UN­DER YTAN

Mi­ni­u­bå­tar – mo­dets och för­tviv­lans va­pen.

Sjökrig - - Innehåll - TO­RE DYRHAUG

Det var nat­ten till den 13 ok­to­ber 1939. Plat­sen: ös­ter om Orkneyö­ar­na. På myc­ket far­ligt upp­drag: U- 47, en tysk ubåts­typ i se­ri­en VIIB, un­der kommando av Ka­pi­tän­leut­nant Günt­her Pri­en. Bå­ten ha­de en längd på 66,5 me­ter, ett man­skap på fy­ra of­fi­ce­ra­re och 40 man­nar.

Må­let för nat­tens ope­ra­tion: Att tränga ige­nom Holmsund och vi­da­re in i det myc­ket träng­re Kirksund för att kom­ma in i buk­ten Sca­pa Flow, där de­lar av den brit­tis­ka ma­ri­nen låg för an­kar.

Ge­nom­fö­ran­de: Att smy­ga sig upp i yt­po­si­tion, för­bi sänk­ta block­far­tyg och mi­navspärr­ning­ar för att kom­ma in­om skott­håll. Ef­ter att ubåts­nä­tet mel­lan Bur­ray och Main­land ha­de pas­se­rats kun­de Pri­en sät­ta kurs mot norr, mot by­tet.

Kloc­kan 00.58 sköts de förs­ta tor­pe­der­na ut. Miss­lyc­kat. U-47 vän­de och lad­da­de om. Kloc­kan 01.22 av­fy­ra­des den sista tor­ped­sal­van. Pri­en viss­te in­te vad han ha­de träf­fat, men nu var det hög tid att kom­ma ut ur Sca­pa Flow på samma kurs som de kom­mit in. Även det lyc­ka­des. Först på för­mid­da­gen, på hem­väg, hör­de de på ra­di­on att slag­skep­pet Royal Oak tor­pe­de­rats och att den an­fal­lan­de ubå­ten sänkts. Man kan tän­ka sig jublet om­bord. Ubå­ten nåd­de Wil­helms­ha­ven där Hit­lers pri­va­ta FW 200 Con­dor stod klar för att ta be­sätt­ning­en till Ber­lin. Från Tem­pel­hof gick tri­umf­fär­den till Rikskans­li­et där Hit­ler var värd och över­läm­na­de rid­dar­kor­set till Pri­en för hans bragd.

Men ing­en tri­umf va­rar för evigt. Pri­en be­ford­ra­des till Kor­vet­ten­ka­pi­tän, men hans U- 47 sänk­tes med he­la sitt man­skap nat­ten till den 8 mars 1941 av den brit­tis­ka ja­ga­ren Wol­ve­ri­ne, väs­ter om Ir­land. Nu var U- 47 ab­so­lut ing­en mi­ni­u­båt, ut­an tvärt om den störs­ta havs­gå­en­de ubå­ten tys­kar­na ha­de hös­ten 1939. Den cen­tra­la punk­ten var att man med mod och dristighet kun­de tränga ige­nom bå­de fi­ent­li­ga försvarsverk och trånga far­vat­ten och kom­ma in­om skott­håll av ”fet­te Beu­te” (fe­ta by­ten), som det he­ter på tys­ka. Men hös­ten 1939 låg ut­veck­ling­en av tys­ka mi­ni­u­bå­tar fle­ra år in i fram­ti­den.

Ja­pan och Ita­li­en

Pi­on­jä­rer­na fanns i Ja­pan och i Ita­li­en. Ja­pa­ner­na var först med att an­vän­da fle­ra mi­ni­ubåtar av A-typ un­der an­fal­let mot Pearl Har­bor den 7 de­cem­ber 1941. Det är omdis­ku­te­rat om de här bå­tar­na spe­la­de nå­gon roll i det över­ras­kan­de och död­li­ga sla­get mot USA.

Ita­li­en var num­mer två när det gäll­de ut­veck­ling av ubåtar. I den ita­li­ens­ka ma­ri­nen ha­de man ex­pe­ri­men­te­rat med mi­ni­u­bå­tar re­dan un­der förs­ta världskriget, och fram till 1941 ut­veck­la­de de ty­pen Mai­a­le, el­ler "Gris" på svens­ka. Den ha­de en be­sätt­ning på två man som bå­da var ut­rus­ta­de med dyk­ut­rust­ning ef­tersom far­ty­get kun­de dy­ka till 50 fot, el­ler cir­ka 15 me­ter. Un­der­vat­tens­has­tig­he­ten var tre knop me­dan bat­te­rika­pa­ci­te­ten var fem till sex tim­mar. Ett an­fall mot Gi­bral­tar i sep­tem­ber 1941 miss­lyc­ka­des. ”Gri­sar­na” skic­ka­des till ham­nen i Alex­an­dria om­bord på ubå­ten

"MED MOD OCH DRISTIGHET KUN­DE MAN TRÄNGA IGE­NOM BÅ­DE FI­ENT­LI­GA FÖRSVARSVERK OCH TRÅNGA FAR­VAT­TEN OCH KOM­MA IN­OM SKOTT­HÅLL."

Sic­re och var fram­me där nat­ten till den 18 de­cem­ber 1941. Tre ”gri­sar” skul­le an­fal­la. De var in­te ut­rus­ta­de med tor­pe­der ut­an med trans­por­tab­la spräng­ladd­ning­ar på 300 ki­lo som dy­ka­ren om­bord kun­de ma­nö­vre­ra i vatt­net och pla­ce­ra un­der kö­len på det far­tyg som ut­gjor­de må­let.

Ita­li­e­nar­na ha­de tur. När an­fal­let skul­le bör­ja kom en brit­tisk krys­sa­re som släpp­tes för­bi ubåts­nä­tet. Det var lätt för ”Gri­sar­na” att föl­ja ef­ter och li­ka lätt att ut­fö­ra själ­va upp­dra­get.

I Alex­an­dri­as hamn

Må­len var de två äld­re slag­skep­pen Qu­een Eli­za­beth och Va­li­ant. Al­la de ita­li­ens­ka ”tor­pedryt­tar­na” fång­a­des ef­ter an­fal­let och för­des om­bord på Va­li­ant. Ita­li­e­nar­nas chef var kap­ten­slöjt­nant Lui­gi, gre­ve av la Pen­ne. Is­kallt väg­ra­de han att sva­ra på frå­gor tills det var fem mi­nu­ter kvar in­nan den tids­in­ställ­da spräng­ladd­ning­en skul­le ex­plo­de­ra. Först då in­for­me­ra­de han brit­ter­na. Fång­ar­na för­des upp på däck strax in­nan spräng­äm­ne­na un­der kö­len gick i luf­ten. Bå­da må­len träf­fa­des, men far­ty­gen sjönk på rak köl ner i slam­met i Alex­an­dri­as hamn och in­te dju­pa­re än att ska­dor­na på de två slag­skep­pen var lät­ta att ob­ser­ve­ra. Ita­li­en snu­va­des på PR­vins­ten, ut­an va­re sig hem­vän­dan­de hjäl­tar el­ler fi­na luft­fo­to­gra­fi­er.

1942 var kul­men nådd för de havs­gå­en­de tys­ka ubå­tar­na. Bätt­re kon­voj­fart, fram­gångs­ri­ka sänk­ning­ar av tys­ka för­nö­den­hets­ubåtar, långt skar­pa­re luftö­ver­vak­ning av ubå­tar­nas in- och ut­rut­ter i Biscaya och ge­ne­rell över­läg­sen­het i luf­ten bi­drog till det. Även ut­veck­ling­en i kri­get i övrigt gick Tyskland emot, bå­de för att ett genombrott på Öst­fron­ten ute­bli­vit och på grund av ka­pi­tu­la­ti­o­nen i Nord­af­ri­ka samt att det från in­du­stri­gi­gan­ten USA kom en allt star­ka­re ström av för­nö­den­he­ter till Sov­jet och and­ra fron­ter. Där­till kom det bom­b­krig som i ökan­de grad drab­ba­de tys­ka stä­der och rust­nings­an­lägg­ning­ar. På tysk si­da mås­te man bör­ja ut­veck­la va­pen som kun­de hind­ra ett fram­ti­da nederlag.

Nor­ge och Hans Bar­tels

Först nu blir Nor­ge vik­tigt – in­te Nor­ge som stat men som oc­ku­pe­rat om­rå­de. Kap­ten­slöjt­nant Hans Bar­tels, som gjort sig ett namn och fått Rid­dar­kor­set för sin in­sats i kri­get 1940, be­fann sig här, och han var be­fäl­ha­va­re på en min­sö­ka­re som ope­re­ra­de i far­vatt­net mel­lan Kristi­an­sand och Ber­gen med stor fram­gång.

Ef­ter att Nor­ge ka­pi­tu­le­rat i ju­ni 1940 bod­de Bar­tels kvar i Ber­gen. 1943 skic­ka­de han ett me­mo­ran­dum till ma­rin­led­ning­en i Ber­lin där han pe­ka­de på nöd­vän­dig­he­ten i att ut­veck­la mi­ni­u­bå­tar. I sam­ar­be­te med Dra­ger-wer­ke i Lü­beck lyc­ka­des han få fram en pro­to­typ, kal­lad Adam, i ja­nu­a­ri 1944. Pro­ble­met var att Adam sjönk strax ef­ter att den var sjö­satt. Men ty­pen skul­le bli fö­re­gång­a­re till mi­ni­u­bå­ten Bi­ber.

X- Crafts i Al­tafjor­den

Hös­ten 1943 skul­le vi­sa att eng­els­ka mi­ni­u­bå­tar var far­li­ga. Den 22 sep­tem­ber fri­gjor­des fy­ra brit­tis­ka X- Craft- ubåtar från si­na mo­der­bå­tar i Al­tafjor­den i nors­ka Finn­mark. Där låg slag­skep­pet Tir­pitz för an­kar bakom skyd­dan­de ubåts­nät. X- Craft- bå­tar­na var re­la­tivt sto­ra med ett de­pla­ce­ment på 27 ton och ett man­skap på fy­ra. Bå­tar­na ha­de in­te tor­pe­der ut­an spräng­ladd­ning­ar på var si­da av skro­vet, på 500 ki­lo var.

Den sto­ra för­de­len för brit­ter­na var att X- Craft var ut­rus­tad med en sluss som gjor­de det möj­ligt för en dy­ka­re att ta sig in i och ut ur bå­ten. Han pla­ce­ra­de spräng­ladd­ning­ar­na un­der kö­len på Tir­pitz. Re­sul­ta­tet av an­fal­let blev en stor se­ger för brit­ter­na. Tre spräng­ladd­ning­ar var på plats och ex­plo­de­ra­de på mor­go­nen den 22 sep­tem­ber. Däc­ket på Tir­pitz lyf­te sig två me­ter och 500 ton is­kallt sjö­vat­ten fyll­de ma­skin­rum­met. En tysk om­kom och 40 ska­da­des. Trots att al­la X- Crafts gick för­lo­ra­de och någ­ra man­nar togs till fånga var det en stor se­ger. Tir­pitz slä­pa­des från Al­tafjor­den till Trom­sö för re­pa­ra­tion. I Trom­sö var Tir­pitz in­om räck­håll för brit­tis­ka bomb­flyg­plan som sänk­te slag­skep­pet den 12 no­vem­ber 1944.

Norr­män

Näs­ta brit­tis­ka an­fall kom mot Ber­gen nat­ten till den 22 no­vem­ber 1943. An­fal­let ha­de fått kod­namn Bar­ba­ra och är värt att föl­ja mer i de­talj.

An­fal­let skul­le ske ge­nom an­vänd­ning av mi­ni­u­bå­tar av ty­pen Wel­man. De var små och lång­sam­ma och be­man­na­de med en man. Spräng­ladd­ning­en på 220 ki­lo kun­de los­sas från bo­gen. Bå­tar­na skul­le frak­tas upp­häng­da i dä­ver­tar på nors­ka mo­tor­tor­ped­bå­tar från Shet­land till Solsviksund norr om ön Sto­ra Sot­ra. Mtb:er­na var num­mer 625 och 627. Fär­den över Nord­sjön var lyc­kad och Wel­man- mi­ni­u­bå­tar­na sjö­sat­tes som pla­ne­rat. Mtb:er­na åter­vän­de till Ler­wick på Shet­land. De fy­ra Wel­man- ubå­tar­na, W45 till W48, åk­te från Sol­vik med kurs mot Hjel­teskjær sö­der om Askøy. Där sänk­tes de halv­vägs och täck­tes över med ka­mou­fla­ge­nät.

Hjel­teskjær låg in­te ut­an­för all­farvä­gen. En rad fis­ke­bå­tar pas­se­ra­de un­der da­gens lopp och tre nors­ka fis­ka­re kom ro­en­de in till Wel­man- ubå­tar­na. Fis­kar­na av­kräv­des tyst­hets­löf­te – på nors­ka, helt en­kelt för att bå­de W45 och W46 ha­de nors­ka be­fäl­ha­va­re (löjt­nant C. John­sen från ar­mén re­spek­ti­ve fän­rik B. Pe­der­sen från ma­ri­nen). De två and­ra ha­de brit­tis­ka of­fi­ce­ra­re. Se­dan kun­de an­fal­let bör­ja. Må­let var en tysk torr­doc­ka i Pud­de­fjor­den och an­nars tys­ka far­tyg mot Ber­gens hamn. W46 ha­de otur. Den kom in i ljus­strå­len från tys­ka sig­nal­lam­por, blev snart be­skju­ten och fän­rik Pe­der­sen mås­te läm­na W46. Han togs snabbt till fånga och W46 be­slag­togs. De tre and­ra slapp un­dan och läm­na­de ham­nen. Al­la sänk­te sin Wel­man. De tre över­le­van­de mås­te göm­ma sig på land och vän­ta på Mtb:er­na från Shet­land. Fle­ra rädd­nings­för­sök gjor­des men då­ligt vä­der var ett stort hin­der. Först den 6 feb­ru­a­ri 1944 lyc­ka­des nors­ka och brit­tis­ka MTB:ER få Wel­man- fö­rar­na till­ba­ka till Shet­land.

Bi­ber och Ne­ger

Tys­kar­na ha­de er­öv­rat W46, stu­de­rat kon­struk­tio­nen och kun­de nu för­bätt­ra Hans Bar­tels miss­lyc­ka­de Adam- pro­to­typ. Re­sul­ta­tet: In­om myc­ket kort tid var mi­ni­u­bå­ten Bi­ber klar.

Ex­pe­ri­ment, praktisk ut­bild­ning och trä­ning ge­nom­för­des längs Tysklands Ös­ter­sjö- och Nord­sjö­kust, me­dan själ­va ubå­tar­na kun­de byg­gas sek­tions­vis långt sö­derut i lan­det och frak­tas i de­lar till var­ven i Ki­el, Ham­burg och Lü­beck.

Det skul­le dock in­te bli Bi­ber som först ham­na­de i fo­kus, ut­an en an­nan och myc­ket enkla­re typ – Ne­ger. Den be­stod av två de­lar. Överst fanns en styr­ningstor­ped för pi­lo­ten, ba­ra ut­rus­tad med bat­te­ri­er. Sju cen­ti­me­ter un­der fanns en skarp tor­ped av ty­pen G7e upp­hängd, som kun­de ut­lö­sas av pi­lo­ten och fort­sät­ta mot må­let med si­na 279 ki­lo spräng­me­del.

Ty­pen Ne­ger var ett yt­terst pri­mi­tivt va­pen – vid mins­ta sjö­gång fick pi­lo­ten vat­ten i ögo­nen och mis­te då den lil­la sikt han ha­de vid stiltje, ba­ra få cen­ti­me­ter ovan vatt­net.

In­nan det blev strid för­sök­te man rät­ta till felet ge­nom att pi­lo­ten skyd­da­des av en ku­pol i plex­iglas från tysk fly­gin­du­stri. Å and­ra si­dan var glas­ku­po­len än­nu syn­li­ga­re för far­tyg, och pi­lo­tens ut­kiks­punkt var he­la ti­den någ­ra få cen­ti­me­ter ovan­för havs­y­tan. En an­nan stor nack­del var att Ne­ger in­te kun­de dy­ka i en far­lig si­tu­a­tion och att bå­de styr- och na­vi­ga­tions­sy­ste­men var av enk­las­te art. Be­man­ning­en be­stod av fri­vil­li­ga, an­ting­en från Hit­ler­ju­gend, SS el­ler folk från Kri­egs­ma­ri­ne. Per­son­ligt mod skul­le er­sät­ta det kar­lar­na sak­na­de av er­fa­ren­het från sto­ra ubåtar. Ne­ger sat­tes in i Ita­li­en vid An­zio, sö­der om Rom. Där ha­de ame­ri­ka­ner­na gått i land för att ham­na i ryg­gen på den star­ka tys­ka för­svars­lin­jen tvärs över Ita­li­en läng­re sö­derut. Un­der april 1944 frak­ta­des 40 bå­tar av ty­pen Ne­ger med tåg från Tyskland och gick för­lo­ra­de. Nu var det 37 kvar. Sjö­sätt­ning­en skul­le ske mel­lan havs­stä­der­na Po­me­zia och An­zio, strax bakom de tys­ka lin­jer­na runt det ame­ri­kans­ka bro­hu­vu­det.

Ing­en Ne­ger- fram­gång

Det blev ing­en stor fram­gång – av fle­ra or­sa­ker. För det förs­ta ha­de de al­li­e­ra­de lyc­kats knäc­ka den tys­ka Enig­ma­ko­den och var för­var­na­de om att nå­got skul­le ske i ha­vet vid An­zio.

För det and­ra var det myc­ket svårt att få de fem ton tunga sam­man­kopp­la­de tor­pe­der­na sjö­sat­ta. Tys­kar­na ha­de ing­en pas­san­de hamn och mås­te im­pro­vi­se­ra ge­nom att an­vän­da so­li­da mat­tor och rå mus­kel­kraft. Stran­den var lång­grund. Det skul­le ta lång tid in­nan de förs­ta en­man­subå­tar­na var re­do för in­sats. Någ­ra av pi­lo­ter­na var er­far­na ubåtsmän me­dan and­ra var fri­vil­li­ga ut­an er­fa­ren­het. Ex­tra vak­sam­het från ame­ri­ka­ner­na gjor­de att he­la in­sat­sen blev ett fi­asko, med un­dan­tag av att ett trans­port­far­tyg, el­ler möj­li­gen två, för­stör­des. Många Ne­ger- pi­lo­ter togs till fånga, and­ra om­kom ge­nom be­skjut­ning el­ler led kväv­nings­dö­den. En­he­ten, el­ler det som var kvar av den, frak­ta­des hem igen till Nord­tyskland. Men en sista in­sats vän­ta­de.

Den kom ut­an­för in­va­sions­strän­der­na i Nor­man­die, i ju­ni till au­gusti 1944. Re­sul­ta­ten här var bätt­re än vid An­zio, in­te minst ef­tersom tor­pe­den var för­bätt­rad och an­ta­let mål hög­re. En äld­re polsk krys­sa­re och två brit­tis­ka jagare sänk­tes. Det led­de till sto­ra upp­slag i tysk press och ut­del­ning­en av tre rid­dar­kors – det fanns in­te så många

and­ra tys­ka fram­gång­ar att be­rät­ta om. I ef­ter­hand kan man sä­ga myc­ket om den tys­ka krigs­in­sat­sen. Men in­te om tysk kre­a­ti­vi­tet och för­må­ga att fö­ra full­ska­ligt krig än­da till sista da­gen. Vil­jan och för­må­gan att kläc­ka fram stän­digt nya pro­jekt var im­po­ne­ran­de, trots till­ba­ka­gång på fron­ter­na och allt mer all­var­li­ga fly­gan­fall mot stä­der, fa­bri­ker och kom­mu­ni­ka­tion i allmänhet.

Mar­der

Den förs­ta för­bätt­ring­en gäll­de Ne­ger. Den nya far­kos­ten kal­la­des Mar­der och yt­ligt sett ver­ka­de de myc­ket li­ka. Men me­dan Ne­ger ba­ra kun­de ope­re­ra på ytan kun­de Mar­der dy­ka. Där­för mås­te den ha ett för­råd av tryck­luft, nå­got som gjor­de styr­tor­pe­den 65 cen­ti­me­ter läng­re, to­talt 8,3 me­ter. Än­nu vik­ti­ga­re var en me­ka­nism som gjor­de det möj­ligt för pi­lo­ten att öpp­na plex­iglas­ku­po­len från in­si­dan. Mar­der ha­de en djup­mä­ta­re som gick ner till 30 me­ter och dess­utom en ny typ av tor­ped, med kod­nam­net Dac­kel (tax). För­de­len med Dac­kel var att den kun­de skju­tas ut från stort av­stånd och in­te ba­ra rakt fram­för må­let. Tor­pe­den kun­de ock­så för­pro­gram­me­ras till att gö­ra und­vi­kan­de rö­rel­ser på väg mot må­let. Mar­der sat­tes in mot in­va­sions­fron­ten i au­gusti 1944 in­nan de drogs norrut. Tys­kar­na ha­de en helt ny typ på la­ger.

Bi­ber II

Bi­ber var mer än en be­man­nad dub­bel­tor­ped. Den var en rik­tig mi­ni­u­båt och med­för­de två tor­pe­der, fäs­ta vid bå­da lång­sidor­na på själ­va ubå­ten. Bi­ber var nio me­ter lång och 1,6 me­ter bred och ha­de många lik­he­ter med den pro­to­typ Hans Bar­tels kal­la­de Adam. Nya för­sök blev fram­gångs­ri­ka. Men bå­ten ha­de en svag­het. I yt­po­si­tion drevs den in­te fram av en die­sel­mo­tor som al­la stör­re tys­ka ubåtar, ut­an av en ben­sin­mo­tor på 32 hk. Den tys­ka ma­ri­nen ha­de brist på die­sel­mo­to­rer och mås­te nöja sig med ben­sin­mo­torn, som för övrigt var samma som drev last­bi­len Opel Blitz. För­de­len med ben­sin­mo­torn var att den var näs­tan ljud­lös. Nack­de­len var ben­sinång­or och ex­plo­si­va av­ga­ser. För fram­drift un­der vat­ten an­vän­des bat­te­ri­er och en elektro­mo­tor på 13 hk. Räck­vid­den un­der vat­ten va­ri­e­ra­de med far­ten. Själ­va ubå­ten var byggd i tre de­lar. När bå­ten var fär­dig­mon­te­rad för­bands de tre de­lar­na med gum­mi­flän­sar, en kon­struk­tion som gav möj­lig­het till läc­kage. Upp ur Bi­bers lil­la torn stack ett pe­riskop, ett extra­rör och ett luftin­tag. Luf­ten kun­de an­vän­das bå­de av pi­lo­ten och ben­sin­mo­torn. Bi­ber var tänkt att an­vän­das i ett el­ler två dygn. Bå­ten ha­de in­te to­a­lett – för­stås – och pi­lo­ten mås­te fö­re in­sat­sen äta ta­blet­ter med nä­rings­kon­centrat och uppig­gan­de ta­blet­ter där am­fe­ta­min var en vik­tig be­stånds­del. De här knark­tablet­ter­na an­vän­des för övrigt i al­la tys­ka mi­ni­u­båts­ty­per. Bi­ber var re­do att sät­tas in i au­gusti 1944, stän­digt mot in­va­sions­flot­tan. Men när den tys­ka fron­ten he­la ti­den pres­sa­des till­ba­ka drogs al­la Bi­ber ut ur Frank­ri­ke i bör­jan av sep­tem­ber 1944 ut­an att ha nått nå­gon stör­re fram­gång.

Molch

Näs­ta båt i pro­gram­met var Molch. Den var ute­slu­tan­de el­dri­ven och väg­de myc­ket mer än Bi­ber grund av bat­te­ri­er­nas vikt. El­mo­torn var den­sam­ma som i Bi­ber. Molch väg­de 8,4 ton ut­an si­na två tor­pe­der och ha­de kort räck­vidd på ytan men desto bätt­re un­der­vat­tens­egen­ska­per. Räck­vid­den var 50 sjö­mil med en kon­stant fart på 3,3 knop. När pi­lo­ten in­te fick luft­till­för­sel, va­re sig över el­ler un­der vat­ten, mås­te han bä­ra syr­gas­mask. Bå­ten kun­de dy­ka till 40 me­ter. Pi­lo­ten ha­de ut­blick via pe­risko­pet som gav ett syn­fält på 60 gra­der framåt. Molch sat­tes in i Genu­a­buk­ten i sep­tem­ber 1944, men nu var den al­li­e­ra­de vakt­håll­ning­en på topp och den tys­ka in­sat­sen gav ba­ra för­lus­ter och inga tri­um­fer. I sep­tem­ber 1944 tyck­tes Tyskland hopp­löst för­lo­rat. USA:S in­du­strika­pa­ci­tet ha­de gjort in­va­sio­nen i Nor­man­die till en fram­gång, på Öst­fron­ten väll­de sov­je­tis­ka mil­jonar­mé­er fram, Ita­li­en höll på att gå för­lo­rat och bom­b­kri­get ba­ra öka­de i styr­ka. Men tys­kar­na gav sig in­te. I ok­to­ber 1944 nåd­de den tys­ka krigs­pro­duk­tio­nen sin höjd­punkt. Det vill sä­ga att ald­rig ti­di­ga­re ha­de man tillsammans lyc­kats pro­du­ce­ra så många ge­vär, så myc­ket am­mu­ni­tion, så många nya flyg­plan, ra­ke­ter och ubåtar och allt an­nat som We­hr­macht be­höv­de för att kun­na käm­pa vi­da­re. Det var en sista kraf­tan­sam­ling. Tysk rust­nings­pro­duk­tion var cent­ra­li­se­rad och led­des av Al­bert Spe­er. Men in­om ra­mar­na för till­del­ning av rå­ma­te­ri­al och peng­ar fanns det ut­rym­me för täv­lan mel­lan oli­ka fir­mor. I lju­set av det ut­veck­la­des Hecht. Den var in­spi­re­rad av den brit­tis­ka X- Craft som ska­dat Tir­pitz i Al­tafjor­den 1943. Den skul­le ha ett man­skap på två och kun­de ba­ra ope­re­ras un­der vat­ten. I bo­gen skul­le den ha en ut­lös­bar mi­na med 800 ki­lo spräng­me­del. Men var­ken styr­ning, dy­ke­gen­ska­per el­ler fram­drift var lyc­kad, så pro­jek­tet gavs upp in­nan det prö­va­des på all­var.

Se­e­hund

Tys­kar­nas sista för­sök att kon­stru­e­ra en lyc­kad mi­ni­u­båt var det mest fram­gångs­ri­ka. Det var ty­pen Se­e­hund. Den ha­de ett man­skap på två, en pi­lot/be­fäl­ha­va­re och en ma­ski­nist el­ler Lei­ten­de In­ge­nieur (LI; chefsin­gen­jör). Ty­pen Se­e­hund lik­na­de de långt stör­re Xxi-ubå­tar­na som var tänk­ta för At­lan­ten. Se­e­hund fick typ­be­teck­ning­en XXVIIB och ubåts­num­mer på li­te över 2 000. Ty­pen var kon­stru­e­rad för yt­fart men så att pro­fi­len var så li­te syn­lig som möj­ligt på de al­li­e­ra­des ra­dar. Själ­va mo­torn var en Bus­sing- die­sel­mo­tor på 60 hk, men med en bräns­le­tank på 500 li­ter kun­de Se­e­hund till­ryg­ga­läg­ga 270 sjö­mil med en fart på 7,7 knop över ytan. El­mo­torn för un­der­vat­tens­fart gav 25 hk och den fick upp ubå­ten i en fart på sex knop.

Räck­vidd: 19 sjö­mil. Se­e­hund med­för­de två tor­pe­der, upp­häng­da i gripar­mar på var­je si­da. Läng­den var 11,9 me­ter, bred­den 1,8 me­ter och vat­ten­för­träng­ning­en i yt­lä­ge var 14,9 ton. Bå­ten var ut­rus­tad med te­le­fon­för­bin­del­se mel­lan pi­lot och ma­ski­nist men ing­en sam­bands­för­med­ling till va­re sig led­ning­en el­ler and­ra Se­e­hund i om­rå­det. Över­bygg­na­den gav pi­lo­ten go­da möj­lig­he­ter att blic­ka ut, dess­utom kun­de topp­luc­kan en­kelt öpp­nas bå­de in­i­från och ut­i­från. Ett fast­mon­te­rat pe­riskop gav möj­lig­het till 360 gra­ders rund­blick, dess­utom kun­de pe­risko­pets ob­jek­tiv hö­jas till 50 gra­der för att ge bätt­re över­blick över luft­rum­met. Se­e­hund ha­de ing­en kli­matan­lägg­ning. Ma­ski­nis­ten blev näs­tan stekt av vär­men från die­sel­mo­torn vid yt­färd och bå­da frös bit­tert när bå­ten var ner­dykt. Det fanns hel­ler in­te nå­gon to­a­lett så de mås­te ut­rät­ta si­na be­hov i tom­ma kon­serv­bur­kar och för­sö­ka få in­ne­hål­let över bord så fort som möj­ligt. Ty­pen var re­do för prak­tis­ka för­sök som­ma­ren 1944 men först i ja­nu­a­ri 1945 frak­ta­des de förs­ta till Ne­der­län­der­na, ett land som fort­fa­ran­de var un­der tysk oc­ku­pa­tion. Där­i­från för­sök­te de sig på ope­ra­tio­ner mot

Sy­deng­land och Them­sens myn­ning. Men kom­bi­na­tio­nen av då­ligt vä­der, skärpt brit­tisk be­vak­ning och pro­blem med för­sörj­ning­en som följd av att de al­li­e­ra­de ryck­te allt läng­re in i Ne­der­län­der­na be­grän­sa­de re­sul­ta­tet. I maj 1945 kom ka­pi­tu­la­tio­nen. Ung­e­fär 260 Se­e­hund ha­de byggts.

”Slu­tet kom i Nor­ge"

Histo­ri­en är in­te helt slut. Vad hän­de med Nor­ge? Mot slu­tet av 1944 bör­ja­de man fö­ra över mi­ni­u­bå­tar från Tyskland till Nor­ge. De or­ga­ni­se­ra­des un­der vin­tern 1945 i fy­ra Kle­in­kampf- di­vi­sio­ner som i sig var upp­de­la­de i K-flo­til­len. K-div num­mer 1, med hög­kvar­ter i Nar­vik, om­fat­ta­de to­talt 24 Bi­ber och 20 Mar­der. K-div num­mer 2 i Trond­heim ha­de kommando över to­talt 30 Bi­ber, för­de­la­de på flot­til­jer­na i Kristi­ansund och Mol­de. K-div num­mer 3 i Ber­gen var den störs­ta med to­talt 30 Bi­ber, 30 Molch och 40 Mar­der. Till slut var det K-div num­mer 4 i Oslo med 15 Mar­der i Sta­vern, 15 Mar­der på Må­gerø på Tjø­me och 20 Bi­ber på Håøya ut­an­för Nøt­terøy. Dess­utom in­ne­fat­ta­de de här K-div ock­så grod­män och ita­li­en­skin­spi­re­ra­de spräng­bå­tar, så kal­la­de Lin­sen. De be­hand­las emel­ler­tid in­te i den här ar­ti­keln som ba­ra hand­lar om mi­ni­u­bå­tar.

Ing­en av de här mi­ni­u­bå­tar­na kom till strid. De skul­le hål­las i re­serv i hän­del­se av en al­li­e­rad in­va­sion i Nor­ge och då stri­da mot an­fal­lan­de far­tyg i trånga far­vat­ten. Men så gick det som be­kant in­te. En Bi­ber och en Mar­der be­va­ra­des som tur var och kan ses på ma­rin­mu­se­et i Hor­ten i Nor­ge. Res­ten sänk­tes av tys­kar­na själ­va el­ler för­stör­des av de al­li­e­ra­de ef­ter maj 1945. Tys­ka flyg­plan kros­sa­des av bull­doz­rar och kvar­va­ran­de mi­ni­u­bå­tar sänk­tes.

Tys­kar­na läm­na­de enor­ma mäng­der krigs­ma­te­ri­el ef­ter sig i Nor­ge, ma­te­ri­el som norr­män­nen gär­na vil­le ha för att byg­ga upp sitt nya för­svar. In­led­nings­vis sa­de brit­ter, ame­ri­ka­ner och rys­sar nej, av räds­la för att ti­di­ga­re tyskt krigs­ma­te­ri­el skul­le ska­pa en ef­ter­frå­gan på re­serv­de­lar och där­med ge an­led­ning till fort­satt tysk rust­nings­in­du­stri. Men Nor­ge stod på sig och re­sul­ta­tet blev att myc­ket av den tys­ka ut­rust­ning­en be­va­ra­des. För­fat­ta­ren till de här ra­der­na har själv so­vit på en kud­de med tyskt hak­kors un­der mi­li­tär­tjäns­ten 1961–1962 …

ARTIKELFÖRFATTAREN

To­re Dyrhaug, född 1942, gick ef­ter sin gym­na­si­e­ex­a­men i San­de­fjord, Nor­ge, en be­fäls­ut­bild­ning in­om nors­ka ar­mén. Därefter stu­de­ra­de han och tog ex­a­men i histo­ria 1968. Han bo­sat­te sig på Nøt­terøy och blev lek­tor på det lo­ka­la gym­na­si­et. Han har va­rit ak­tiv i den lo­ka­la histo­ri­e­för­e­ning­en och har skri­vit bå­de böc­ker och en rad ar­tik­lar om lo­kal och na­tio­nell mi­li­tär­histo­ria. Han pen­sio­ne­ra­de sig 2004.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.