­bord och prak­ti­se­ra­de ”öp­pen dörr”, där han all­tid var till­gäng­lig för man­ska­pets små och sto­ra pro­blem. En spe­ci­ell egen­skap hos en brit­tisk sjö­of­fi­cer på den ti­den kan man sä­ga, då den me­ni­ge sjö­mannen in­te ha­de till­trä­de till ak­ter­däc­ket med den sto­ra of­fi­cers­mäs­sen och då skill­na­den mel­lan me­nig och of­fi­cer om­bord bäst kun­de be­skri­vas som en av­grund.

På en kon­fe­rens i Rosy­th den 12 maj 1916 be­stäm­de sig Jellicoe för att flyt­ta slag­krys­sar­na norrut, från Rosy­th i Firth of Forth till Sca­pa Flow på Orkneyö­ar­na. Be­at­tys kvar­va­ran­de styr­ka i Rosy­th be­stod nu av sex slag­krys­sa­re samt fy­ra av de nya su­perslag­skep­pen, det fem­te mås­te i torr­doc­ka. De här tio far­ty­gen var Be­at­tys kommando un­der det kom­man­de sla­get. Myc­ket kan sä­gas om Be­at­tys le­dar­stil, på gott och ont. Han var ald­rig sär­skilt om­tyckt av si­na un­der­ord­na­de, ha­de en ohöv­lig stil och han ha­de bland an­nat åter­upp­ta­git den gam­la Royal Na­vy-va­nan att gå si­na in­spek­tions­tu­rer åt­följd av en väp­nad eskort av ma­rin­sol­da­ter, en prax­is som in­te di­rekt gav upp­hov till tillit hos manskapet. En del av hans be­slut, bå­de fö­re och un­der sla­get, är ock­så del­vis obe­grip­li­ga. Till ex­em­pel blev ald­rig Evan-tho­mas, kon­te­ra­mi­ral och chef över slag­skep­pen i Qe-klas­sen som nu be­fann sig tillsammans med Be­at­tys slag­krys­sa­re i Rosy­th, in­bju­den till tak­tisk kon­fe­rens fö­re sla­get. Be­at­ty vill rätt och slätt in­te mö­ta ho­nom. I lju­set av vad som se­na­re sked­de är det ett obe­grip­ligt be­slut.

Sca­pa Flow, Orkneyö­ar­na

Sca­pa Flow, den sto­ra na­tur­ligt skyd­da­de fjor­den på Orkneyö­ar­na, är ur­sprung­li­gen en gam­mal me­te­orkra­ter och av den an­led­ning­en gans­ka cir­kel­rund i for­men, men med någ­ra få ut­lopp. Den har allt ef­tersom ut­veck­lats till en sä­ker hamn för he­la den brit­tis­ka Ho­me Fle­et (för övrigt omdöpt till Grand Fle­et 1914), på samma sätt som Wil­helms­ha­ven var det för den tys­ka Hög­sjö­flot­tan. Ank­rings­plat­ser­na här var väl skyd­da­de av min­fält och ubåts­nät, men med re­gel­bund­na in­ter­vall av­lägs­na­des bom­mar och nät för att släp­pa ut skva­dro­ner­na på öp­pet far­vat­ten för skjut­öv­ning. Li­vet här kun­de va­ra en pröv­ning för bå­de folk och far­tyg. Över­be­fäl­ha­va­re Jellicoe för­de na­tur­ligt­vis kor­rek­ta dag­böc­ker och no­te­ra­de till ex­em­pel i sin logg för ja­nu­a­ri 1916 mer än fjor­ton da­gar med vind­styr­ka på över 100 km/h. manskapet ha­de in­te myc­ket fri­tid men det fanns in­te hel­ler många fa­ci­li­te­ter på land att an­vän­da den på, vind­­pi­nat och öde som Orkneyö­land­ska­pet är. Vän­tan på att den tys­ka flottan skul­le kom­ma ut ur si­na ham­nar tär­de ock­så hårt på man­ska­pens ner­ver och mo­ral.

På väg till Jyl­land

Men så sked­de änt­li­gen nå­got. På grund av en stor ök­ning av tysk ra­di­o­tra­fik mot slu­tet av maj för­stod det brit­tis­ka amiralitetet att nå­got höll på att ske på motsatta si­dan av Nord­sjön. Ti­dig tis­dag mor­gon den 30 maj lyc­ka­des ”Room 40” av­ko­da med­de­lan­de­na från Sche­er till hans far­tyg om att hål­la sig i beredskap. Se­na­re samma mor­gon snap­pa­de man upp det ti­di­ga­re nämn­da kod­med­de­lan­det ”31 G. G 2490”. Man för­stod in­te den ex­ak­ta be­ty­del­sen men de brit­tis­ka kryp­to­gra­fer­na an­tog (helt kor­rekt) att en stör­re tysk flott­för­flytt­ning var pla­ne­rad till da­gen ef­ter. Nu var all trög­het in­om amiralitetet som bort­blåst.

Med hjälp av land­te­le­gra­fen, di­rekt till flagg­skep­pen i Rosy­th och Sca­pa Flow, blev bå­de hu­vud­styr­kan av slag­skepp och slag­krys­sar­styr­kan kloc­kan 17.16 den 30 maj om­bed­da att el­da på i pan­nor­na och rap­por­te­ra ”klart med ånga för 22 knop”. Of­fi­ce­ra­re som stod och vän­ta­de på transport ef­ter en run­da golf på land i Rosy­th småpra­ta­de som van­ligt, men tyst­na­de snabbt och fick plöts­ligt väl­digt bråt­tom då de såg flagg­sig­na­ler­na från Be­at­ty om­bord på Lion ute i fjor­den. Ung­e­fär samma sce­ner ut­spe­la­de sig i Sca­pa Flow.

På det nya slag­skep­pet HMS Re­venge ha­de man pre­cis satt igång en om­gång däcks­hoc­key men ”öv­ning­en” av­bröts snabbt då of­fi­ce­rar­na fick an­nat att tän­ka på. Över al­la ank­rings­plat­ser bör­ja­de det läg­ga sig tjock rök allt ef­tersom far­ty­gen fick fart på pan­nor­na och gjor­de sig kla­ra för av­gång. Kloc­kan 21.30 på kväl­len bör­ja­de bog­ser­bå­tar­na i Hox­asun­det i Sca­pa Flow dra bort bom­mar­na som höll ubåts­nä­ten på plats och por­tar­na ut mot öp­pet vat­ten öpp­na­des. I den till­ta­gan­de skym­ning­en kun­de en

"PÅ GRUND AV EN STOR ÖK­NING I TYSK RA­DI­O­TRA­FIK MOT SLU­TET AV MAJ FÖR­STOD DET BRIT­TIS­KA AMIRALITETET ATT NÅ­GOT HÖLL PÅ ATT SKE PÅ MOTSATTA SI­DAN AV NORD­SJÖN. TI­DIG TIS­DAG MOR­GON DEN 30 MAJ LYC­KA­DES 'ROOM 40' AV­KO­DA MED­DE­LAN­DE­NA FRÅN SCHE­ER TILL HANS FAR­TYG OM ATT HÅL­LA SIG I BEREDSKAP."

even­tu­ell åskå­da­re på land se långa, grå skug­gor läm­na ank­rings­bo­jar­na och fin­na sin plats i ra­den ut ge­nom det sex kilo­me­ter långa sun­det. Al­la var mörklag­da, med un­dan­tag av ett li­tet na­vi­ga­tions­ljus i ak­ter­stä­ven.

Från sitt flagg­skepp Iron Du­ke ha­de Jellicoe be­fäl över två skva­dro­ner med 16 slag­skepp, tre In­vin­cib­le-klas­sa­de slag­krys­sa­re, fy­ra be­pans­ra­de krys­sa­re, 11 lät­ta krys­sa­re och 36 jagare, to­talt 70 ma­rin­far­tyg.

Från Cro­mar­ty kom 23 far­tyg; åt­ta slag­skepp, fy­ra be­pans­ra­de krys­sa­re och 11 jagare. Be­at­ty kom ut med si­na sex slag­krys­sa­re från Firth of Forth, tätt följd av Evan­tho­mas i Bar­ham med si­na fy­ra QEslag­skepp, ef­ter­följ­da av 12 lät­ta krys­sa­re. Goode­nough i Sout­hamp­ton följ­de ef­ter med 27 jagare. Så in­träf­fa­de det att kloc­kan 22.30 på kväl­len den 30 maj 1916, me­dan Sche­ers styr­ka fort­fa­ran­de låg för an­kar i flo­den Ja­de, 150 far­tyg från Grand Fle­et, i tre sto­ra skva­dro­ner, re­dan var på väg till sitt ”Val­hall”, det vill sä­ga Jyl­lands­ban­kar­na …

Det var två del­vis oli­ka styr­kor som var på väg att mö­tas. Den brit­tis­ka Grand Fle­et var klart an­tals­mäs­sigt över­lägs­na Hög­sjö­flot­tan, bå­de i an­tal far­tyg och i ka­no­ner: 28 mot 16 slag­skepp och nio mot fem slag­krys­sa­re – de brit­tis­ka slag­skep­pens be­styck­ning be­stod av he­la 48 15­tums, tio 14­tums, 110 13,5­tums och 104 12-­tums­ka­no­ner. De mot­sva­ran­de tys­ka far­ty­gen ha­de 128 12-­tums och 72 11-­tums­ka­no­ner. Olik­he­ter­na i an­tal ka­no­ner och ka­li­ber var än­nu stör­re för slag­krys­sar­styr­kor­na. Dess­utom var den brit­tis­ka styr­kan klart över­läg­sen i fart och ma­növre­rings­för­må­ga. Så ut­fal­let, far­tyg för far­tyg, bor­de ha sett an­norlun­da ut.

Kloc­kan 19.37 på kväl­len den 30 maj, all­de­les in­nan Iron Du­ke läm­nat Sca­pa, sig­na­le­ra­de Jellicoe i en or­der till Be­at­ty att slagkryssarna skul­le sty­ra mot en punkt 160 kilo­me­ter nord­väst om Horns Rev med en upp­skat­tad an­komst­tid kloc­kan 14 da­gen där­på. Res­ten av styr­kan skul­le då be­fin­na sig 104 kilo­me­ter norrut och bakom Be­at­tys far­tyg. Av­sik­ten med mö­tes­plat­sen var att slå sig sam­man med Be­at­ty till en en­da gi­gan­tisk for­ma­tion, den klas­sis­ka ”li­ne ahe­ad”, Royal Na­vys strids­for­ma­tion se­dan Nel­sons da­gar.

31 maj 1916

Kloc­kan 11 på för­mid­da­gen den 31 maj in­togs som van­ligt po­si­tion för öv­ning och därefter ge­nom­för­des ru­tin­mäs­sigt un­der­håll. En of­fi­cers­ka­dett om­bord på Ti­ger kun­de se­na­re min­nas den av­slapp­na­de stäm­ning­en, där han sov i en stol på för­däck me­dan hans for­ma­tion drog åt syd­ost, i ett till­stånd av fred och har­mo­ni, ”med kri­get långt bort”, som han skrev i sin dag­bok.

Men trå­kigt nog för över­be­fäl­ha­va­re Jellicoe var in­te hel­ler den brit­tis­ka ma­rin­led­ning­en fel­fri. Che­fen för ami­ra­li­te­tets ope­ra­tio­nel­la av­del­ning, en viss kap­ten Jack­son, ha­de kom­mit ihop sig med ”kod­knäc­kar­na” i rum 40, som han såg som ett gäng ig­no­ran­ta aka­de­mi­ker, helt ut­an fan­ta­si. De fick in­te lov att tol­ka in­for­ma­tion de sam­lat in, den skul­le ba­ra skic­kas vi­da­re i obe­ar­be­tad form till Jack­son och hans av­del­ning som an­såg sig mer kom­pe­ten­ta att för­stå med­de­lan­de­nas innehåll. Re­la­tio­nen mel­lan rum 40 och Jack­son var allt­så in­te sär­skilt varm, så när Jack­son vid 13-ti­den kom in­stor­man­de till dem han be­trak­ta­de som si­na per­son­li­ga ”un­der­så­tar” och kräv­de att få ve­ta var an­rops­sig­na­len DK be­fann sig, fick han ve­ta pre­cis det (men ing­et mer), näm­li­gen att DK fort­fa­ran­de var i Ja­de-flo­den. Nu viss­te rum 40:s ”ig­no­ran­ta” kod­knäc­ka­re att DK var Sche­ers flagg­skepp Fri­edrich der Gros­ses an­rops­sig­nal me­dan far­ty­get låg för an­kar, men ef­tersom Jack­son in­te frå­ga­de fick han in­te ve­ta det. Sche­er bru­ka­de näm­li­gen över­fö­ra sin sig­nal från far­ty­get till en sta­tion på land när han gick ut, så att even­tu­el­la rikt­nings­be­stäm­man­de fi­ent­li­ga av­lyss­nings­sta­tio­ner skul­le tro att han fort­fa­ran­de låg kvar. Så Jack­son fick som svar på sin frå­ga, att DK, det vill sä­ga an­rops­sig­na­len, helt riktigt var i Ja­de-flo­den, (på flod­stran­den) men in­te att slag­skep­pet, som egent­li­gen skic­ka­de sig­na­len, var på en helt an­nan plats. Olyck­ligt nog för Jellicoe var det här den ”un­der­rät­tel­se” han fick, och över­be­fäl­ha­va­ren tap­pa­de helt tron på ami­ra­li­te­tets in­for­ma­tion när han vid 16-ti­den den 31 maj fick sig­nal från slagkryssarna om

att de ha­de fi­en­den i sik­te, me­dan amiralitetet påstod att Sche­er fort­fa­ran­de var i Ja­de­flo­den.

Be­at­tys styr­ka gick mor­go­nen den 31 på sick­sack-kurs: var ti­on­de mi­nut byt­te al­la far­tyg rikt­ning, 22 gra­der till var­de­ra si­dan. Slagkryssarna gick i två ko­lon­ner med tre far­tyg i var­je, följ­da av Evan-tho­mas fy­ra nya slag­skepp i ”5th Batt­le Squadron”. Kloc­kan 14.10 syn­tes fort­fa­ran­de ing­et tec­ken på fi­en­der från ut­ki­ken på Lions bryg­ga, och den av­ta­la­de vänd­ning­en mot norr, för att mö­ta Jellicoe, ge­nom­för­des. När ma­nö­vern var ut­förd var Lion cir­ka 80 kilo­me­ter väs­ter om Hip­pers flagg­skepp, slag­krys­sa­ren Lützow. Men in­te al­la far­tyg ut­för­de ma­nö­vern på samma gång. Krys­sa­ren Ga­la­tea, som var ut­skic­kad för att spe­ja ef­ter flaggskeppet, ha­de pro­blem med att se sig­na­ler­na från Lion och vän­ta­de där­för li­te in­nan hon vän­de. Då upp­täck­te plöts­ligt ut­ki­kar­na på Ga­la­teas bryg­ga en låg, grå skug­ga på cir­ka 15 kilo­me­ters av­stånd – en tysk krys­sa­re – och någ­ra se­kun­der se­na­re kom det en till ut ur di­set. Ome­del­bart gick lar­met och ett ra­di­o­med­de­lan­de skic­ka­des till Be­at­ty, ”fi­en­den i sik­te – bä­ring ost-syd­ost”. Ga­la­tea gjor­de nu 28 knop och öpp­na­de eld med sin främ­re sex­tums­ka­non. Det här var det förs­ta skot­tet som föll i Skagerrakslaget.

När med­de­lan­det kom om att fi­en­den var i sik­te la­de Be­at­ty ögon­blick­li­gen om kursen, åter till syd­ost. De and­ra kap­te­ner­na i slag­krys­sar­styr­kan kän­de till Be­at­tys im­pul­si­va stil och följ­de ef­ter, trots att hans flagg­sig­nal in­te ex­e­kve­rats. Men de fy­ra slag­skep­pen åt­ta kilo­me­ter bort, på Lions ba­bords­si­da, följ­de in­te ef­ter. De väl­di­ga rök­mol­nen från flagg­skep­pets skor­ste­nar dol­de Be­at­tys flagg­sig­nal full­stän­digt. På det av­stån­det var det hur som helst in­te nå­gon en­kel upp­gift att av­lä­sa dem, in­te ens med ki­ka­re, och plöts­ligt var slagkryssarna och de fy­ra tunga slag­skep­pen på helt motsatta kur­ser. Ef­ter någ­ra mi­nu­ter in­såg Be­at­ty att han in­te ha­de slag­skep­pen med sig, och han upp­re­pa­de or­dern med sig­nal­lam­pa.

Men nu ha­de av­stån­det mel­lan Be­at­ty och Evan-tho­mas slag­skepp ökat till 16 kilo­me­ter och när det verk­li­ga sla­get in­led­des någ­ra mi­nu­ter se­na­re var Be­at­ty ut­an stöd från Evan-tho­mas fyr­tio 15-tums­ka­no­ner. Be­at­ty kun­de ha mins­kat far­ten på si­na far­tyg så att slag­skep­pen skul­le ha kun­nat kom­ma ikapp, men att sän­ka far­ten, va­re sig i krig el­ler fred, låg in­te i den här man­nens na­tur. Vi mås­te kom­ma ihåg att Be­at­ty fort­fa­ran­de ba­ra ha­de sett de tys­ka lät­ta krys­sar­na; fort­fa­ran­de be­fann sig Hip­pers slag­krys­sa­re näs­tan 30 kilo­me­ter läng­re sö­derut och var­ken Be­at­ty el­ler Hip­per viss­te om varand­ra.

Af­ter­noon tea

I brit­tis­ka ma­rin­far­tyg höll man på eti­ket­ten, näs­tan oav­sett för­hål­lan­de­na … Ock­så när ”klart skepp”-sig­na­len ljöd ge­nom far­ty­gen för­sök­te man få i sig mat och dryck me­dan man sprang till si­na strids­sta­tio­ner. En ar­til­le­ri­of­fi­cer på War­spi­te sprang in i den sto­ra, akt­re of­fi­cers­mäs­sen och raf­sa­de åt sig det han kun­de bä­ra av den flott upp­du­ka­de ma­ten och stör­ta­de ut igen, var­ef­ter det snart blev all­var … Vat­ten­tä­ta dör­rar lås­tes och te­ak­däc­ken överspo­la­des med vat­ten me­dan allt löst trä­verk gick över bord. Royal Na­vys sto­ra strids­flagg, ”The White En­sign”, gick till vä­ders på övers­ta rån på al­la far­tyg, och allt ef­tersom däc­ken töm­des på folk och luc­kor­na stäng­des var lju­det av flag­gan som smatt­ra­de i vin­den

tillsammans med ma­skin­dör­ren snart det en­da som kun­de hö­ras. Un­der däck bör­ja­de me­di­cinsk per­so­nal le­ta fram ban­dage och in­stru­ment – på brit­tis­ka så väl som på tys­ka far­tyg – me­dan skepps­präs­ter­na för­be­red­de pre­dik­ning­ar och trös­tan­de ord. Far­tygs­be­fä­let på New Ze­a­land ha­de iklätt sig sin tra­di­tio­nel­la ma­o­ri­kilt som slag­krys­sa­ren fått av en lo­kal höv­ding un­der ett vän­skaps­be­sök på öar­na 1913. Det här plag­get skul­le bringa tur, och ryk­tet om att befälhavaren ha­de ifört sig kil­ten (dock in­te ett plagg i en­lig­het med ma­ri­nens uni­forms­reg­le­men­te!) spred sig snabbt bland manskapet, som tog det som ett gott tec­ken. Då sla­get om­si­der var över ha­de New Ze­a­land ba­ra fått en träff och in­te en en­das­te man var ska­dad. Sjut­tio kilo­me­ter norrut, på sitt flagg­skepp Iron Du­ke, mot­tog slut­li­gen över­be­fäl­ha­va­re Jellicoe sig­na­len han vän­tat på. Kloc­kan 14.39 kun­de krys­sa­ren Ga­la­tea skic­ka sitt and­ra vik­ti­ga med­de­lan­de den da­gen: ”Sto­ra mäng­der rök ob­ser­ve­rad, far­tyg på kurs ost-nord­ost”. Jellicoe öka­de far­ten till 18, se­dan 19 knop. Hip­per var till sjöss!

Göt­ter­däm­me­rung

Värl­dens två störs­ta sjö­strids­en­he­ter när­ma­de sig varand­ra nu i full fart, när­mast på kol­li­sions­kurs. Österut låg Hip­pers slag­krys­sa­re med de mo­der­na Lützow, Derff­ling­er och Seyd­litz, följ­da av de nå­got äld­re krys­sar­na Molt­ke och Von der Tann. Från väst ång­a­de Be­at­tys Cats – Lion, Prin­cess Royal, Qu­een Ma­ry och Ti­ger samt New Ze­a­land och In­de­fa­ti­gab­le. Sex­ton kilo­me­ter bakom dem kom Evan-tho­mas med slag­skep­pen Bar­ham, Va­li­ant, War­spi­te och Ma­laya och mind­re än 80 kilo­me­ter bakom dem ång­a­de en for­mi­da­bel styr­ka på mer än 100 and­ra far­tyg från Grand Fle­et på för allt vad ty­gen höll, för att hin­na ikapp hu­vud­styr­kan. I histo­ri­en om Skagerrakslaget är det som sked­de un­der de näs­ta 55 mi­nu­ter­na, från kloc­kan 15.45 till 16.40, känt som ”The Run to the South” – kapp­löp­ning­en sö­derut.

I Derff­ling­ers ar­til­le­ri­kon­troll ju­ste­ra­de Ge­org von Ha­se, slag­krys­sa­rens ar­til­le­ri­of­fi­cer, sik­te­na till max­i­mal styr­ka: ”Plöts­ligt kom sex höga och bre­da svar­ta mons­ter mot oss, på två led … de såg myc­ket hot­ful­la ut, för­sto­ra­de 15 gång­er – jag kän­de igen dem som de sex mo­der­nas­te fi­ent­li­ga slagkryssarna”. På brit­tisk si­da, om­bord på Lion, skrev en of­fi­cer se­na­re att de tys­ka far­ty­gen, som väx­te fram över ho­ri­son­ten med först rök, se­dan mas­ter och därefter bogsval­let, ”… såg all­de­les fan­tas­tis­ka ut …”. Då av­stån­det till de tys­ka far­ty­gen var cir­ka 16 000 me­ter sväng­de Be­at­ty si­na far­tyg in i ”li­ne ahe­ad”, strids­for­ma­tio­nen som an­vänts av Royal Na­vy se­dan Nel­sons da­gar. HMS Lion, med si­na 26 knop, led­de for­ma­tio­nen, följd av Prin­cess Royal, Qu­een Ma­ry, Ti­ger, New Ze­a­land och In­de­fa­ti­gab­le, al­la med ett kor­rekt av­stånd på 500 me­ter emel­lan sig.

Slag­skep­pen följ­de i full fart och ha­de nu re­du­ce­rat av­stån­det från 16 till 11 kilo­me­ter.

Det var emel­ler­tid in­te Be­at­ty själv som gav or­der om att öpp­na eld mot flaggskeppet. Lions kap­ten mås­te gö­ra det, ut­an be­fall­ning från vicea­mi­ra­len. Den er­far­ne kap­te­nen viss­te att slag­krys­sa­rens 13,5-tums­ka­no­ner ha­de myc­ket stör­re räck­vidd än de tys­ka och ab­so­lut bor­de skju­ta så snart av­stån­det var kor­rekt, för att dra nytta av för­de­len. Då eld­or­dern bor­de ha ut­de­lats var Be­at­ty dock upp­ta­gen med sig­na­le­ring­en till Jellicoe och ha­de in­te tid (!) att kom­ma upp på bryg­gan. Men kap­te­nen kun­de in­te vän­ta läng­re och om­si­der sköt Lion, med fy­ra ka­no­ner åt gång­en och våld­sam­ma dån. Befälhavaren ryck­te till och tve­ka­de in­te läng­re ut­an in­fann sig på bryg­gan om­gå­en­de. Ung­e­fär sam­ti­digt sköt de tys­ka far­ty­gen si­na förs­ta sal­vor. De två styr­kor­na seg­la­de nu på mer el­ler mind­re pa­ral­lel­la kur­ser, och de brit­tis­ka ka­non­man­ska­pen kun­de tyd­ligt se (och var ful­la av en viss be­und­ran för) de pre­ci­sa skot­ten som böl­ja­de ner­ö­ver den långa ra­den av far­tyg i per­fekt ”ripp­le fi­re”-möns­ter. Den förs­ta tys­ka fyr­skotts­sal­van lan­da­de ba­ra 200 me­ter från Ti­ger och ex­plo­de­ra­de i sky­höga pe­la­re av vat­ten och split­ter. Den and­ra sal­van var ”täc­kan­de” – ett skott för kort och ett över – me­dan två gra­na­ter träf­fa­de och de­to­ne­ra­de med våld­samt brak och skä­ran­de ljud av glö­dan­de, för­vrid­na me­tall­split­ter i luf­ten.

Luf­ten runt far­ty­gen fyll­des ge­nast av tjock kor­di­trök och dim­man från vat­ten­pe­lar­na för­svå­ra­de sik­ten för brit­ter­na. Un­der de förs­ta mi­nu­ter­na bom­ma­de de brit­tis­ka far­ty­gen fak­tiskt med så myc­ket som tre kilo­me­ter på grund av de svåra ljus­för­hål­lan­de­na. Dess­utom upp­stod full för­vir­ring kring brit­ter­nas val av mål, och av den an­led­ning­en slapp Derff­ling­er, med sitt topp­trä­na­de ar­til­le­ri­man­skap, helt un­dan be­skjut­ning un­der de förs­ta kri­tis­ka mi­nu­ter­na. Tys­kar­na ha­de för­de­len av bätt­re ljus­för­hål­lan­den och ha­de ock­så bätt­re in­stru­ment än si­na brit­tis­ka mot­stån­da­re. Zeiss- op­ti­ken i de tys­ka ste­re­o­sko­pis­ka av­stånds­mä­tar­na var det bäs­ta tysk in­gen­jörs­konst kun­de fram­bringa. De tys­ka ki­kar­na ha­de ett an­nat och del­vis bätt­re op­tiskt sy­stem för av­stånds­mät­ning än de brit­tis­ka och var dess­utom ock­så mind­re an­sträng­an­de för ope­ra­tö­rer­nas ögon. Un­der de förs­ta mi­nu­ter­na fick Lützow in två 12-tumsträf­far på Lion me­dan Derff­ling­er fick tre träf­far på Prin­cess Royal.

Amiral Franz Hip­per var en pro­fes­sio­nell sjö­of­fi­cer och upp­vi­sa­de ett all­de­les orubb­ligt

lugn; han led­de si­na slag­krys­sa­re som om de var mitt up­pe i en ge­men­sam öv­ning och in­te i ett slag mot Royal Na­vy. För de brit­tis­ka, unga of­fi­cers­ka­det­ter­na var sla­get dock en för­fär­lig upp­le­vel­se. En 16 år gam­mal poj­ke om­bord på Ma­laya skrev se­na­re att han upp­lev­de det som att be­fin­na sig i en dröm där det var omöj­ligt för hjär­nan att ta in vad som sked­de och där verk­lig­he­ten er­satts av det stän­di­ga då­net från ka­no­ner­na. Men även de brit­tis­ka ka­no­ner­na bör­ja­de nu skju­ta in sig och 13,5-tumsned­sla­gen tog sig när­ma­re och när­ma­re den tys­ka lin­jen. Ar­til­le­ri­of­fi­cer von Ha­se på Derff­ling­er såg de brit­tis­ka ned­sla­gen på obe­hag­ligt nä­ra håll och skrev se­na­re att vat­ten­pe­lar­na ha­de gif­tig gul­grön färg – en sä­re­gen­het hos det spe­ci­el­la brit­tis­ka spräng­med­let i gra­na­ter­na. Kloc­kan 15.55 – när av­stån­det till den tys­ka lin­jen var ne­re på 13 000 me­ter – fick Qu­een Ma­ry in två vik­ti­ga träf­far på Seyd­litz, varav den ena sat­te ett av de mit­ters­ta 11-tum­stor­nen helt ur spel.

Far­li­ga träf­far

Fem mi­nu­ter se­na­re sked­de det som nä­ra nog sänk­te Be­at­tys flagg­skepp Lion. En 12-tums pansar­bry­tan­de gra­nat från Lützow träf­fa­de mel­lan ka­non­lop­pen på Q-tor­net mid­skepps, gick ige­nom 11-tums pan­sar­stål och de­to­ne­ra­de in­ne i tor­net. Tryck­vå­gen blås­te ut främ­re de­len av ta­ket på ka­non­hu­set och dö­da­de mer­par­ten av manskapet där. Ma­ri­nof­fi­cer Har­vey blev död­ligt så­rad men kun­de slä­pa sig bort till tal­rö­ret och ro­pa till man­ska­pen läng­re ner i tor­net att de mås­te stänga brand­dör­rar­na och över­sväm­ma det till­hö­ran­de ma­ga­si­net. Därefter skic­ka­de han den en­da över­le­van­de som fort­fa­ran­de kun­de gå upp till bryg­gan med be­sked om att Q var ute ur spe­let. Men dra­mat på Lion var in­te över med det­ta. Ex­plo­sio­nen i tor­net slog upp det låsta slut­styc­ket i det vänst­ra 13,5-tumslop­pet och då ka­no­nen re­dan var lad­dad och klar för skott gled en av de sto­ra sil­kespå­sar­na med krut och räm­na­de så att in­ne­hål­let for­sa­de ut över de glöd­he­ta stålplå­tar­na på dur­ken. Krutet tog ge­nast eld och skic­ka­de en vit, superhet eldslåga nedåt i ammunitionshissen. Vär­men brän­de ihjäl över sjut­tio man på ett ögon­blick men på grund av Harveys snab­ba re­ak­tion ha­de de brandsäkra magasinsdörrarna stängts i tid och far­ty­get räddats. Ma­jor Har­vey dog dessvär­re se­na­re av ska­dor­na och blev till­de­lad Victo­ri­a­kor­set postumt för sin in­sats. Märk­ligt nog ha­de ing­en på Lions bryg­ga hört nå­got av de här ka­la­mi­te­ter­na men då bud­bä­ra­ren från Q-tor­net dök upp och be­rät­ta­de vad som skett vän­de de sig om och såg att tor­net mid­skepps öpp­nats som en kon­serv­burk, med bå­da ka­non­lop­pen pe­kan­de rätt till vä­ders. Ba­ra mi­nu­ter se­na­re blev ett an­nat far­tyg, i slu­tet av Be­at­tys lin­je av slag­krys­sa­re, träf­fat – den här gång­en med ka­ta­stro­fa­la följ­der. Von der Tann ha­de re­dan av­fy­rat över 40 11-tums­gra­na­ter mot In­de­fa­ti­gab­le då två skott från hen­ne träf­fa­de akt­re över­bygg­nad på den brit­tis­ka slag­krys­sa­ren sam­ti­digt.

Na­vi­ga­tions­of­fi­ce­ren på New Ze­a­land, som var näs­ta far­tyg i ra­den fram­för In­de­fa­ti­gab­le, följ­de med i vad som sked­de: ”… hon skar plöts­ligt ut ur lin­jen tills hon var fem­hund­ra me­ter ut­an­för vår styr­bords­si­da, det såg ut som om styr­ning­en var ska­dad. Me­dan vi såg på träf­fa­des hon två gång­er till, den här gång­en på för­skep­pet och på främ­re torn. Det var ett in­ter­vall på ung­e­fär 30 se­kun­der var­ef­ter far­ty­get upp­lös­tes full­stän­digt av en strids­mäs­sig ex­plo­sion …”

Fort­fa­ran­de un­der fart skar det som var kvar av den tunga slag­krys­sa­ren ige­nom vatt­net me­dan hon rul­la­de runt och sjönk med 1 017 of­fi­ce­ra­re och man­nar fort­fa­ran­de om­bord. Ba­ra två män från In­de­fa­ti­gab­le räd­da­des, många tim­mar se­na­re, av en tysk jagare. Lion träf­fa­des yt­ter­li­ga­re fem gång­er, varav en träff öde­la­de hu­vud­ra­di­o­sän­da­ren och för­svå­ra­de kom­mu­ni­ka­tio­nen med res­ten

"KRUTET TOG OME­DEL­BART ELD OCH SKIC­KA­DE EN VIT, SUPERHET ELDSLÅGA NEDÅT I AMMUNITIONSHISSEN. VÄR­MEN BRÄN­DE IHJÄL ÖVER SJUT­TIO MAN PÅ ETT ÖGON­BLICK MEN PÅ GRUND AV HARVEYS SNAB­BA RE­AK­TION HA­DE DE BRANDSÄKRA MAGASINSDÖRRARNA STÄNGTS I TID OCH FAR­TY­GET RÄDDATS."

av styr­kan. Be­at­ty in­såg nu att han be­höv­de tid för att om­or­ga­ni­se­ra sig och öka­de av­stån­det till 18 000 me­ter sam­ti­digt som han stop­pa­de eld­giv­ning­en.

Slag­skep­pens an­komst

Me­dan ar­til­le­ri­du­el­len mel­lan slagkryssarna på­gick ha­de Evan-tho­mas fy­ra ”su­perD­re­ad­noughts” när­mat sig strids­lin­jen i full fart och var i färd med att hin­na ifatt de tys­ka slagkryssarna, som in­te gjor­de mer än 18–20 knop. Von Ha­se stir­ra­de med fruk­tan på dem ge­nom sin Zeiss-ki­ka­re från ar­til­le­ri­kon­trol­len: ”… det ha­de va­rit myc­ket snack om de här far­ty­gen i flottan. De ha­de en ko­los­sal be­styck­ning, be­stå­en­de av åt­ta 15-tums­ka­no­ner var, de­pla­ce­ment på 28 000 ton och de gjor­de 25 knop. De av­fy­ra­de en gra­natvikt dub­belt så stor som vår!” Någ­ra mi­nu­ter ef­ter kloc­kan 16 fick ut­ki­ken på War­spi­te bå­de Von der Tann och Molt­ke i sik­te, nu på 19 000 me­ters av­stånd. ”The 5th Batt­le Squadron” ha­de fått bra trä­ning un­der Jellicoe i Sca­pa Flow och var en av de bäs­ta skva­dro­ner­na i flottan när det gäll­de pre­cis skjut­ning. Ef­ter någ­ra in­le­dan­de skott från Bar­ham, Va­li­ant och Ma­laya, för att hit­ta av­stån­det, dund­ra­de 15-tums pansar­bry­tan­de gra­na­ter i täc­kan­de sal­vor ner mot de tys­ka slagkryssarna.

Von der Tann träf­fa­des först – en 860 ki­lo tung APC- gra­nat skar ge­nom far­ty­gets ar­me­ring un­der vat­ten­lin­jen och spräng­de ett hål som allt ef­tersom släpp­te in 600 ton vat­ten. Därefter var det Molt­kes tur – än­nu en pansar­bry­tan­de gra­nat pe­ne­tre­ra­de si­do­pan­sa­ret ovan vat­ten­lin­jen, star­ta­de en brand i kul­lag­ret och öde­la­de en 5,9-tums­ka­non. En mi­nut ef­ter att de in­le­dan­de skot­ten från slag­skep­pen fal­lit var al­la de brit­tis­ka far­ty­gen på kor­rekt av­stånd. Bar­ham och Va­li­ant sköt nu mot Molt­ke, War­spi­te, Ma­laya och slag­krys­sa­ren New Ze­a­land tog Von der Tann un­der eld. För att slip­pa ifrån det för­fär­li­ga bom­bar­de­mang­et bör­ja­de nu de tys­ka far­ty­gen med tvä­ra kur­sänd­ring­ar som del­vis öde­la­de de­ras egen eld­giv­ning. Trots ska­dor sköt grad­vis ock­så de brit­tis­ka slagkryssarna bätt­re – stri­den ra­sa­de nu mel­lan Lion, Lützow, Molt­ke och Qu­een Ma­ry och Seyd­litz. New Ze­a­land till­hör­de en nå­got äld­re klass än de and­ra slagkryssarna och var ba­ra ut­rus­tad med 12-tums­ka­no­ner, men en lyckosam träff från en av des­sa öde­la­de A-tor­net på Von der Tann så att ma­ga­si­net mås­te över­sväm­mas för att und­gå ex­plo­sion.

I den främ­re de­len av strids­lin­jen ra­sa­de stri­den än­nu vär­re. Här bör­ja­de nu Derff­ling­er och Seyd­litz sam­ord­na sin eld från mer än 20 12-tums­ka­no­ner mot Qu­een Ma­ry. Von Ha­se ob­ser­ve­ra­de he­la ti­den från sin kon­troll­po­si­tion: ”… Qu­een Ma­ry var li­te sen med att sva­ra men le­ve­re­ra­de ful­la åttaskotts­sal­vor per­fekt sam­la­de – jag kun­de se gra­na­ter­na kom­ma men de var som re­gel över el­ler för kor­ta. Men stac­kars Qu­een Ma­ry ha­de det svårt – plöts­ligt slog en ljus­röd eldslåga upp från för­skep­pet, följd av en ex­plo­sion och därefter en ny och våld­sam­ma­re ex­plo­sion mid­skepps. Plöts­ligt knäck­tes mas­ter­na in­åt och far­ty­get för­svann i ett våld­samt eld­hav. Det var ing­et an­nat kvar än en di­ger rök­svamp som lik­na­de en tall …”

HMS Ti­ger låg 500 me­ter bakom det döds­döm­da far­ty­get och mås­te ma­nö­vre­ra snabbt för att und­gå vrakres­ter­na – far­ty­gen gjor­de fort­fa­ran­de si­na 25 knop i strids­lin­jen, nå­got som kräv­de stor upp­märk­sam­het på bryg­gan. New Ze­a­land låg ak­ter om Ti­ger och und­gick vrakres­ter­na i vatt­net men pas­se­ra­de så nä­ra att de fick res­ter­na över sig från luf­ten i stäl­let. Man ob­ser­ve­ra­de till och med att far­ty­gets skepps­bå­tar, som blås­te 60 me­ter till vä­ders, kom ner igen, upp och ner men näs­tan in­tak­ta!

Be­at­ty stod på Lions bryg­ga med ki­ka­ren vid ögo­nen och ob­ser­ve­ra­de hän­del­ser­na. Prin­cess Royal för­svann plöts­ligt i någ­ra enor­ma vat­ten­moln och en sig­nal­man på Lion ro­pa­de: ”Hon är bor­ta, sir!”

Då vän­de sig Be­at­ty till andre­be­fä­let och kom med sitt be­röm­da ut­ta­lan­de, som mer än nå­got an­nat be­skri­ver man­nen: ”Det ver­kar va­ra nå­got fel på vå­ra för­döm­da far­tyg idag!” Men plöts­ligt dök Prin­cess Royal upp igen som ge­nom ett trollslag, från de mas­si­va mol­nen av vat­ten och rök som om­slöt hen­ne – helt oskadd. Be­at­ty, som pre­cis mist en slag­krys­sa­re på 26 000 ton och en an­nan på 18 500 samt över 2 000 man, in­såg nu att han be­höv­de hjälp. 12 brit­tis­ka jagare, i 34 knop, skic­ka­des ut i sol­fjä­ders­for­ma­tion mot den tys­ka lin­jen för att för­sö­ka sig på ett mas­sivt tor­pe­dan­fall. Det upp­da­ga­des ome­del­bart och Hip­per sva­ra­de med att skic­ka ut 15 av si­na eg­na, mot de brit­tis­ka lin­jer­na. En våld­sam upp­gö­rel­se ut­veck­la­de sig mel­lan de små far­ty­gen, där det ver­ka­de som om al­la slogs mot al­la, i ing­en­mans­lan­det mel­lan lin­jer­na av sto­ra far­tyg. Al­la far­tyg på bå­da si­dor kla­ra­de sig, med ett un­dan­tag, un­dan tor­pe­der­na som av­fy­ra­des mot dem. På ett el­ler an­nat sätt fick en brit­tisk jagare på sig ett ”slängskott” av en tor­ped på Seyd­litz, på ba­bord si­da, all­de­les fram­för A-tor­net. Ex­plo­sio­nen från näs­tan 800 ki­lo amatol rev upp en skå­ra näs­tan 15 me­ter lång och tre me­ter bred, och far­ty­get tog in hund­ra­tals ton vat­ten. Trots ska­dan, som skul­le ha sänkt and­ra och säm­re kon­stru­e­ra­de far­tyg, kla­ra­de Seyd­litz bå­de att hål­la far­ten och plat­sen i strids­lin­jen. ”Lop­pet mot sö­der” ha­de nu på­gått i 55 mi­nu­ter. Om det skul­le ut­ro­pas en vin­na­re av den här förs­ta fa­sen av Skagerrakslaget mås­te det bli Hip­per. Med sin un­der­lägs­na styr­ka ha­de den tys­ke ami­ra­len sänkt två brit­tis­ka slag­krys­sa­re och två jagare och själv ba­ra mist två jagare, men hans po­si­tion i spe­let var fort­satt svår, un­der­läg­sen som han var i an­tal en­he­ter. Med för­sö­ket att loc­ka de brit­tis­ka styr­kor­na sö­derut, mot de tys­ka slag­skep­pen, såg den tys­ka stra­te­gin emel­ler­tid ut att fun­ge­ra. Be­at­ty vil­le nu ha hämnd och såg ut att ha slu­kat det tys­ka be­tet. Han ra­sa­de rätt in i den tys­ka sam­ling­en sto­ra slag­skepp som var på väg

norrut – pre­cis som de tys­ka ami­ra­ler­na hop­pa­des. Med pre­ci­sa be­fall­ning­ar sväng­de nu Hip­per runt si­na slag­krys­sa­re i 180 gra­der och tog upp sin nor­ma­la sta­tion i spet­sen för de tunga en­he­ter­na i den nord­gå­en­de Hög­sjö­flot­tan som nu var i sik­te.

Norrut igen

Då Be­at­ty fick sig­nal från si­na ut­ki­kar i de fram­skjut­na ja­gar­na om att hu­vud­de­len av den tys­ka flottan var i sik­te, val­de han att hål­la den syd­li­ga kursen i någ­ra mi­nu­ter in­nan han sväng­de av, för att med eg­na ögon ob­ser­ve­ra den sto­ra lin­jen av tys­ka slag­skepp som kom emot ho­nom för ful­la ma­ski­ner och med skott­kla­ra ka­no­ner. Kloc­kan 16.40 gick flagg­sig­na­len ”180 gra­der styr­bord, i ord­nings­följd” till vä­ders på Lions sig­nal­rå. Flag­gan gick ner för ut­fö­ran­de och ett ef­ter ett gav sig de mas­si­va far­ty­gen av rakt styr­bord och följ­de varand­ra, runt samma punkt, i en stor kur­va mot nord­väst.

Be­at­ty ris­ke­ra­de nu att få he­la lin­jen sam­lad in­om tysk räck­vidd runt vrid­punk­ten så det var en far­lig ma­nö­ver, men brit­ter­na var bra på att na­vi­ge­ra och höll sig pre­cis ut­an­för av­stån­det till de topp­trä­na­de man­ska­pen i de Kö­nig-klas­sa­de slag­skep­pen, som led­de den tys­ka lin­jen. Men åter blev det kom­mu­ni­ka­tions­pro­blem mel­lan de brit­tis­ka far­ty­gen. Evan-tho­mas i Bar­ham ha­de in­te sett el­ler upp­fat­tat Lions flagg­sig­nal och ing­en ha­de hel­ler skic­kat den vi­da­re med sig­nal­lam­pa, och där­för ång­a­de de fy­ra brit­tis­ka slag­skep­pen fort­fa­ran­de rakt in i den tys­ka lin­jen. Först ef­ter att slag­skep­pen pas­se­ra­de 1,5 sjö­mil ak­ter om Be­at­tys lin­je, på mot­satt kurs, för­stod Be­at­ty att de ha­de miss­för­stått och upp­re­pa­de flagg­sig­na­len. Flag­gof­fi­ce­ren på Lion, Ralph Sey­mour, gjor­de nu ett all­var­ligt fel ge­nom att lå­ta sig­na­len hänga i he­la sex mi­nu­ter in­nan den ex­e­kve­ra­des. Då var slag­skep­pen re­dan far­ligt långt in­om tysk räck­vidd och me­dan de vän­de för att läg­ga sig ak­ter om slagkryssarna, kom de un­der ett våld­samt bom­bar­de­mang. Bå­de Bar­ham, War­spi­te och Ma­laya träf­fa­des un­der ma­nö­vern. På nytt kom ock­så de brit­tis­ka slagkryssarna un­der eld. Lion ha­de re­dan fått 13 tunga träf­far och nu kom två till men hon var in­te en­sam om det – Ti­ger drab­ba­des av 17 träf­far och Prin­cess Royal näs­tan li­ka många. Fa­ran var nu stor att fle­ra brit­tis­ka far­tyg skul­le li­da samma öde som Qu­een Ma­ry och In­de­fa­ti­gab­le, men be­pans­ring­en över och runt slag­krys­sar­nas ma­skin­rum höll gra­na­ter­na ute och de kun­de dra nytta av sin över­lägs­na has­tig­het, trots att sön­der­skjut­na brand­slang­ar gjor­de att brän­der ra­sa­de näs­tan obe­hind­rat om­bord. Be­at­ty styr­de vi­da­re mot nord­väst och kom allt ef­tersom un­dan den värs­ta be­skjut­ning­en. I en halv­tim­ma, runt kloc­kan 17, sköt de in­te ett en­da skott. De job­ba­de feb­rilt med brand­släck­ning, re­pa­ra­tio­ner och sköt­sel av ska­da­de man­nar. Kloc­kan 17.25 sig­na­le­ra­de Be­at­ty på nytt ”re­do för strid”. Nya rikt­ning­ar och vinklar ob­ser­ve­ra­des, be­räk­na­des och skic­ka­des från be­räk­nings­cen­tra­len och snart dund­ra­de brit­tis­ka gra­na­ter på nytt mot de tys­ka lin­jer­na.

Un­der den här ”pa­u­sen”, då slagkryssarna stop­pa­de eld­giv­ning­en och drog sig un­dan, be­fann sig de fy­ra brit­tis­ka slag­skep­pen sig sju–åt­ta kilo­me­ter bakom dem och mås­te en­sam­ma mö­ta näs­tan he­la Hög­sjö­flot­tan, på grund av den svik­tan­de sig­na­le­ring­en. Fyr­tio tys­ka 12-tums­ka­no­ner sköt nu sam­ti­digt mot de fy­ra slag­skep­pen med ohygg­lig pre­ci­sion. Bar­ham fick sex tunga träf­far, varav en för­stör­de ra­di­o­rum­met och and­ra

"SCHE­ER VAR KÄND SOM EN SÄR­SKILT DUK­TIG TAKTIKER OCH MA­RI­NOF­FI­CER MEN OCK­SÅ FÖR ATT VA­RA STRÄNG OCH DISCIPLINÄLSKANDE. BLAND SI­NA UN­DER­ORD­NA­DE GICK HAN UN­DER NAM­NET 'MAN­NEN MED JÄRNMASKEN' PÅ GRUND AV SITT OUTGRUNDLIGA ANSIKTSUTTRYCK."

led­de till sto­ra ska­dor, på bå­de per­so­nal och utrustning. Var­je mi­nut fick Ma­laya nio kon­cen­tre­ra­de sal­vor över sig och un­der en halv­tim­ma ha­de hon mer än hund­ra dö­da och så­ra­de om­bord. En 12-tums­gra­nat ska­la­de bort ta­ket på X-tor­net, me­dan manskapet med sto­iskt lugn fort­sat­te att job­ba som om ingen­ting hänt.

Ma­ri­nens man

Över­be­fäl­ha­va­re Sche­ers tak­tis­ka be­döm­ning­ar ha­de del­vis sla­git in och de brit­tis­ka far­ty­gen såg ut att ha gått rakt i den fäl­la den tys­ke ami­ra­len för­sökt loc­ka dem i.

Amiral Re­in­hard Sche­er var född 1863 och liksom sin brit­tis­ka mot­part Jellicoe gick han ti­digt in i ma­ri­nen, även han som of­fi­cers­ka­dett. Olyck­ligt nog ha­de han ”fel” bak­grund – hans fa­milj var av van­lig, tysk me­del­klass – in­te så kar­riärs­främ­jan­de vid en tid då al­la ”rik­ti­ga” of­fi­ce­ra­re var av adels­släkt. Han var hel­ler in­te nå­got skol­ljus och upp­nåd­de ba­ra be­ty­get ”till­freds­stäl­lan­de” vid ka­dett­sko­lans ut­vär­de­ring 1879, men året där­på ha­de han tyd­li­gen skärpt sig och utex­a­mi­ne­ra­des som näst bäst i sin kull.

Un­der kar­riä­rens gång ha­de han många oli­ka ställ­ning­ar i den tys­ka ma­ri­nen. 1905 ut­nämn­des han till Ka­pi­tän zur See och fick sin förs­ta slag­skepps­be­fäls­po­ste­ring på SMS Elsass.

Han för­des med ti­den över till ma­ri­nens ad­mi­nist­ra­tion och ut­nämn­des till chef över ma­rin­de­par­te­men­tet 1912, en ställ­ning han ba­ra ha­de i ett år. Ti­digt un­der 1913 ut­nämn­des han till viceamiral och tog be­fä­let som chef över sex slag­skepp i 2:a skva­dro­nen i Hög­sjö­flot­tan.

Han följ­de upp det med att ta över ställ­ning­en som be­fäl­ha­van­de amiral över he­la flottan i ja­nu­a­ri 1916. Sche­er var känd som en sär­skilt duk­tig taktiker och ma­rin­of­fi­cer men ock­så för att va­ra sträng och disciplinälskande. Bland si­na un­der­ord­na­de gick han un­der nam­net ”man­nen med järnmasken” på grund av sitt outgrundliga ansiktsuttryck.

Brit­ter­na sva­rar

Qu­een Eli­za­beth-slag­skep­pen var nu starkt ut­sat­ta för tysk eld­giv­ning där de ma­nö­vre­ra­de skarpt för att kom­ma in i egen strids­lin­je bakom slagkryssarna, och de var sam­ti­digt ex­tra sår­ba­ra med de­lar av ar­til­le­ri­et ut­an­för skjut­sek­to­rer­na.

Träff ef­ter träff slog till mot de fy­ra brit­tis­ka slag­skep­pen som nu låg när­mast den tys­ka lin­jen, men allt ef­tersom de kom på plats bakom Be­at­tys slag­krys­sa­re fick al­la ka­no­ner­na på slag­skep­pen bä­ring.

Qe-klas­sens 15-tums hu­vud­ar­til­le­ri, som de tys­ka far­ty­gen nu fick kän­na på, var ett for­mi­da­belt va­pen. 15-tum­ma­ren re­pre­sen­te­ra­de en kraf­tig tek­nisk vi­da­re­ut­veck­ling i för­hål­lan­de till den gam­la 13,5-tums­ka­no­nen som länge va­rit stan­dard­ka­li­bern på slag­krys­sa­re i Royal Na­vy. 15-tum­ma­ren var i en an­nan di­vi­sion och tänkt till de nya slag­skepps­klas­ser­na.

”Den ro­te­ran­de vik­ten” hos ett torn, med två 15-tumslopp och 8–10-tums pan­sar­stål i tor­net, kun­de bli upp emot 1 000 ton.

Det sä­ger sig själv att lo­gisti­ken runt pro­duk­tion, test­ning och mon­te­ring av så­da­na ka­no­ner var nå­got av en ut­ma­ning. Ka­non­lop­pen, av la­mi­ne­rat Shef­fi­eld-stål, ha­de en längd på näs­tan 20 me­ter, och med en vikt på när­ma­re 100 ton per lopp var det få stål­verk och varv som kun­de pro­du­ce­ra nå­got lik­nan­de, än mind­re som ha­de kra­nar och utrustning till han­te­ring­en. Det be­röm­da Vic­kers-var­vet i Shef­fi­eld var ett av dem och kun­de bland an­nat le­ve­re­ra to­tal­lös­ning­ar till Royal Na­vy av fullt ut­rus­ta­de far­tyg och med full port­följ av ma­ski­ne­ri och va­pen.

Ef­tersom man strä­vat ef­ter en när­mast bal­lis­tisk ”pro­fil” på al­la ka­no­ner av samma ka­li­ber på­gick puts­ning, sköt­sel och un­der­håll när­mast dyg­net runt. Var­je ka­non­lopp ha­de en be­grän­sad ”livs­tid” på någ­ra hund­ra skott – därefter mås­te det bytas ut el­ler in­spek­te­ras för att in­te av­vi­kel­ser­na i ka­no­nens skott­bild skul­le bli allt­för sto­ra.

På grund av loppsli­ta­get, som kun­de va­ra upp emot 0,5 ki­lo stål per skott, prov­sköts det säl­lan med ful­la ladd­ning­ar – till det var ka­no­ner­na allt­för dyr­ba­ra och lop­pen svåra att by­ta.

Det var de brit­tis­ka Qe-slag­skep­pens 15-tums­ka­no­ner som i många hän­se­en­den var långt över­lägs­na mot­sva­ran­de tys­ka. Med si­na näs­tan ett ton tunga Apc-gra­na­ter la­de de kraf­tig eld till­ba­ka mot de tys­ka far­ty­gen. Driv­ladd­ning­ar på 60–100 ki­lo kor­dit fick gra­na­ten att accelerera med en fart på upp till tre gång­er lju­dets has­tig­het – med ett mot­sva­ran­de våld­samt an­slag, gär­na med för­se­nad tänd­ning, för att gra­na­ten skul­le nå in till vi­ta­la de­lar av far­ty­get.

Nu träf­fa­des Seyd­litz, Lützow, Derff­ling­er, Kö­nig, Markt­graf och Gros­ser Kur­fürst all­var­ligt, bland an­nat mis­te Lützow al­la ra­di­o­rum och var in­te i stånd att kom­mu­ni­ce­ra med res­ten av styr­kan.

Tys­kar­na har pro­blem

Hip­per, med flag­gan i Lützow, var djupt frustrerad över ut­veck­ling­en. Han för­sök­te feb­rilt att kon­tak­ta sin chef Sche­er i Fri­edrich der Gros­se med se­ma­for­flag­ga ef­tersom ra­di­o­rum­men var för­stör­da, för att rap­por­te­ra att Be­at­ty nu ha­de dykt upp fram­för den tys­ka lin­jen. Men 14 kilo­me­ter fram­för ha­de Be­at­ty nu för­de­len av bå­de so­len i ryg­gen och si­na 13,5-tum­ma­re med åt­skil­ligt stör­re räck­vidd. Han drev sam­ti­digt lin­jen framåt i ett för­sök att kor­sa fram­för de tys­ka far­ty­gen, i den klas­sis­ka kor­sa T-ma­nö­vern.

Hip­per sa­de se­na­re: ”Ho­ri­son­ten var disig och jag mås­te skju­ta rakt in i so­len – vi såg ab­so­lut ingen­ting av fi­en­den och vå­ra artilleriofficerare kun­de in­te hit­ta nå­got mål, men vi ut­gjor­de utmärkta mål själ­va”.

Hip­per mås­te nu he­la ti­den vi­ka un­dan mot ös­ter för att kom­ma un­dan den död­li­ga brit­tis­ka eld­giv­ning­en, och he­la Hög­sjö­flot­tan sträck­te nu ut sig bakom ho­nom i en lång, böjd kur­va.

Men så bör­ja­de vä­der- och sikt­för­hål­lan­de­na att för­vär­ras. Dim­ma blan­dad med kor­di­trök och kol­damm från skor­ste­nar­na gjor­de det tid­vis omöj­ligt att ge­nom­fö­ra målob­ser­va­tio­ner.

Kloc­kan 17.59 stod kon­te­ra­mi­ral Be­nec­ke på slag­skep­pet Kö­nigs bryg­ga, och sy­nen han fick i ki­ka­ren gav ho­nom hans livs chock.

Kö­nig ha­de pre­cis kom­mit ut ur en tjock dim­bank, med si­na sys­ter­far­tyg i lin­je ak­terut och Be­nec­ke fick till sin för­fä­ran se he­la Grand Fle­et ut­spridd fram­för sig i en lång kur­va över he­la den nord­li­ga ho­ri­son­ten.

24 brit­tis­ka Dre­ad­noughts, en mängd krys­sa­re och jagare kom emot dem i 20 knops fart på ba­ra 16 kilo­me­ters av­stånd.

Kapp­löp­ning­en sö­derut

Om vi ser till­ba­ka li­te i sla­gets tidsche­ma, till cir­ka kloc­kan 15.40, rap­por­te­ra­de Be­at­ty då till sin be­fäl­ha­va­re, Jellicoe, en sä­ker ob­ser­va­tion av minst fem tys­ka slag­krys­sa­re och många jagare, re­dan på syd­ost­lig kurs, till sy­nes mot si­na hem­ma­ham­nar i Wil­helms­ha­ven. Någ­ra mi­nu­ter se­na­re med­de­la­de Be­at­ty på sitt prag­ma­tis­ka, ord­kar­ga sätt: ”… tar fi­en­den un­der eld.”

Men på grund av av­stån­det mel­lan lin­jer­na var det in­te myc­ket Jellicoe kun­de gö­ra för att hjäl­pa ho­nom, bort­sett från att öka far­ten – och skic­ka kon­te­ra­mi­ral Hoods tre ”In­vin­ci­b­les”.

In­vin­cib­le, In­flex­ib­le och In­do­mi­tab­le var de förs­ta brit­tis­ka slagkryssarna och äk­ta ”barn” av Fishers re­vo­lu­tio­ne­ran­de far­tygs­de­sign i bör­jan av år­hund­ra­det.

De tre far­ty­gen ha­de al­la ut­fört vik­ti­ga upp­drag i världskriget till sjöss:

In­vin­cib­le ha­de haft sin roll vid Hel­go­land och Falklands­sam­man­drabb­ning­en, In­do­mi­tab­le ha­de för­följt tys­ka styr­kor i Me­del­ha­vet och In­flex­ib­le ha­de del­ta­git i den tra­gis­ka Dar­da­nel­ler-af­fä­ren, där hon ska­dats av en tur­kisk mi­na. ”The In­vici­b­les” kun­de gö­ra 25 knop och var ut­rus­ta­de med 12-tums hu­vud­bat­te­ri­er och låg nu re­dan 40 kilo­me­ter fram­för hu­vud­styr­kan.

Kloc­kan 17.30 ha­de Hoods far­tyg nått en punkt ös­ter om de tys­ka slagkryssarna, som pre­cis ha­de in­lett vänd­ning­en mot hem­ma­ba­ser­na, i det som se­na­re skul­le kal­las ”kapp­löp­ning­en sö­derut”.

Åt­ta kilo­me­ter fram­för Hip­pers hu­vud­styr­ka låg fy­ra lät­ta krys­sa­re från 2:a spa­narskva­dro­nen och de blev nu full­stän­digt

"HO­RI­SON­TEN VAR DISIG OCH JAG MÅS­TE SKJU­TA RAKT IN I SO­LEN – VI SÅG AB­SO­LUT INGEN­TING AV FI­EN­DEN OCH VÅ­RA ARTILLERIOFFICERARE KUN­DE IN­TE HIT­TA NÅ­GOT MÅL MEN VI UT­GJOR­DE UTMÄRKTA MÅL SJÄL­VA."

över­rump­la­de av de brit­tis­ka ”In­vin­ci­b­les”, som ome­del­bart drog igång en död­lig eld från hu­vud­bat­te­ri­er­na på täm­li­gen nä­ra håll.

Täc­kan­de eld från tunga ka­no­ner var åt­skil­ligt mer än lät­ta krys­sa­re kun­de tå­la, och de öka­de far­ten feb­rilt och spred ut sig för att und­kom­ma ned­sla­gen, men Wi­es­ba­den kla­ra­de det dessvär­re in­te. En 12-tum­ma­re från In­vin­cib­le pe­ne­tre­ra­de krys­sa­rens lät­ta be­pans­ring, och med för­se­nad tänd­ning i tänd­rö­ret ex­plo­de­ra­de gra­na­ten mitt i ma­skin­rum­met med för­ödan­de ef­fekt på tur­bi­ner och driv­verk. Bå­da ma­ski­ner­na slu­ta­de ge­nast fun­ge­ra och i full fart blev hon lig­gan­de på drift mitt på skott­lin­jen.

Även två av de and­ra tys­ka krys­sar­na fick kraf­ti­ga ska­dor och mås­te läm­na si­na sta­tio­ner.

"Equal speed!"

På ”The Grand Fle­ets” flagg­skepp, Iron Du­ke, ha­de även Jellicoe sto­ra pro­blem – med då­lig kom­mu­ni­ka­tion, då­lig sikt och dess­utom då­lig råd­giv­ning.

Han an­tog att den tys­ka flottan låg norr om ho­nom och för­följ­de Be­at­ty, och kloc­kan 18 fick de plöts­ligt Lion i sik­te, där hon kom ut ur di­set i full fart, åt­ta kilo­me­ter bort på Iron Du­kes ba­bords­si­da. Hon sköt ful­la sal­vor sö­derut mot en för Jellicoe osyn­lig fi­en­de. En pe­la­re av rök häng­de ef­ter hen­ne från ett stort hål på styr­bord si­da, me­dan ka­no­ner­na i ett av tor­nen pe­ka­de rakt upp i en omöj­lig vin­kel.

Jellicoe, an­ge­lä­gen om att ta kon­troll över si­tu­a­tio­nen, sig­na­le­ra­de ögon­blick­li­gen till Lion: ”Var är fi­en­dens flot­ta?” Ef­ter fle­ra mi­nu­ters dyr­bar tve­kan kun­de Be­at­ty änt­li­gen sva­ra sin chef: ”Har fi­ent­lig styr­ka i sik­te – syd­lig kurs, när­mas­te far­tyg el­va kilo­me­ter”.

Av­gö­ran­det

En even­tu­ell åskå­da­re skul­le ha sett över­be­fäl­ha­va­re Jellicoe som en li­ten och en­sam man på ami­rals­bryg­gan – tomt stir­ran­de ut över ha­vet.

Brit­tis­ka histo­ri­ker har sagt om det här ögon­blic­ket, där Jellicoe stod en­sam och ut­vär­de­ra­de si­tu­a­tio­nen ef­ter det här be­ske­det, att han stod in­för det mest kri­tis­ka av­gö­ran­det i he­la sin kar­riär och kanske av­gjor­de Royal Na­vys fram­ti­da öde: När och hur ska flottan sät­tas in?

Den här ma­nö­vern kun­de va­ra gans­ka kri­tisk för en flott­styr­ka un­der eld.

Den in­ne­bar in­veck­lad ma­növre­ring där många far­tyg skul­le vän­da och by­ta po­si­tion från ”li­ne ab­re­ast” till strids­for­ma­tio­nen ”li­ne ahe­ad” – med kor­rekt av­stånd mel­lan var­je far­tyg.

Un­der ma­növre­ring­en var far­ty­gen sår­ba­ra och myc­ket av ar­til­le­ri­et fick fel vinklar, de skym­de varand­ra och var där­för un­der ti­den sat­ta ur spel.

Men Jellicoe var allt an­nat än råd­vill. Ef­ter någ­ra mi­nu­ter i den här po­si­tio­nen vän­de han snabbt och änt­ra­de ste­gen upp till bryg­gan. Per­so­na­len på kom­passplatt­for­men rä­ta­de märk­bart på sig när che­fens stål­kläd­da klac­kar plöts­ligt kun­de hö­ras mot däcks­plå­tar­na.

Ef­ter att ha stir­rat en stund i tyst­nad på det mag­ne­tis­ka, be­stäm­de han sig och gav med sin ka­rak­tä­ris­tis­ka, kla­ra röst en or­der till sig­na­lof­fi­ce­ren: ”His­sa flagg för samma fart, rikt­ning syd­ost.”

Flag­gof­fi­ce­ren var in­te helt enig och för­sök­te för­sik­tigt rät­ta: ”… kanske nå­got ba­bord, sir?” Men för­sik­tig­het i så­da­na sa­ker var in­te nöd­vän­digt där om­bord. Hans chef var som all­tid öp­pen för bra för­slag och in­te alls oe­nig i det­ta.

Flaggor­derns rikt­ning änd­ra­des till sydsyd­ost en­ligt flag­gof­fi­ce­rens öns­kan, var­ef­ter tre sto­ra flag­gor ome­del­bart gick till vä­ders på Iron Du­kes sig­nal­rå.

Kloc­kan var nu 18.15 på ef­ter­mid­da­gen den 31 maj 1916. Allt ef­tersom or­dern ex­e­kve­ra­des (be­fall­ning­en skul­le ut­fö­ras när flag­gor­na his­sa­des) följ­des den ome­del­bart upp av två stö­tar i pi­por­na – ”jag vänder ba­bord” – från det le­dan­de far­ty­get i var­je ko­lonn, var­ef­ter man vän­de tvärt och he­la lin­jen följ­de ef­ter.

Jellicoe var helt klar över vad han pre­cis ha­de gjort, och om han ha­de tur skul­le flottan be­fin­na sig i en tät lin­je, näs­tan tio kilo­me­ter lång, med allt artilleri riktat mot fi­en­den. Helt sä­ker kun­de han dock in­te va­ra – han ha­de fått allt­för många motstridiga be­sked un­der da­gen. Men pre­cis som han ha­de hop­pats, dök Sche­ers le­dan­de far­tyg upp från den söd­ra ho­ri­son­ten, först som grå skug­gor men ami­ra­len iden­ti­fi­e­ra­de snabbt skug­gor­na som tre far­tyg av Kö­nig-klas­sen.

Jellicoe vän­de sig mot man­nen vid si­dan av sig, kap­te­nen på Iron Du­ke och ar­til­le­ri­ex­pert: ”Drey­er, nu tror jag du mås­te hit­ta din plats i ar­til­le­ri­kon­trol­len”.

"Fog of War"

I bå­da än­dar av lin­jen upp­stod allt ef­tersom en våld­sam ak­ti­vi­tet och träng­sel, när en mängd lät­ta krys­sa­re och jagare for hit och dit för att by­ta po­si­tion, i vägen för bå­de varand­ra och ra­der­na av tyng­re far­tyg. Den lät­ta krys­sa­ren Ga­la­tea pas­se­ra­de till ex­em­pel tätt un­der Agin­courts bog pre­cis då en bredsi­da från The Gin Pa­la­ce, som hon kal­la­des, dund­ra­de ut från al­la sju 14-tums­bat­te­ri­er­na på en gång. ”Den sal­van lyf­te oss näs­tan ut ur vatt­net”, skrev en of­fi­cer på Ga­la­tea se­na­re. Oräk­ne­li­ga näs­ta­no­lyc­kor upp­stod, far­tyg mås­te stan­na upp och nå­got mås­te till och med bac­ka för att und­gå kol­li­sion. Vrid­punk­ten i ma­nö­vern döp­tes

"JELLICOE VAR HELT KLAR ÖVER VAD HAN PRE­CIS HA­DE GJORT, OCH OM HAN HA­DE TUR SKUL­LE FLOTTAN BE­FIN­NA SIG I EN TÄT LIN­JE, NÄS­TAN TIO KILO­ME­TER LÅNG, MED ALLT ARTILLERI RIKTAT MOT FI­EN­DEN. HELT SÄ­KER KUN­DE HAN DOCK IN­TE VA­RA – HAN HA­DE FÅTT ALLT­FÖR MÅNGA MOTSTRIDIGA BE­SKED UN­DER DA­GEN."

se­na­re, med ty­pisk brit­tisk un­der­drift, till ”The Win­dy Cor­ner”.

I den här träng­seln för­sök­te ock­så en an­nan del av den brit­tis­ka flottan hit­ta si­na nya plat­ser i lin­jen. Sir Ro­bert Ar­buth­nots ”1st Cru­i­ser Squadron” – de ar­me­ra­de krys­sar­na De­fence, War­ri­or, Black Prin­ce och Du­ke of Edin­burgh – ha­de ti­di­ga­re i sla­get va­rit en del av Jel­li­co­es fram­skjut­na spe­jarskärm, men var nu tvung­na att spri­da ut sig så att de­ras for­ma­tion för­stör­des. Men den dy­na­mis­ke Ar­buth­not, som var känd som en krä­van­de och disciplinälskande of­fi­cer, ha­de fått den ska­da­de Wi­es­ba­den i sik­te och kas­tat sig in i stri­den tillsammans med De­fence och War­ri­or, som var i po­si­tion för ett an­fall. På sitt flagg­skepp De­fence krys­sa­de han i ren iver så tätt upp un­der Lions bog att slag­krys­sa­ren, som var mitt i eld­giv­ning­en mot Hip­per, mås­te gö­ra en våld­sam un­dan­ma­nö­ver för att in­te ram­ma hen­ne.

De­fence gav nu eld från si­na 9,2-tums­ka­no­ner så snabbt manskapet kun­de lad­da om, men han skul­le snart få be­ta­la för sin oför­sik­tig­het. Då­lig kom­mu­ni­ka­tion ha­de gjort att långt ifrån al­la brit­tis­ka far­tyg var in­for­me­ra­de om de tys­ka tunga styr­kor­nas po­si­tio­ner – och me­dan De­fence nu för­sök­te gö­ra slut på Wi­es­ba­den dök plöts­ligt de mas­si­va sil­hu­et­ter­na av bå­de Hip­pers krys­sa­re och Sche­ers le­dan­de slag­skepp upp ur di­set – på åt­ta kilo­me­ters av­stånd – prak­tiskt ta­get in­till.

Kon­te­ra­mi­ra­len för­sök­te feb­rilt att kom­ma un­dan, men de tys­ka slag­skep­pen ha­de nu bå­de av­stånd och rikt­ning helt kor­rekt. Två 12-tums­gra­na­ter träf­fa­de De­fence sam­ti­digt, nä­ra det akt­re 9,2-tor­net. Krys­sa­ren stan­na­de näs­tan i vatt­net av at­tac­ker­na men rä­ta­de upp sig och fort­sat­te en­ligt kurs för att kom­ma un­dan.

Strax därefter träf­fa­de en hel sal­va tys­ka gra­na­ter pre­cis ak­ter om det främ­re tor­net med en på­föl­jan­de våld­sam ex­plo­sion. En enorm rök­sky om­slöt allt i någ­ra se­kun­der och när den drev iväg var ha­vet tomt. En 14 000tons krys­sa­re och he­la manskapet på mer än 900 man var för­svun­na i ha­vet.

Därefter var det War­ri­ors tur att bli ut­satt för samma dö­dan­de eld.

Tunga gra­na­ter ex­plo­de­ra­de över­allt, gick ige­nom däc­ken och in i ma­skin­rum­men där manskapet skål­la­des ihjäl av för­stör­da pan­nor och ång­rör. Ur stånd att ma­nö­vre­ra blev hon ock­så lig­gan­de att dri­va, till sy­nes dömd till samma un­der­gång.

HMS War­spi­te

Me­dan de här hän­del­ser­na på­gick ha­de Evan-tho­mas fy­ra Qe-slag­skepp sent om­si­der fun­nit si­na plat­ser i lin­jen, men de mås­te he­la ti­den bry­ta for­ma­tio­nen och ma­nö­vre­ra skarpt för att und­gå kol­li­sio­ner. Bar­ham mås­te läg­ga om i en skarp sväng och mins­ka far­ten kraf­tigt för att släp­pa fram Marl­bo­roug­hs skva­dron som krys­sa­de nä­ra fram­för bo­gen.

War­spi­te ma­nö­vre­ra­de nu mel­lan Va­li­ant och Ma­laya men fick en 12-tumsträff från Kai­se­rin som gjor­de att ror­gäng­a­ren sväng­de tvärt för att kom­ma un­dan – allt­för tvärt, vi­sa­de det sig.

Rod­ret lås­te sig på tio gra­ders ut­slag åt ba­bord, så att hon skar ut ur plat­sen i lin­jen, pre­cis bom­ma­de Va­li­ants ak­te­rän­da och

fort­sat­te den okon­trol­le­ra­de sväng­en.

Kap­ten Phill­pott för­sök­te att få far­ty­get till­ba­ka i lin­je ge­nom att kö­ra styr­bords och ba­bords ma­ski­ner på oli­ka ro­ta­tion, men lyc­ka­des ba­ra skic­ka far­ty­get än­nu när­ma­re den tys­ka lin­jen. War­spi­te ut­gjor­de ett myc­ket stör­re mål än War­ri­or och var nu mind­re än 8 000 me­ter från fi­en­den. Phil­pott gjor­de det en­da för­nuf­ti­ga och fort­sat­te sväng­en för full ma­skin me­dan far­ty­get ut­för­de en hel cir­kel.

War­spi­tes ”Trans­mit­ting sta­tion” – som var slag­skep­pets ab­so­lu­ta nerv­cen­ter – var satt ur funk­tion. Där var ar­til­le­ri­ets räk­ne­ma­skin – Drey­er-bor­det – pla­ce­rad och var allt­så helt oan­vänd­bart. Hon ha­de ock­så ba­ra ett an­vänd­bart bat­te­ri som kun­de ge eld till­ba­ka och då en­dast un­der lo­kal kon­troll, di­rekt från ka­non­tor­net, ef­tersom be­räk­nings­cen­tra­len var ut­sla­gen.

Kap­te­nen viss­te att det var livsvik­tigt att hål­la far­ty­get i rö­rel­se för att kun­na över­­le­va. Rod­ret var fort­fa­ran­de låst och War­spi­te ut­för­de en ny, full cir­kel, nu med den döds­döm­da War­ri­or i mit­ten, vil­ket som tur var drog bort eld­giv­ning­en från den hjälp­lö­sa krys­sa­ren. Allt ef­tersom lyc­ka­des slag­skep­pets man­skap få till­ba­ka en viss kon­troll över rod­ret och Phill­pott för­sök­te hit­ta sin plats i lin­jen igen.

Men War­spi­te ha­de fått myc­ket stryk – 29 tunga gra­na­ter ha­de träf­fat slag­skep­pet den da­gen och he­la 13 av dem un­der de två okon­trol­le­ra­de cirk­lar­na hon kört.

Ska­de­tea­met upp­täck­te att ock­så hon mås­te hål­la en fart på un­der 16 knop, an­nars skul­le vatt­net for­sa in ge­nom sto­ra hål i si­do­pan­sa­ret. Hon läm­na­de lin­jen, drog sig till­ba­ka mot norr och be­ord­ra­des kloc­kan 21.05 till­ba­ka till Rosy­th av skva­dron­be­fäl Evan-tho­mas.

Men slag­skep­pets otur den här da­gen blev rädd­ning­en för krys­sa­ren War­ri­ors 900 of­fi­ce­ra­re och man­skap. Me­dan War­spi­te drog till sig el­den ha­de War­ri­or slup­pit un­dan det öde som De­fence fick ut­stå.

In­te oö­ver­vin­ne­lig

Me­dan den brit­tis­ka flottan ma­nö­vre­ra­de för att kom­ma i ställ­ning vann Hip­per än­nu en dra­ma­tisk fram­gång mot den brit­tis­ka slag­krys­sar­styr­kan – den tred­je den da­gen och kri­gets sista, skul­le det vi­sa sig.

Kloc­kan 18.21 gav Hood sin or­der, och då han led­de si­na tre slag­krys­sa­re i en 180 gra­ders vänd­ning åt styr­bord pla­ce­ra­de han sig 4 000 me­ter fram­för Lion, skva­dro­nens flagg­skepp.

I för­hål­lan­de till den tys­ka lin­jen be­fann sig Hoods eget far­tyg In­vin­cib­le på exakt pa­ral­lell kurs med de fem tys­ka slag­krys­sa­re som var fullt syn­li­ga på 9 000 me­ters av­stånd, rakt fram­för styr­bord bog. Hoods tre slag­krys­sa­re kom di­rekt från skjut­öv­ning­ar vid Sca­pa Flow och öpp­na­de ome­del­bart eld med hu­vud­bat­te­ri­er­na mot de två främs­ta tys­ka krys­sar­na, Lützow och Derff­ling­er.

En of­fi­cer som ob­ser­ve­ra­de till­dra­gel­sen från Ti­ger be­skrev se­na­re den brit­tis­ka el­den den gång­en som ”… ma­je­stä­tisk i in­ten­si­tet … träf­far­na från vå­ra ka­no­ner hag­la­de över Hip­pers slag­krys­sa­re …”

In­om lop­pet av åt­ta mi­nu­ter av­fy­ra­de In­vin­cib­le he­la 50 gra­na­ter mot Lützow och träf­fa­de med åt­ta av dem. Hood, på In­vin­ci­b­les bryg­ga, var ut­om sig av be­geist­ring och skrek i tal­rö­ret till ar­til­le­ri­of­fi­ce­ren: ”Vac­ker skott­loss­ning! Fort­sätt så och låt var­je skott räk­nas!”

Men stac­kars In­vin­cib­le fick ock­så ta emot någ­ra träf­far … En hel sal­va gra­na­ter träf­fa­de slag­krys­sa­ren i ak­tern och mid­skepps – till sy­nes ut­an ef­fekt men så, ef­ter någ­ra se­kun­der där ti­den tyck­tes stå stil­la, upp­hör­de plöts­ligt In­vin­cib­le att ex­i­ste­ra.

Von Ha­se, ar­til­le­ri­of­fi­ce­ren på Derff­ling­er, såg vad som sked­de och skrev se­na­re i si­na me­mo­a­rer:

”Kloc­kan 18.29 öpp­na­de sig di­set fram­för oss som ge­nom ett trollslag och mot ho­ri­son­ten såg vi klart och tyd­ligt ett stort far­tyg kom­ma emot oss på pa­ral­lell kurs och med flam­man­de ka­no­ner. Hon sköt en ny full sal­va som täck­te oss helt. Det var In­vin­cib­le.”

Von Ha­se, pro­fes­sio­nell ar­til­le­ri­man som han var, ha­de själv­klart ock­så kor­rekt av­stånd och rikt­ning till den brit­tis­ka slag­krys­sa­ren i si­na in­stru­ment och sköt tre ful­la sal­vor till­ba­ka – ock­så täc­kan­de – varav den tred­je träf­fa­de på och runt In­vin­ci­b­les Q-torn. Von Ha­se: ”… för tred­je gång­en blev vi vittne till än­nu en för­fär­lig hän­del­se som vi re­dan ha­de upp­levt två gång­er ti­di­ga­re den da­gen – med Qu­een Ma­ry och De­fence.” Då de tys­ka gra­na­ter­na med pansar­bry­tan­de spet­sar un­der en hund­ra­dels se­kund träng­de ige­nom

"BEFÄLHAVAREN ÖVER DEN TYS­KA SLAG­KRYS­SAR­STYR­KAN, AMIRAL FRANZ HIP­PER, KUN­DE HA VA­RIT NÖJD MED ATT HA SÄNKT TRE AV NIO BRIT­TIS­KA SLAG­KRYS­SA­RE, OM DET IN­TE VA­RIT FÖR ATT FY­RA AV HANS FEM EG­NA VAR I ETT VÄR­RE TILL­STÅND ÄN DE KVAR­VA­RAN­DE SEX BRIT­TIS­KA."

pan­sa­ret på Q-tor­net och de­to­ne­ra­de på in­si­dan var brand­dör­ren till ammunitionshissen ock­så här öp­pen. Det för­fär­li­ga felet från ti­di­ga­re på da­gen åter­upp­re­pa­de sig.

De sto­ra krut­på­sar­na som låg re­do för nya skott ner­åt i his­sen an­tän­des ome­del­bart och led­de till en okon­trol­ler­bar och ex­plo­siv brand som skic­ka­de bränn­het gas vi­da­re ner­åt i tor­nets sta­tio­ner.

Det an­tän­de i sin tur bå­de P- och Q-tor­nens hu­vud­ma­ga­sin än­da till bot­ten av far­ty­get – där ton­vis av driv­ladd­ning­ar och gra­na­ter låg lag­ra­de – med en en­da, för­fär­lig ex­plo­sion som re­sul­tat. He­la den cen­tra­la de­len av far­ty­get, in­klu­si­ve pann­rum, ma­skin­rum och kol­för­råd kol­lap­sa­de, mas­ter­na föll in­åt mot mit­ten av far­ty­get som bröts itu i eldstor­men, ef­ter­följt av ett gi­gan­tiskt rök­moln.

Ha­vet var ba­ra cir­ka 50 me­ter djupt här och de två hal­vor­na av far­ty­get, som va­rit 567 fot långt, blev stå­en­de på bot­ten, pe­kan­de rakt till vä­ders med bog och ak­ter­stäv 30 me­ter upp ur vatt­net.

Sex man av en be­sätt­ning på 1 031 räd­da­des av ja­ga­ren Bad­ger, på Be­at­tys di­rek­ta or­der kloc­kan 18.40. (Det var näm­li­gen in­te van­ligt att brit­tis­ka far­tyg un­der eld stan­na­de för att ta upp över­le­van­de.)

Hip­per stry­ker flagg

Befälhavaren över den tys­ka slag­krys­sar­styr­kan, amiral Franz Hip­per, kun­de ha va­rit nöjd med att ha sänkt tre av nio brit­tis­ka slag­krys­sa­re, om det in­te va­rit för att fy­ra av hans fem eg­na var i ett vär­re till­stånd än de kvar­va­ran­de sex brit­tis­ka.

Hans flagg­skepp Lützow höll sig pre­cis fly­tan­de, men bo­gen stod un­der vat­ten och all kom­mu­ni­ka­tion var öde­lagd. Hans stabs­chef, Erich Ra­e­der, för­sök­te över­ty­ga ho­nom om att de mås­te åter­vän­da till Wil­helms­ha­ven ome­del­bart, men ami­ra­len såg ut att ha ham­nat i trans där han stod på bryg­gan och stir­ra­de stint fram­för sig, ur stånd att gö­ra nå­got. Först när stabs­che­fen in­si­ste­ra­de och näs­tan ska­ka­de ho­nom såg Hip­per ut att vak­na och tillkallade ja­ga­ren G-39 som la­de sig längs med flaggskeppet. Hip­per hop­pa­de om­bord och bad kap­te­nen hit­ta en an­nan slag­krys­sa­re som kun­de va­ra skva­dro­nens flagg­skepp. Men det var allt an­nat än lätt.

I mer än tre tim­mar for Hip­per runt i G-39. Först upp­sök­te han Derff­ling­er, men hon var i ett än­nu säm­re skick än Lützow. Derff­ling­er ha­de ta­git emot 20 träf­far som bland an­nat ha­de öpp­nat bo­gen så att vatt­net for­sa­de in okon­trol­le­rat un­der fart. Mas­ter och rigg var bor­ta el­ler brän­da och ra­di­on kun­de ta emot, men in­te sän­da. Dess­utom ha­de hon 180 dö­da och så­ra­de om­bord.

Därefter för­sök­te han med Seyd­litz, men hon var ock­så i myc­ket då­ligt skick med stark slagsi­da, tu­sen­tals ton vat­ten om­bord och

vat­ten än­da upp till över­bygg­na­den.

Von der Tann ha­de i stort sett ing­et artilleri i fun­ge­ran­de skick och var helt oan­vänd­bar som skva­dro­nens flagg­skepp. Då åter­stod ba­ra Molt­ke som var re­la­tivt oskadd. Kloc­kan var emel­ler­tid när­ma­re 22 in­nan Hip­per kun­de his­sa sin flagg där.

Tysk helom­vänd­ning

När si­tu­a­tio­nens all­var gick upp för över­be­fäl­ha­va­re Sche­er, som ha­de fått än­nu säm­re in­for­ma­tion om ut­veck­ling­en än vad Jellicoe fått, ha­de han in­te många al­ter­na­tiv kvar.

Fram­för ho­nom, i en tio kilo­me­ter lång böjd lin­je, ha­de mer­par­ten av Grand Fle­et pre­cis kor­sat hans kurs och från norr till öst, längs he­la ho­ri­son­ten, flam­ma­de myn­ning­s­el­den från brit­tis­ka ka­no­ner.

Sche­er var pro­fes­sio­nell sjö­of­fi­cer och re­a­list. Han ha­de lå­tit Royal Na­vy kor­sa hans T och ha­de där­för pla­ce­rat si­na styr­kor i en hopp­lös si­tu­a­tion. Om han fort­sat­te på samma kurs skul­le det ba­ra va­ra en frå­ga om mi­nu­ter in­nan he­la hans flot­ta ut­ra­de­ra­des. Han iscen­sat­te där­för en no­ga in­ö­vad flott­ma­nö­ver, sär­skilt kon­stru­e­rad för si­tu­a­tio­ner som den här.

Kloc­kan 18.36 sig­na­le­ra­de Sche­er till al­la far­tyg: "Ge­fechtske­hr­twen­dung nach Steu­er­bord!" – ”Hel­tom­vänd­ning mot styr­bord för strid!”

Ma­nö­vern in­ne­bar att var­je skepp in­di­vi­du­ellt och sam­ti­digt vän­de 180 gra­der i an­gi­ven rikt­ning – en svår ma­nö­ver som kräv­de pre­cis styr­ning och ko­or­di­ne­ring men skul­le spa­ra myc­ket tid jäm­fört med den van­li­ga me­to­den för helom­vänd­ning där al­la far­tyg pas­se­ra­de samma vrid­punkt in­nan de vän­de om.

Sche­ers kap­te­ner ha­de dril­lat in ma­nö­vern un­der öv­ning, men nu var det all­var, och den ut­för­des med stor pre­ci­sion. West­fa­len, sista far­ty­get i ra­den, vän­de först, därefter al­la 22 far­tyg i per­fekt se­kvens ef­ter varand­ra. In­om fy­ra mi­nu­ter ha­de he­la ko­lon­nen av tys­ka far­tyg för­svun­nit i di­set.

Brit­ter­na, som ha­de sett tys­kar­na till sy­nes gå rakt i fäl­lan och fak­tiskt in­te var helt fär­di­ga med sin egen ut­pla­ce­rings­ma­nö­ver, för­stod ingen­ting.

Det störs­ta sla­get, med al­la skva­dro­ner på bå­da si­dor in­blan­da­de, ha­de va­rat i mind­re än 20 mi­nu­ter – ”var­ken jag el­ler nå­gon av dem jag var tillsammans med på bryg­gan, kun­de se vänd­ning­en”, skrev Jellicoe se­na­re. ”Jag trod­de an­led­ning­en till att de för­svann för oss var dim­ma och då­lig sikt, men för­stod ef­ter någ­ra mi­nu­ter att det fanns en an­nan or­sak.”

Men den tys­ka ma­nö­vern ha­de ob­ser­ve­rats – av Irons Du­kes egen eld­led­nings­stab från top­pen av kon­troll­po­si­tio­nen i stor­mas­ten. De ha­de ba­ra glömt (!) att in­for­me­ra bryg­gan. Där­för var Jellicoe kloc­kan 18.55 fort­fa­ran­de ove­tan­de om var den tys­ka lin­jen ta­git vägen. Han sig­na­le­ra­de frå­gan till Marl­bo­rough i slu­tet av egen lin­je, men ing­en där viss­te nå­got.

Mot den bak­re än­den av den brit­tis­ka lin­jen kom nu en an­nan och ohygg­lig fi­en­de som var mer fruk­tad än nå­got an­nat: Tor­pe­der! Slag­skep­pet Re­venge kän­de en chock­våg som eka­de ge­nom far­ty­get men ing­en ex­plo­sion följ­de – tor­pe­den ha­de gli­dit mot si­do­pan­sa­ret ut­an att tränga in. Marl­bo­rough ha­de in­te samma tur – en våld­sam ex­plo­sion rev upp ett tio me­ter långt hål i si­do­pan­sa­ret på styr­bord si­da, med två man dö­da och ett över­sväm­mat pann­rum som re­sul­tat. Hon

fick ome­del­bart slagsi­da och mås­te re­du­ce­ra far­ten men kla­ra­de att hål­la plat­sen i lin­jen.

Var tor­pe­der­na kom ifrån – va­re sig det var jagare el­ler ubåtar – har ald­rig bli­vit ut­rett.

Döds­rit­ten

Ef­ter 20 mi­nu­ter på den nya, väst­li­ga kursen ha­de Sche­er helt tap­pat brit­ter­na ur sik­te. Hans ele­gant ut­för­da helom­vänd­ning ha­de vänt på ord­nings­följ­den av den tys­ka lin­jen. West­fa­len ha­de nu led­ning­en me­dan Kö­nig låg längst bak. Många far­tyg ha­de re­la­tivt sto­ra ska­dor och av slagkryssarna var det ba­ra Molt­ke som var oskadd.

Men plöts­ligt kloc­kan 18.55 gick samma följd av sig­nal­flagg som sist till vä­ders på Fri­edrich der Gros­se: ”Helom­vänd­ning till styr­bord!”

Sche­er ha­de kas­tat all för­sik­tig­het över bord och iscen­sat­te en ny vänd­ning som skul­le le­da he­la flottan di­rekt till­ba­ka mot brit­tisk si­da. I ef­ter­hand kun­de in­te ens Sche­er själv för­kla­ra det här dra­get men sa­de till vän­ner i för­tro­lig­het: ”… sa­ken är att jag ha­de egent­li­gen ing­en plan – jag ba­ra kas­ta­de mig in i stri­den igen – det ba­ra sked­de – som jung­frun sa­de då hon fick barn …”

Brit­tis­ka histo­ri­ker har i ef­ter­hand in­te fäst nå­gon stör­re tillit till ut­sa­gan och fin­ner det helt obe­grip­ligt att Sche­er kun­de gö­ra det­ta – med kall be­räk­ning ris­ke­ra he­la den tys­ka flottan på nytt – ef­ter att pre­cis ha slup­pit un­dan den mas­si­va brit­tis­ka el­den och dess­utom pla­ce­ra al­la de sva­gas­te far­ty­gen främst i lin­jen. Sche­er sa­de själv i ef­ter­hand att: ”… ha­de jag gjort det­ta i en flottöv­ning i freds­tid ha­de jag bli­vit från­ta­gen be­fä­let”. Oav­sett mo­tiv – in­stinkt el­ler de­spe­ra­tion – så skic­ka­de den tys­ka ami­ra­len si­na styr­kor rakt till­ba­ka, ge­nom samma vat­ten och mot samma över­lägs­na fi­en­de som de pre­cis undslup­pit.

Det tog dock in­te lång tid på den här kursen in­nan den tys­ka lin­jen på nytt var in­om ki­kar­håll för de brit­tis­ka styr­kor­na. De tys­ka far­ty­gen sköt så snart de var in­om skott­håll, och de brit­tis­ka ka­non­man­ska­pen trod­de in­te si­na ögon då den tys­ka styr­kan på nytt up­pen­ba­ra­de sig från väst.

Än­nu en gång ljöd ”klart skepp”-sig­na­len över hög­ta­la­ran­lägg­ning­ar­na och man­ska­pen stor­ma­de på nytt till si­na strids­po­ste­ring­ar.

Jellicoe tog emot den här ”pre­sen­ten” ut­an spe­ku­la­tion om tys­kar­nas mo­tiv, och samt­li­ga brit­tis­ka far­tyg i lin­jen vän­de ki­ka­re och ka­no­ner mot fi­en­den på nytt me­dan eld­led­nings­per­so­na­len job­ba­de un­der hög­tryck med rikt­ning och av­stånd.

Det har sagts att in­te ett en­das­te an­fall ut­fört av nå­gon ma­ri­nen­het un­der förs­ta världskriget var så to­talt lön­löst som det­ta. Allt som kun­de gå fel gjor­de det. Sche­er ha­de sol­ned­gång­en i ryg­gen och ut­gjor­de en per­fekt sil­hu­ett mot det röd­ak­ti­ga ske­net från väst. Dess­utom var de brit­tis­ka far­ty­gen dol­da i di­set och ba­ra de­ras myn­nings­flam­mor var syn­li­ga för tys­kar­na. Den tys­ka ar­til­le­ri­per­so­na­len ar­be­ta­de feb­rilt för att få en av­stånds­be­döm­ning, men det gick in­te att se myc­ket i det rök­fyll­da di­set.

Till att bör­ja med var den brit­tis­ka el­den gans­ka spo­ra­disk och okon­trol­le­rad men till­tog snabbt i in­ten­si­tet och pre­ci­sion. Snart dund­ra­de de brit­tis­ka bredsi­dor­na ut i ett en­da lång­dra­get dån där de en­skil­da skot­ten var svåra att skil­ja från varand­ra.

Marl­bo­rough, med tor­ped­ska­dan, höll sin

plats i lin­jen och av­fy­ra­de fjor­ton ful­la sal­vor un­der ba­ra sex mi­nu­ter. I den dö­dan­de el­den tving­a­des slag­skep­pet Gros­ser Kur­fürst ta emot sju träf­far från 13,5- och 15-tums­gra­na­ter på ba­ra två mi­nu­ter. Ett regn av tunga gra­na­ter form­li­gen skölj­de över de tys­ka far­ty­gen och ska­pa­de full­stän­digt ka­os i lin­jen. Tys­ka kap­te­ner gav fel­ak­ti­ga or­der som ”skarp sväng – ut ur lin­jen” och be­ord­ra­de till och med fullt stopp och back i ma­skin för att kom­ma un­dan. De hopp­lö­sa sikt­för­hål­lan­de­na gjor­de att ba­ra två tys­ka gra­na­ter fann må­let i den här fa­sen – bå­da träf­fa­de Co­los­sus mid­skepps men gjor­de li­ten ska­da utö­ver split­te­ref­fekt över däc­ket.

Tio mi­nu­ter av det här sko­nings­lö­sa bom­bar­de­mang­et ut­an att kun­na sva­ra ef­fek­tivt till­ba­ka var allt Sche­er kun­de tå­la. Han ha­de spe­lat högt och för­lo­rat – ef­ter att för and­ra gång­en ha styrt rakt in i den störs­ta kon­cent­ra­tio­nen av ka­no­n­eld värl­den dit­tills skå­dat. In­te hel­ler den här gång­en ha­de han myc­ket till val – och han mås­te hand­la snabbt. Först gick en flagg­sig­nal upp som för­be­red­de slag­skep­pen på en tred­je nöd­vän­dig helom­vänd­ning. Därefter följ­de en dra­ma­tisk sig­nal: "Slacht­kreu­ser an den Fe­ind – voll ein­set­zen!" – ”Slag­krys­sa­re, gå på fi­en­den – full in­sats!” Kloc­kan 19.21 kom den sista och av­gö­ran­de flaggor­dern – ett mas­san­fall med jagare skul­le ka­mou­fle­ra den tys­ka re­trät­ten … Men un­der ti­den fort­sat­te brit­tis­ka gra­na­ter att fal­la.

”… Vi ång­a­de rakt in i in­fer­not”, skrev von Ha­se på Derff­ling­er – ”… av­stån­det mins­ka­de he­la ti­den, 12 000 me­ter, se­dan 8 000 … och sal­va ef­ter sal­va föll runt oss. En 15-tum­ma­re slog ige­nom ar­me­ring­en på Cæ­sar-tor­net och ex­plo­de­ra­de på in­si­dan. Torn­be­fäl­ha­va­ren fick bå­da be­nen av­slit­na och mer­par­ten av manskapet dö­da­des. Flam­mor­na fort­sat­te vi­da­re ner­åt i sta­tio­ner­na och dö­da­de 73 av de 78 man­nar­na där … en an­nan 15-tum­ma­re slog ige­nom Do­ra-tor­net med samma för­fär­li­ga re­sul­tat. Där dö­da­des he­la manskapet, med un­dan­tag av en man, som kas­ta­des ut på däck av ex­plo­sio­nen. Därefter följ­de ett för­fär­ligt brak och he­la kom­man­do­tor­net såg ut att kas­tas upp i luf­ten – gif­tig, gul­grön gas från de­to­na­tio­ner­na sipp­ra­de in ge­nom

spring­or­na i ar­til­le­ri­kon­trol­len och jag mås­te be­ord­ra 'gas­mask på!'”

Derff­ling­er fick fjor­ton träf­far un­der ”döds­rit­ten”, som Sche­ers sista an­fall kal­la­des.

För tred­je gång­en den ef­ter­mid­da­gen ge­nom­för­des helom­vänd­ning­en men den här gång­en var det ing­en tysk ord­ning och pre­ci­sion över ut­fö­ran­det, ut­an det sked­de ef­ter den en­skil­de kap­te­nens gott­fin­nan­de och den väg som pas­sa­de för de ska­da­de far­ty­gen. Därefter följ­de ja­garan­fal­let. 14 far­tyg med 58 tor­pe­der to­talt sat­te kurs rakt mot den brit­tis­ka lin­jen i 30 knops fart. De möt­tes av en vägg av eld från 4- och 6-tums se­kun­därar­til­le­ri på de brit­tis­ka slag­skep­pen, från många hu­vud­bat­te­ri­er och dess­utom eld från krys­sarskva­dro­ner­na.

To­talt lyc­ka­des ja­gar­na av­fy­ra 31 tor­pe­der. Så snart Jellicoe blev klar över att det var tor­pe­der i vatt­net vän­des flottan 44 gra­der bort från fa­ran – ma­ri­nens stan­dard­ma­nö­ver i så­da­na si­tu­a­tio­ner – och far­ten öka­des. Många av tor­pe­der­na gick tom­ma på driv­me­del och sjönk in­nan de nåd­de fram till de brit­tis­ka far­ty­gen, men någ­ra höll kursen och blev en högst re­ell fa­ra.

Al­la far­tyg in­led­de skarp un­dan­ma­növ­rer, med god hjälp av man­ska­pen i ”The Fo­re­top” – egent­lig öv­re kon­troll­po­si­tion för ar­til­le­ri­et – på top­pen av stor­mas­ten. De ha­de pa­no­ra­maut­sikt över ha­vet runt far­ty­get och kun­de ge di­rek­ta be­sked till bryg­gan om nöd­vän­di­ga kur­sänd­ring­ar. Inga tor­pe­der träf­fa­de men fle­ra pas­se­ra­de så nä­ra att de ha­de gjort det om in­te far­ty­gen styrts så kraft­fullt.

Grad­vis in­såg Sche­er att han egent­li­gen var i en myc­ket far­lig si­tu­a­tion. Han för­stod nu att det in­te var sprid­da en­he­ter han mött ut­an fak­tiskt al­la tunga en­he­ter i den brit­tis­ka flottan och att de dess­utom ha­de kla­rat att pla­ce­ra sig mel­lan ho­nom och hem­ma­ba­ser­na. Sche­er kun­de in­te lå­ta sig dri­vas läng­re väs­terut och änd­ra­de kurs, först mot syd­väst.

Kloc­kan 19.45, sä­ger hans me­mo­a­rer, kun­de han in­te vän­ta läng­re om han skul­le räd­da flottan. Han var tvung­en att dra nytta av mörk­ret och kom­ma in i ”vän­ligt sin­nat” far­vat­ten fö­re gry­ning­en, och han änd­ra­de kurs på nytt, rakt sö­derut.

"Night Ac­tion!"

Vid sol­ned­gång­en fann Be­at­tys slag­krys­sa­re än­nu en gång si­na tys­ka mot­stån­da­re på ba­ra 10 000 me­ters av­stånd, och al­la sex far­tyg öpp­na­de ome­del­bart eld. Al­la de tys­ka slagkryssarna träf­fa­des och värst blev det för Seyd­litz, som re­dan låg tungt i vatt­net. En 13,5-tums­gra­nat, som den här gång­en kom från Prin­cess Royal, ex­plo­de­ra­de på den öpp­na bryg­gan och dö­da­de hälf­ten av per­so­na­len där. Al­la in­stru­ment för­stör­des, in­klu­si­ve gy­ro­kom­pas­sen, och gjor­de far­ty­get blint och ur stånd att ma­nö­vre­ra sä­kert. Dess­utom blev kar­tor­na oläs­li­ga av blod.

Kloc­kan var nu 20.19, so­len gick ner och dags­lju­set för­svann fort. Tre gång­er ha­de Hög­sjö­flot­tan änd­rat kurs, och nu var dess fram­tid myc­ket oviss. Vid mörk­rets in­brott be­fann sig fort­fa­ran­de 143 brit­tis­ka krigs­far­tyg mel­lan den tys­ka flottan och de­ras hem­ma­ham­nar.

Jellicoe in­såg sin an­tals­mäs­si­ga över­läg­sen­ het, ka­non för ka­non, och vil­le för­sö­ka dra nytta av den, men han var ock­så smärt­samt med­ve­ten om att de tys­ka styr­kor­na var myc­ket bätt­re trä­na­de i och rus­ta­de för strid om nat­ten. För att und­gå en even­tu­ell ny sam­man­drabb­ning med tys­ka styr­kor i mörk­ret sig­na­le­ra­de han till si­na far­tyg strax ef­ter kloc­kan 21: ”No night in­ten­tions” och be­fall­de dem att in­ta natt­for­ma­tion, tre far­tyg i bredd med en mi­le emel­lan för att kun­na hål­la vi­su­ell kon­takt.

På Iron Du­ke la­de sig en ut­sli­ten John Jellicoe om­si­der, fullt klädd, på en fält­säng i en li­ten hytt på bak­si­dan av bryg­gan.

På sin egen bryg­ga, om­gi­ven av mörk­ret, kän­de sig Sche­er gans­ka ut­satt.

Han viss­te att eng­els­män­nen in­te ha­de samma trä­ning och utrustning för natt­strid som hans styr­kor men sam­ti­digt var han klar över att om det blev strid med de över­lägs­na brit­tis­ka far­ty­gen i gry­ning­en skul­le hans egen flot­ta ut­ra­de­ras. Kloc­kan 3 på nat­ten skul­le han ha fullt dags­ljus, och han bor­de re­dan då ha kom­mit i sä­ker­het. Han viss­te ock­så att den brit­tis­ka flottan låg syd­ost om ho­nom, en plats mel­lan 12 och 19 kilo­me­ter bort, och var i po­si­tion att bloc­ke­ra den rut­ten hem.

Men Sche­er vil­le satsa allt på ett kort: Sam­la si­na far­tyg i tät for­ma­tion och i skydd av mörk­ret för­sö­ka pas­se­ra brit­ter­na på samma kurs som de låg, mot syd­ost, för att kanske kla­ra att nå si­na eg­na min­fält in­nan­för sand­ban­kar­na vid Horns Rev, där den brit­tis­ka flottan in­te kän­de vägen.

För full ma­skin ång­a­de de två flot­tor­na sö­derut på näs­tan sam­man­fal­lan­de kur­ser, där de bå­da far­tygs­lin­jer­na tillsammans for­ma­de ett lång­smalt V – den brit­tis­ka en knop snab­ba­re än den tys­ka, och den drog lång­samt ifrån. Det led­de till att de brit­tis­ka far­ty­gen pas­se­ra­de V:ets spets 15 mi­nu­ter fö­re de tys­ka, och V:et blev ett X, där bå­da si­dor för­blev okän­da för varand­ra.

De sto­ra far­ty­gen möt­tes in­te i nå­gon sam­man­drabb­ning, men fle­ra ut­brott av våld­sam­ma små­slag fö­re­kom mel­lan ja­gar­na och krys­sar­na den nat­ten.

"EN 15-TUM­MA­RE SLOG IGE­NOM AR­ME­RING­EN PÅ CÆ­SAR-TOR­NET OCH EX­PLO­DE­RA­DE PÅ IN­SI­DAN. TORN­BE­FÄL­HA­VA­REN FICK BÅ­DA BE­NEN AVRIVNA OCH MER­PAR­TEN AV MANSKAPET DÖ­DA­DES. FLAM­MOR­NA FORT­SAT­TE VI­DA­RE NER­ÅT I STA­TIO­NER­NA OCH DÖ­DA­DE 73 AV DE 78 MAN­NAR­NA DÄR … EN AN­NAN 15-TUM­MA­RE SLOG IGE­NOM DORATORNET MED SAMMA FÖR­FÄR­LI­GA RE­SUL­TAT. DÄR DÖ­DA­DES HE­LA MANSKAPET, MED UN­DAN­TAG AV EN MAN, SOM KAS­TA­DES UT PÅ DÄCK AV EX­PLO­SIO­NEN."

Det förs­ta mö­tet sked­de kloc­kan 22.15 den kväl­len, då Goode­noug­hs lät­ta krys­sarskva­dron plöts­ligt be­fann sig ba­ra 800 me­ter ifrån fle­ra okän­da far­tyg i styr­bord. Skva­drons­be­fä­let be­fall­de ”Eld!” och näs­tan i samma ögon­blick slog de tys­ka krys­sar­na på sök­lju­sen och ba­da­de krys­sar­lin­jen i ett in­ten­sivt, vitt ljus som full­stän­digt blän­da­de brit­ter­na. Sout­hamp­ton fick kon­cen­tre­rad eld från fy­ra tys­ka krys­sa­re mot sig och däc­ken fick en mat­ta av dö­da och så­ra­de me­dan myc­ket av över­bygg­na­den över bryg­gan och däck­ut­rust­ning­en öde­la­des.

Men i stri­dens het­ta lyc­ka­des Sout­hamp­ton få iväg en tur­sam tor­ped: krys­sa­ren Frau­en­lob träf­fa­des, spräng­des i två och sjönk med he­la be­sätt­ning­en på 320 man. De övri­ga tys­ka krys­sar­na för­svann i full fart av räds­la för vad de trod­de var ett mas­sivt tor­pe­dan­fall.

Un­der de mör­kas­te tim­mar­na den här ödes­dig­ra nat­ten fö­re­kom fle­ra så­da­na de­spe­ra­ta sam­man­drabb­ning­ar mel­lan små, snab­ba jagare, lät­ta krys­sa­re och slag­skepp.

Ja­ga­ren Spit­fi­re be­fann sig plöts­ligt rakt fram­för den mas­si­va bo­gen till slag­skep­pet Nassau, som ögon­blick­li­gen la­de om för att kö­ra det mind­re far­ty­get i sank. Kol­li­sio­nen sked­de ba­bords bog mot ba­bords bog och snur­ra­de näs­tan runt ja­ga­ren helt, me­dan de två mas­si­va ka­no­ner­na på slag­skep­pets för­däck vän­de, la­de sig över däc­ket på Spit­fi­re och sköt.

Det lil­la far­ty­get var allt­för nä­ra för att gra­na­ter­na skul­le kun­na träf­fa, men chock­vå­gor­na och myn­ning­s­el­den blås­te bort skor­ste­nar, liv­bå­tar och sök­ljusplatt­for­men. Al­la på bryg­gan ut­om kap­te­nen och två gas­tar dö­da­des ögon­blick­li­gen. När Nassau se­dan för­svann i mörk­ret ha­de den brit­tis­ka ja­ga­ren mist 20 me­ter av si­doplå­tar­na i skro­vet, men lyc­ka­des som ge­nom ett un­der hål­la sig fly­tan­de. 36 tim­mar se­na­re nåd­de hon fram till Ty­ne.

En an­nan brit­tisk jagare, Tur­bu­lent, sänk­tes den här nat­ten av 29 5,9-tums­gra­na­ter när den i mörk­ret kom för nä­ra West­fa­len i den tys­ka flot­tans an­storm­ning mot si­na hem­ma­ham­nar.

Mer­par­ten av manskapet räd­da­des se­na­re, men fort­fa­ran­de skul­le två and­ra far­tyg sän­kas den här för­fär­li­ga nat­ten.

Sla­gets krampryck­ning­ar

Vid mid­natt seg­la­de den brit­tis­ka 13 500 ton tunga ar­me­ra­de krys­sa­ren Black Prin­ce rakt in i cent­rum av Sche­ers strids­lin­je. Ti­di­ga­re på kväl­len ha­de hon kom­mit bort från hu­vud­lin­jen i ka­o­set runt Win­dy Cor­ner och ha­de le­tat ef­ter res­ten av flottan se­dan dess. Bå­de Thü­ring­en, Ost­fri­es­land och Fri­edrich der Gros­se kän­de igen sil­hu­et­ten och ka­non­man­ska­pen gjor­de sig re­do.

Mind­re än 1 600 me­ter bort skic­ka­de det brit­tis­ka far­ty­get igen­kän­nings­sig­na­len ef­tersom hon trod­de de ha­de nått brit­tisk lin­je. De tys­ka far­ty­gen sva­ra­de med ge­nom­träng­an­de sök­ljus och en skur av tunga gra­na­ter. Två av de fy­ra skor­ste­nar­na sköts bort och våld­sam­ma lå­gor slog upp över 30 me­ter. Pre­cis därefter spräng­des ma­ga­si­nen med ett gi­gan­tiskt brak och in­ten­siv eld och Black Prin­ce ex­i­ste­ra­de in­te läng­re. He­la manskapet på 900 man om­kom med hen­ne.

Sett från tysk si­da var för­lus­ten av det gam­la slag­skep­pet Pom­mern li­ka il­la.

Kloc­kan 02.02, all­de­les fö­re gry­ning­en, kom skva­dron­be­fäl Stir­ling, i spet­sen för sex jagare, i kon­takt med den tys­ka lin­jen. In­om ett par mi­nu­ter kun­de de av­fy­ra 17 tor­pe­der rakt in bland slag­skep­pen, på av­stånd på mel­lan 2 000 till 3 000 me­ter. Al­la såg ut att mis­sa si­na mål men plöts­ligt up­pen­ba­ra­de sig ett rött, starkt ljus i si­dan på ett äld­re Dre­ad­nought-slag­skepp. Det spred sig upp­åt till mast­top­par­na och utö­ver si­dor­na, framåt och ak­terut. Därefter de­la­de Pom­mern sig i två i ett våld­samt gnist­regn.

Bo­gen ob­ser­ve­ra­des fly­tan­de en kvart ef­ter ex­plo­sio­nen, men av 844 of­fi­ce­ra­re och man­skap på­träf­fa­des ing­en le­van­de.

Ut­an fler all­var­li­ga hän­del­ser nåd­de den tys­ka flottan si­na min­fält in­nan­för Horns Rev vid gry­ning­en. Skva­dron för skva­dron be­ord­ra­des far­ty­gen in ge­nom de säk­ra ka­na­ler­na och mel­lan kloc­kan 13.00 och 14.45 på ef­ter­mid­da­gen den 1 ju­ni ha­de de fles­ta kom­mit in.

På väg in pas­se­ra­de he­la den tys­ka flottan över tre brit­tis­ka ubåtar, som rest från Har­wich den 30 maj med or­der om att hål­la sig un­der ytan till den 2 ju­ni.

I stri­dens het­ta ha­de ing­en tänkt på ubå­tar­na – de för­blev ove­tan­de om Skagerrakslaget tills de var på hem­väg den 3 ju­ni.

Jellicoe an­vän­de mor­go­nen till att sam­la flottan och till att skaf­fa sig väl­be­höv­lig in­for­ma­tion. Kloc­kan 09.07 på mor­go­nen ha­de han sig­nalut­väx­ling med Be­at­ty och fick först då re­da på bland an­nat sänkningen av Qu­een Ma­ry och In­vin­cib­le. Det gjor­de ho­nom all­de­les mål­lös, och stäm­ning­en blev gans­ka tryckt i etern mel­lan de två ami­ra­ler­na. Ef­ter att ha fått ve­ta av Be­at­ty att slagkryssarna sjun­kit re­dan på ef­ter­mid­da­gen da­gen fö­re frå­ga­de Jellicoe Be­at­ty om det var mi­nor, tor­pe­der el­ler ka­no­ner som var or­sa­ken.

Be­at­ty sva­ra­de, gans­ka fräckt: ”… det var knap­past mi­nor el­ler tor­pe­der ef­tersom bå­da ex­plo­de­ra­de ef­ter att ha träf­fats av ka­non­sal­vor …”

Över­be­fäl­ha­va­ren rap­por­te­ra­de därefter till sitt ami­ra­li­tet att det in­te fanns fler tys­ka far­tyg i om­rå­det och att han åter­vän­de till ba­sen.

Kloc­kan 11 den 1 ju­ni 1916 sat­te Grand Fle­et kurs åt nord­väst, mot Sca­pa Flow.

Vem vann?

På kväl­len den 1 maj 1916 var de fles­ta en­he­ter i Hög­sjö­flot­tan till­ba­ka i Wil­helms­ha­ven – det vill sä­ga de far­tyg som kom nå­gorlun­da he­la ige­nom eld­pro­vet. Seyd­litz, till ex­em­pel, ha­de så sto­ra ska­dor och så myc­ket vat­ten om­bord (fri­bor­det var ba­ra 2,5 me­ter) att man tem­po­rärt

"MEN I STRI­DENS HET­TA LYC­KA­DES SOUT­HAMP­TON FÅ IVÄG EN TUR­SAM TOR­PED: KRYS­SA­REN FRAU­EN­LOB TRÄF­FA­DES, SPRÄNG­DES I TVÅ OCH SJÖNK MED HE­LA BE­SÄTT­NING­EN PÅ 320 MAN. DE ÖVRI­GA TYS­KA KRYS­SAR­NA FÖR­SVANN I FULL FART AV RÄDS­LA FÖR VAD DE TROD­DE VAR ETT MAS­SIVT TOR­PE­DAN­FALL."

mås­te för­tö­ja hen­ne i de ytt­re om­rå­de­na av ham­nen – av räds­la för att hon skul­le sjun­ka vid ka­jen – in­nan man kun­de få nöd­vän­di­ga bärg­nings­far­tyg och utrustning på plats. Tack va­re yp­per­lig tysk in­gen­jörs­konst och den ge­nom­för­da in­del­ning­en av vat­ten­tä­ta skott bär­ga­des far­ty­get.

Brit­ter­na å sin si­da tog sig åt nord­väst, mot hem­ma­ham­nar­na i Rosy­th och Sca­pa Flow.

Brit­ter­na mis­te tre slag­krys­sa­re, tre ar­me­ra­de krys­sa­re och åt­ta jagare med 6 094 dö­da, 510 så­ra­de och 177 män tag­na till fånga. Mot­sva­ran­de för­lus­ter på tysk si­da var en slag­krys­sa­re, ett gam­malt slag­skepp, fy­ra lät­ta krys­sa­re och fem tor­ped­bå­tar – och 2 551 om­kom­na och 507 så­ra­de. De brit­tis­ka far­ty­gen ha­de fått 120 träf­far från tunga gra­na­ter me­dan mot­sva­ran­de träf­far av brit­tis­ka gra­na­ter på tysk si­da var 100, för­de­la­de på slag­skepp och krys­sa­re.

Bå­da si­dor gjor­de ome­del­bart anspråk på se­ger och sär­skilt tys­ka tid­ning­ar var ful­la av be­geist­ring och na­tio­nellt segerrus. Men Sche­ers plan på to­tal utradering av den brit­tis­ka flottan ha­de sla­git full­stän­digt fel. Den brit­tis­ka när­va­ron i Nordsjö- och Skagerrakområdet var fort­fa­ran­de högst på­tag­lig och blockaden fort­sat­te. Ef­fek­ten av det­ta blev att den tys­ka ma­ri­nen kas­ta­de ”sil­kes­hands­kar­na” och ge­nom­för­de ett om­fat­tan­de ubåts­krig mot brit­tis­ka han­dels­far­tyg istäl­let.

Den tys­ka flottan (med un­dan­tag av ubå­tar­na) vå­ga­de sig in­te till sjöss igen för att utmana sin brit­tis­ka mot­stån­da­re och mås­te 1918 li­da en för­öd­mju­kan­de in­ter­ne­ring i Sca­pa Flow, som en klau­sul i Ver­sa­il­les­fre­den. Jellicoe blev un­der vec­kor­na och må­na­der­na som följ­de fö­re­mål för mas­siv kri­tik på grund av si­na, en­ligt vis­sa, allt­för för­sik­ti­ga dis­po­si­tio­ner un­der sla­get. Sär­skilt Be­at­ty, hans un­der­ord­na­de (!), ut­tryck­te sig oför­blom­me­rat och me­na­de att han kun­de ha gjort Skagerrakslaget till ett nytt Tra­fal­gar, men ef­ter­klok­het är som känt en exakt ve­ten­skap. En brit­tisk histo­ri­ker, Cy­rill Falls, skrev: ”… var­för skul­le Jellicoe ris­ke­ra att mis­ta flottan när han re­dan ha­de ha­vet un­der full kon­troll?” – och me­na­de med det att så länge den tys­ka flottan var en ut­ma­na­re till den brit­tis­ka var det brit­ter­na som ha­de allt att för­lo­ra.

Allt från of­fent­lig tvätt av smut­sig byk till se­ri­ö­sa de­bat­ter och al­la slags ana­ly­ser av sla­get skul­le kom­ma att ra­sa i brit­tisk och tysk press fle­ra år­tion­den fram­ö­ver.

Sär­skilt Jellicoe blev of­fer för kri­tik. Han blev se­na­re ”spar­kad upp­åt” – till ställ­ning­en som ”First Sea Lord” – ope­ra­tiv chef över Royal Na­vy, me­dan hans un­der­ord­na­de Be­at­ty ef­ter­träd­de ho­nom som chef för Grand Fle­et.

”The Batt­le of Jut­land” el­ler ”Die Ska­ger­raks­chlacht”, som skul­le bli känt som världs­hi­sto­ri­ens störs­ta klas­sis­ka sjöslag, var de­fi­ni­tivt över.

En lik­nan­de ar­ma­da av ma­rin­far­tyg kon­cen­tre­ra­de i ett en­da stort sjöslag har värl­den ald­rig skå­dat se­dan dess. Det när­mas­te man kom­mer i stor­lek är sla­get vid Ley­te­buk­ten, mel­lan ame­ri­kans­ka och japanska flott­styr­kor den 23 till 26 ok­to­ber 1944. Det be­stod dock av fle­ra stör­re och mind­re sam­man­drabb­ning­ar och ha­de ett stort in­slag av flyg och ubåtar. Ef­ter sla­get var Ska­ger­raks yta över­sål­lad av lik och vrakres­ter. He­la, hal­va och de­lar av liv­bå­tar samt våld­sam­ma mäng­der av allt slags rep och trä drev om­kring, och un­der da­gar­na och vec­kor­na som följ­de skölj­des myc­ket upp på strän­der­na i om­rå­de­na run­tom­kring.

Det finns ock­så obe­kräf­ta­de histo­ri­er om att kyr­ko­går­dar på nors­ka Sør­lan­det har gra­var med okän­da sjömän som drev i land ef­ter Skagerrakslaget.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Arne Rolstad är ama­tör­ma­rin­histo­ri­ker och för­fat­ta­re till många ar­tik­lar om ma­rin­histo­ria.

"BÅ­DA SI­DOR GJOR­DE OME­DEL­BART ANSPRÅK PÅ SE­GER OCH SÄR­SKILT TYS­KA TID­NING­AR VAR FUL­LA AV BE­GEIST­RING OCH NA­TIO­NELLT SEGERRUS. MEN SCHE­ERS PLAN PÅ TO­TAL UTRADERING AV DEN BRIT­TIS­KA FLOTTAN HA­DE SLA­GIT FULL­STÄN­DIGT FEL. BRIT­TISK NÄR­VA­RO I NORDSJÖ- OCH SKAGERRAKOMRÅDET VAR FORT­FA­RAN­DE HÖGST PÅ­TAG­LIG OCH BLOCKADEN FORT­SAT­TE."

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.