MANSKAPET PÅ Q-FAR­TY­GEN

PRO­FIL

Sjökrig - - Innehåll - HEINE WANG

Tyskland var in­te först med att ut­veck­la ubåts­vap­net, men det­ta blev ett av de vik­ti­gas­te kor­ten för att för­sö­ka slå ut Eng­land ur förs­ta världskriget. Det tys­ka an­fal­let mot Frank­ri­ke stop­pa­des i slu­tet av 1914. Par­ter­na gräv­de ner sig i skytte­gra­var­na, där ny tek­nik och ökad eld­kraft hind­ra­de ett genombrott för bå­da­de­ra.

Kri­get över­gick i ett ut­matt­nings­krig där Tyskland ha­de ett handikapp ge­nom att in­ter­na­tio­nell han­del för­hind­ra­des. Brit­ter­na, som ock­så var be­ro­en­de av för­nö­den­he­ter till lan­det, ha­de en unik po­si­tion med fri till­gång till ha­vet och värl­dens star­kas­te flot­ta.

Det tys­ka sva­ret var en mas­siv sats­ning på ubåts­vap­net. Ubå­tar­na sat­tes pri­märt in för att sän­ka al­li­e­ra­de han­dels­far­tyg. Den brit­tis­ka ma­ri­nen var to­talt oför­be­redd på att mö­ta det nya ho­tet. Ett ti­digt för­svar blev att ut­rus­ta han­dels­far­tyg med dol­da va­pen. När den tys­ka ubå­ten en­ligt in­ter­na­tio­nel­la reg­ler gick upp till ytan för att var­na manskapet hos sitt näs­ta of­fer, för­vand­la­des det ci­vi­la han­dels­far­ty­get till krigs­far­tyg. Far­ty­gen las­ta­des med lätt tim­mer el­ler kork för att sä­ker­stäl­la att de skul­le fly­ta även ef­ter en tor­pe­de­ring. De brit­tis­ka man­nar­na kun­de ta upp kam­pen med den tys­ka ubå­ten. De här ar­me­ra­de han­dels­far­ty­gen kal­la­des Q-far­tyg (Q Ship) ef­tersom många var sta­tio­ne­ra­de i den ir­länds­ka hamn­sta­den Qu­e­enstown. Nam­net togs of­fi­ci­ellt i bruk sent un­der 1916. In­nan dess kal­la­des de bland an­nat för av­led­nings­far­tyg.

Det vik­ti­gas­te var att far­ty­gen fram­stod som fres­tan­de mål för de tys­ka an­fal­lar­na. Vap­nen var dol­da, och även om manskapet till­hör­de ma­ri­nen be­ord­ra­des de att bä­ra ci­vi­la klä­der. Tys­kar­na kal­la­de far­ty­gen för ”U- Boot- Fal­le” (ubåts­fäl­la). Den ytt­re ci­vi­la sta­tu­sen änd­ra­des in­te av det fak­tum att det här var brit­tis­ka sol­da­ter i strid i förs­ta lin­jen mot en pro­fes­sio­nell och myc­ket mo­ti­ve­rad fi­en­de. Far­ty­gen sat­tes in på far­tygsrut­ter där san­no­lik­he­ten för att tys­ka ubåtar ope­re­ra­de var stor. För att kun­na lu­ra de tys­ka ubå­tar­na kräv­des in­te ba­ra mo­di­ga man­nar ut­an ock­så en unik stra­te­gi och trä­ning. När ubå­ten kom upp skul­le kap­te­nen på Q-far­ty­get skic­ka de­lar av manskapet i liv­bå­tar­na. Det var för att lu­ra sin tys­ka mot­part. Det skul­le fram­stå som att ett ci­vilt man­skap var i pa­nik och flyd­de från sitt far­tyg in­nan det sänk­tes. Res­ten av manskapet, som var dolt, ut­nytt­ja­de till­fäl­let till att gö­ra far­ty­get re­do för strid. Om de brit­tis­ka ma­rin­sol­da­ter­na kla­ra­de att sän­ka ubå­ten ha­de amiralitetet ut­lo­vat en bonus på he­la 1 000 pund. Tys­kar­na me­na­de att den här krig­fö­ring­en stred mot in­ter­na­tio­nel­la reg­ler, och stri­der­na mel­lan ubå­tar­na och Q­far­ty­gen för­des sko­nings­löst från bå­da par­ter.

Un­der pe­ri­o­den fram till 1917, där tys­kar­na fort­satt följ­de reg­ler­na och gick upp in­nan de an­föll, blev det 32 sam­man­drabb­ning­ar. Nio ubåtar sänk­tes och två Q­far­tyg gick för­lo­ra­de. Med ti­den lär­de de tys­ka ubåts­kap­te­ner­na sig att stu­de­ra si­na till­tänk­ta of­fer bätt­re. An­ta­let sam­man­drabb­ning­ar gick ner un­der res­ten av kri­get. Av nya, om­kring 100 stri­der sänk­tes ba­ra tre ubåtar, mot en för­lust av he­la 23 Q-far­tyg. And­ra sätt att be­käm­pa ubåts­ho­tet tog vid. An­vänd­ning­en av konvoj blev in­te ba­ra vik­tig un­der förs­ta världskriget ut­an även i näs­ta.

I den här krig­fö­ring­en var kva­li­te­ten på kap­te­nen om­bord på Q-far­ty­gen helt

av­gö­ran­de. I bör­jan av kri­get hand­ploc­ka­des al­la från den brit­tis­ka ma­ri­nen. Ef­ter­hand val­des ock­så fri­vil­li­ga från han­dels­flot­tan, pen­sio­ne­ra­de ma­ri­nof­fi­ce­ra­re och den brit­tis­ka ma­r­in­re­ser­ven.

I bör­jan an­vän­des en mix av man­skap från han­dels­flot­tan och ma­ri­nen. Det var för att ge den rik­ti­ga bland­ning­en av man­skap som skul­le bi­dra till att lu­ra tys­kar­na. Ka­non­man­ska­pet kom från ma­ri­nen och var spe­ci­a­lis­ter på si­na va­pen. Un­der 1915 blev hu­vud­re­geln att manskapet kom från ma­ri­nen. Brit­ter­na la­de stor vikt vid upp­lär­ning­en. Var man mås­te be­härs­ka sin funk­tion om­bord, från att upp­trä­da som om de var i pa­nik till att fak­tiskt kun­na sän­ka den tys­ka an­fal­la­ren. När manskapet klev i land blev det fak­tiskt en ex­tra be­last­ning att det såg ut som om de in­te gjor­de sin plikt för fos­ter­lan­det. De skul­le upp­trä­da ci­vilt. Kvin­nor vän­de dem ryg­gen, och fle­ra blev an­grip­na un­der ”vi­ta fjä­der­ak­tio­nen”. Det var en ak­tion där brit­tis­ka kvin­nor an­grep ci­vi­la män för att de in­te del­tog i kri­get. Kvin­nor­na de­la­de ut vi­ta fjäd­rar som en sym­bol för feg­het. För sol­da­ter som seg­la­de ut i syf­te att bli an­grip­na av tys­ka ubåtar blev det på­fres­tan­de. För tys­kar­na om­fat­ta­des in­te des­sa ”ci­vi­la” av kri­gets reg­ler, och de skul­le allt­så in­te be­hand­las som krigs­fång­ar.

Den stra­te­gis­ka be­ty­del­sen av Q-far­ty­gen kan all­tid dis­ku­te­ras. To­talt gick 187 tys­ka ubåtar för­lo­ra­de un­der förs­ta världskriget – 40 pro­cent av tek­nis­ka el­ler okän­da or­sa­ker. Det mås­te ses i lju­set av att ubåts­vap­net fort­fa­ran­de var nytt, bå­de rent tek­niskt och för att man än­nu in­te ha­de sam­lat ihop till­räck­lig er­fa­ren­het av att an­vän­da det. 20 pro­cent av för­lus­ter­na be­rod­de på mi­nor, 10 pro­cent på djup­vat­tens­bom­ber och ba­ra 7 pro­cent sänk­tes av Q-far­tyg – to­talt 12 ubåtar. Den stra­te­gis­ka frå­gan var allt­så om de brit­tis­ka man­ska­pens mo­di­ga kamp ha­de nå­got vär­de. Med tan­ke på att av de fles­ta ubåtar som sänk­tes ti­digt un­der kri­get och in­nan 1917, ut­gjor­de des­sa 12 en stor an­del av den sam­la­de för­lus­ten av 47 ubåtar un­der den pe­ri­o­den.

Un­der den in­le­dan­de pe­ri­o­den av kri­get var Q-far­ty­gen allt­så ett myc­ket ef­fek­tivt svar på ett nytt hot som kun­de ha sla­git ut Eng­land ur kri­get. De brit­tis­ka för­lus­ter­na blev sto­ra allt ef­tersom tys­kar­na an­pas­sa­de sig och blev skick­li­ga­re på att stu­de­ra si­na of­fer och till slut sän­ka dem ge­nom ett full­stän­digt ubåts­krig där de in­te gick upp till ytan. Det sista skul­le bi­dra till att USA gick med i kri­get.

Käl­lor­na va­ri­e­rar an­gå­en­de an­ta­let Q-far­tyg. Det finns ing­en of­fi­ci­ell lis­ta, och i sin bok om stri­den mel­lan tys­ka ubåtar och Q-far­ty­gen uppskattar för­fat­ta­ren Gre­entree att det un­der kri­get fanns to­talt cir­ka 200 Q-far­tyg. Wi­ki­pe­dia anger ett hög­re an­tal, över 350. Käl­lor­na av­vi­ker ock­så när det gäl­ler an­ta­let sänk­ta Q-far­tyg. Siff­ror­na va­ri­e­rar från runt 30 till 60. Gre­entree anger ett an­tal på 12 sänk­ta ubåtar och har pla­ce­rat al­la på kar­tan. Wi­ki­pe­dia anger 14 sänk­ta ubåtar. Oav­sett av­vi­kel­ser­na som finns i käl­lor­na är den in­sats som de här tapp­ra sol­da­ter­na gjor­de odis­ku­ta­bel.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.