FAR­VÄL TILL LACONIA

Dra­ma­ti­ken var över­väl­di­gan­de då trupp­trans­port­far­ty­get RMS Laconia sänk­tes av en tysk ubåt i At­lan­ten.

Sjökrig - - Innehåll - MI­CHAEL TAMELANDER

Un­der and­ra halv­å­ret 1942 gick ubåts­kri­get på At­lan­ten in­te läng­re så bra för Tyskland. För­bi var de da­gar då de läm­nat si­na ba­ser längs den frans­ka kus­ten till to­ner­na från or­kest­rar som spe­la­de pam­pig marsch­mu­sik, och för­bi var de da­gar då ubåt­säs­sen kom hem i tri­umf med snabbt växande lis­tor på sänk­ning­ar. Nu hän­de det allt of­ta­re att ubå­tar­na in­te kom til­ba­ka över­hu­vud­ta­get och det såg ut som om Royal Na­vy, den brit­tis­ka flottan, höll på att få över­ta­get.

När kri­get bröt ut 1939 ha­de Tyskland haft ett gans­ka li­tet an­tal ubåtar till sitt för­fo­gan­de och ett stort an­tal av dem ha­de ock­så va­rit av mind­re, ic­ke-havs­gå­en­de typ. De­ras till en bör­jan över­lägs­na tak­tis­ka till­vä­ga­gångs­sätt väg­de emel­ler­tid upp den­na brist, och ef­ter sänkningen av det brit­tis­ka slag­skep­pet Royal Oak i Sca­pa Flow fick amiral Dö­nitz, che­fen för det tys­ka ubåts­vap­net, re­sur­ser att byg­ga ut det­ta för krig med de brit­tis­ka han­dels­kon­vo­jer­na.

Det stod snart klart att även ett li­tet an­tal tys­ka ubåtar var ka­pab­la att or­sa­ka brit­ter­na sto­ra ma­te­ri­el­la för­lus­ter ute på At­lan­ten. Un­der förs­ta världskriget ha­de Stor­bri­tan­ni­en va­rit nä­ra att sväl­tas ut på grund av då­ti­dens tys­ka ubåts­krig. Rädd­ning­en ha­de då va­rit att far­ty­gen grup­pe­ra­de sig i kon­vo­jer. På grund av att var­je ubåt ba­ra kun­de av­spa­na en viss yta, och det näs­tan är li­ka svårt att upp­täc­ka en sam­ling på 20 far­tyg som ett en­da, led­de kon­voj­sy­ste­met till att brit­ter­na lät­ta­re kun­de ”smy­ga för­bi” ubå­tar­na än då de fyllt he­la ha­vet med en­sam­gå­en­de far­tyg. Kon­vo­jer­na in­ne­bar ock­så att man lät­ta­re kun­de av­de­la re­sur­ser för eskort.

I bör­jan av and­ra världskriget ha­de britt­er­na ock­så ett nytt hjälp­me­del till sitt för­fo­gan­de, den ak­ti­va so­na­ren (el­ler ASDIC som den då kal­la­des). Ge­nom att skic­ka en un­der­vat­tenspuls och se­dan re­gi­stre­ra ekot från till ex­em­pel en ubåt ha­de Royal Na­vy ett me­del för att se un­der ytan.styrk­ta av kun­ska­pen om hur ef­fek­ti­va kon­vo­jer­na va­rit och av ASDIC kän­de sig brit­ter­na säk­ra in­för ubåts­ho­tet.

Det förs­ta krigs­å­ret vi­sa­de snabbt hur fel de ha­de haft. Tys­kar­na ope­re­ra­de in­te alls som brit­ter­na trott; de ha­de an­ta­git att an­fal­len skul­le kom­ma i un­der­vat­tenslä­ge. I stäl­let för­följ­de tys­kar­na kon­vo­jer­na i un­der­vat­tenslä­ge dag­tid och slog se­dan till när nat­ten kom – och an­föll från ytan! Det var den så kal­la­de varg­flock­stak­ti­ken. Med si­na ubåtar må­la­de i en ljus­grå färg för att smäl­ta in i vat­ten­y­tan när­ma­de de sig i floc­kar och tor­pe­de­ra­de far­tyg ef­ter far­tyg me­dan de brit­tis­ka eskort­far­ty­gen för­gä­ves sök­te med si­na ASDIC. Un­der åren 1939– 40 sänk­te tys­kar­na över 500 al­li­e­ra­de far­tyg med ett ton­nage om drygt 2 500 000 ton, men för­lo­ra­de själ­va en­dast 24 ubåtar.

De förs­ta åren var som sagt fram­gångs­ri­ka för tys­kar­na, men fram­gång fö­der ibland be­kväm­lig­het. Dö­nitz ha­de be­vi­sat att hans tak­tik var rik­tig, och han äs­ka­de peng­ar för fler ubåtar för att bry­ta rygg­ra­den av det al­li­e­ra­de kon­voj­sy­ste­met. Med 300 styc­ken till sitt för­fo­gan­de häv­da­de han att han all­tid skul­le kun­na ha minst 100 till sjöss. Des­sa skul­le kun­na täp­pa till de le­der som kon­vo­jer­na gick över och sän­ka så många far­tyg att Stor­bri­tan­ni­en ströps från fram­för allt sin im­port av livs­me­del. Olyck­ligt­vis för Tyskland tog ami­ra­len in­te med i be­räk­ning­en att brit­ter­na skul­le vid­ta åt­gär­der för att mö­ta det­ta hot.

Fle­ra fak­to­rer gjor­de att ubåts­kri­get bör­ja­de gå över i Stor­bri­tan­ni­ens fa­vör 1941– 42. En av dem var att brit­ter­na ef­ter­hand bör­ja­de för­stå hur tys­kar­na ope­re­ra­de och att de grad­vis bör­ja­de an­pas­sa si­na för­svars­åt­gär­der. En an­nan var att allt stör­re om­rå­den av At­lan­ten täck­tes av lång­di­stans­flyg från de brit­tis­ka öar­na och Is­land, var­för tys­kar­nas

möj­lig­he­ter att för­föl­ja kon­vo­jer­na un­der dag­tid blev allt mind­re. När brit­ter­na knäck­te det tys­ka Enig­ma-kod­sy­ste­met och blev bätt­re på att pej­la in och lä­ges­be­stäm­ma ubåtar som sän­de siktrap­por­ter och an­nat till si­na ba­ser i Frank­ri­ke, fick de även möj­lig­he­ter att omdi­ri­ge­ra ho­ta­de kon­vo­jer och var­na eskort­far­ty­gen för an­grepp.

Till des­sa skill­na­der kom ock­så att brit­ter­na fick nya va­pen i sin ar­se­nal. Be­fint­li­ga för­svars­me­del för­bätt­ra­des, och 1941 bör­ja­de allt fler brit­tis­ka eskort­far­tyg förses med ra­dar. Det sista var gi­vet­vis ett stort av­bräck för tys­kar­na. Ti­di­ga­re ha­de de va­rit näs­tan osyn­li­ga i yt­lä­ge un­der nat­ten. Nu tving­a­des de of­ta ned un­der ytan där de dök upp på de brit­tis­ka ope­ra­tö­rer­nas Asdic-ut­rust­ning­ar. På sikt skul­le det där­för in­te spe­la nå­gon roll hur många ubåtar Dö­nitz ha­de. Det fak­tum att de höll på att för­lo­ra det ta-tis­ka över­ta­get skul­le en­dast le­da till att fler be­sätt­ning­ar skic­ka­des till slakt­bän­ken.

I slu­tet av 1941 gick USA med i kri­get och tys­kar­na upp­lev­de en ny pe­ri­od av fram­gång­ar då de an­föll det full­stän­digt oför­be­red­da USA längs den ame­ri­kans­ka öst­kus­ten. Den­na tid skul­le emel­ler­tid bli långt kor­ta­re än den förs­ta go­da ti­den mot Stor­bri­tan­ni­en va­rit. Ame­ri­ka­ner­na lär­de sig snabbt, en pro­cess som på­skyn­da­des ge­nom att brit­ter­na del­gav dem si­na bitt­ra lär­do­mar från 1939– 40. In­te långt där­på be­fann sig ubå­tar­na åter i trång­mål ute på At­lan­ten. Den här si­tu­a­tio­nen be­tyd­de att tys­kar­na, ur stånd att få över­ta­get på den­na krigs­skå­de­plats, re­dan ha­de för­lo­rat ton­na­ge­kri­get.

I slu­tet av au­gusti 1942 ha­de Dö­nitz in­sett att hans grund­läg­gan­de stra­te­gi höll på att gå om in­tet och för förs­ta gång­en ut­tryck­te han tvi­vel om den slut­li­ga se­gern i ubåts­kri­get. Det var emel­ler­tid omöj­ligt för ho­nom att be­kän­na för Hit­ler att de al­li­e­ra­des tek­nik och tak­tik ut­veck­lats myc­ket snabbt, sam­ti­digt som ingen­ting hänt med de tys­ka me­to­der­na. Han pre­sen­te­ra­de rit­ning­ar och långt­gå­en­de pla­ner för en helt ny, re­vo­lu­tio­ne­ran­de ubåts­typ för Al­bert Spe­er, den nye tys­ke rust­nings­mi­nis­tern.

Den­na ubåt var ka­pa­bel att un­der läng­re tid hål­la hög fart i un­der­vat­tenslä­ge och skul­le där­för kun­na när­ma sig ett mål, an­fal­la och se­dan dra sig till­ba­ka ut­an att be­hö­va vi­sa mer än pe­risko­pet. Spe­er sa­de att det var möj­ligt att pro­du­ce­ra den­na ubåt men ställ­de Dö­nitz in­för ett di­lem­ma: att gå över till den nya ubå­ten med en dras­tisk minsk­ning i den på­gåen­de pro­duk­tio­nen och ett läng­re up­pe­håll in­nan de nya ubå­tar­na kun­de tas i tjänst, el­ler att fort­sät­ta med full pro­duk­tion av be­fint­li­ga ubåtar som då även kun­de ut­ö­kas.

Dö­nitz tve­ka­de, men höll se­dan fast vid sin ti­di­ga­re lin­je. Han hop­pa­des att en sista massin­sats av ubåtar skul­le få sla­get att vän­da till­ba­ka till tysk för­del. Där­för be­höv­de han siff­ror på sänkt ton­nage som kun­de im­po­ne­ra på Ber­lin. Kun­de han in­te få des­sa seg­rar i Nor­dat­lan­ten fick ubå­tar­na sö­ka sig nya jakt­mar­ker. In­dis­ka oce­a­nen och far­vatt­nen runt Afri­ka var än­nu in­te helt do­mi­ne­ra­de av al­li­e­ra­de flyg- och ubåts­jakt­styr­kor, och en av de ubåtar som nu di­ri­ge­ra­des dit var Ixc-klas­subå­ten U-156 un­der be­fäl av Har­tenste­in, en man med 18 sänk­ta al­li­e­ra­de far­tyg på sin me­rit­lis­ta. Det­ta var Har­tenste­ins och hans be­sätt­nings fjär­de upp­drag och ope­ra­tio­nen gick un­der nam­net Eis­bär (Is­björn). Fem ubåtar och en mjölk­ko (för­rådsubåt med bräns­le och tor­pe­der) skul­le seg­la runt Go­da­hopp­sud­den och an­fal­la de brit­tis­ka kon­voj­rut­ter­na ut­an­för Syd­af­ri­ka och Moçam­bi­que.

Me­dan ubå­tar­na som skul­le del­ta i ope­ra­tion Eis­bär lät­ta­de an­kar och stä­va­de sö­derut ge­nom At­lan­ten, när­ma­de sig pas­sa­ge­rar­far­ty­get Laconia på kol­li­sions­kurs från Syd­af­ri­ka. Hon var en freds­ti­da lyx­krys­sa­re som byggts om till trans­port­far­tyg och be­väp­nats med di­ver­se ar­til­le­ri­pjä­ser. Laconia ha­de gjort fle­ra re­sor med brit­tis­ka trup­per till av­lägs­na krigs­skå­de­plat­ser och i mit­ten av au­gusti ha­de hon in­lett sin resa från Su­ez mot Eng­land. Om­bord be­fann sig 463 be­sätt­nings­män, 286 mi­li­tä­rer och 80 ci­vi­la, mesta­dels kvin­nor och barn, samt in­te mind­re än 1 800 ita­li­ens­ka krigs­fång­ar. Som vak­ter för den­na fång­trans­port fanns 103 pols­ka sol­da­ter som till­fång­a­ta­gits av rys­sar­na 1939, men bli­vit fri­giv­na när tys­kar­na an­föll Sovjetunionen. De be­fann sig nu om­bord Laconia un­der brit­tis­ka be­fäl när trans­port­far­ty­get den 12 sep­tem­ber 1942 stöt­te på U-156 i Sydat­lan­ten, cir­ka 700 di­stans­mi­nu­ter sö­der om Fre­e­town.

Har­tenste­in upp­täck­te Laco­ni­as rök­plym och be­stäm­de sig för att skug­ga hen­ne. Han ha­de or­der att in­te även­ty­ra ope­ra­tion Eis­bär ge­nom att an­fal­la fi­ent­li­ga far­tyg om in­te någ­ra spe­ci­ellt vär­de­ful­la mål vi­sa­de sig. Han an­såg att Laconia till­hör­de den sista ka­te­go­rin, även om tys­kar­na än­nu in­te lyc­kats iden­ti­fi­e­ra far­ty­get. När mörk­ret föll gick han nä­ra in­på hen­ne och av­fy­ra­de två tor­pe­der. Den förs­ta slog in i styr­bords bog, den and­ra träf­fa­de i höjd med ma­skin­rum­met.

Far­tygs­che­fen, Ru­dolph Sharp, för­stod

snart att Laconia var dömt. Hon fick snabbt slagsi­da och han gav or­der att man skul­le över­ge far­ty­get. De ita­li­ens­ka fång­ar­na blev ett di­lem­ma, för om de al­li­hop släpp­tes ut skul­le de gans­ka lätt kun­na över­man­na de pols­ka fång­vak­tar­na som in­te fått nå­gon am­mu­ni­tion till si­na ge­vär. Sharp var sä­ker på att kun­na kon­trol­le­ra sin egen be­sätt­ning tills de brit­tis­ka ci­vi­la och mi­li­tä­ra pas­sa­ge­rar­na gått i liv­bå­tar­na, men vad skul­le hän­da om 1 800 ita­li­e­na­re stor­ma­de upp på båt­däck? Han be­stäm­de sig emel­ler­tid för att han in­te kun­de läm­na fång­ar­na in­stäng­da i lastrum­men och gav or­der att man skul­le släp­pa ut dem.

Sharps far­hå­gor be­san­na­des. De skräck­slag­na ita­li­e­nar­na ström­ma­de upp på däck och för­sök­te ta över liv­bå­tar­na från pas­sa­ge­rar­na. Po­lac­ker­na kun­de in­te skju­ta men väl an­vän­da de ba­jo­net­ter de fått till­de­la­de, och brit­tis­ka of­fi­ce­ra­re öpp­na­de eld med si­na tjäns­te­va­pen. Det dröj­de emel­ler­tid in­te länge för­rän rädd­nings­ak­tio­nen ur­ar­ta­de i ka­os och folk bör­ja­de slänga sig hand­löst i vatt­net allt ef­tersom far­ty­gets slagsi­da öka­de. Det var en mar­dröm för al­la in­blan­da­de.

På av­stånd kun­de Har­tenste­in se hur Laconia gick allt dju­pa­re i vatt­net. Han gav or­der att U-156 skul­le när­ma sig far­ty­get och för­sö­ka få tag på Laco­ni­as kap­ten, no­ga med att in­te ha för bråt­tom då fi­en­den fort­fa­ran­de kun­de ha pjäs­be­tjä­ning­ar re­do vid ka­no­ner­na. Snart kom ubå­ten in i det om­rå­de där liv­bå­tar ful­la av skepps­brut­na rod­de bort från far­ty­get. Har­tenste­in viss­te nu att han sänkt Laconia, för hans sig­na­lis­ter ha­de snap­pat upp hen­nes nöd­rop.

Nöjd med att ha för­stört ett så stort far­tyg för brit­ter­na vän­ta­de han på att hon skul­le sjun­ka då han upp­fat­ta­de rop på hjälp ut­i­från vatt­net. Nor­malt skul­le han ha sla­git dö­vö­rat till. För en ubåtschef ingick det i kri­gets verk­lig­het att tving­as lyss­na till nöd­ställ­da ut­an att kun­na in­gri­pa. Men så no­te­ra­de en av hans män i tor­net att ropen var på ita­li­ens­ka. Har­tenste­in slog stopp i ma­skin och ploc­ka­de upp två skepps­brut­na. Det

vi­sa­de sig att de myc­ket riktigt var ita­li­e­na­re, men ing­en av dem kun­de nå­gon tys­ka allt så ubåts­che­fen lyc­ka­des snap­pa upp var att de va­rit fång­ar om­bord på far­ty­get.

Me­dan Laconia slut­li­gen sjönk ploc­ka­de ubå­ten upp fler nöd­ställ­da, många med sår ef­ter bett av ha­jar och barra­ku­dor. Till slut fann de en ita­li­e­na­re, en ar­mé­kor­pral, som kun­de till­räck­ligt myc­ket tys­ka för att gö­ra sig hjälp­ligt för­stådd. En­ligt den­ne ha­de far­ty­get haft en last på 1 500 ita­li­ens­ka krigs­fång­ar på väg till Eng­land.

Har­tenste­in kän­de hur han rös trots den var­ma nat­ten. 1 500 ita­li­e­na­re? Och det var hans fel att de drunk­na­de i mörk­ret över­allt om­kring U-156. Skul­le han vän­da om och för­svin­na? Det var il­la nog att han ha­de sänkt ett far­tyg som in­ne­höll krigs­fång­ar, att seg­la iväg ut­an att hjäl­pa dem var en än vär­re. Kun­de det or­sa­ka en di­plo­ma­tisk kris mel­lan Tyskland och Ita­li­en? Han viss­te att sam­ar­be­tet mel­lan de bå­da län­der­na re­dan var an­strängt.

Un­der det att han feb­rilt för­sök­te fin­na en väg ur det­ta trång­mål fort­sat­te rädd­nings­ak­tio­nen. Tjog­tals nöd­ställ­da drogs ur vatt­net och för­des un­der däck via de för­li­ga och akt­ra ned­stig­nings­luc­kor­na. Snart räk­na­de de räd­da­des an­tal när­ma­re 90 per­so­ner, och

"FÖR EN UBÅTSCHEF INGICK DET I KRI­GETS VERK­LIG­HET ATT TVING­AS LYSS­NA TILL NÖD­STÄLL­DA UT­AN ATT KUN­NA IN­GRI­PA. MEN SÅ NO­TE­RA­DE EN AV HANS MÄN I TOR­NET ATT ROPEN VAR PÅ ITA­LI­ENS­KA."

även någ­ra brit­ter ha­de ta­gits om­bord.

Vad skul­le Har­tenste­in gö­ra med dem? Vad skul­le hän­da om han fort­sat­te rädd­nings­ak­tio­nen? Han kun­de omöj­li­gen ta upp al­la män­ni­skor på U-156 om han val­de att räd­da fler, ut­an en­dast en bråk­del. Det var ock­så fullt in­ne i ubå­ten; res­te­ran­de upploc­ka­de fick stan­na ute på däck. Hans fö­re­ha­van­den skul­le pla­ce­ra ho­nom och hans män i en myc­ket far­lig po­si­tion om fi­ent­li­ga ör­logs­far­tyg dök upp. Laconia ha­de ju fått iväg en nöd­sig­nal. Brit­ter­na skul­le skju­ta först och frå­ga se­dan. Att för­sö­ka räd­da fler skepps­brut­na gjor­de även att he­la ope­ra­tion Eis­bär ris­ke­ra­de att av­slö­jas. Har­tensti­en be­slu­ta­de dock att för­sö­ka ploc­ka upp så många han kun­de och att med­de­la BDU (Be­fehls­ha­ber der Un­ter­see­boo­te) – led­ning­en för ubåts­vap­net i Pa­ris – vad som hänt.

I Pa­ris väck­tes amiral Dö­nitz och blev in­for­me­rad om vad Har­tenste­in ha­de gjort. Även han blev brydd. Vad skul­le bli de di­plo­ma­tis­ka ef­fek­ter­na om U-156 seg­la­de iväg och läm­na­de de nöd­ställ­da ita­li­e­nar­na i vatt­net? Hur skul­le be­sätt­ning­en på U-156 och be­sätt­ning­ar på and­ra ubåtar el­ler ma­tro­ser och be­fäl som fort­fa­ran­de låg un­der ut­bild­ning på­ver­kas om Har­tenste­in tving­a­des kas­ta de män­ni­skor han räd­dat till­ba­ka i vå­gor­na?

Dö­nitz följ­de tills vi­da­re Har­tenste­ins lin­je att för­sö­ka räd­da de skepps­brut­na. Han be­ord­ra­de de and­ra ubå­tar­na som del­tog i Eis­bär att sät­ta kurs mot ha­ve­riplat­sen tillsammans med U-506 och U-507 som ope­re­ra­de ut­an­för Fre­e­town i Si­er­ra Le­o­ne. Han gav även or­der om att man skul­le kon­tak­ta den ita­li­ens­ka ubåts­ba­sen i Bor­deaux och be dem di­ri­ge­ra den ita­li­ens­ka ubå­ten Ca­pel­lin­ni till plat­sen för sänkningen. Han fick ock­så en an­nan idé. Det ne­utra­la Frank­ri­ke ha­de fle­ra ör­logs­far­tyg sta­tio­ne­ra­de vid Frans­ka Väst­af­ri­ka. Des­sa fick in­te ut­fö­ra mi­li­tä­ra ope­ra­tio­ner, men om Hit­ler gav sin tillå­tel­se kun­de ne­utra­la frans­ka far­tyg an­vän­das för att räd­da de för­lis­ta. Dö­nitz med­de­la­de amiralitetet, såg till att ita­li­ens­ka re­ge­ring­en blev un­der­rät­tad och gav or­der att en be­gä­ran om hjälp skul­le skic­kas till Vichy­re­ge­ring­en. Se­dan vän­ta­de han på vad Hit­ler skul­le sä­ga.

Ute i Sydat­lan­ten var Har­tenste­in allt mer be­kym­rad över vad som skul­le hän­da när gry­ning­en kom. Han ha­de nu ta­git om­bord 193 nöd­ställ­da, varav 21 brit­ter, och ubåts­däc­ket var be­lam­rat av män­ni­skor. Ett nytt med­de­lan­de gick till BDU, där han fö­reslog att för­lis­nings­plat­sen skul­le ”ne­ut­ra­li­se­ras di­plo­ma­tiskt”. Han fick ing­et svar, men hans sig­na­lis­ter snap­pa­de upp ett med­de­lan­de till and­ra ubåtar att rö­ra sig mot för­lis­nings­plat­sen. Det mås­te be­ty­da att åt­minsto­ne BDU ha­de god­känt hans åt­gär­der. Vad som på­gick i Ber­lin var en an­nan frå­ga.

Det störs­ta pro­ble­met var hursom­helst vad som skul­le hän­da om Royal Na­vy dök upp. Där­för fat­ta­de Har­tenste­in ett ovan­ligt be­slut. I klar­text skic­ka­de han ett med­de­lan­de på den in­ter­na­tio­nel­la nöd­fre­kven­sen om att han ha­de ploc­kat upp över­le­van­de från far­ty­get Laconia och att han in­te skul­le öpp­na eld mot far­tyg som kom till plat­sen för att hjäl­pa till med rädd­ning­en. Se­dan såg han till att någ­ra be­sätt­nings­män till­ver­ka­de en rö­da­kors­flag­ga som pla­ce­ra­des över U-156:s hu­vud­ar­til­le­ri.

När gry­ning­en kom blev det lät­ta­re för Har­tenste­in att lo­ka­li­se­ra och ploc­ka upp nöd­ställ­da ur vatt­net. Klung­an av män­ni­skor som träng­des på ubåts­däc­ket blev där­för stör­re för var­je tim­me som gick. Tys­kar­na fann även ett an­tal liv­bå­tar som man be­slu­ta­de sig för att ta på släp. Dags­lju­set för­de dock även med sig de ned­slå­en­de sy­ner­na av vrak­spill­ror, tom­ma rädd­nings­flot­tar och lik som flöt i vatt­net, of­ta sar­ga­de ef­ter ha­jan­grepp. Det var psy­kiskt an­sträng­an­de bå­de för ubåts­be­sätt­ning­en, som själv­fal­let kän­de en viss skyl­dig­het för tra­ge­din, och de räd­da­de på däc­ket, vars fram­tid myc­ket väl kun­de kom­ma att bli den­sam­ma som för de lik som gup­pa­de bort i ubå­tens köl­vat­ten.

U-156 fort­sat­te att ploc­ka upp över­le­van­de un­der he­la den 13 sep­tem­ber. Man flyt­ta­de ock­så om de nöd­ställ­da, så att de ska­da­de och svå­rast med­tag­na fick kom­ma in i ubå­ten me­dan övri­ga träng­des på däck. Till slut blev an­ta­let liv­bå­tar så stort att Har­tenste­in in­te kun­de bog­se­ra dem läng­re. Han bildade då en slags sam­lings­plats för dem, sam­ti­digt som ubå­ten rör­de sig i cirk­lar runt plat­sen. Han ha­de in­te bli­vit an­fal­len. Om det be­rod­de på att de al­li­e­ra­de ha­de upp­fat­tat hans sig­nal och höll sig un­dan, el­ler om de helt en­kelt in­te ha­de någ­ra ör­logs­far­tyg i när­he­ten, viss­te han in­te. Vad han emel­ler­tid var sä­ker på var att en för­änd­ring mås­te äga rum in­om snar fram­tid, för hans eg­na åt­gär­der kun­de ba­ra va­ra tillfälliga.

Un­der ti­den ha­de ny­he­ten om vad som på­gick nått Ber­lin och Hit­ler. Den tys­ke le­da­ren tyck­te in­te alls om vad han hör­de, men de po­li­tis­ka aspek­ter­na av pro­ble­met fick ho­nom att tve­ka. När Har­tenste­in bör­ja­de ploc­ka upp de ita­li­ens­ka krigs­fång­ar­na ur vatt­net, ha­de han fat­tat ett be­slut som Hit­ler skul­le ha haft svårt att änd­ra på. Även Dö­nitz ha­de sitt fing­er med i den­na pro­cess. Ha­de kom­mu­ni­ka­tio­nen mel­lan U-156 och Pa­ris va­rit ome­del­bar, och ha­de Dö­nitz haft möj­lig­het att ringa Hit­ler så snart han fick ve­ta vad som hänt, kun­de den se­na­re ha sagt nej di­rekt och då ha­de det in­te va­rit så myc­ket mer med det. U-156 ha­de kun­nat vän­da om och seg­la vi­da­re sö­derut.

Men för­dröj­ning­en mel­lan Har­tenste­ins be­slut och hans sig­nal till BDU gjor­de att det in­te läng­re var en frå­ga huruvi­da man skul­le hjäl­pa de nöd­ställ­da el­ler ej, ut­an om man skul­le kas­ta ita­li­ens­ka sol­da­ter till­ba­ka i ha­vet. Dö­nitz kun­de in­te få kon­takt med Hit­ler un­der nat­ten, så han vid­tog åt­gär­der för att hjäl­pa Har­tenste­in. När Hit­ler slut­li­gen fick ve­ta vad som hänt var rädd­nings­ak­tio­nen igång, ita­li­e­nar­na viss­te vad som hän­de, och även Vichy­re­ge­ring­en var in­blan­dad. Om Hit­ler nu gav or­der att rädd­nings­ak­tio­nen skul­le

av­bry­tas skul­le det in­te se bra ut i Ita­li­en, och han be­höv­de ita­li­e­nar­na för att hål­la sin syd­flank stängd för de al­li­e­ra­de i Me­del­ha­vet. Han var in­te glad, men lät Dö­nitz fort­sät­ta med sin ak­tion.

Ute i Sydat­lan­ten föll so­len ned mot ho­ri­son­ten och mörk­ret sänk­te sig åter över ha­vet. Har­tenste­in fick nu ett läng­re med­de­lan­de från Frank­ri­ke. Rädd­nings­ar­be­tet kun­de fort­sät­ta så länge för­ut­sätt­ning­ar­na för ope­ra­tion Eis­bär in­te även­ty­ra­des. Ett an­nat vill­kor var gi­vet­vis att in­te hel­ler ubå­tar­na ut­sat­tes för nå­gon fa­ra. Har­tenste­in sva­ra­de med en upp­skatt­ning att det fanns cir­ka 1 500 nöd­ställ­da i om­rå­det. En del av des­sa be­fann sig i de 22 liv­bå­tar han hit­tills sik­tat, men än­nu fler be­fann sig fort­fa­ran­de i vatt­net. U-156 ha­de cir­ka 300 skepps­brut­na om­bord el­ler på däck.

Dö­nitz sva­ra­de åter en tim­me se­na­re. Han med­de­la­de Har­tenste­in att de Vichyfrans­ka myn­dig­he­ter­na be­slu­tat att hjäl­pa till och att frans­ka ör­logs-far­tyg skul­le kom­ma till und­sätt­ning från Da­kar. Det­ta var go­da ny­he­ter. Vad som var mind­re bra var att de Eis­bär-ubåtar som än­nu in­te bör­jat ploc­ka upp över­le­van­de ha­de fått en kontra­or­der att fort­sät­ta mot Syd­af­ri­ka. Yt­ter­li­ga­re en för­svå­ran­de om­stän­dig­het var att de tys­ka och frans­ka myn­dig­he­ter­na enats om att far­ty­gen som del­tog i rädd­ning­en skul­le sam­man­strå­la på en punkt som låg 70 di­stans­mi­nu­ter ifrån plat­sen där Har­tenste­in sam­la­de ihop liv­bå­tar­na. Det sista in­ne­bar att Har­tenste­in var tvung­en att över­ge de nöd­ställ­da för att mö­ta de and­ra far­ty­gen. Se­dan skul­le han tving­as att sö­ka ef­ter de nöd­ställ­da på nytt.

Han sat­te kurs mot den an­giv­na po­si­tio­nen, fort­fa­ran­de med däc­ket fullt av skepps­brut­na. Sam­ti­digt te­le­gra­fe­ra­de han Pa­ris med en be­gä­ran att mö­tes­plat­sen skul­le änd­ras. Res­ten av nat­ten gick, se­dan he­la för­mid­da­gen den 14 sep­tem­ber. Först un­der ef­ter­mid­da­gen kom det po­si­ti­va med­del­an­det att po­si­tio­nen för mö­tes­plat­sen änd­rats till den som Har­tenste­in fö­re­sla­git. Nu var han dock så långt ifrån de skepps­brut­nas po­si­tion att han in­te ha­de nå­gon möj­lig­het att hin­na till­ba­ka för­rän nat­ten föll. Det in­ne­bar att han fick slå stopp un­der nat­ten för att in­te ris­ke­ra att seg­la för­bi plat­sen i mörk­ret.

Me­dan ubå­tens in­re fylld av nöd­ställ­da ha­de Har­tenste­in ing­et an­nat val än att för­sö­ka ku­ra ihop sig och slum­ra up­pe på bryg­gan. Han väck­tes vid tre­ti­den samma natt av en sig­na­list som gav ho­nom ett tred­je med­de­lan­de från BDU. Nu fick han mer de­tal­je­rad in­for­ma­tion om de frans­ka far­ty­gen. Två frans­ka kor­vet­ter var på väg, men att de skul­le va­ra fram­me först den 17 sep­tem­ber. Till des­sa kom den frans­ka krys­sa­ren Glo­i­re som ha­de läm­nat Da­kar och var på väg mot plat­sen i hög fart. Nå­gon be­räk­nad an­komst­tid för hen­ne fanns dock in­te.

Två da­gar? Det kän­des som en väl­digt lång tid för Har­tenste­in och hans be­sätt­ning, och de­ras miss­mod väx­te på mor­go­nen den 15 sep­tem­ber, när de in­såg att liv­bå­tar­na in­te läng­re var på den plats där man ha­de vän­tat sig att fin­na dem. Vad ha­de hänt med dem?

En li­ten tröst i all be­drö­vel­se blev emel­ler­tid upp­täck­ten att en an­nan tysk ubåt när­ma­de sig. Det var kap­ten Erich Wür­de­mann på U-506. Ef­ter en kort kon­fe­rens mel­lan ubå­tar­na me­delst me­ga­fon be­slu­ta­des att hälf­ten av de 300 skepps­brut­na som be­fann sig i el­ler på U-156 skul­le fö­ras över till Wür­de­manns båt. Det­ta fö­re­tag tog över en tim­me, men snart be­fann de två ubå­tar­na sig åter i rö­rel­se. De de­la­de sig och bör­ja­de sö­ka ef­ter liv­bå­tar­na. Någ­ra av dem fann de, and­ra in­te. Liv­bå­tar­na ha­de dri­vit isär un­der den tid Har­tenste­in va­rit bor­ta och ju läng­re tid som gick desto stör­re yta spreds de över. Det tog U-156 över tre tim­mar att hit­ta den förs­ta grup­pen.

Me­dan det­ta ut­spe­la­de sig nåd­de även en tred­je ubåt om­rå­det, U-507 un­der be­fäl av ör­logs­kap­ten Har­ro Schacht. U-507 ha­de liksom U-506 ope­re­rat ut­an­för Fre­e­town, och Schacht stöt­te bland an­nat på en liv­båt som in­ne­höll Laco­ni­as tred­je­styr­man. Ge­nom att för­hö­ra den­ne lyc­ka­des Schacht få en un­ge­fär­lig bild av var Laconia gått un­der och han styr­de i den rikt­ning­en. Snart ha­de U-507 ploc­kat upp 150 skepps­brut­na och hon ha­de även någ­ra liv­bå­tar på släp. Nu när­ma­de sig även den ita­li­ens­ka ubå­ten Cap­pel­li­ni om­rå­det, så in­nal­les var det fy­ra ubåtar som del­tog i rädd­nings­ar­be­tet.

Så här långt ha­de al­la för­sök till rädd­nings­åt­gär­der ut­förts av an­ting­en tys­kar, frans­män el­ler ita­li­e­na­re. Var höll då de al­li­e­ra­de hus? I själ­va ver­ket ha­de brit­ter­na in­te hört Laco­ni­as nöd­sig­nal, så det dröj­de in­nan de för­stod att far­ty­get gått för­lo­rat. De snap­pa­de upp Har­tenste­ins sig­nal mor­go­nen den 13 sep­tem­ber, men viss­te in­te vad de skul­le tro. Var det en

"UN­DER TI­DEN HA­DE NY­HE­TEN OM VAD SOM PÅ­GICK NÅTT BER­LIN OCH HIT­LER. DEN TYS­KE LE­DA­REN TYCK­TE IN­TE ALLS OM VAD HAN HÖR­DE, MEN DE PO­LI­TIS­KA ASPEK­TER­NA AV PRO­BLE­MET FICK HO­NOM ATT TVE­KA. NÄR HAR­TENSTE­IN BÖR­JA­DE PLOC­KA UPP DE ITA­LI­ENS­KA KRIGS­FÅNG­AR­NA UR VATT­NET, HA­DE HAN FAT­TAT ETT BE­SLUT SOM HIT­LER SKUL­LE HA HAFT SVÅRT ATT ÄND­RA PÅ."

bluff från tys­kar­nas si­da? Nå­gon form av fäl­la? Var­ef­ter ti­den gick stod det emel­ler­tid klart att någon­ting hänt Laconia. Al­li­e­ra­de rädd­nings­för­sök för­svå­ra­des dock av att brit­ter­na ha­de myc­ket li­ten kon­voj­tra­fik i det ak­tu­el­la om­rå­det och av att få ör­logs­far­tyg be­fann sig i när­he­ten.

Vid mid­dags­tid den 16 sep­tem­ber no­te­ra­de Har­tenste­in den förs­ta al­li­e­ra­de när­va­ron, när hans ut­ki­kar rap­por­te­ra­de att de kun­de hö­ra flyg­mo­to­rer. Snart kom ock­så ett ame­ri­kanskt Li­be­ra­tor­bomb­plan in­om syn­håll från U-156. Flyg­pla­net cirk­la­de runt ubå­ten och Har­tenste­in sig­na­le­ra­de till den att han ha­de skepps­brut­na brit­ter om­bord. För att yt­ter­li­ga­re klar­gö­ra för den ame­ri­kans­ke pi­lo­ten att den tys­ka ubå­ten iakt­tog va­pen­vi­la sän­de en brit­tisk fly­gof­fi­cer om­bord ett and­ra med­de­lan­de med sig­nal­lam­pan.

”RAF- of­fi­cer som sän­der från tysk ubåt. Över­le­van­de från Laconia om­bord, sol­da­ter, ci­vi­la, kvin­nor, barn”, stod det i mor­se­med­de­lan­det, men flyg­pla­net ba­ra kretsade runt ubå­ten ut­an att sva­ra. Slut­li­gen sväng­de det un­dan och flög bortåt. Har­tenste­in trod­de att det skul­le di­ri­ge­ra far­tyg till plat­sen, men såg se­dan hur bombplanet vän­de om och kom fly­gan­de med full fart rakt mot U-156. Så­väl ubåtsmän som nöd­ställ­da på däck kän­de en ilning av fasa när de upp­täck­te att pla­net fällde ut si­na bombluckor.

Det ame­ri­kans­ka bombplanet kom från det brit­tis­ka Ascen­sion, en av öar­na mel­lan Sy­da­me­ri­ka och Afri­ka, där USA i hem­lig­het upp­för­de en flyg­bas. Syf­tet med den­na bas var att fun­ge­ra dels som mel­lan­land­nings­stäl­le för de ame­ri­kans­ka lång­di­stans­flyg­plan som skul­le fö­ras över till Nord­af­ri­ka via Bra­si­li­en, dels som en ope­ra­tiv bas för ubåts­be­kämp­ning. Där fanns re­dan en di­vi­sion jakt­plan och fem bomb­plan av ty­pen B-25 för ubåts­jakt och spa­ning. Dö­nitz ha­de ing­en aning om vad som för­sig­gick. En­ligt den in­for­ma­tion han ha­de rör­de det sig om en li­ten vul­ka­nö ut­an va­re sig flyg­fält el­ler flyg­plan.

Den ame­ri­kans­ke befälhavaren på Ascen­sion var ma­jor Ro­bert Ri­chard­son. Han blev ald­rig in­for­me­rad om att Laconia gått un­der de förs­ta da­gar­na ef­ter hän­del­sen; in­te hel­ler snap­pa­de han upp Har­tenste­ins sig­nal i klar­text den 13 sep­tem­ber. Två da­gar se­na­re över­läm­na­de den brit­tis­ke för­bin­del­se­of­fi­ce­ren på ön emel­ler­tid ett te­le­gram som in­kom­mit från Fre­e­town, och som om­ta­la­de vad som hänt Laconia. Rap­por­ten var dock otyd­lig. Dels gav den in­tryc­ket att far­ty­get tor­pe­de­rats en­dast någ­ra tim­mar ti­di­ga­re, dels en fel­ak­tig po­si­tions­an­gi­vel­se för plat­sen där sänkningen ägt rum. Vi­da­re fram­gick ba­ra att Laconia haft 700 pas­sa­ge­ra­re; det stod ingen­ting om krigs­fång­ar el­ler om Har­tenste­ins ”va­pen­vi­la”.

Fle­ra B-25:or star­ta­de och sök­te ef­ter skepps­brut­na, men ut­an fram­gång. På ön fanns dock en B-24 Li­be­ra­tor. Den ha­de va­rit på väg till Mel­la­nöstern, men ha­de tving­ats kvar på grund av tek­nis­ka pro­blem. När en be­gä­ran om hjälp an­län­de från Fre­e­town, för att skyd­da två brit­tis­ka far­tyg som sök­te ef­ter över­le­van­de, re­kvi­re­ra­de Ri­chard­son B-24:an för den­na upp­gift.

Bombplanet star­ta­de från Ascen­sion och bör­ja­de sö­ka ef­ter de brit­tis­ka far­ty­gen. I stäl­let upp­täck­te be­sätt­ning­en U-156 med si­na skepps­brut­na på däc­ket och bog­se­ra­de liv­bå­tar. Ame­ri­ka­ner­na var oer­far­na och ing­en av de sig­na­ler som ubå­ten skic­ka­de kun­de ty­das. Ra­di­oo­pe­ra­tö­ren på flyg­pla­net rap­por­te­ra­de emel­ler­tid till Ascen­sion att man sik­tat en tysk ubåt med liv­bå­tar på släp och myc­ket folk på däc­ket. Att det låg en rö­da­kors­flag­ga dra­pe­rad över ar­til­le­ri­et fram­gick in­te av rap­por­ten.

Ri­chard­son var tvung­en att be­stäm­ma sig snabbt, för Li­be­ra­torpla­nets bräns­le­ni­vå gjor­de att den in­te kun­de stan­na för länge i om­rå­det med ubå­ten. Om­näm­nan­det av liv­bå­tar fick Ri­chard­son att tve­ka. Kun­de des­sa kom­ma från Laconia? Men det var ju långt ifrån det stäl­le där hon ha­de tor­pe­de­rats och Ri­chard­sons hu­vud­sak­li­ga upp­gift var att skyd­da de brit­tis­ka kon­vo­jer­na. Han fat­ta­de ett tra­giskt be­slut och sän­de en or­der att U-156 skul­le an­fal­las.

Med fasa såg samt­li­ga up­pe på U-156:s däck hur två bom­ber föll från B-24:an. Den ame­ri­kans­ke pi­lo­ten ha­de fällt aning­en för ti­digt för att träf­fa sitt till­tänk­ta mål och sjunk­bom­ber­na slog i vatt­net en bit bakom ubå­ten och liv­bå­tar­na. Någ­ra se­kun­der gick, se­dan blev vat­ten­y­tan vit runt plat­sen där cy­lind­rar­na sla­git ned, följt av enor­ma ex­plo­sio­ner som slung­a­de havs­vat­ten högt upp mot skyn. Me­dan fol­ket på U-156:s däck ru­sa­de mot fören, bort från kas­ka­der­na, sprang en tysk ma­tros ut i ak­tern och ka­pa­de bog­ser­tros­sen med en yxa.

Har­tenste­in kun­de in­te dy­ka med al­la män­ni­skor som stod på ubå­ten, så han in­led­de en se­rie un­dan­ma­növ­rer för att för­sö­ka lu­ra den ame­ri­kans­ke pi­lo­ten. Det märk­tes tyd­ligt på flyg­pla­nets rö­rel­ser att det in­te var nå­gon van be­sätt­ning som för­sök­te sän­ka U-156, och Har­tenste­in hop­pa­des att han skul­le kla­ra sig ge­nom att he­la ti­den svänga in på en nit­tio gra­ders kurs i för­hål­lan­de till fi­en­den. Hans män bad om att få an­vän­da ka­no­nen, men ubåts­che­fen för­bjöd dem att gå nä­ra vap­net.

Flyg­pla­net an­föll en and­ra gång, men det fram­gick åter hur oer­fa­ren den ame­ri­kans­ke pi­lo­ten var när han fällde sin tred­je bomb mitt ibland de liv­bå­tar som in­te läng­re bog­se­ra­des ef­ter ubå­ten. Två gi­gan­tis­ka vat­ten­pe­la­re sköt upp mot him­len. En av liv­bå­tar­na spräng­des sön­der tillsammans många av män­ni­skor­na i den; en an­nan slog runt så att de nöd­ställ­da åter be­fann sig i vatt­net. Ett tred­je an­fall träf­fa­de ingen­ting alls, ut­an ska­pa­de ba­ra en ny vat­ten­pe­la­re en bit från ubå­ten.

Vis av si­na miss­tag, och då ubå­ten up­pen­barl­igen var­ken sköt till­ba­ka el­ler för­sök­te dy­ka, tog pi­lo­ten god tid på sig för sitt fjär­de an­fall. Han gjor­de en läng­re in­flyg­ning sam­ti­digt som han för­sök­te be­räk­na hur Har­tenste­in skul­le svänga. Den­na gång träf­fa­de han näs­tan. En av vat­ten­pe­lar­na sköt upp all­de­les in­till U-156 och tryck­vå­gen slung­a­de någ­ra av ita­li­e­nar­na över- bord. Har­tenste­in be­ord­ra­de ska­de­rap­port och fick strax där­på ve­ta att den sista bom­ben or­sa­kat en mind­re vat­te­n­in­träng­ning. Det var en ska­da som var lätt att åt­gär­da, men Har­tenste­in ha­de nu fått nog. Han gav or­der att al­la skepps­brut­na ne­re i U-156 som var brit­ter el­ler po­lac­ker skul­le kom­ma upp på

"FLYG­PLA­NET KRETSADE RUNT UBÅ­TEN UT­AN ATT SVA­RA. SLUT­LI­GEN SVÄNG­DE DET UN­DAN OCH FLÖG BORTÅT. HAR­TENSTE­IN TROD­DE ATT DET SKUL­LE DI­RI­GE­RA FAR­TYG TILL PLAT­SEN, MEN SÅG SE­DAN HUR BOMBPLANET VÄN­DE OM OCH KOM FLY­GAN­DE MED FULL FART RAKT MOT U-156. SÅ­VÄL UBÅTSMÄN SOM NÖD­STÄLL­DA PÅ DÄCK KÄN­DE EN ILNING AV FASA NÄR DE UPP­TÄCK­TE ATT PLA­NET FÄLLDE UT SI­NA BOMBLUCKOR."

däck och sväng­de se­dan till­ba­ka mot den plats där han läm­nat liv­bå­tar­na. När ubå­ten pas­se­ra­de des­sa fick de brit­tis­ka och pols­ka skepps­brut­na, så­väl ci­vi­la som mi­li­tä­rer, kas­ta sig i vatt­net för att för­sö­ka sim­ma till liv­bå­tar­na.

Knappt ha­de Har­tenste­in ge­nom­fört den­na knap­past an­ge­nä­ma hand­ling för­rän han ställ­des in­för en även vär­re frå­ga. Hans ma­skin­chef med­de­la­de att ra­di­on och hyd­ro­fo­nen var tra­si­ga, men att det skul­le gå att åt­gär­da. Vad som dock var vär­re var att ubå­tens bat­te­ri­er var ska­da­de, vil­ket in­ne­bar att be­sätt­ning­en mås­te an­vän­da and­nings­ut­rust­ning­ar om de tving­a­des dy­ka. Pro­ble­met var att des­sa en­dast räck­te till tys­kar­na själ­va, in­te till al­la de ita­li­e­na­re som fort­fa­ran­de be­fann sig un­der däck! Vad skul­le Har­tenste­in gö­ra? B-24:an cirk­la­de fort­fa­ran­de runt om­rå­det. Med bom­ber kvar? Det tro­li­ga var att den vän­ta­de på fler bomb­plan. Om Har­tenste­in blev an­fal­len på nytt skul­le han tving­as att dy­ka. Han kun­de myc­ket väl fö­re­stäl­la sig vad som skul­le hän­da om det sked­de och de pa­nikslag­na ita­li­e­nar­na in­såg att det be­tyd­de dö­den för dem.

Med tungt hjär­ta gav Har­tenste­in or­der att ita­li­e­nar­na skul­le åter­bör­das till ha­vet. De­ras möj­lig­he­ter att över­le­va där var stör­re än om de stan­na­de kvar om­bord. Många ita­li­e­na­re fann sig i sitt öde, men and­ra käm­pa­de emot, grät och bad för si­na liv. I fle­ra fall tving­a­des tys­kar­na att till­gri­pa våld el­ler va­pen­hot för att få upp ita­li­e­na­re ge­nom luc­kor­na. Till slut var de dock till­ba­ka i vatt­net. Tys­kar­na ha­de gi­vit dem flyt­väs­tar el­ler an­nat som kun­de hål­la dem ovan­för ytan, men de ha­de ing­et skydd mot ky­lan el­ler ha­jar­na. Har­tenste­in dök och sat­te kurs väs­terut för att fort­sät­ta ope­ra­tion Eis­bär. Tre da­gar se­na­re skul­le han sän­ka han­dels­far­ty­get Que­bec Ci­ty nord­väst om Ascen­sion. Även här gav han det för­stör­da far­ty­gets be­sätt­ning viss as­si­stans. Det var Har­tenste­ins sista sänk­ning.

Samma natt som Har­tenste­in över­gett de skepps­brut­na sän­de han en sig­nal till Pa­ris, där han rap­por­te­ra­de att han ha­de bli­vit an­fal­len av ett ame­ri­kanskt flyg­plan och att han där­för ha­de av­bru­tit rädd­nings­ak­tio­nen. I det tys­ka ubåts­hög­kvar­te­ret var det fle­ra som fö­reslog att man nu bor­de av­bry­ta ope­ra­tio­nen med de and­ra ubå­tar­na ock­så, men Dö­nitz be­stäm­de att den skul­le fort­sät­ta. Nu var de frans­ka far­ty­gen ba­ra tim­mar bort och det vore tra­giskt att ge upp när hjäl­pen för de nöd­ställ­da var in­om räck­håll.

Fly­gan­fal­len mot ubå­tar­na var in­te över i och med att Har­tenste­in läm­na­de om­rå­det. Un­der för­mid­da­gen den 17 sep­tem­ber upp­täck­te samma B-24 som an­fal­lit Har­tenste­in den omiss­känn­li­ga sil­hu­et­ten av en an­nan ubåt. Det var Wür­de­mann som nu såg bombplanet när­ma sig. Han gav or­der att snabb­dy­ka och U- 506 för­svann i un­der ytan med sin be­sätt­ning, nio brit­tis­ka kvin­nor och barn samt 142 ita­li­e­na­re som ha­de pla­ce­rats över­allt där li­te ut­rym­me fanns att upp­bringa. Bombplanet fällde fle­ra sjunk­bom­ber och cirk­la­de därefter i en tim­mes tid över om­rå­det. Wür­de­mann över­lev­de emel­ler­tid an­fal­len (otro­ligt nog rap­por­te­ra­de be­sätt­ning­en på B-24:an att de sänkt bå­de U- 506 och U-156, vil­ket åt­minsto­ne i det se­na­re fal­let var ett täm­li­gen mag­starkt på­stå­en­de).

De ame­ri­kans­ka an­fal­len led­de till att Dö­nitz gav or­der att Wür­de­mann och Schacht skul­le sät­ta samt­li­ga al­li­e­ra­de skepps­brut­na till­ba­ka i liv­bå­tar­na – även de 40 som var kvin­nor och barn – och ba­ra be­hål­la ita­li­en­ar­na om­bord på ubå­tar­na. Se­dan skul­le ubå­tar­na för­sö­ka få kon­takt med de frans­ka far­ty­gen, över­läm­na ita­li­e­nar­na och be­rät­ta för de frans­ka far­tygs­che­fer­na var de kun­de fin­na brit­ter­na. Ubåts­che­fer­na gjor­de som de bli­vit be­ord­ra­de och seg­la­de iväg från liv­bå­tar­na just som väd­ret snabbt för­säm­ra­des. Det bör­ja­de reg­na och vå­gor­na gick allt hög­re, någon­ting som gjor­de det svå­ra­re för liv­bå­tar­na att hål­la sam­man. De nöd­ställ­da spa­na­de ef­ter de frans­ka far­ty­gen ge­nom regn­di­set, sam­ti­digt som vin­den tjöt allt hög­re och nat­ten kom allt när­ma­re. Rädd­ning­en var dock nä­ra. Så­väl Wür­de­mann som Schacht ha­de fått kon­takt med de frans­ka far­ty­gen och det ha­de ta­git tid att fors­la över de ita­li­ens­ka sol­da­ter­na. Med någ­ra tim­mar kvar till skym­ning­en an­kom den frans­ka krys­sa­ren Glo­i­re och den frans­ka fre­gat­ten An­na­mite till de plat­ser där ubå­tar­na läm­nat liv­bå­tar­na. De fles­ta av de som fort­fa­ran­de lev­de ploc­ka­des upp det när­mas­te dyg­net, där­ibland även någ­ra av de ita­li­e­na­re som hop­pat från U-156 och nu blev fun­na av Cap­pel­li­ni.

Det ame­ri­kans­ka hand­lan­det i af­fä­ren Laconia gjor­de Dö­nitz myc­ket för­ar­gad. Var­för ha­de ame­ri­ka­ner­na age­rat som de gjort när ubå­tar­na up­pen­bar­li­gen va­rit in­blan­da­de i en rädd­nings­ak­tion av bland an­nat ci­vi­la, brit­tis­ka med­bor­ga­re? Han

ut­fär­da­de en or­der som se­na­re skul­le kom­ma att kal­las Laco­ni­a­or­dern. I den­na sa­des att ing­en ubåtschef skul­le ta upp skepps­brut­na ur ha­vet, el­ler ge för­lis­ta fi­en­der mat, vat­ten el­ler väg­led­ning. De en­da un­dan­tag som fick göras gäll­de till­fång­a­tag­na far­tygs­che­fer, ma­skin­che­fer el­ler and­ra per­so­ner vars in­for­ma­tion kun­de va­ra nyt­tig.

Den 28 sep­tem­ber sam­man­träf­fa­de Dö­nitz och Ra­e­der med Hit­ler. Der Fü­h­rer var in­te glad över att Har­tenste­in satt igång rädd­nings­ak­tio­nen, men av­stod från att ut­fär­da re­pres­sa­li­er om Dö­nitz gav or­der att fort­sätt­nings­vis för­stö­ra al­la far­tyg och de­ras be­sätt­ning­ar. Det sista skul­le gäl­la även om des­sa be­sätt­ning­ar gått i liv­bå­tar­na. Dö­nitz väg­ra­de emel­ler­tid att ge en så­dan or­der. Som al­la and­ra sjömän be­trak­ta­de de tys­ka ubåts­be­sätt­ning­ar­na ha­vet som bå­de en vän och en fi­en­de. I det se­na­re fal­let käm­pa­de al­la sjömän, oav­sett om de var i krig med varand­ra el­ler ej, en ge­men­sam kamp. Att dö­da skepps­brut­na, me­na­de Dö­nitz, skul­le un­der­mi­ne­ra stridsmo­ra­len i he­la ubåts­vap­net, en ef­fekt som på in­tet vis kun­de upp­vä­gas av den brit­tis­ka för­lus­ten av någ­ra ex­tra be­sätt­ning­ar. Hit­ler gav med sig, men be­fall­de än­då Dö­nitz att hans män in­te fick in­le­da någ­ra fler rädd­nings­ak­tio­ner och att fi­en­der i liv­bå­tar in­te fick as­si­ste­ras med pro­vi­ant el­ler an­nat. Dö­nitz sa­de att han skul­le gö­ra det. I själ­va ver­ket var det re­dan gjort.

Ef­ter kri­get skul­le Dö­nitz kom­ma att an­kla­gas för att av­sikt­ligt ha upp­ma­nat si­na ubåts­­che­fer att mör­da al­li­e­ra­de be­sätt­ning­ar och pas­sa­ge­ra­re – Laco­ni­a­or­dern, el­ler ”Tri­ton noll” som den egent­li­gen het­te, kom se­na­re att bli en av de sto­ra dis­kus­sions­­punkt­er­na i åta­let mot Dö­nitz i Nürn­berg – men han tänk­te främst på si­na be­sätt­ning­ars sä­ker­het. Lyck­ligt­vis för Dö­nitz skic­ka­de han ut or­dern re­dan den 17 sep­tem­ber, me­dan Laco­ni­ain­ci­den­ten fort­fa­ran­de på­gick och kort ef­ter det ame­ri­kans­ka an­fal­let på U-156 och U- 506. Or­sa­ken bakom hans hand­ling stod där­för täm­li­gen klar i Nürn­berg. Ef­ter Laco­ni­a­or­dern ha­de det vid ett par till­fäl­len fö­re­kom­mit mas­sak­rer på skepps­brut­na då vis­sa ubåts­kap­te­ner öpp­nat eld mot dem. Dö­nitz blev dock frikänd från att ha be­ord­rat så­da­na ak­tio­ner.

Ef­ter att ha sökt i om­rå­det runt Laco­ni­as för­lis­ning i yt­ter­li­ga­re någ­ra da­gar ha­de de frans­ka far­ty­gen 588 brit­ter, 74 po­lac­ker och cir­ka 450 ita­li­e­na­re om­bord – 1 112 av de ur­sprung­li­ga 2 725 män­ni­skor­na på pas­sa­ge­rar­far­ty­get. Av de 80 ci­vi­la pas­sa­ge­rar­na var det en­dast 17 styc­ken som mis­te li­vet. Av des­sa var 6 kvin­nor och 5 barn. En liv­båt med 16 över­le­van­de om­bord (de ha­de ur­sprung­li­gen va­rit 68) nåd­de Si­er­ra Le­o­ne den 8 ok­to­ber. En an­nan hit­ta­des av en konvoj den 21 ok­to­ber. En­dast 4 man var fort­fa­ran­de vid liv, samt­li­ga sjömän. De övri­ga 47 som be­fun­nit sig i bå­ten ha­de dött av ve­der­mö­dor­na till havs. And­ra liv­bå­tar skul­le se­na­re åter­fin­nas på drift, tom­ma el­ler med li­ken av si­na pas­sa­ger­are fort­fa­ran­de kvar om­bord.

Bort­sett från de som räddats av de frans­ka far­ty­gen, de som över­levt i de två liv­bå­tar­na, samt två brit­ter som ham­na­de i tys­ka fång­lä­ger, skul­le al­la de som be­fun­nit sig om­bord Laconia när hon la­de ut från Kapsta­den för sin sista resa – fler än de som gått un­der med Ti­ta­nic – drunk­na, dö­das av ha­jar el­ler sväl­ta ihjäl i liv­bå­tar­na ef­tersom de frans­ka far­ty­gen in­te kun­de fin­na dem. Laconia var en ka­ta­strof av högs­ta rang, men den kun­de ha bli­vit än­nu vär­re om in­te Har­tenste­in valt att föl­ja hjär­tats sna­ra­re än det kal­la för­stån­dets väg. Den rädd­nings­o­pe­ra­tion han ha­de satt igång räd­da­de li­vet på hund­ra­tals skepps­brut­na. Tra­giskt nog skul­le Har­tenste­in och hans be­sätt­ning in­te le­va länge ef­ter Laco­ni­ain­ci­den­ten. Un­der en patrull i när­he­ten av Bar­bados tillät han någ­ra av si­na män att sol­ba­da up­pe på U-156:s däck. En ame­ri­kansk Ca­tali­na upp­täck­te ubå­ten och an­föll in­nan Har­tenste­in hann dy­ka.

Har­tenste­ins hand­ling får ofri­vil­ligt tankarna att gå till en an­nan unik hän­del­se, den då brit­tis­ka, frans­ka och tys­ka sol­da­ter möt­tes i ing­en­mans­land för att fi­ra ju­len tillsammans 1914 – mitt i van­sin­net en kort håg­komst att al­la män är brö­der, för att se­dan åter­vän­da till skytte­gra­var­na och dö­da varand­ra i yt­ter­li­ga­re fy­ra års tid.

På samma vis fram­stod Har­tenste­ins gär­ning i ubåts­kri­get på At­lan­ten som ett ljus i mörk­ret, en kort glimt av med­käns­la in­nan mörk­ret åter föll. Därefter fanns ingen­ting kvar ut­om att fö­ra den bru­ta­la och sko­nings­lö­sa kam­pen till havs mot sitt slut. Nå­got lik­nan­de Har­tenste­ins rädd­nings­ak­tion skul­le ald­rig ske igen un­der kri­get.

U-156 Typ Ix-ubå­tar­na var stör­re än de van­li­ga­re Vii-ubå­tar­na in­om den tys­ka ma­ri­nen och ha­de stör­re driv­me­delska­pa­ci­tet, vil­ket in­ne­bar läng­re räck­vidd. Des­sa för­de­lar för­de dock även med sig nack­de­lar. De var in­te li­ka lätt­ma­nö­vre­ra­de som Typ...

Karl Dö­nitz föd­des i sep­tem­ber 1891 i Grü­nau. 19 år se­na­re gick han med i den kej­ser­li­ga ma­ri­nen och ut­käm­pa­de förs­ta världskriget först om­bord på yt­far­tyg, se­dan in­om ubåts­vap­net. Un­der mel­lan­k­rigs­ti­den plä­de­ra­de Dö­nitz för en stark ubåts­flot­ta i...

HÄR SJÖNK LACONIA

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.