VAR­FÖR SJÖNK HMS HOOD?

Sjökrig - - Sänkningen Av Hms Hood -

Ti­digt på mor­go­nen den 24 maj 1941, cir­ka kloc­kan 06.00, sjönk den brit­tis­ka slag­krys­sa­ren HMS Hood i Dan­marks­sun­det, det stor­mi­ga ha­vet mel­lan Is­land och Grön­land. Un­der en kort men dra­ma­tisk ar­til­le­ri­du­ell med det tys­ka slag­skep­pet Bis­marck och hen­nes eskort­far­tyg, den tunga krys­sa­ren Prinz Eu­gen, träf­fa­des Hood fle­ra gång­er av bå­de 8- och 15-tums­gra­na­ter och sjönk in­om lop­pet av få mi­nu­ter ef­ter en ex­plo­sions­ar­tad brand.

Det här är ba­ra tor­ra hi­sto­ris­ka fak­ta. Hur det egent­li­gen gick till och alls kun­de ske har emel­ler­tid va­rit fö­re­mål för debatt, fak­tiskt än­da fram till idag. Jag ska i den här ar­ti­keln för­sö­ka be­skri­va bak­grun­den till hän­del­ser­na och ock­så för­sö­ka ge en be­skriv­ning av själ­va sla­get, ut­i­från bå­de gam­la och nya käl­lor.

Chock­till­stånd

Sänkningen av Hood ef­ter­läm­na­de ett brit­tiskt ami­ra­li­tet i chock­till­stånd, en käns­la som ock­så spred sig bland be­folk­ning­en när sa­ken blev känd. The Mighty ’ood, som hon he­ter i folk­mun – fram till dess värl­dens störs­ta ma­rin­far­tyg och det brit­tis­ka im­pe­ri­ets stolt­het un­der mer än 20 år – ha­de plöts­ligt upp­hört att ex­i­ste­ra. En kort kom­mu­niké från det brit­tis­ka amiralitetet kloc­kan 21 den 24 maj sum­me­ra­de föl­jan­de:

"Bri­tish na­val for­ces in­ter­cep­ted ear­ly this mor­ning off the coast of Gre­en­land Ger­man na­val for­ces in­clu­ding the batt­leship

"Bis­marck". The ene­my we­re at­tac­ked and du­ring the en­su­ing ac­tion H.M.S "Hood" (Cap­tain R. Kerr, C.B.E, R.N) 0 wea­ring the flag of Vice-ad­mi­ral L. F. Hol­land, C.B, re­cei­ved an un­lucky hit in a ma­ga­zi­ne and blew up. The "Bis­marck" has re­cei­ved da­mage and the pur­su­it of the ene­my con­ti­nues. It is fe­a­red the­re will be few sur­vi­vors from "Hood"...".

Ut­veck­ling­en in­om Royal Na­vy

För att för­stå bak­grun­den till hän­del­ser­na och kanske sär­skilt var­för Hood na­vi­ge­ra­de som hon gjor­de un­der de ödes­dig­ra mi­nu­ter­na in­nan hon sjönk är det nöd­vän­digt att gå till­ba­ka li­te i tid.

Un­der de förs­ta åren av förs­ta världskriget ar­be­ta­de det brit­tis­ka amiralitetet med ett kon­cept som skul­le sam­la de bäs­ta egenskaperna hos bå­de slag­skepp och den spe­ci­el­la brit­tis­ka ”slag­krys­sa­ren” i en ny far­tygs­klass, kal­lad Hood-klas­sen. Den skul­le ha samma be­styck­ning och be­pans­ring som de tunga slag­skepps­klas­ser­na och dess­utom kun­na pre­ste­ra i has­tig­he­ter över 30 knop. För att kun­na be­mö­ta de kra­ven mås­te far­tyg i den nya klas­sen byg­gas be­tyd­ligt stör­re och läng­re än far­tyg i jämförbara klas­ser, där kanske ba­ra ett av kra­ven upp­fyll­des. Kon­trakt för tre far­tyg i klas­sen ingicks till slut och de döp­tes till Hood, Ho­we och Rod­ney (det sist­nämn­da skil­des se­dan ut i en egen klass och fick sys­ter­far­ty­get Nel­son, för övrigt de två en­da brit­tis­ka far­ty­gen nå­gon­sin med 16-tums­ka­no­ner).

Hood-nam­net här­stam­ma­de från en gam­mal eng­elsk fa­milj med ri­ka tra­di­tio­ner in­om Royal Na­vy och far­ty­get som här om­ta­las var det tred­je i ra­den med det dis­tin­ge­ra­de nam­net. Kö­len på den nya su­perkrys­sa­ren sträck­tes i slu­tet av maj 1916 me­dan sla­get vid Jyl­land fort­fa­ran­de på­gick, 31 maj–1 ju­ni.

Hoods de­sign­pa­ra­met­rar gav hen­ne först ett de­pla­ce­ment på 36 000 ton, men det ut­ö­ka­des se­na­re till 41 200 ton. Far­ty­gets to­ta­la längd blev 262,13 me­ter, vil­ket gjor­de hen­ne till värl­dens dit­tills störs­ta marina far­tyg. Nya Brown- Cur­tis-ång­tur­bi­ner ge­ne­re­ra­de 150 000 häst­kraf­ter på fy­ra ax­lar, vil­ket gav hen­ne en marsch­fart på 31 knop. Hu­vud­ar­til­le­ri­et på ett slag­skepp i Hood-klas­sen be­stod av åt­ta 15-tums Vic­kers-armstrong Mk1-ka­no­ner, för­de­la­de på fy­ra dubb­la ka­non­torn. Var­je ka­non­lopp väg­de

100 ton och var näs­tan 17 me­ter långt. Den ro­te­ran­de vik­ten av var­je torn var 1 000 ton, mon­te­ra­de på so­li­da rul­la­ger som hölls på plats i fun­da­men­tet en­bart av sin egen vikt. Se­kun­därar­til­le­ri­et be­stod ur­sprung­li­gen av 12 5,5-tums Mk1-ka­no­ner från Co­ventry Ord­nan­ce Works. De byt­tes emel­ler­tid ut 1940 mot fy­ra­tums ”Du­al Pur­po­se”-ka­no­ner, tänk­ta för bå­de luft- och sjö­mål. Dess­utom var Hood-far­ty­gen ut­rus­ta­de med ett an­tal ma­sking­e­vär och två tor­ped­rör, ett på var­je si­da i höjd med stor­mas­ten.

Tek­nis­ka förbättringar med hän­syn till bland an­nat be­pans­ring och brand­sä­ker­het, mot bak­grund av er­fa­ren­he­ter från sla­get vid Jyl­land, ut­för­des på Hood me­dan hon än­nu var un­der bygg­na­tion. I sla­get vid Jyl­land mis­te Royal Na­vy bland an­nat slagkryssarna HMS In­vin­cib­le och Qu­een Ma­ry på grund av in­sta­bilt krut som an­tänts av eld från gra­nat­träf­far i ka­non­tor­nen. För­bätt­ring­ar­na in­ne­bar ökad ho­ri­son­tell be­pans­ring över am­mu­ni­tions­ma­ga­sin och ma­skin­rum och ock­så bätt­re be­pans­ring och ut­form­ning av hu­vud­ar­til­le­ri­ets ka­non­torn. Ele­va­tio­nen på ka­no­ner­na öka­des från 200 till 300 för att ge stör­re max­i­malt skjutavstånd. Kontrakten på sys­ter­far­ty­gen av­bröts dock 1917, vil­ket gjor­de Hood till den en­da fär­dig­ställ­da su­perslag­krys­sa­ren i den nya klas­sen ef­ter förs­ta världskriget.

Om­ställ­ning­ar ...

Åren 1922–1939 ge­nom­för­des fle­ra pro­gram in­om Royal Na­vy för mo­der­ni­se­ring och om­bygg­nad av de sto­ra ma­rin­far­ty­gen. Washing­ton­av­ta­let från 1922, som be­grän­sa­de ton­na­get på ma­rin­far­tyg och som var ra­ti­fi­ce­rat av al­la de sto­ra sjö­fartsna­tio­ner­na, tillät dock en ök­ning av det­ta med uppe­mot 3 000 ton per far­tyg ge­nom mo­der­ni­se­ring och förbättringar.

År 1927 var Hood klar för ett för­bätt­rings­pro­gram som skul­le ge far­ty­get än­nu bätt­re däck- och ma­skin­rumspan­sar. För­sla­get för­kas­ta­des dock då det vid den tid­punk­ten skul­le ha med­fört stor om­bygg­nad av far­ty­get. Hon låg re­dan djupt i vatt­net ef­ter ti­di­ga­re förbättringar och ef­tersom hon var ett av de sista sto­ra far­ty­gen som byggts in­nan Washing­to­nav­ta­let sat­te si­na be­gräns­ning­ar, ha­de Hood re­dan fått mer skydd än mot­sva­ran­de far­tyg in­om Royal Na­vy. De pla­ne­ra­de, nya för­bätt­ring­ar­na av Hood fick där­för lägs­ta pri­o­ri­tet.

År 1939 var än en gång förbättringar av Hood in­pla­ne­ra­de, sär­skilt på grund av far­ty­gets akil­les­häl, det tun­na däck­pan­sa­ret. Det ha­de va­rit till­räck­ligt un­der åren ef­ter förs­ta världskriget men var se­dan länge föråld­rat på grund av ut­veck­ling­en in­om artilleri un­der mel­lan­k­rigs­ti­den. Emel­ler­tid vil­le in­te Royal Na­vy bin­da upp si­na tunga ma­ri­nen­he­ter för sto­ra förbättringar på grund av krigs­ho­tet. En­dast mind­re ar­be­ten blev där­för ut­för­da, bland an­nat byt­tes hen­nes gam­la 4-tums luft­värns­ka­no­ner i ”sing­le mounts” ut mot ”du­al pur­po­se” 5,25-tums­ka­no­ner. Men det vik­ti­gas­te, den väl­be­höv­li­ga ut­ök­ning­en av däck­pan­sar, ut­för­des allt­så ald­rig.

Ef­ter att Hood för sista gång­en gjorts klar vid Port­hs­mouth Docky­ard i au­gusti 1939 sat­te hon kurs mot Sca­pa Flow på Orkneyö­ar­na för att an­slu­ta sig till Ho­me Fle­ets bas där.

Någ­ra få vec­kor se­na­re var kri­get i Eu­ro­pa ett fak­tum.

Den tys­ka ma­ri­nen

Un­der na­zis­mens fram­växt i Tyskland un­der 30-ta­let såg man gär­na på in­ter­na­tio­nel­la av­tal med för­akt. Så­da­na av­tal hind­ra­de ”Det nya Tysklands” fram­växt. Ver­sa­il­lestrak­ta­tet, som lan­det tving­a­des un­der­teck­na vid fre­den 1918, var för ”den nya ord­ning­en” i Tyskland en grov för­öd­mju­kel­se.

Washing­to­nav­ta­let sat­te ock­så kla­ra grän­ser för Tyskland gäl­lan­de ma­rin­far­ty­gens ton­nage, men un­der mel­lan­k­rigs­ti­den blev så­da­na av­tal no­to­riskt åsi­do­sat­ta av tys­kar­na.

Men 1936 ra­ti­fi­ce­ra­des ett nytt av­tal, ”The Lon­don Na­val Tre­a­ty”, som öka­de det tillåt­na ton­na­get på ma­rin­far­tyg. Tys­ka far­tygs­kon­struk­tö­rer tog gi­rigt chan­sen och ar­be­tet med slag­skepp av F-klass, som Bis­marck och Tir­pitz till­hör­de, in­led­des. (Ar­be­tet ha­de fak­tiskt på­bör­jats i hem­lig­het re­dan 1935.) I ju­li 1936 var Bis­marck köl­sträckt. Hon sjö­sat­tes den 14 feb­ru­a­ri 1939 vid Bluhm & Voss-var­vet i Ham­burg, med Adolf Hit­ler och ”Järn­kans­lern” Ot­to von Bis­marcks barn­barn på plats.

Ful­las­tat de­pla­ce­ment var näs­tan 51 000 ton. Med en max­fart på 30 knop och med si­na åt­ta 15-tums­ka­no­ner (380 mm) och 34 and­ra se­kun­där­va­pen och luft­värns­ka­no­ner re­pre­sen­te­ra­de Bis­marck det främs­ta in­om far­tygs­de­sign på den ti­den. I en hem­lig un­der­sök­ning av er­öv­ra­de rit­ning­ar av Bis­marck, ut­förd av brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka ex­per­ter 1942, drog man slut­sat­sen att Bis­marck var fullt jäm­för­bar med, och of­ta över­skred, de al­li­e­ra­des mot­sva­rig­he­ter, re­pre­sen­te­rat av ex­em­pel­vis North Ca­ro­li­na och King Ge­or­ge V-klas­sen.

Ope­ra­tion "Rhe­inü­bung"

Ef­tersom kri­get in­ten­si­fi­e­ra­des un­der 1940–1941 öka­de den tys­ka pres­sen på de al­li­e­ra­de han­dels­kon­vo­jer­na från bå­de ubåtar och yt­far­tyg. Det var först och främst rol­len som an­fal­la­re mot han­dels­far­tyg som Bis­marck var tänkt för. Bå­de Hit­ler och den tys­ka ma­rin­led­ning­en var dock smärt­samt kla­ra över att de var Royal Na­vy långt un­der­lägs­na i an­tal en­he­ter och ald­rig skul­le kla­ra sig i en di­rekt konfrontation med motparten. Royal Na­vy ha­de ett in­grott ryk­te som en for­mi­da­bel mot­stån­da­re hos sjö­fartsna­tio­ner över he­la värl­den. De tys­ka

"BÅ­DE HIT­LER OCH DEN TYS­KA MA­RIN­LED­NING­EN VAR DOCK SMÄRT­SAMT KLA­RA ÖVER ATT DE VAR ROYAL NA­VY LÅNGT UN­DER­LÄGS­NA I AN­TAL EN­HE­TER OCH ALD­RIG SKUL­LE KLA­RA SIG I EN DI­REKT KONFRONTATION MED MOTPARTEN."

ma­ri­nen­he­ter­na ha­de där­för stränga or­der om att till var­je pris för­sö­ka und­vi­ka öp­pen strid med Royal Na­vy. Ef­ter fram­gångs­rik jakt mot han­dels­kon­vo­jer­na i väst­ra At­lan­ten med krys­sar­na Scharn­horst och Gnei­se­nau fick viceamiral Günt­her Lütjens, en svå­rut­grund­lig men kor­rekt ma­ri­nof­fi­cer, flagg­be­fä­let över den tys­ka ma­ri­nens stolt­het, det nya slag­skep­pet Bis­marck. En ny jakt mot han­dels­­kon­vo­jer­na pla­ne­ra­des ome­del­bart i ma­rin­led­ning­en, och som en lo­gisk följd av and­ra ope­ra­tio­ner fick den nya jak­ten kod­nam­net Rhe­inü­bung – Rhenöv­ning­en.

I gry­ning­en den 19 maj 1941 släpp­te Bis­marck för­töj­ning­ar­na vid ba­sen i Go­ten­ha­fen och sat­te kurs ge­nom Katte­gatt mot de al­li­e­ra­de han­dels­rut­ter­na nord­väst om Is­land. Ope­ra­tion Rhe­inü­bung var igång.

Bis­marck upp­täcks!

Den brit­tis­ke ami­ra­len och ”Com­man­derIn- Chi­ef, Ho­me Fle­et” sir John To­vey viss­te, tack va­re en ti­dig un­der­rät­tel­se­rap­port, att Bis­marck, tillsammans med den tunga krys­sa­ren Prinz Eu­gen och fle­ra mind­re eskort­far­tyg, ha­de gått norrut. (Strids­grup­pen upp­täck­tes fak­tiskt re­dan vid Sydsve­ri­ge och ett med­de­lan­de gick ge­nast till amiral­ite­tet i Lon­don. Man har ald­rig helt fått re­da på var­för Lütjens val­de just den här lättupp­täck­ta rut­ten längs den svens­ka kus­ten.) Ett fo­to-spa­nings­plan från Royal Na­vy ha­de tur och upp­täck­te Bis­marck i Grimstad­fjor­den ut­an­för Ber­gen. Märk­ligt nog tan­ka­de in­te Bis­marck när chan­sen fanns, nå­got som se­na­re skul­le spe­la en av­gö­ran­de roll.

Frå­gan som åter­stod för To­vey var då: Vil­ken väg seg­lar Bis­marck? Väl­jer hon sun­det mel­lan Färö­ar­na och Is­land el­ler Dan­marksun­det, den re­la­tivt trånga pas­sa­gen mel­lan Is­land och Grön­land? To­vey skic­ka­de de tunga krys­sar­na Nor­folk och Suf­folk för att pat­rul­le­ra Dan­marksun­det me­dan krys­sar­na Man­ches­ter och Bir­ming­ham skul­le täc­ka sun­det Färö­ar­na– Is­land. Han de­la­de in si­na till­gäng­li­ga tunga far­tyg i två grup­per. Hood och det helt nya slag­skep­pet Prin­ce of Wa­les i en grupp, slag­krys­sa­ren Re­pul­se och Prin­ce of Wa­les sys­ter­far­tyg King Ge­or­ge V i en an­nan. På så sätt an­tog han att det bor­de fin­nas go­da möj­lig­he­ter att spå­ra upp Bis­marck i an­ting­en den ena el­ler and­ra pas­sa­gen.

Den rutt som Bis­marck och Prinz Eu­gen följ­de till Dan­marksun­det och vi­da­re ef­ter sam­man­drabb­ning­ar­na med Hood och Prin­ce of Wa­les. Kar­tan vi­sar ock­så var Bis­marck till slut sänk­tes.

Kar­ta: Sig­ve Sol­berg

Avre­sa för Hood

Hoods sista färd bör­ja­de kloc­kan 00.50 tors­da­gen den 22 maj 1941. Ef­ter att de tunga ubåts­nä­ten av stål dra­gits till­ba­ka från myn­ning­en av Hox­hasun­det på Sca­pa Flow gick Hood ut i spet­sen för Prin­ce of Wa­les och en eskort på sex jagare. I då­ligt vä­der och tung sjö fick strids­grup­pen or­der från amiralitetet att gå till Hval­fjord på Is­land först, för att för­sö­ka hind­ra Bis­marck där­i­från. Så som si­tu­a­tio­nen ut­veck­la­de sig blev grup­pen dock kvar till sjöss. Två av ja­gar­na de­ta­che­ra­des den 23 maj när de in­te kun­de hål­la samma takt som de stör­re far­ty­gen i det då­li­ga väd­ret.

Den 23 maj kloc­kan 20.02 mot­tog strids­grup­pen be­sked från krys­sa­ren Suf­folk om att fi­en­den var upp­täckt och be­stod av ett slag­skepp och en krys­sa­re på kurs 240, på ett av­stånd på 560 kilo­me­ter rakt norr om strids­grup­pen. 38 mi­nu­ter se­na­re läm­na­de ock­så Nor­folk be­sked om samma kon­takt.

Krys­sa­ren Suf­folk ha­de, som ett av de förs­ta far­ty­gen i Royal Na­vy, fått långt­gå­en­de föl­je­ra­dar in­stal­le­rad, nu med ro­te­ran­de an­ten­ner som för­bätt­ra­de rikt­nings­an­gi­vel­ser­na. In­stal­la­tio­nen ha­de fram till dess va­rit hem­lig, och det kom som en full­stän­dig över­rask­ning för den tys­ka ma­rin­led­ning­en att Royal Na­vy ha­de över­ho­ri­sonts­ra­dar. Från och med då kun­de in­te Bis­marck, med un­dan­tag av ett tids­ut­rym­me på cir­ka ett dygn, ska­ka av sig si­na för­föl­ja­re.

Vid 20.30-ti­den den 23 maj kom Nor­folk vid ett till­fäl­le in­om räck­håll för Bis­marcks ka­no­ner och sat­tes un­der eld men kla­ra­de sig un­dan i en dim­bank. Emel­ler­tid sat­tes Bis­marcks egen ra­dar ur funk­tion på grund av vib­ra­tio­ner från ar­til­le­ri­et. Prinz Eu­gen kom­men­de­ra­des där­för fram i tä­ten för att va­ra Bis­marcks ”ögon”, ef­tersom Prinz Eu­gens ra­dar var in­takt. De tys­ka far­ty­gen byt­te allt­så plats. Det­ta hi­sto­ris­ka fak­tum har in­te va­rit så uppmärksammat för­rän nu, men kom att spe­la en av­gö­ran­de roll i den på­föl­jan­de stri­den mot de brit­tis­ka styr­kor­na, som vi snart ska se.

Kloc­kan 20.54 sat­te den brit­tis­ka strids­grup­pen med Hood i spet­sen upp far­ten till 28 knop. Strax därefter gick det ut ett be­sked till res­ten av ja­gar­na om att skyn­da sig om de in­te kun­de hål­la tak­ten.

"DE TYS­KA FAR­TY­GEN BYT­TE ALLT­SÅ PLATS. DET­TA HI­STO­RIS­KA FAK­TUM HAR IN­TE VA­RIT SÅ UPPMÄRKSAMMAT FÖR­RÄN NU MEN KOM ATT SPE­LA EN AV­GÖ­RAN­DE ROLL I DEN PÅ­FÖL­JAN­DE STRI­DEN MOT DE BRIT­TIS­KA STYR­KOR­NA."

24 maj 1941 – "Klart skepp!"

Kloc­kan 00.15 sig­na­le­ra­des det ”klart skepp”, och manskapet på Hood och Prin­ce of Wa­les kom­men­de­ra­des till si­na strids­sta­tio­ner. Suf­folk rap­por­te­ra­de kloc­kan 02.56 sitt av­stånd till Bis­marck till 28 000 me­ter, och strids­grup­pens kurs la­des om till 2 200 kloc­kan 03.21 och därefter till 2 400 kloc­kan 03.42. Hoods av­stånd till den tys­ka strids­grup­pen var vid den här tid­punk­ten cir­ka 37 kilo­me­ter men de två grup­per­na när­ma­de sig snabbt varand­ra med en kom­bi­ne­rad fart på näs­tan 60 knop. En ny kur­sänd­ring kloc­kan 05.37 till 2 800 gjor­de vin­keln mel­lan grup­per­na än­nu spet­si­ga­re, och av­stån­det mins­ka­de nu snabbt. Kloc­kan 05.52 var av­stån­det ne­re på cir­ka 25 000 me­ter, och Hol­land om­bord på Hood gav or­der om för­be­re­del­ser för att öpp­na eld. I eld­or­dern pe­ka­de han ut det le­dan­de far­ty­get i den tys­ka grup­pen som hu­vud­mål. Det skul­le vi­sa sig va­ra ett fa­talt miss­tag, ef­tersom Bis­marck och Prinz Eu­gen ju ha­de bytt plats. Emel­ler­tid ha­de de driv­na ar­til­le­ri­of­fi­ce­rar­na på Prin­ce of Wa­les, som låg någ­ra ka­bel­läng­der ak­ter om Hood, kor­rekt iden­ti­fi­e­rat det bak­re far­ty­get som Bis­marck. Men nu sked­de allt i snabb följd …

Öpp­nings­sal­van från Hood mot det främs­ta av de tys­ka far­ty­gen kom ba­ra från A- och B-tor­nen på för­däck. På grund av Hoods kurs var in­te skott­fönst­ret för de akt­re tor­nen, X och Y, öp­pet än­nu. Hood sköt med si­na 1 920-punds pansar­bry­tan­de gra­na­ter, i stånd att de­to­ne­ra med för­gö­ran­de kraft djupt in­ne i ett far­tyg, men ka­no­ner­na var allt­så dessvär­re rik­ta­de mot ett stra­te­giskt fel­mål.

Kap­ten Le­ach om­bord på Prin­ce of Wa­les följ­de dra­mat ge­nom ki­ka­ren men ha­de så stor till­tro till si­na of­fi­ce­ra­re att han val­de att ig­no­re­ra or­dern från Hood. Kloc­kan 05.53 öpp­na­de ock­så Prin­ce of Wa­les eld med si­na sex främ­re 14-tums­ka­no­ner, men nu mot det vik­ti­gas­te må­let, Bis­marck. Men var­för val­de Hol­land om­bord på Hood att vän­ta så länge med kur­sänd­ring­en som kun­de ha öpp­nat skott­fönst­ret även för X- och Y-tor­nen? Här lig­ger en del av den kri­tik som i ef­ter­hand fram­förts mot amiral Hol­lands dis­po­si­tio­ner i den här kri­tis­ka fa­sen av sla­get. Ny­a­re un­der­sök­ning­ar, bland an­nat ge­nom en nog­grann ge­nom­gång av Prin­ce of Wa­les logg och un­der­sök­ning­ar av Hoods kurs och fart, pe­kar på att han knap­past kun­de ha hand­lat an­norlun­da. Hol­land var med­ve­ten om Hoods akil­les­häl, det tun­na däck­pan­sa­ret, och för­sök­te så snabbt han kun­de få in far­ty­get i im­mu­ni­tets­zon 4, där ned­slags­vin­keln för

"PRINZ EU­GEN VAR DET FÖRS­TA AV DE TVÅ TYS­KA FAR­TY­GEN SOM SKÖT, KLOC­KAN 05.53, EN FULL BREDSI­DA MED AL­LA ÅT­TA KA­NO­NER PÅ EN GÅNG. ELD­GIV­NING­EN VAR OTRO­LIGT PRE­CIS OCH HON UPP­NÅD­DE SNABBT TÄC­KAN­DE SAL­VOR MOT HOOD."

Bis­marcks gra­na­ter skul­le (i te­o­rin) va­ra för platt för att kun­na slå ige­nom däck­pan­sa­ret.

Bis­marck i skott­po­si­tion ...

Om­bord på Bis­marck för­stod nu Lütjens och hans of­fi­ce­ra­re att de ha­de ett slag att ut­käm­pa som in­te kun­de und­vi­kas, trots or­dern om att gö­ra just det. (Lütjens var fak­tiskt över­ras­kad av att stö­ta på den brit­tis­ka ma­ri­nen i det som kan kal­las Stor­bri­tan­ni­ens bak­gård, och det är för­bluf­fan­de att det tys­ka över­kom­man­dot ha­de så då­li­ga upp­lys­ning­ar på den här punk­ten.) Av­stån­det mel­lan strids­grup­per­na var nu ne­re på 24 000 me­ter och mins­ka­de snabbt. Lütjens gav or­der om en 650-kur­sänd­ring, nu till 2 000, för att ge si­na ka­no­ner bätt­re skott­vin­kel. Den nya kursen öpp­na­de fak­tiskt möj­lig­he­ten för de tys­ka far­ty­gen att ut­fö­ra ”Cros­sing the T”-ma­nö­vern. Han gav därefter tillå­tel­se att öpp­na eld så snart kur­sänd­ring­en var ge­nom­förd.

Prinz Eu­gen var det förs­ta av de två tys­ka far­ty­gen som sköt, kloc­kan 05.53, en full bredsi­da med al­la åt­ta ka­no­ner på en gång. Eld­giv­ning­en var otro­ligt pre­cis och hon upp­nåd­de snabbt täc­kan­de sal­vor mot Hood. Prinz Eu­gen ha­de mo­der­na, snabb­skju­tan­de ka­no­ner med en skot­takt på fy­ra sal­vor i mi­nu­ten per bat­te­ri och en om­ladd­nings­has­tig­het på ba­ra 15 se­kun­der per ka­non. De 256 ki­lo tunga 8-tums­gra­na­ter­na ha­de en ut­gångs­has­tig­het på 3 000 fot per se­kund, näs­tan li­ka snabbt som en ge­värsku­la. Även om vik­ten av 8-tums­gra­na­ter­na, skott för skott, var myc­ket läg­re än för de stör­re 15-tums­gra­na­ter­na på Hood och Bis­marck, kun­de de gö­ra stor ska­da på lät­ta­re be­pans­ra­de de­lar av ett far­tyg el­ler vi­ta­la de­lar i över­bygg­na­den. Fort­fa­ran­de sköt de brit­tis­ka far­ty­gen mot varsitt mål, ut­an att träf­fa. Fak­tiskt mins­ka­de de ge­nom att för­de­la eld­kraf­ten på två mål si­na sta­tis­tis­ka möj­lig­he­ter att få in en träff. Kloc­kan ha­de nu bli­vit 05.55, och av­stån­det mel­lan Bis­marck och Hood var ne­re på 22 000 me­ter.

Bis­marck skju­ter!

De tys­ka ka­non­man­ska­pen på Bis­marck gjor­de nu de sista fin­juste­ring­ar­na av ka­no­ner­nas rikt­ning och höjd­vin­kel, med upp­da­te­ra­de skott­da­ta från kar­tor­na i eld­led­nings­cen­tra­len. När ju­ste­ring­ar­na var ge­nom­för­da öpp­na­de Bis­marck eld mot Hood med fy­ra av si­na 15-tums­ka­no­ner. Un­der he­la sam­man­drabb­ning­en sköt Bis­marck en­dast fyr­ka­nons­sal­vor, ald­rig ful­la bredsi­dor, vil­ket ock­så stäm­mer med ob­ser­va­tio­ner av ned­sla­gen gjor­da från Prin­ce of Wa­les. På det av­stån­det tog det 34 se­kun­der för de 1 760-punds pansar­bry­tan­de gra­na­ter­na att nå må­let.

Hoods sista mi­nu­ter …

På Hoods bryg­ga såg ka­dett Dun­das den förs­ta sal­van från Bis­marck lan­da, nä­ra styr­bord bog, på näs­tan helt per­fekt av­stånd. På Bis­marck ob­ser­ve­ra­des ned­sla­gen, och kor­ri­ge­ra­de upp­lys­ning­ar om Hoods kurs och fart skic­ka­des från ki­ka­re och mä­t­in­stru­ment i över­bygg­na­den till den ar­me­ra­de eld­led­nings­cen­tra­len djupt ne­re i slag­skep­pet. Där be­räk­na­des nya skott­da­ta och skic­ka­des ut på nytt till ka­no­ner­na.

Om­bord på Prin­ce of Wa­les kun­de man nu ob­ser­ve­ra per­fek­ta täc­kan­de sal­vor från Bis­marck, med Hood i mit­ten av ned­sla­gen, pre­cis som skju­t­in­struk­tio­nen sa­de att skott­bil­den skul­le va­ra. Till sy­nes oskadd

seg­la­de Hood vi­da­re, med vat­ten­moln hög­re än mas­ter­na på bå­da si­dor om far­ty­get, men det upp­stod nu brand på båt­däc­ket i den lag­ra­de 4-tum­sam­mu­ni­tio­nen där. Amiral Hol­land på Hood gav or­der om att vän­ta med att släc­ka tills am­mu­ni­tio­nen brun­nit ut. Hans näs­ta flagg­kom­man­do, ut­fört kloc­kan 05.59, var den myc­ket omdis­ku­te­ra­de kur­sänd­ring­en 9, 200 ba­bord, vil­ket slut­li­gen öpp­na­de fönst­ret för Hoods X- och Y-torn. Hood och Bis­marck seg­la­de nu på näs­tan pa­ral­lel­la kur­ser, men Bis­marck ha­de skju­tit in sig. Tre sal­vor av­fy­ra­des där­i­från i snabb följd och kloc­kan 06.00 lan­da­de Bis­marcks sista fyr­skotts­sal­va mot Hood, den fem­te to­talt. Signal­gast Ted Briggs, den ene av de tre över­le­van­de från Hood, ha­de full uppsikt över hän­del­ser­na från sin sta­tion på kom­passplatt­for­men och be­rät­tar:

”… Kap­ten Kerrs or­der ef­ter­följ­de Hol­lands: ’Öpp­na eld!’ Från kon­troll­tor­net över oss kun­de vi hö­ra ar­til­le­ri­of­fi­ce­ren ro­pa ’SKJUT!’ och varsel­gong­gong­en sva­ra­de med ’ting-ting­ting’ in­nan Hood spyd­de ut sin förs­ta sal­va med ett öron­be­dö­van­de brak och läm­na­de kvar ett moln av brun kor­di­trök som blås­te för­bi oss på kom­passplatt­for­men …

Plöts­ligt kom en rap­port från kon­troll­po­si­tio­nen: ’Vi skju­ter på fel far­tyg. Bis­marck är till hö­ger, in­te väns­ter!’ Hol­land tap­pa­de in­te fatt­ning­en ut­an gav sin or­der med samma mo­no­to­na stäm­ma: ’Byt till hö­ger mål’ …”

Un­der de föl­jan­de två mi­nu­ter­na kun­de Hood av­fy­ra sex sal­vor mot Bis­marck med Aoch B-batterierna på för­däck. Det rå­der viss kon­tro­vers kring huruvi­da Hood fick in en träff på Bis­marck med de här sal­vor­na. Ted Briggs trod­de sig kun­na ob­ser­ve­ra en svag glöd ge­nom rö­ken men var in­te sä­ker. Un­der de här mi­nu­ter­na fick även Prinz Eu­gen tro­ligt­vis in en träff på Hood, som star­ta­de den ti­di­ga­re om­nämn­da bran­den på båt­däc­ket.

Ted Briggs: ”Det var nu Hol­land för­sök­te få bä­ring på vå­ra X- och Y-torn … ’Tju­go gra­der ba­bord’ löd kom­man­dot. Ye­o­man Car­ne skic­ka­de or­dern vi­da­re till flagg­däck – flag­ga num­mer 2 gick till vä­ders på sig­nal­rån. När Hood la­de om kom dund­ret från X-tor­net men tvil­ling­en Y var fort­fa­ran­de stil­la … Ett blän­dan­de ljus svep­te plöts­ligt för­bi oss ut­an­för kom­passplatt­for­men. Jag lyf­tes upp och släng­des med hu­vu­det fö­re mot däc­ket … när jag res­te mig såg allt an­norlun­da ut och Hood ha­de tio gra­ders slagsi­da åt styr­bord. Jag hör­de ror­man­nens stäm­ma ge­nom tal­rö­ret ro­pa till vak­tof­fi­ce­ren: ’Styr­ning­en är bor­ta, sir!’ Kerr be­fall­de ome­del­bart: ’Skif­ta över till nödstyr­ning!’ Hol­land var till­ba­ka i sin stol me­dan Hood lång­samt rä­ta­de upp sig. ’Tack och lov’, mum­la­de jag men fick skräck­sla­get be­vitt­na hur rull­ning­en fort­sat­te över åt ba­bord, tills vin­keln nåd­de fyr­tio­fem gra­der … när vi in­såg att hon ald­rig skul­le rä­ta upp sig igen bör­ja­de vi ta oss ut ge­nom styr­bord dörr …

Hol­land satt hop­sjun­ken i sin stol och stir­ra­de rakt fram­för sig, helt ut­sla­gen. Jag lyc­ka­des klätt­ra ner­för ste­gen från kom­passplatt­for­men till ami­rals­bryg­gan där ha­vet möt­te mig … i vatt­net vän­de jag mig om och såg Hoods bog stic­ka rakt upp och hänga li­te i luf­ten in­nan hon sjönk …”

Slut­sat­ser

Det har nu med sä­ker­het fast­sla­gits att den förs­ta bran­den på båt­däc­ket in­te egent­li­gen var or­sa­ken till att Hood sjönk. Fle­ra sce­na­ri­er har förts fram, bland an­nat att tor­ped­strids­hu­vu­den som fanns lag­ra­de un­der båt­däck kun­de ha an­tänts av di­rek­ta träf­far från tunga gra­na­ter. Man har dock kom­mit fram till att det är osan­no­likt. Strids­hu­vu­de­na skul­le in­te ha va­rit till­räck­li­ga för att de­to­ne­ra al­la ma­ga­sin läng­re ner i far­ty­get på en gång. Från Prin­ce of Wa­les ob­ser­ve­ra­de man ned­sla­gen från Bis­marcks gra­na­ter och åt­minsto­ne från den fem­te

sal­van sak­na­des det ned­slag i ha­vet. Myc­ket ty­der på att minst en gra­nat från den här sal­van gick in ge­nom det tunt be­pans­ra­de båt­däc­ket och att det var ex­plo­sio­nen här­i­från som kas­ta­de Ted Briggs mot däc­ket. Strax ef­teråt var ka­ta­stro­fen ett fak­tum.

Kap­ten Le­ach på Prin­ce of Wa­les sa­de se­na­re i sin sjö­för­kla­ring:

”Jag ha­de pre­cis ob­ser­ve­rat en sal­va från B som såg ut att be­stå av två skott för kort och ett över, el­ler tvärt om, i höjd med stor­mas­ten. Men jag fick be­stämt in­tryc­ket att någ­ra träf­fa­de Hood då, strax fram­för och styr­bord om stor­mas­ten …”

På­fal­lan­de nog har få av dem som ob­ser­ve­ra­de du­el­len från Prin­ce of Wa­les rap­por­te­rat om kraf­ti­ga ljud från den sista ex­plo­sio­nen, vil­ket ty­der på häf­tig brand men in­te ex­plo­sion. Det ob­ser­ve­ra­des en våld­sam eld­sky mid­skepps, hög­re än mas­ter­na, och sto­ra mäng­der rök som väll­de ut ur al­la öpp­ning­ar från ma­skin­rum och över­bygg­nad. Bran­den var så våld­sam att far­ty­gen gick itu och fak­tiskt sjönk i två hal­vor in­om lop­pet av någ­ra få mi­nu­ter. Ny­a­re un­der­sök­ning­ar ty­der ock­så på att bran­den star­ta­de i kor­dit­lag­ret för 4-tumsma­ga­si­net un­der båt­däck och därefter spred sig ex­plo­sivt till det när­lig­gan­de 15-tumsma­ga­si­net. En våld­sam gas­ut­veck­ling un­der däck spräng­de skot­ten in till ma­skin­rum­men och väll­de ut ge­nom öpp­ning­ar här­i­från. In­om lop­pet av se­kun­der un­der den här eldstor­men kol­lap­sa­de he­la ak­ter­skep­pet. Själ­va am­mu­ni­tio­nen de­to­ne­ra­de in­te, ba­ra kor­dit­driv­ladd­ning­ar­na, av vil­ka Hood ha­de över 100 ton om­bord. Tro­ligt­vis var det här or­sa­ken till att så få ex­plo­sio­ner ob­ser­ve­ra­des.

I ett lä­sa­rin­lägg i The Times strax ef­ter att Hood sjönk skri­ver in­sän­da­ren att det in­te var mins­ta fel på va­re sig far­ty­get el­ler manskapet. Hon sjönk för att:

"... hon var tvung­en att stri­da mot ett far­tyg 22 år mer mo­dernt än hen­ne. Det var in­te brit­tis­ka ma­rin­sol­da­ters fel."

Till ex­em­pel var Hoods eld­led­nings­ut­rust­ning, (med ex­em­pel­vis Drey­er-kart­bord) fort­fa­ran­de av förs­ta världs­krigs­stan­dard och full­stän­digt föråld­rat i för­hål­lan­de till Bis­marcks, vil­ket kan ha gjort att det tog läng­re tid för Hood att skju­ta in sig på Bis­marck. Det brit­tis­ka amiralitetet, fort­fa­ran­de i chock­till­stånd, val­de att ka­ta­lo­gi­se­ra bre­vet som en del av den of­fi­ci­el­la för­kla­ring­en …

Ef­terord

Få, om någ­ra, do­ku­men­te­ra­de hän­del­ser ur ma­rin­histo­ri­en kan väl mä­ta sig med den här i dra­ma­tik. Vad som se­na­re sked­de med Bis­marck och Prinz Eu­gen är i kor­ta drag föl­jan­de:

Ef­ter att Hood sjönk mås­te Prin­ce of Wa­les dra sig till­ba­ka med ska­dor ef­ter en kort skott­väx­ling med Bis­marck. Bland an­nat gick en 15-tums­gra­nat rakt ige­nom bryg­gan; vis­ser­li­gen ut­an att ex­plo­de­ra, men den ki­ne­tis­ka ener­gin tog li­vet av al­la som be­fann sig där, med un­dan­tag av kap­ten Le­ach. Men in­nan det sked­de fick Prin­ce of Wa­les in en lyck­träff un­der vat­ten­lin­jen i Bis­marcks bog som gjor­de att hon tog in vat­ten och snart mås­te re­du­ce­ra far­ten. Det vi­sa­de sig omöj­ligt att tä­ta hå­let och skot­tet stäng­des av. Det­ta bloc­ke­ra­de ock­så an­vänd­ning­en av främ­re bun­kerstan­ker, som iro­niskt nog in­ne­höll li­ka myc­ket vär­de­fullt driv­me­del som Bis­marck lå­tit bli att tan­ka un­der vis­tel­sen i Nor­ge. Far­tre­duk­tio­nen gjor­de att Bis­marck än­då in­te skul­le ha nått den frans­ka kus­ten, där hon skul­le ha fått flyg­stöd. Vid en tid­punkt de­ta­che­ra­de Bis­marck Prinz Eu­gen som fort­sat­te ut på At­lan­ten på egen hand. Ef­ter kri­get över­togs Prinz Eu­gen av US Na­vy och an­vän­des bland an­nat som mål­far­tyg un­der atom­bombs­prov­spräng­ning­ar­na på ön Bi­ki­ni.

Al­la till­gäng­li­ga en­he­ter in­om Royal Na­vy sat­tes in i jak­ten på Bis­marck, bå­de han­gar­far­tygs­ba­se­ra­de flyg­plan, slag­skepp och and­ra yt­far­tyg av oli­ka typ. Hon sänk­tes till slut den 27 maj ut­an­för den frans­ka at­lant­kus­ten. Träf­fen från Prin­ce of Wa­les i bo­gen samt en tur­träff av en tor­ped från ett Sword­fish-plan som för­stör­de styr­ning­en, gjor­de till slut Bis­marck omöj­lig att ma­nö­vre­ra. Tungt artilleri och tor­pe­der stod för sänkningen på nä­ra håll, vil­ket av många sågs som en ovär­dig slakt av ett re­dan döds­dömt far­tyg.

Av Bis­marcks be­sätt­ning på över 2 000 man räd­da­des ba­ra drygt 150 av brit­tis­ka far­tyg. Många sjömän låg än­nu i vatt­net och käm­pa­de när det kom be­sked om ubåtsob­ser­va­tion i far­vatt­net, nå­got som dock ald­rig kon­trol­le­ra­des. De brit­tis­ka far­ty­gen val­de att dra sig till­ba­ka och läm­na­de res­ten av det tys­ka manskapet åt sitt öde.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Arne Rolstad är ama­tör­ma­rin­histo­ri­ker och för­fat­ta­re till många ar­tik­lar om ma­rin­histo­ria.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.