KONVOJ PQ 17

Det gick milt sagt åt helvete när en konvoj med 35 al­li­e­ra­de far­tyg ham­na­de i tyskt bak­håll i det ogäst­vän­li­ga Nor­ra isha­vet.

Sjökrig - - Innehåll - TO­RE DYRHAUG

Den 27 ju­ni 1943 la­de 35 brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka han­dels­far­tyg ut från Is­land med Mur­mansk i Sovjetunionen som mål. Rut­ten gick ige­nom det ogäst­vän­li­ga Nor­ra isha­vet och på lur låg bå­de tys­ka flyg­plan och ubåtar. Det skul­le bli en av and­ra världs­kri­gets värs­ta mas­sak­rer till sjöss, och ba­ra tio av far­ty­gen an­län­de till sin des­ti­na­tion, knappt två vec­kor se­na­re.

Så länge det fun­nits sjöfart har det fun­nits sjö­rö­va­re. Pi­ra­ter­na i So­ma­lia är ba­ra de se­nas­te på en tu­sen­å­rig lis­ta. De sjö­fa­ran­de han­dels­män­nen var med­vet­na om sjö­rö­var­na och be­väp­na­de si­na han­dels­far­tyg. El­ler så lät de sig es­kor­te­ras av krigs­far­tyg som skul­le av­skräc­ka el­ler be­seg­ra sjö­rö­va­re på lur. Sär­skilt Me­del­ha­vet var ak­tu­ellt för bå­de han­del och sjö­rö­veri un­der gre­kisk och ro­mersk stor­hets­tid. På 800-ta­let blev Nord­sjön en ny are­na för sjö­rö­veri med vå­ra nor­dis­ka för­fä­der som ak­ti­va del­ta­ga­re. Från 1500-ta­let var sjö­rö­va­re ak­ti­va i ett nytt om­rå­de: At­lan­ten. Span­jo­rer och por­tu­gi­ser skic­ka­de hem sto­ra ri­ke­do­mar i form av äd­la me­tal­ler och ex­o­tis­ka pro­duk­ter. Det var dyr­bar last och en stor fres­tel­se för sjö­rö­va­re, in­te minst brit­ter. Men de kal­la­de sig ka­pa­re, in­te sjö­rö­va­re. Och ten­den­sen att be­väp­na trans­port­far­ty­gen el­ler ha eskort av krigs­far­tyg fort­sat­te.

De förs­ta kon­vo­jer­na

Så kom Na­po­le­on­kri­gen, kring år 1800. Nu var det sna­ra­re fi­en­den än fri­ståen­de sjö­rö­va­re som var ho­tet. Och fram väx­te två al­ter­na­tiv: An­ting­en kun­de äga­ren av ett han­dels­far­tyg ta ris­ken att seg­la på egen hand och satsa på att ha­vet var stort, el­ler så kun­de han lå­ta skep­pet gå i grupp – el­ler konvoj – un­der be­skydd av det eg­na lan­dets krigs­far­tyg. Ha­vet är li­ka stort i bå­da fal­len, men en konvoj som kun­de täc­ka fle­ra kvadrat­kilo­me­ter var trots allt lät­ta­re att få syn på än en en­sam seg­la­re.

Med den brit­tis­ka blockaden av Nor­ge ef­ter flottrå­net 1807 och se­na­re krig med Sve­ri­ge, ham­na­de Nord­sjön i fo­kus. Brit­ter och svens­kar skic­ka­de far­tyg i konvoj mel­lan de två län­der­na me­dan norr­män­nen lät kornsku­tor från Dan­mark seg­la en­sam­ma. Ha­vet var in­te ba­ra stort, det var ock­så mörkt de­lar av dyg­net. Med bra vin­dar kun­de man seg­la från Fre­de­rik­shavn till en syd­norsk hamn på mind­re än ett dygn. De svens­ka och brit­tis­ka kon­vo­jer­na åt­följ­des av krigs­far­tyg, men plå­ga­des än­då av dans­ka och nors­ka sjö­rö­va­re el­ler ka­pa­re. En ka­pa­re ha­de kung­ens tillå­tel­se att in­ta fi­ent­li­ga far­tyg mot en av­gift och kun­de se­dan säl­ja far­tyg och last i egen hamn.

Det här stats­sjörö­veri­et ska­pa­de väl­stånd i många syd­nors­ka kust­stä­der, men fick ing­en stor be­ty­del­se för kri­gets gång.

Förs­ta världskriget

Ge­nom­brot­tet för mo­dern krig­fö­ring till sjöss kom un­der förs­ta världskriget. Det ha­de ta­gits fram ett helt nytt va­pen: un­der­vat­tens­bå­ten.

Den kun­de ope­re­ra bå­de i yt- och djuplä­ge och skju­ta död­li­ga tor­pe­der mot fi­en­de­far­tyg el­ler an­fal­la dem med en fast­mon­te­rad ka­non. De tys­ka ubå­tar­na ver­ka­de oslag­ba­ra. In­te ba­ra kun­de de upp­täc­ka far­tyg på ytan, av­fy­ra och se­dan dy­ka ner ef­ter an­fal­let. Dess­utom var de osyn­li­ga i dju­pet och to­talt ljud­lö­sa. Die­sel­mo­to­rer­na kopp­la­des ur och drif­ten gick på el­mo­to­rer. Men för­de­len ha­de sitt pris. Ubå­ten mås­te fly­ta upp för att ge manskapet frisk luft och för att kun­na star­ta die­sel­mo­to­rer­na som kun­de lad­da batterierna.

Brit­ter­na fann ett ef­fek­tivt mot­drag. De lät si­na han­dels­far­tyg seg­la i konvoj. En konvoj kun­de be­stå av tju­go till uppe­mot fem­tio far­tyg som seg­la­de i fas­ta for­ma­tio­ner i lin­jer och ko­lon­ner. Runt kon­vo­jer­na cirk­la­de eskort­far­tyg som skul­le av­skräc­ka ubå­tar­na och vid an­fall pepp­ra ha­vet med sjunk­bom­ber

där ubå­ten ha­de dykt ner. Kon­voj­tak­ti­ken mins­ka­de för­lus­ter­na men ge­nom­brot­tet kom med en ny upp­fin­ning: asdic. Asdic var ett slags un­der­vat­tens­ra­dar som skic­ka­de ljud­vå­gor ner i ha­vet mot den ner­dykan­de ubå­ten. Om ljud­vå­gor­na träf­fa­de me­tall, re­flek­ter ades de till­ba­ka till eskort­far­ty­get som nu kun­de släp­pa si­na sjunk­bom­ber med myc­ket stör­re pre­ci­sion. Men kon­voj­sy­ste­met var in­te per­fekt. Kon­vo­jen kun­de in­te rö­ra sig snab­ba­re än det lång­sam­mas­te far­ty­get och ma­növre­ring­en var svår. Vid an­fall mås­te he­la kon­vo­jen änd­ra kurs sam­ti­digt och kol­li­sio­ner fö­re­kom, sär­skilt i grov sjö och i mör­ker.

And­ra världskriget

Så kom and­ra världskriget. Kon­voj­sy­ste­met var det­sam­ma som un­der förs­ta världskriget. Ubå­tar­na var nå­got bätt­re men i stort sett li­ka dem som an­vän­des un­der 1914–1918. Men ett nytt va­pen ha­de till­förts krig­fö­rar­nas ar­se­nal: fly­get. Flyg­pla­nen kun­de an­vän­das till att ob­ser­ve­ra kon­vo­jer och till att skic­ka med­de­lan­den till ubåtar om var by­tet be­fann sig. Flyg­plan kun­de desssutom an­vän­das

i kam­pen mot an­fal­lan­de ubåtar men var be­ro­en­de av land­ba­se­ra­de flyg­plat­ser och ha­de kort räck­vidd över öp­pet vat­ten.

Som­ma­ren 1940, ef­ter Frank­ri­kes fall, för­sök­te brit­ter­na skic­ka kon­vo­jer längs lan­dets syd­kust, i och nä­ra Eng­els­ka ka­na­len. Det med­för­de sto­ra för­lus­ter, sär­skilt på grund av snab­ba rys­ka mo­tor­tor­ped­bå­tar och bris­tan­de brit­tiskt flyg­stöd. Brit­ter­na ha­de nog med att för­sva­ra sig i sla­get om Stor­bri­tan­ni­en.

För tys­kar­na in­ne­bar er­öv­ring­en av Frank­ri­ke och Nor­ge att man fick ubåts­ba­ser myc­ket när­ma­re den stra­te­giskt vik­ti­ga At­lan­ten, där brit­ter­na frak­ta­de för­nö­den­he­ter från USA och från ko­lo­ni­er­na. Tys­kar­na ha­de även lång­di­stans­plan av ty­pen Foc­ke Wulf 200 för bomb­ning och ob­ser­va­tion.

Brit­ter­na ut­veck­la­de spe­ci­al­flyg­plan för kon­vo­jö­ver­vak­ning och ubåts­be­kämp­ning, såsom Ca­tali­na och Short Sun­der­land. Men ha­vet var stort. Ba­ra de mest kust­nä­ra havs­om­rå­de­na kun­de över­va­kas av brit­ter­na.

De ha­de två mot­me­del: Det ena var att sta­tio­ne­ra ett jakt­flyg­plan på ett far­tyg i kon­vo­jen. Det sköts ut ur en ka­ta­pult och kun­de för­hopp­nings­vis skju­ta ner en när­gå­en­de Foc­ke Wulf 200. Se­dan mås­te

jakt­pla­net lan­da i ha­vet och var för­lo­rat. Ge­nom­brot­tet kom med han­gar­far­ty­gen.

Kod­sy­ste­met

Det brit­tis­ka amiralitetet gav var­je konvoj en kod be­stå­en­de av två bok­stä­ver som angav själ­va kon­voj­rut­ten följt av löp­num­mer ba­se­rat på an­ta­let ut­skic­ka­de kon­vo­jer. Åter­vän­dan­de kon­vo­jer, allt­så tom­ma på last, fick samma bok­stavs­ko­der men i om­vänd ord­ning. Kon­vo­jer från Is­land till Ryssland fick un­der de två förs­ta krigs­å­ren bok­stä­ver­na ”PQ” och för re­tu­ren: ”QP”. Se­dan följ­de num­ret på kon­vo­jen.

Kon­vo­jer­na var lång­sam­ma. En snabb konvoj kun­de till­ryg­ga­läg­ga av­stån­det mel­lan New York till en brit­tisk hamn på 15 dygn – om det var som­mar och far­ten kun­de lig­ga på 9 el­ler 10 knop. Vin­ter­tid kun­de en mot­sva­ran­de konvoj ta upp till tre–fy­ra

vec­kor. En så­dan konvoj ha­de ko­den ”HX”.

Själv­klart var det möj­ligt att kor­sa At­lan­ten snab­ba­re. Det nors­ka frukt­far­ty­get Thorstrand tog i ju­ni 1942 nio dygn på sig från Stor­bri­tan­ni­en till New York med en ge­nom­snitts­fart på 17 knop. Far­ty­get gick en­samt och ut­an eskort.

Is­havs­kon­vo­jer­na

Som många vet tra­fi­ke­ra­de den nors­ka han­dels­flot­tan fli­tigt över­far­ten över At­lan­ten och Me­del­ha­vet. Krigs­å­ren 1941 och 1942 in­träf­fa­de de störs­ta för­lus­ter­na. Men mest fruk­tad var än­då kon­voj­rut­ter­na till Ryssland – Mur­mansk och Ar­chang­elsk. Fär­den gick över det stor­mi­ga Ba­rents hav, och vid in­lop­pet till rys­ka ham­nar var far­ty­gen nä­ra de tys­ka flyg- och ubåts­ba­ser­na i det oc­ku­pe­ra­de Nor­ge. Över­lev­de man att bli tor­pe­de­rad el­ler bom­bad, men mås­te hop­pa i vatt­net, var chan­sen mi­ni­mal att över­le­va en läng­re tid i det kal­la vatt­net. Det en­da mot­dra­get var den nors­ka rädd­nings­dräk­ten VACO, ut­veck­lad av in­gen­jör Dyb­berg 1939; en hel­täc­kan­de gum­mi­dräkt med öpp­ning för an­sik­tet. 30 000 så­da­na dräk­ter pro­du­ce­ra­des i USA un­der kri­get. Den hjälp­te mot ky­lan – en stund.

PQ 17

Den kän­das­te – för tys­kar­na be­röm­da och för de al­li­e­ra­de be­ryk­ta­de – kon­vo­jen var PQ 17. Den gick från Reyk­ja­vik på Is­land mot Ryssland den 27 ju­ni 1942. Kon­vo­jer till Ryssland skic­ka­des ut re­dan i sep­tem­ber 1941. Då ha­de Stor­bri­tan­ni­en och Ryssland al­li­e­rat sig ef­ter tys­kar­nas an­fall mot Sov­jet. Chur­chill var gam­mal an­ti­kom­mu­nist men ef­ter Bar­ba­rossapla­nen ska han ha ut­ta­lat: ”Om Hit­ler in­va­de­rar hel­ve­tet, då al­li­e­rar jag mig med djä­vu­len”. Chur­chill skic­ka­de en pres­sad Sta­lin krigs­ma­te­ri­el som brit­ter­na själ­va be­höv­de. Kon­vo­jer­na med num­mer från PQ 1 till PQ 12 gick ut­an sto­ra för­lus­ter.

USA kom med i stor­kri­get ef­ter an­fal­let mot Pearl Har­bor i de­cem­ber 1941 och bör­ja­de snart för­se Sov­jet med krigs­ma­te­ri­el av oli­ka slag. PQ 17 be­stod av 34 frakt- och tank­far­tyg, de fles­ta ame­ri­kans­ka. Kon­vo­jen följ­de som­marrut­ten norr om Björ­nön och sö­der om Sval­bard. Det gäll­de att hål­la sig så långt bor­ta som möj­ligt från tys­ka ba­ser i Nor­ge men ock­så bor­ta från is­kan­ten runt Sval­bard. Konvoj PQ 17 ha­de som när­skydd sex jagare, fem kor­vet­ter och en rad mind­re far­tyg, plus ubåtar och två luft­värns­far­tyg. Den här grup­pen skul­le cirk­la runt kon­vo­jen och avvär­ja an­fall från flyg­plan och ubåtar.

Men brit­ter­na fruk­ta­de an­fall från tys­ka yt­far­tyg. Där­för ha­de de eta­ble­rat en tung fjärr­skydds­grupp un­der amiral To­vey. Den be­stod av slag­skep­pen Du­ke of York, den nya ame­ri­kans­ka Washing­ton, han­gar­far­ty­get Victo­ri­ous och krys­sar­na Cum­ber­land och Ni­ge­ria, plus 14 jagare. En for­mi­da­bel styr­ka.

Det som skul­le kom­pli­ce­ra to­tal­bil­den

var att konvoj QP 13 var på väg till­ba­ka från Ryssland i samma far­vat­ten som PQ 17. Men tys­kar­na lät QP 13 va­ra i fred – det var myc­ket vik­ti­ga­re att sän­ka så många som möj­ligt av de far­tyg som var las­ta­de med för­nö­den­he­ter till den sov­je­tis­ka krigs­in­sat­sen. Tys­kar­na ha­de ett starkt ess i rock­är­men. Det var ra­den av yt­far­tyg, tryggt pla­ce­ra­de i nors­ka ham­nar. Det störs­ta och tyngs­ta es­set var Tir­pitz, sys­ter­far­ty­get till Bis­marck som brit­ter­na lyc­kats sän­ka i maj 1941.

U-255

U-255 var en ny ubåt, av ty­pen VIIC. Den blev sjö­satt i de­cem­ber 1941 och ha­de se­dan dess va­rit upp­ta­gen med öv­ning­ar i Ös­ter­sjön. Den läm­na­de Ki­el den 15 ju­ni. Or­dern gäll­de Nor­ge. På mor­go­nen den 20 ju­ni kun­de kap­ten­slöjt­nant Re­in­hart Re­che för­tö­ja sin U­255 bred­vid kom­man­do­far­ty­get Tanga i Nar­vik. Här fick han be­sked om att en stor konvoj höll på att lät­ta an­kar för att gå mot rysk hamn. Han ori­en­te­ra­des ock­så om de myc­ket spe­ci­el­la för­hål­lan­den som råd­de på Ba­rents hav, som­mar som vin­ter.

Den störs­ta fa­ran var nedis­ning. Det is­kal­la vatt­net kun­de fry­sa ven­ti­ler­na som släpp­te in och ut vatt­net. U-255 fick där­för vär­me­e­le­ment som skul­le för­hind­ra det. Re­che var­na­des ock­så för mid­natts­so­len som gjor­de det omöj­ligt att gå i yt­lä­ge för att lad­da batterierna ut­an risk att bli upp­täckt. Om som­ma­ren kun­de luft­speg­ling­ar in­träf­fa och få ubå­ten att rap­por­te­ra fel. Den sista kom­pli­ka­tio­nen var mag­net­kom­pas­sen som in­te var på­lit­lig så långt norrut. Men om in­te dim­ma el­ler snödrev in­träf­fa­de ha­de man åt­minsto­ne so­len att för­li­ta sig på.

Den 23 ju­ni läm­na­de U-255 ba­sen i Nar­vik. Den förs­ta strids­in­sat­sen skul­le ut­fö­ras. Tillsammans med tio and­ra ubåtar skul­le U-255 pla­ce­ra sig nord­ost om Jan May­en. I un­der­vat­tenslä­ge lyss­na­de man ef­ter lju­den från pro­pell­rar från konvoj PQ 17. Men ing­et kun­de hö­ras. PQ 17 lät­ta­de an­kar på Is­land först den 27 ju­ni. Det gav tys­ka agen­ter på Is­land be­sked om. Men var fanns kon­vo­jen?

In­te för­rän den 1 ju­li kun­de ett tyskt spa­nings­flyg­plan få en glimt av den. Men ba­ra en glimt. Dim­ban­kar täck­te han­dels­far­ty­gen. Sam­ti­digt kun­de U-255 ge be­sked om kon­takt med kon­vo­jen, men även den gick för­lo­rad på grund av dim­ban­kar. Re­dan da­gen där­på fick U-255 ny kon­takt. Dim­för­hål­lan­de­na var bätt­re. Re­che räk­na­de in 27 far­tyg och uppgav själv­klart po­si­tio­nen. Han be­fann sig väs­ter om Björ­nön när han tving­a­des ner i dju­pet av en brit­tisk jagare och mås­te ut­här­da sex tim­mar av sjunk­bomb­san­fall. När han änt­li­gen kun­de gå upp igen såg han tyd­ligt kon­vo­jen med 32 far­tyg för­de­la­de på fy­ra ko­lon­ner. Han ob­ser­ve­ra­de ock­så 16 eskort­far­tyg runt kon­vo­jen. Men stän­dig dim­ma och is­berg gjor­de över­vak­ning­en far­lig. Kloc­kan 20.00 den 4 ju­li kom det förs­ta tys­ka luft­an­fal­let. Det var 23 tor­ped­plan av ty­pen He­in­kel 111 och fle­ra bomb­plan av ty­pen Jun­kers 88. Den tys­ka flyg­plans­styr­kan an­föll kon­vo­jen som in­tog per­fekt po­si­tion. Den ame­ri­kans­ka eskor­tja­ga­ren Wainwright lyc­ka­des skju­ta ner ett tor­ped­plan. Men an­fal­len fort­sat­te. Med

en för­lust på två flyg­plan kun­de tys­kar­na sän­ka tre far­tyg: den rys­ka tank­bå­ten Azer­badi­jan med kvinn­ligt man­skap, det brit­tis­ka last­far­ty­get Na­va­ri­no och det ame­ri­kans­ka frakt­far­ty­get Wil­li­am Hoo­per.

Tir­pitz

Brit­ter­na fruk­ta­de Tir­pitz och var med­vet­na om far­ty­gets slag­kraft. De ha­de in­te lyc­kats sän­ka el­ler ska­da Tir­pitz, va­re sig med bom­ban­fall el­ler an­fall från mi­ni­u­bå­tar, fö­re ju­ni 1942. Tir­pitz var det som brit­ter­na fruk­ta­de mest vad det gäll­de kon­vo­jer till Ryssland. Den 2 ju­ni 1942 fick de be­sked om att Tir­pitz ha­de läm­nat Trond­heims­fjor­den och gått norrut. Av­sik­ten var tyd­lig: det star­ka slag­skep­pet skul­le del­ta i stri­den mot PQ 17. Det var ”Ope­ra­tion Rös­selsprung”.

Brit­ter­na fick nya be­sked. Tir­pitz, Ad­mi­ral Sche­er och Hip­per låg för an­kar i Al­tafjor­den. Sam­ti­digt in­led­des in­ten­si­va ubåts- och fly­gan­fall mot PQ 17. Fle­ra far­tyg sänk­tes, och på kväl­len den 4 ju­li tap­pa­de amiralitetet i Lon­don tå­la­mo­det. Räds­lan för att Tir­pitz skul­le kun­na upp­fö­ra sig som en ut­svul­ten räv i en höns­gård fick amiral Pound att skic­ka stränga be­sked till den brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka eskor­ten: Gå ögon­blick­li­gen väs­terut! Kon­vo­jen upp­lö­ses.

Det har länge dis­ku­te­rats vad som fick brit­ter­na att ta ett så­dant steg. Chur­chill näm­ner i sitt verk om and­ra världskriget att han fruk­ta­de ef­fek­ten i USA om ame­ri­kans­ka tunga far­tyg skul­le träf­fas av tys­kar­na i Ba­rents hav. Det hand­la­de om det nya slag­skep­pet Washing­ton och de två krys­sar­na Tusca­loo­sa och Wichita. Fort­satt ame­ri­kanskt stöd i Eu­ro­pa var Chur­chills hu­vud­mål –

vik­ti­ga­re än en se­ger över Ja­pan i Stil­la ha­vet.

Be­ske­det att gå väs­terut und­gick tys­kar­nas upp­märk­sam­het. Den 5 ju­li gick Tir­pitz till sjöss un­der skydd av krys­sa­re och jagare. Brit­tisk luft­re­kog­no­se­ring kun­de be­kräf­ta det­ta. Kursen gick rakt österut. På ef­ter­mid­da­gen den 5 ju­li upp­täck­tes Tir­pitz med föl­je av den sov­je­tis­ka ubå­ten K-21. Den av­fy­ra­de si­na två akt­re tor­pe­der ett par mi­nu­ter ef­ter kloc­kan 17 och me­na­de att man ha­de träf­fat Tir­pitz. Det­ta sked­de rakt norr om Va­rang­er­fjor­den. Ubåts­be­fäl­ha­va­re Lu­nin skic­ka­de i tri­umf ett ra­dio­med­de­lan­de till si­na rys­ka över­ord­na­de om att två sto­ra yt­far­tyg och åt­ta jagare ob­ser­ve­rats på öst­lig kurs.

Det här ra­di­o­med­de­lan­det fång­a­des upp av den tys­ka av­lyss­nings­tjäns­ten som i all hast av­ko­da­de det och gav med­de­lan­det i klar­text till den tys­ka ma­rin­led­ning­en. Över­rask­nings­ef­fek­ten ha­de gått för­lo­rad. Av räds­la för att mö­ta star­ka al­li­e­ra­de flott­styr­kor, och in­te minst flyg­plan från hangarfartyg, gav man or­der om re­trätt till Vest­fjor­den. Kloc­kan var 21.50 den 5 ju­li 1942. Den sto­ra rä­ven i höns­går­den vän­de om ut­an att ha sänkt en en­da hö­na.

PQ 17:s un­der­gång

Men PQ 17 var döds­dömd. Vi vet in­te vad man­ska­pen på de brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka han­dels­far­ty­gen kän­de och tänk­te när de den 4 ju­li kloc­kan 22.15 ob­ser­ve­ra­de att eskor­ten vän­de om och drog väs­terut. Men nu kun­de tys­ka flyg­plan och ubåtar obe­hind­rat in­le­da jak­ten och sänkningen av far­ty­gen. Om­bord på U-255 mot­togs be­ske­det med gläd­je. Kap­ten­slöjt­nant Re­che för­sök­te tän­ka sig in i si­tu­a­tio­nen för de nu ut­sprid­da han­dels­far­ty­gen. Hur var det lo­giskt att de tänk­te? Jo, att de skul­le sö­ka till­flykt längs No­va­ja Zem­l­jas rys­ka väst­kust. Där­för gav han or­der om att sät­ta kurs dit. Re­dan den 5 ju­li sänk­tes 13 far­tyg. De som över­levt sök­te till­flykt på No­va­ja Zem­l­jas väst­kust, he­la ti­den för­följ­da. Här gick yt­ter­li­ga­re fem far­tyg för­lo­ra­de. Res­ten gick sö­derut mot Vi­ta ha­vet och Ar­chang­elsk. Två nya of­fer: U­255 lyc­ka­des sän­ka John Wit­herspoon och Al­coa Rang­er. Ef­ter var­je tor­pe­de­ring dök bå­ten upp och la­de sig nä­ra de skepps­brut­na sjö­män­nen i si­na liv­bå­tar. Re­in­hart Re­che frå­ga­de ef­ter far­ty­gens namn och last, och la­de ned­lå­tan­de till att sjö­män­nen mås­te va­ra kom­mu­nis­ter ef­tersom de frak­ta­de hjälp till Sta­lin. Sam­ti­digt er­bjöd han de skepps­brut­na li­te vat­ten och bröd och pe­ka­de ut rikt­ning­en mot land. Det sista

far­ty­get som U-255 lyc­ka­des sän­ka var det ame­ri­kans­ka frakt­far­ty­get Olo­pa­na. Det var fullt av skepps­brut­na från ti­di­ga­re sänk­ning­ar men und­gick in­te U-255:s tor­pe­der och artilleri­­eld. Re­che ställ­de si­na van­li­ga frå­gor. De skepps­brut­na sa­de att de ha­de till­räck­ligt med pro­vi­ant för att nå land.

U-255 be­gav sig på hem­väg till ba­sen i Ber­gen. På vägen le­ta­de far­ty­get ef­ter nöd­lan­da­de män från ett tyskt re­kog­no­se­rings­plan, men för­gä­ves. Ubå­tar­na var in­blan­da­de i fle­ra an­fall mot res­ter­na av kon­vo­jen men fick napp först den 13 ju­li. Då upp­täck­te man ett fly­tan­de vrak. Det var hol­län­da­ren Pau­lus Pot­ter som dri­vit en hel vec­ka som ett spök­skepp. Re­che skic­ka­de folk om­bord. De rap­por­te­ra­de att far­ty­get ha­de hem­li­ga pap­per och dess­utom var kraf­tigt be­styc­kat. En tor­ped sänk­te Pau­lus Pot­ter in­om lop­pet av två mi­nu­ter. Den 20 ju­li var U-255 tryggt i Ber­gen.

Za­ma­lek

Be­rät­tel­sen om PQ 17 skul­le va­ra ofull­stän­dig ut­an histo­ri­en om det brit­tis­ka rädd­nings­far­ty­get Za­ma­lek. Det var ett li­tet skepp, köpt från Tyskland 1921 och ut­rus­tat som sjuk­hus­far­tyg med sto­ra up­pe­hålls­rum för räd­da­de skepps­brut­na. Za­ma­lek ha­de ett man­skap på 65 och var väl be­styc­kat. Det var ock­så spe­ci­al­ut­rus­tat med änt­rings­mat­tor längs si­dor­na för att snabbt kun­na få om­bord folk från liv­bå­tar­na. Sär­skil­da kor­gar an­vän­des för att his­sa upp dö­da sjömän. In­te al­la i liv­bå­tar­na var gla­da över att bli räd­da­de. De an­såg sig tryg­ga­re om­bord i liv­bå­tar­na än om­bord på det fly­tan­de Za­ma­lek.

Brit­ter­na fruk­ta­de att rädd­nings­far­tyg skul­le bli pri­mä­ra mål för tys­ka ubåtar och flyg­plan. Det stäm­de ba­ra del­vis. Rädd­nings­far­ty­get Zafran sänk­tes men in­te Za­ma­lek. Tys­kar­na kon­cen­tre­ra­de an­fal­len på de ful­las­ta­de han­dels­far­ty­gen. Med 200 ex­tra pas­sa­ge­ra­re om­bord nåd­de Za­ma­lek rysk hamn. Åt­ta över­le­van­de från tank­far­ty­get Azer­badi­jan togs om­hand av rysk mi­li­tär­po­lis. De be­trak­ta­des tro­li­gen som de­ser­tö­rer och gick ett ovisst öde till mö­tes. Men Za­ma­lek ha­de räd­dat långt fler än de 135 män som gick för­lo­ra­de i den al­li­e­ra­de kon­vo­jen.

Be­sätt­ning­en på ame­ri­kans­ka Carl­ton är ett spe­ci­al­fall. Far­ty­get sänk­tes re­dan den 5 ju­li. De­lar av manskapet ploc­ka­des upp av tys­ka sjö­flyg­plan och frak­ta­des till Banak – och tysk fång­en­skap. Res­ten drev mot land i Finn­mark. Först den 24 ju­li ha­de de 19 ame­ri­ka­ner­na fast mark un­der föt­ter­na. Men gläd­jen över att ha bli­vit räd­da­de va­ra­de in­te länge. De ut­mat­ta­de sjö­män­nen sam­la­des strax upp av tys­kar­na och skic­ka­des till fång­lä­ger i Tyskland. Tys­kar­na spred ut ett ryk­te om att Carl­ton egent­li­gen sänkts av en brit­tisk ubåt ef­tersom den be­fann sig så nä­ra den nors­ka kus­ten …

Kon­vojtra­ge­din var över den 11 ju­li 1942. Av PQ 17:s 34 far­tyg ha­de 24 gått för­lo­ra­de. Tys­kar­na för­lo­ra­de fem plan. 143 000 ton ton­nage ha­de sänkts. In­te en en­da av de el­va tys­ka ubå­tar­na gick för­lo­ra­de. U- 88 med ka­pi­tän­leut­nant Boh­mann sänk­te två far­tyg, 5 000-to­na­ren Carl­ton och 7 000-to­na­ren Da­ni­el Mor­gan.

Sett ur tysk syn­vin­kel var PQ 17 en ena­stå­en­de fram­gång. Sta­lin för­lo­ra­de 3 350 lastbilar, 430 stridsvagnar, 210 flyg­plan och 99 000 ton an­nat krigs­ma­te­ri­el. Det var höga siff­ror. Un­der som­ma­ren var tys­kar­na åter på offensiven längs he­la Öst­fron­ten. Var­je flyg­plan, var­je last­bil till för­svar var vik­tig.

To­talt var det Luft­waf­fe och Kamp­f­ge­sch­wa­der 30 som stod för de fles­ta träff­ar­na.

ARTIKELFÖRFATTAREN

To­re Dyrhaug, född 1942, gick ef­ter sin gym­na­si­e­ex­a­men i San­de­fjord, Nor­ge, en be­fäls­ut­bild­ning in­om nors­ka ar­mén. Därefter stu­de­ra­de han och tog ex­a­men i histo­ria 1968. Han bo­sat­te sig på Nøt­terøy och blev lek­tor på det lo­ka­la gym­na­si­et. Han har va­rit ak­tiv i den lo­ka­la histo­ri­e­för­e­ning­en och har skri­vit bå­de böc­ker och en rad ar­tik­lar om lo­kal och na­tio­nell mi­li­tär­histo­ria. Han pen­sio­ne­ra­de sig 2004.

"SETT UR TYSK SYN­VIN­KEL VAR PQ 17 EN ENA­STÅ­EN­DE FRAM­GÅNG. STA­LIN FÖR­LO­RA­DE 3 350 LASTBILAR, 430 STRIDSVAGNAR, 210 FLYG­PLAN OCH 99 000 TON AN­NAT KRIGS­MA­TE­RI­EL. DET VAR HÖGA SIFF­ROR. UN­DER SOM­MA­REN VAR TYS­KAR­NA ÅTER PÅ OFFENSIVEN LÄNGS HE­LA ÖST­FRON­TEN. VAR­JE FLYG­PLAN, VAR­JE LAST­BIL TILL FÖR­SVAR VAR VIK­TIG."

Den fly­gav­del­ning­en var pla­ce­rad i Kir­ke­nes, Banak och Bar­du­foss. Flyg­pla­nen sänk­te di­rekt li­ka myc­ket ton­nage som ubåt­­ar­na och ska­da­de många far­tyg som se­na­re sänk­tes av ubåtar ge­nom så kal­lat ”Fangschuss”.

Ef­ter­klok­het?

Allt som allt blev PQ 17 den störs­ta al­li­e­ra­de kon­vojtra­ge­din. Brit­ter och ame­ri­ka­ner vil­le slu­ta med kon­vo­jer un­der den lju­sa års­ti­den, vil­ket na­tur­ligt­vis ir­ri­te­ra­de Sta­lin. För ho­nom var för­nö­den­he­ter vik­ti­ga­re än brit­tiskt och ame­ri­kanskt ton­nage. Frå­gor har ock­så ställts om den brit­tis­ka till­ba­kadrag­ning­en av eskor­ten den 4 ju­li. Var den för­has­tad? Kun­de in­te Du­ke of York och Washing­ton, med stöd av fy­ra krys­sa­re, ta­git upp kam­pen – even­tu­ellt – mot Tir­pitz och kom­pa­ni? Och å and­ra si­dan: var tys­kar­na för ängs­li­ga då de be­ord­ra­de Tir­pitz till­ba­ka till trygg norsk hamn? Vad kun­de jät­ten ha upp­nått mot den del av PQ 17 som över­lev­de?

Men oav­sett hur fres­tan­de det kan va­ra att le­ka Hit­ler och Chur­chill, amiral Pound och kol­le­gan Ra­e­der på tryggt av­stånd hem­ma i sof­fan, kvar­står fak­ta. Histo­ri­en god­tar inga ”om” och ”ifall”. Histo­ria är ute­slu­tan­de det som sked­de. Var­ken mer el­ler mind­re.

Last­far­tyg

Eskort­far­tyg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.