LIBERTYFARTYGEN

År 1943 ar­be­ta­de över 600 000 per­so­ner med fram­ställ­ning­en av Li­ber­ty­bå­tar på 159 bäd­dar vid 18 varv. Det gick un­dan.

Sjökrig - - Innehåll -

Den 12 no­vem­ber 1942 sat­tes ett an­märk­nings­värt re­kord på Rich­mond­var­vet i Ka­li­for­ni­en. På en­dast fy­ra dygn och fem­ton tim­mar – från köl­sträck­ning till sjö­sätt­ning – ha­de man satt ihop far­ty­get Ro­bert E Pe­a­ry. Vad låg bakom den­na bragd och var­för be­höv­des den?

1942 var året då kam­pen om At­lan­ten ra­sa­de. Tys­ka ubåtar här­ja­de gans­ka fritt och sänk­te al­li­e­rat han­del­s­ton­nage i hund­ra­tu­sen­tal var­je månad, sam­ti­digt som Stor­bri­tan­ni­en och USA in­te lyc­ka­des er­sät­ta för­lus­ter­na med nytt ton­nage. Ris­ken var över­häng­an­de att de al­li­e­ra­des un­der­hålls­lin­jer och trans­port­möj­lig­he­ter ute till havs skul­le slås ut. Där­för pri­o­ri­te­ra­des byg­gan­det av nya last­far­tyg, och pre­si­dent Roo­se­velts mål var minst sagt högt­sat­ta. Un­der 1942 skul­le det pro­du­ce­ras nio mil­jo­ner han­del­s­ton och 1943 fem­ton mil­jo­ner ton.

Hur skul­le skepps­var­ven som år­li­gen fick ihop ett ton­nage på 500 000 ton lyc­kas upp­fyl­la Roo­se­velts di­rek­tiv?

”Den fu­la an­kung­en”

Vicea­mi­ra­len Emo­ry Land, chef för den ame­ri­kans­ka marina kom­mis­sio­nen som över­va­ka­de byg­gan­det av han­dels­far­tyg, ha­de re­dan i bör­jan av 1941 vid­ta­git åt­gär­der för att öka pro­duk­tio­nen av last­far­tyg. Den förs­ta be­ty­del­se­ful­la upp­gif­ten var att hit­ta en far­tygs­typ som var en­kel på al­la sätt och vis. Mon­te­ring, un­der­hålls­ar­be­ten och last­ning/ loss­ning av far­ty­get mås­te kun­na ske ut­an stör­re svå­rig­he­ter. Land och hans hög­ra hand, viceamiral Ho­ward Vic­ke­ry, av­fär­da­de fle­ra ame­ri­kans­ka mo­del­ler. Men så fick de kän­ne­dom om en brit­tisk kon­struk­tion från 1930-ta­let. Far­ty­get var i stort sett en plåt­lå­da vars ång­ma­ski­ner gjor­de yn­ka 11 knop. Det po­si­ti­va var att far­ty­get gick snabbt att byg­ga. Land tve­ka­de in­te. De brit­tis­ka rit­ning­ar­na änd­ra­des en smu­la och så in­led­des en tek­nisk re­vo­lu­tion in­om skepps­byg­gan­det.

Far­ty­get skul­le kom­ma att räd­da de al­li­e­ra­des för­sörj­nings­lin­jer, och då spe­la­de ut­se­en­det mind­re roll. I en ar­ti­kel i Times kal­la­des far­ty­get för den fu­la an­kung­en. Men samma dag som det förs­ta far­ty­get sjö­sat­tes i sep­tem­ber 1941 lan­se­ra­des ut­tryc­ket ”fri­hets­far­tyg”, som fick stort ge­nom­slag tack va­re en Pr-kam­panj. De­ras egent­li­ga be­teck­ning var EC2.

Nya ar­bets­me­to­der

För att få fram den enor­ma mäng­den han­del­s­ton­nage som Roo­se­velt avi­se­rat kräv­des mer än en lätt­pro­du­ce­rad far­tygs­typ. An­ta­let skepps­varv ut­ö­ka­des och ar­bets­kraft mo­bi­li­se­ra­des. Bön­der, kon­to­ris­ter, tjäns­te­män och hem­ma­fru­ar gick snabb­kur­ser i svets­ning. 1943 ar­be­ta­de över 600 000

män­ni­skor med att till­ver­ka fri­hets­far­tyg på 159 stapelbäddar vid 18 varv. Var­je sta­pel­bädd lyc­ka­des i ge­nom­snitt mon­te­ra ett far­tyg ung­e­fär var 40:e dag (mel­lan 40 och 60 bru­kar anges). Vad var hem­lig­he­ten bakom en så snabb pro­duk­tion?

Fram­för allt fyll­de skepps­var­ven en­bart rol­len som hop­sätt­nings­plat­ser dit för­till­ver­ka­de sek­tio­ner an­län­de från fa­bri­ker run­tom i USA. När ett far­tyg bör­ja­de byg­gas vid var­vet ha­de 60 pro­cent av ar­be­tet re­dan ge­nom­förts. Var­je far­tyg be­stod av 97 för­till­ver­ka­de de­lar med en to­tal vikt på 2 900 ton stål. Fle­ra sek­tio­ner sat­tes ihop re­dan bred­vid doc­kan och bildade stör­re sek­tio­ner, som se­dan pla­ce­ra­des på skro­vet i sta­pel­bäd­den med star­ka kra­nar. På bäd­den åter­stod ingen­ting an­nat än att hop­fo­ga de­lar­na, vil­ket gick snabbt ef­tersom nit­ning er­satts av svets­tek­nik. Var­je varvs­ar­be­ta­re ut­för­de ett be­grän­sat an­tal ar­bets­mo­ment och kun­de på kort tid job­ba myc­ket ef­fek­tivt. Och tem­pot var verk­li­gen an­märk­nings­värt, sär­skilt som ma­jo­ri­te­ten av ar­be­tar­na sak­na­de egent­lig er­fa­ren­het av att byg­ga far­tyg.

Det fanns gi­vet­vis nack­de­lar med att mon­te­ra far­tyg så has­tigt. På hund­ra­tals av dem upp­täck­tes spric­kor i svets­fo­gar­na och i ja­nu­a­ri 1943 bröts ett av dem av på mit­ten trots att det låg vid kaj. För att för­hind­ra fler olyc­kor för­stärk­tes vis­sa käns­li­ga par­ti­er med kraft­ful­la vin­kel­järn el­ler järn­bal­kar. Än­då för­lis­te åt­ta fri­hets­far­tyg­på grund av brist­ning­ar i däc­ket. Av 2 708 fri­hets­far­tyg som byg­ges 1942– 45 sänk­tes 150 av fi­en­den.

Kvan­ti­tet var kva­li­tet

Far­ty­gens främs­ta upp­gift var att trans­por­te­ra styc­ke­gods el­ler trup­per, men vis­sa bygg­des för att även frak­ta driv­me­del el­ler fun­ge­ra som sjuk­hus­far­tyg. Att de bygg­des för en spe­ci­fik upp­gift un­der pres­sa­de och enk­la för­hål­lan­den läm­na­de ing­et ut­rym­me för lyx. En svensk sjö­man som seg­lat på ett fri­hets­far­tyg be­rät­tar: ”Om­bord var det trångt och smått, då­lig ven­ti­la­tion och gans­ka bull­rigt. Al­la bod­de mid­skepps. Det var pri­mi­tivt”. Från­va­ron av sä­ker­hets­in­stal­la­tio­ner och be­kväm­lig­he­ter var sä­ker­li­gen på­fres­tan­de men ”fri­hets­flot­tans” kva­li­tet låg i dess kvan­ti­tet. I slu­tet av 1943 bygg­des mer far­tygston­nage än vad tys­ka ubåtar för­måd­de sän­ka. De al­li­e­ra­de låg där­med ett steg fö­re.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Ar­tur Szulc bor i Sköv­de och job­bar på Träng­re­ge­men­tet. 2005 gav han ut sin förs­ta bok: "Rös­ter som ald­rig tyst­nar: Tred­je ri­kets of­fer be­rät­tar". 2008 kom "Med förtvi­lans mod: Kam­pen för Po­len 1939–1945", som han skrev tillsammans med Mat­hi­as Fors­berg. 2010 ut­gav Szulc "I Stal­ins våld", om den sov­je­tis­ka oc­ku­pa­tio­nen av öst­ra Po­len 1939 –1941.

"1943 AR­BE­TA­DE ÖVER 600 000 MÄN­NI­SKOR MED ATT TILL­VER­KA FRI­HETS­FAR­TYG PÅ 159 STAPELBÄDDAR VID 18 VARV."

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.