JAPANSKA SJÄLVMORDSBÅTAR

Ja­pa­ner­na off­ra­de allt i stri­den mot ame­ri­ka­ner­na.

Sjökrig - - Innehåll - GORDON L. ROTTMAN

Idén om ka­mi­ka­ze fö­reslogs den 19 ok­to­ber 1944 av viceamiral Ta­ki­ji­ro Onishi, be­fäl­ha­va­re över 1:a luft­flot­tan vid Lu­zon, som en an­falls­me­tod och för att ga­ran­te­ra att ame­ri­kans­ka far­tyg skul­le för­stö­ras.

Ka­mi­ka­ze betyder ”gu­dom­lig vind”. De­ras kod­namn var Ki­ku­sui – ”fly­tan­de kry­san­te­mum”. En mer for­mell ja­pansk be­teck­ning var Tok­ko – ”spe­ci­a­lan­fall”. Pla­nen var en snabb in­sätt­ning av en for­ma­tion be­stå­en­de av fy­ra spe­ci­a­lan­falls­en­he­ter (Tok­ko-tai), och det förs­ta be­kräf­ta­de ka­mi­ka­zeluft­an­fal­let sked­de den 25 ok­to­ber un­der sla­get ut­an­för Sa­mar med ett luft­an­fall mot USS Su­wa­nee (CVE 27). Det förs­ta flyg­pla­net drab­ba­de eskort­far­ty­get och för­or­sa­ka­de mått­lig ska­da, and­ra gick till an­fall mot and­ra far­tyg i ma­ringrup­pen.

Kamikazeluftanfall blev snabbt ett stort hot mot al­li­e­ra­de far­tyg un­der res­ten av kri­get, med 26 sänk­ta ame­ri­kans­ka far­tyg och 225 ska­da­de ba­ra vid Okinawa.

Ut­veck­ling­en av ka­mi­ka­ze­an­falls­bå­tar star­ta­de fö­re ut­veck­ling­en av ka­mi­ka­ze­flyg­plan. Det kon­sta­te­ra­des att svär­mar av små, snabbgå­en­de bå­tar las­ta­de med spräng­me­del an­grep ame­ri­kans­ka trans­port­far­tyg och krigs­far­tyg ut­an­för land­stig­nings­strän­der­na för att sän­ka in­va­sions­flot­tan. Me­dan ka­mi­ka­ze­flyg­plan van­ligt­vis an­föll vid gry­ning­en el­ler om da­gen så skul­le bå­tar­na an­fal­la i skydd av mörk­ret för att kom­ma nä­ra in­på för­ank­ring­en och se­dan plöts­ligt öka far­ten och slå till ovän­tat.

Ett an­nat ka­mi­ka­ze­i­ni­ti­a­tiv var Kai­ten – ”her­ku­lesupp­gift”, be­man­na­de tor­pe­der ut­skjut­na från mo­deru­bå­ten. Kon­cep­tet med självmordsbåtar togs fram i april 1944. Ge­ne­rallöjt­nant Su­zu­ki, chef över far­tygsin­gen­jö­rer­na vid Uji­na, fö­reslog att man skul­le an­vän­da vad som främst kan kal­las be­man­na­de tor­pe­der ut­skjut­na från land. De skul­le an­vän­das för att för­sva­ra ögrup­per ge­nom över­rask­nings­an­fall mot fi­ent­li­ga in­va­sions­bå­tar. Det kej­ser­li­ga hög­kvar­te­ret god­kän­de för­sla­get, men åla­de ock­så Tek­nis­ka in­sti­tu­tet att stu­de­ra be­man­na­de an­falls­bå­tar med spräng­äm­nen för samma roll.

Far­tygsin­gen­jö­rer­na gick vi­da­re med sitt pro­jekt, en be­man­nad tor­ped, me­dan Tek­nis­ka in­sti­tu­tet ar­be­ta­de med bå­ten. Bå­ten tes­ta­des i To­kyo Bay i ju­ni och det be­stäm­des att den var det mest ef­fek­ti­va pro­jek­tet av de två. Som van­ligt ut­veck­la­de IJA ( japanska ar­mén) och IJN ( japanska flottan) bå­ten vi­da­re. I ju­li upp­rät­ta­des ett över­gri­pan­de di­rek­tiv för kom­man­de mi­li­tä­ra ope­ra­tio­ner. Det var ett do­ku­ment som gav rikt­lin­jer och pro­ce­du­rer för spe­ci­el­la an­falls­en­he­ter. Bå­tar­na bör­ja­de byg­gas, och de förs­ta Ija­re­ge­men­te­na för an­fall till sjöss stod kla­ra den 1 sep­tem­ber 1944.

Ett re­ge­men­te för an­fall till sjöss var av kom­pa­nistor­lek med en kap­ten som be­fäl­ha­va­re. Med full styr­ka be­stod ”re­ge­men­tet” av 104 per­so­ner och 100 bå­tar, in­klu­si­ve re­ser­ver. Re­ge­ments­hög­kvar­te­ret be­stod av el­va per­so­ner. Vart och ett av de tre kom­pa­ni­er­na ha­de 31 man or­ga­ni­se­ra­de i en stab på fy­ra per­so­ner och tre trup­per à nio man. Trup­pen var av mi­ni­mal stor­lek när det gäll­de att ge­nom­fö­ra tak­tis­ka ope­ra­tio­ner. I re­a­li­te­ten var all per­so­nal i re­ge­men­tet båt­fö­ra­re. Ad­mi­nist­ra­tion, för­nö­den­he­ter, båtre­pa­ra­tion, sä­ker­het och and­ra un­der­hålls­funk­tio­ner sköt­tes av en sjö­ba­se­rad ba­tal­jon på om­kring 900 man med num­mer mot­sva­ran­de re­ge­men­tets. In­nan den 1 april 1945 kon­ver­te­ra­des sjö­ba­tal­jo­ner­na till ge­värs­ba­tal­jo­ner, vil­ka an­vän­des som för­svar på hu­vud­ön el­ler till

för­svar av nå­gon av de mind­re öar­na. Ke­ra­ma Ret­to (ögrupp) låg 15 nau­tis­ka mil väs­ter om Okinawa och fick en spe­ci­ell hu­vud­bas för bå­tar. Sjö­re­ge­men­te­na för­be­red­des för att ut­fö­ra si­na upp­drag och skul­le in­te be­hö­va stöd från ba­tal­jo­nen.

De 16 och 17 år gam­la fri­vil­li­ga var ”spe­ci­el­la” of­fi­cers­ka­det­ter vid aka­de­min för in­gen­jörsof­fi­ce­ra­re. Ka­det­ter­na ha­de re­kry­te­rats i de­cem­ber 1943 bland tre- och fy­ra­års­hög­sko­lestu­den­ter. Om en båt in­te åter­vän­de ef­ter ett upp­drag an­togs fö­ra­ren ha ut­fört det och be­ford­ra­des postumt till löjt­nant.

Bå­tar­na kal­la­des Q-bå­tar. Ija-bå­tar­na var 18 fot långa och 5 fot bre­da. Mo­torn, en sex­cy­lind­rig Chev­ro­let, ha­de 85 häst­kraf­ter, gjor­de en fart på 20 knop och ha­de en funk­tions­tid vid full fart på 3,5 tim­ma, även om det var onö­digt att hål­la en så hög fart un­der lång tid. Med en fart på 6,5 knop kun­de de här bå­tar­na till­ryg­ga­läg­ga 70 nau­tis­ka mil på un­der el­va tim­mar. Det gjor­de att de kun­de när­ma sig strids­zo­nen lugnt och stil­la och se­dan över­gå till full fart och möj­li­gen åter­vän­da till ba­sen. Has­tig­he­ten 20 knop var för låg för det ”vir­vel­vinds­an­fall” som pla­ne­rats av ja­pa­ner­na och skul­le sä­kert ha mins­kat de­ras för­må­ga att över­le­va den star­ka el­den från au­to­mat­va­pen från

"KAMIKAZELUFTANFALL BLEV SNABBT ETT STORT HOT MOT AL­LI­E­RA­DE FAR­TYG UN­DER RES­TEN AV KRI­GET, MED 26 SÄNK­TA AME­RI­KANS­KA FAR­TYG OCH 225 SKA­DA­DE BA­RA VID OKINAWA."

ame­ri­kans­ka far­tyg. 30– 40 knop skul­le va­ra mer önsk­värt och ge en chans till över­lev­nad.

Någ­ra av de bil­li­ga ply­wood­bå­tar­na kun­de bä­ra 225 ki­lo spräng­me­del pla­ce­rat i bo­gen. Det var stan­dard för IJN­bå­tar­na, vars syf­te var att träf­fa må­len. Men de fles­ta IJA­bå­tar­na ha­de på var si­da av styr­hu­set 120­ki­los Mo­del 98­un­der­vat­tens­va­pen mon­te­ra­de. De skul­le släp­pas in­om fem me­ter från ett far­tyg var­ef­ter bå­ten skul­le gö­ra en skarp u­sväng för att kom­ma un­dan. Un­der­vat­tens­vap­net skul­le de­to­ne­ra på någ­ra se­kun­der längs mål­far­ty­get, och den hyd­rosta­tis­ka chock­vå­gen ef­ter en så tung ex­plo­sion skul­le buck­la till plå­tar­na. Tro­li­gen skul­le det ock­så för­stö­ra an­falls­bå­ten. Un­der ett an­fall mot USS Te­re­binth (AN59), ett far­tyg som la­de ut nät, släpp­tes så­da­na djup­va­pen på ett av­stånd av 12–18 me­ter från far­ty­get, dock ut­an att det lil­la far­ty­get led nå­gon ska­da. Den fly­en­de bå­ten för­stör­des av eld från 20 mm-va­pen. De fles­ta bå­tar upp­täck­tes och an­fölls när de för­sök­te när­ma sig må­let dol­da. Båt­fö­ra­ren mås­te va­ra skick­lig och vil­ja ut­fö­ra ett an­fall på nä­ra håll för att lyc­kas och hans chan­ser att över­le­va var små.

Tak­ti­ken som an­vän­des vid spe­ci­el­la an­falls­sätt ha­de ut­veck­lats i Rikt­lin­jer för mi­li­tä­ra ope­ra­tio­ner mot mind­re öar. Bå­tar­na an­vän­des om nat­ten i en strids­en­het i kom­pa­ni­för­band. An­ta­let bå­tar i en strids­en­het va­ri­e­ra­de stort, från ett halvt dus­sin till 20 el­ler fler. Mind­re en­he­ter tycks ha va­rit mer van­ligt. Ut­val­da båt­fö­ra­re med be­vi­sa­de kva­li­fi­ka­tio­ner ha­de an­sva­ret för att na­vi­ge­ra en­he­ten till an­vi­sad strids­zon på ytan med en ge­nom­snitts­fart på 6,5 knop. Den här far­ten höll mo­tor­lju­den till ett mi­ni­mum, mins­ka­de fa­ran för att bli av­slö­jad av köl­vat­ten­ran­den, spa­ra­de bräns­le och var mind­re stres­san­de för manskapet på en lång resa som tog många tim­mar. I dags­ljus låg ame­ri­kans­ka am­fi­bi­e­far­tyg och trans­port­far­tyg nä­ra land där de los­sa­de för­nö­den­he­ter och mot­tog så­ra­de ef­ter många da­gars strid. I mör­ker gick de ut från land till ut­pe­ka­de trans­port­om­rå­den för att för­svå­ra luftan­grepp, ubåtsan­grepp och spe­ci­a­lan­fall. Vid Okinawa iden­ti­fi­e­ra­de ja­pa­ner­na tre om­rå­den ut­an­för öns vä­stoch syd­kust där de trod­de att den natt­li­ga trans­por­ten skul­le gå. Ett av dem låg ut­an­för den läg­re väst­kus­ten, norr om Na­ha, hu­vud­stad och vik­tig hamn. Det vi­sa­de sig va­ra den vik­ti­gas­te sta­den ef­tersom det låg rakt fram­för Ha­gus­hi­strän­der­na, nä­ra flyg­ba­ser­na Yon­tan och Ka­de­na, det ur­sprung­li­ga må­let för styr­kans land­stig­ning. För spe­ci­a­lan­falls­ubåt num­mer 1 och 2 med si­na re­ge­men­ten ba­se­ra­de i Ke­ra­ma Ret­to be­tyd­de det en färd fram och åter på 69 nau­tis­ka mil på ung­e­fär 10,5 tim­ma, om de över­hu­vud­ta­get kom till­ba­ka. En an­nan tur pla­ne­rad i för­väg från Ke­ra­ma Ret­to tog bå­tar­na med ge­nom god­kän­da yt­strids­zo­ner. Den förs­ta var rakt väs­ter om Ha­ha och sö­der om Kei­se Shi­ma, fy­ra småö­ar nord­väst om Ha­ha. Den and­ra var ut­an­för den syd­väst­ra än­den av Okinawa, nä­ra Mi­na­to­ha­wasträn­der­na (Mi­na­to­ga i ame­ri­kans­ka pap­per. Ja­pa­ner­na be­trak­ta­de det som hu­vud­stran­den för land­stig­ning ef­tersom inga trans­port­om­rå­den be­fann sig i de här om­rå­de­na ef­ter de två förs­ta nät­ter­na. Den syd­väst­ra de­len an­vän­des av en av­led­nings­styr­ka som skul­le få ja­pa­ner­na att tro att land­stig­ning skul­le ske där. An­falls­bå­tar som an­vän­de rut­ten från Ke­ra­ma Ret­to be­fann sig i skott­lin­jen. Patrul­le­ring och jagare skär­ma­de av de söd­ra in­gång­ar­na till transport­om­rå­det mot norr. 56 nau­tis­ka mil till­ryg­ga­la­des på cir­ka 8,5 tim­ma.

När ame­ri­kans­ka far­tyg upp­täck­tes skul­le bå­tar­na skiljas åt och upp­trä­da i grup­per på två till fy­ra där var­je båt gick mot ett be­stämt far­tyg. Om bå­ten blev skild från grup­pen och fö­ra­ren blev desorienterad, var han instruerad att an­fal­la närms­ta fi­ent­li­ga far­tyg på egen hand. Så snart fi­en­den upp­täckt de spe­ci­el­la an­falls­bå­tar­na, när de an­föll el­ler ge­nom god ob­ser­va­tion, var det vik­tigt för de and­ra bå­tar­na att ge­nast åter­vän­da ef­tersom fi­en­den var var­nad. I ide­al­fal­let bor­de fle­ra bå­tar när­ma sig ett mål­far­tyg näs­tan sam­ti­digt från oli­ka håll för att hind­ra de fi­ent­li­ga skyt­tar­na från att kon­cen­tre­ra el­den mot en en­skild båt och för att upp­nå störs­ta möj­li­ga över­rask­ning och för­vir­ring. I själ­va ver­ket upp­täck­tes bå­tar­na allt­för lätt, sam­ti­digt som de ma­nö­vre­ra­de för lång­samt mel­lan far­tyg som var ut­sprid­da. Dess­utom sak­na­des patrul­le­rings­för­må­ga och ett sätt för att ge­nom­fö­ra ko­or­di­ne­ra­de an­fall från oli­ka håll. Det en­da sät­tet att nå fram­gång var ett ome­del­bart och sam­lat an­fall strax ef­ter att ett far­tyg upp­täckts.

Sju an­falls­re­ge­men­ten ha­de skic­kats till Okinawa Gun­to fö­re april 1945 och pla­ce­rats un­der sta­ben i 5:e sjö­an­falls­ba­sen. De förs­ta tre sat­tes in i sep­tem­ber 1944 vid Yu­ki­nou­ra på de japanska öar­na. De and­ra fy­ra sat­tes in i ok­to­ber. En­he­ter­na skep­pa­des från Kyus­hu, den syd­li­gas­te av de japanska öar­na, mel­lan sep­tem­ber 1944 och feb­ru­a­ri 1945. Ja­pa­ner­na be­döm­de vil­ka land­stig­nings­strän­der som var tro­li­gast, med tre på den läg­re väst­kus­ten, en på den syd­öst­ra än­den och en på den läg­re öst­kus­ten i Na­ka­fu­su­ku­buk­ten (se­na­re Buck­ner). Re­ge­men­te­na pla­ce­ra­des en­ligt ovanstå­en­de för att va­ra i po­si­tion att an­fal­la in­va­sions­flot­tan i de här om­rå­de­na.

Sjö­re­ge­men­te num­mer 1 (Akatsu­ki re­ge­men­te num­mer 16777) un­der kap­ten Hi­ros­hi Ume­za­wa sta­tio­ne­ra­des på Za­ma­mi Ji­ma, den näst störs­ta ön i Ke­ra­ma Ret­to. En­he­ten för­sök­te sam­la bå­tar­na, som hind­ra­des av starkt regn­vä­der och brist på utrustning. Mind­re än hälf­ten av bå­tar­na var

"NÄR AME­RI­KANS­KA FAR­TYG UPP­TÄCK­TES SKUL­LE BÅ­TAR­NA SKILJAS ÅT OCH UPP­TRÄ­DA I GRUP­PER PÅ TVÅ TILL FY­RA SÅ ATT VAR­JE BÅT GICK MOT ETT BE­STÄMT FAR­TYG. OM BÅ­TEN BLEV SKILD FRÅN GRUP­PEN OCH FÖ­RA­REN BLEV DESORIENTERAD, VAR HAN INSTRUERAD ATT AN­FAL­LA NÄRMS­TA FI­ENT­LI­GA FAR­TYG PÅ EGEN HAND."

kom­plet­ta och in­te myc­ket för­svars­ar­be­te ha­de gjorts på ön ef­ter att stödav­del­ning­en, 1:a sjö­ba­tal­jo­nen, dra­gits till­ba­ka till Okinawa. Ur stånd att an­fal­la gav befälhavaren or­der om att för­stö­ra res­ten av bå­tar­na, var­ef­ter hans män drog sig till­ba­ka till åsar­na och höj­der­na. De fles­ta i re­ge­men­tet och un­der­ställ­da in­gen­jörs­av­del­ning­ar på ön blev an­ting­en dö­da­de el­ler så be­gick de själv­mord till slut.

Sjö­re­ge­men­te num­mer 2 (Akat­sa­ki re­ge­men­te num­mer 16778) led­des av kap­ten Yos­hi­ko No­da. Mer­par­ten av re­ge­men­tet var ba­se­rad på Aka Ji­ma, den tred­je störs­ta ön i Ke­ra­ma Ret­to. Med tek­nis­ka pro­blem och stör­da av bom­bar­de­mang­et var re­ge­men­tet ur stånd att sät­ta in si­na sista oskad­da bå­tar. 1:a kom­pa­ni­et an­föll fak­tiskt med fy­ra bå­tar och gjor­de anspråk på att ha sänkt två fi­ent­li­ga far­tyg och ska­dat två. De fles­ta i re­ge­men­tets styr­ka drog vi­da­re till Akas hög­re om­rå­de och hölls kvar där till ef­ter kri­get.

Sjö­re­ge­men­tet num­mer 3 (Abutsu­ki re­ge­men­te num­mer 16779) un­der kap­ten Yos­hit­su­gu Aka­matsu var sta­tio­ne­rad på To­kashi­ki Ji­ma, den störs­ta ön i Ke­ra­ma Ret­to. Re­ge­men­tet var ope­ra­tivt även om de fles­ta i 3:e sjö­ba­tal­jo­nen rest till Okinawa i feb­ru­a­ri. När bom­bar­de­mang­et star­ta­de den 23 mars bör­ja­de si­tu­a­tio­nen dras­tiskt för­vär­ras ef­tersom re­ge­men­tet ha­de li­ten ef­fekt på fi­en­den när Ke­ra­ma Ret­to höll på att in­tas. Det gavs or­der om eva­ku­e­ring till Ito­man nä­ra Oki­na­was söd­ra än­de med re­ge­men­tets bå­tar. Vid gry­ning­en den 26 mars stod det klart att det skul­le bli omöj­ligt för bå­tar­na att gå ige­nom den ame­ri­kans­ka flottan. De fles­ta bå­tar var brän­da och

ame­ri­kans­ka trup­per in­led­de land­stig­ning­en den 27. De stred som in­fan­te­ri. De fles­ta i re­ge­men­tet var ut­slag­na ef­ter att ha ut­fört ett natt­ligt Ban­zai-an­fall mot ame­ri­ka­ner­na.

Över 250 bå­tar för­stör­des el­ler togs i be­slag i Ke­ra­ma Ret­to och ung­e­fär hälf­ten av dem i Okinawa Gun­to. I själ­va ver­ket var de in­te alls lämp­li­ga för strid.

Det 26:e sjö­re­ge­men­tet (Akatsu­ki re­ge­men­te num­mer 19765) var in­led­nings­vis ba­se­rat på To­kashi­ki Ji­ma men flyt­ta­des snart till Ito­man på Okinawa. Un­der kommando av kap­ten Mutsuo Adachi för­be­red­de en­he­ten si­na bå­tar ef­ter den ame­ri­kans­ka hu­vud­land­stig­ning­en den 1 april. Nat­ten den 8–9 april be­ord­ra­des he­la re­ge­men­tet att fort­sät­ta norrut och an­fal­la trans­por­ter­na. Japanska trup­per i för­svars­ställ­ning­ar rap­por­te­ra­de 20 för­stör­da el­ler ska­da­de ame­ri­kans­ka far­tyg. Få bå­tar åter­vän­de. Många ha­de för­störts i för­sö­ket att ta sig för­bi ame­ri­kans­ka patrull­bå­tar och ame­ri­kans­ka rap­por­ter anger ba­ra en jagare, USS Char­les J. Bad­ger (DD- 657), som för­störd av en själv­mords­båt, den 9 april. Övri­ga brin­nan­de far­tyg var tro­ligt­vis självmordsbåtar. Fle­ra an­fall sat­tes in nat­ten den 14 och 20 april och påstod sig ha sänkt sju och ska­dat fy­ra ame­ri­kans­ka far­tyg. Inga ame­ri­kans­ka far­tyg rap­por­te­ra­des dock sänk­ta el­ler ska­da­de av bå­tan­grepp de här da­tu­men. De få över­le­van­de från re­ge­men­tet togs emot av 32:a in­fan­te­ri­re­ge­men­tet och dog i ju­ni un­der ett för­sök att åter­er­öv­ra Mae­sa­to­höj­der­na.

Sjö­re­ge­men­te 27 (Akatsu­ki re­ge­men­te num­mer 19766) var sta­tio­ne­rat i Yo­na­baru Town sö­der om Na­ka­fu­su­ku. Re­ge­men­tet sat­te in­te in någ­ra an­fall för­rän den 25 april och då ba­ra med 15 bå­tar. De fles­ta gick för­lo­ra­de, men en jagare påstods ha sänkts – dock rap­por­te­ra­des inga ame­ri­kans­ka far­tyg sänk­ta el­ler ska­da­de den da­gen. Re­ge­men­tets 1:a kom­pa­ni gjor­de av med 14 bå­tar den 27 och mind­re än hälf­ten var i stånd att ta sig för­bi ame­ri­kans­ka patrul­ler. Hur som helst häv­da­de ja­pa­ner­na att en jagare och ett trans­port­far­tyg sänkts. En jagare, USS Hutchins (DD- 476), blev fak­tiskt ska­dad den nat­ten. På land för­sök­te ja­pan­er­na ge­nom­fö­ra en mo­tof­fen­siv den 3 maj. Det rap­por­te­ra­des om ett för­sök till mot­land­stig­ning i det bort­re ame­ri­kans­ka om­rå­det på bå­da kus­ter­na. Sjö­re­ge­men­te num­mer 27 och in­gen­jörs­re­ge­men­te num­mer 23 fick upp­dra­get på öst­kus­ten. Tju­go bå­tar an­föll ett trans­port­om­rå­de. De häv­da­de att en jagare, två land­stig­nings­far­tyg för stridsvagnar (LST) och tre trans­port­far­tyg sänkts. Ame­ri­ka­ner­na rap­por­te­ra­de dock ing­et sänkt el­ler ska­dat ame­ri­kanskt far­tyg. De japanska be­fäl­ha­var­na över bå­de 27:e och 28:e sjö­re­ge­men­tet gick för­lo­ra­de den 17 maj och ett kom­pa­ni­be­fäl tog be­fäl över res­ten av per­so­na­len, or­ga­ni­se­rat som Mat­su­mo­to-re­ge­men­tet. De drog sig till­ba­ka till halvön Chi­nen. Res­ter av re­ge­men­tet stred som ge­ril­la tills de be­seg­ra­des i ju­ni.

Sjö­re­ge­men­te 28 (num­mer 19767) var ur­sprung­li­gen de­lat mel­lan Na­ha på den läg­re väst­kus­ten och Mi­na­to­ga­wa på syd­ost­kus­ten. Be­fäl­ha­va­re var kap­ten Tos­hio Hon­ma. Det förs­ta och and­ra kom­pa­ni­et på ba­sen ha­de

sto­ra pro­blem på grund av för­lus­ter av bå­de per­so­nal och bå­tar. Det in­träf­fa­de en olyc­ka med djup­spräng­äm­nen som de­to­ne­ra­de då de skul­le för­be­re­da ett an­fall mot den ame­ri­kans­ka bomb­styr­kan. Ex­plo­sio­nen iden­ti­fi­e­ra­de en­he­ten, lo­ka­li­se­ring­en och de över­le­van­des adres­ser: två by­ar på väst­kus­ten ne­dan­för Na­ha. Den 27 april an­föll två trup­per slut­li­gen ame­ri­kans­ka far­tyg men ing­en kom till­ba­ka för att rap­por­te­ra om re­sul­ta­tet. Inga ame­ri­kans­ka far­tyg ska­da­des den nat­ten. Den 3 maj stöt­ta­de re­ge­men­tet den olyck­li­ga in­sat­sen när det 26:e far­tygsin­gen­jörs­re­ge­men­tet för­sök­te sig på en mo­tof­fen­siv på väst­kus­ten. Två tilläggs­an­fall sat­tes in i maj, men in­te hel­ler nu åter­vän­de någ­ra bå­tar. Det sista ame­ri­kans­ka far­tyg som rap­por­te­ra­des ska­dat av en själv­mords­båt, den 3 maj, var last­far­ty­get USS Ca­ri­na (AK-75). I ju­ni var ba­ra någ­ra få av re­ge­men­tets sol­da­ter vid liv och trup­per­na var över­läm­na­de till re­ge­men­te num­mer 44. De fles­ta var dö­da i slu­tet av må­na­den.

En av trans­por­ter­na som frak­ta­de 1:a och 2:a kom­pa­ni­et från 29:e sjö­re­ge­men­tet (Akut­ski re­ge­men­te num­mer 19768) sjönk på vägen till Okinawa, men de fles­ta i en­he­ten tog sig i land på Okinawa. Re­ge­ments­hög­kvar­te­ret un­der kap­ten Hi­sa­no­ri Ya­ma­mo­to (ing­en kopp­ling till ami­ra­len) och mer­par­ten av me­ka­nis­ka hjälp­me­del di­ri­ge­ra­des till att land­sti­ga på Ama­mi- Os­hi­ma norr om Okinawa. Där vän­ta­de de ut kri­get. De två kom­pa­ni­er­na, 1:a och 2:a kom­pa­ni­et, var pla­ce­ra­de un­der 26:e sjö­re­ge­men­tet i när­he­ten av Cha­tam­litt sö­der om land­stig­nings­strän­der­na. De här två kom­pa­ni­er­na var de förs­ta att sät­ta in an­fall ti­digt på mor­go­nen den 30 mars mot in­va­sions­styr­kan ut­an­för Ke­ra­ma Ret­to. Det mesta var öde­lagt, även om de över­le­van­de an­mäl­de sex jagare och tre trans­port­far­tyg som sänk­ta. Inga far­tyg från USA rap­por­te­ra­des sänk­ta el­ler ska­da­de det da­tu­met. Ef­ter land­stig­ning upp­täck­te trup­per­na självmordsbåtar. De här bå­tar­na till­hör­de tro­ligt­vis 1:a och 2:a kom­pa­ni­et. De få kvar­va­ran­de bå­tar­na och sol­da­ter­na flyt­ta­des till far­tygsin­gen­jörs­re­ge­men­tet som stöd vid re­ge­men­tets mo­tof­fen­siv på väst­kus­ten. De över­le­van­de dog me­dan de slogs med 266:e far­tygsin­gen­jörs­ba­tal­jo­nen i ju­ni.

Bå­tar­na för­va­ra­des dol­da i hålor, täck­ta av ka­mou­fla­ge­nät och blad­verk med blom­mor. Ame­ri­ka­ner­na var in­for­me­ra­de

om ris­ken för så­da­na an­fall se­dan de ha­de an­vänts på Filip­pi­ner­na och även ha­de upp­täckts vid flyg­fo­to­gra­fe­ring. Styr­kan i Task For­ce 51 var för­be­redd på att mö­ta själv­mords­kan­di­da­ter med bå­tar. Ett hem­ligt med­de­lan­de skic­ka­des runt den 28 maj. Om nat­ten fanns ob­ser­va­tö­rer pla­ce­ra­de över­allt på far­ty­gen; kulspru­tor, 20 mm och 40 mm luft­värn och sök­ljus med be­man­ning dyg­net runt. För­sik­tig­het var på­bju­den för att hind­ra ge­värs­eld riktat mot yt­mål se­dan man vid så­da­na till­fäl­len ha­de rå­kat träf­fa ic­ke­fi­ent­li­ga far­tyg i när­he­ten. Män be­väp­na­de med ge­vär och Brow­ning­au­to­mat­va­pen var be­red­da på att bli ut­pla­ce­ra­de när bå­tar upp­täck­tes. Den ti­dens ra­dar var som re­gel in­ef­fek­tiv när det gäll­de att upp­täc­ka små bå­tar. Den fun­ge­ra­de för att upp­täc­ka flyg­plan och stör­re yt­far­tyg. Bå­tar gick lågt i vatt­net, och det var hel­ler in­te lätt att ur­skil­ja mo­tor­lju­den. So­nar kun­de upp­täc­ka mo­tor­ljud ibland. Far­tyg var­na­des of­ta om de med so­nar hör­de lju­den av en snabb mo­tor, en var­ning om att en själv­mords­båt kun­de när­ma sig. Det bäs­ta sät­tet att slå ut självmordsbåtar på var att sät­ta patrul­ler runt trans­port­om­rå­det. Vem som helst och vad som helst kun­de age­ra ”flug­fång­a­re”. Det om­fat­ta­de eskort av jagare, tor­ped­bå­tar för patrul­le­ring, un­der­vat­ten­sja­ga­re, min­sve­pa­re, LSM(R) (Lan­ding Craft Me­dium (roc­ket)), land­stig­nings­båt och LCI (Lan­ding Craft In­fan­try). De här små far­ty­gen ha­de ma­növre­rings­för­må­ga och eld­kraft för att ef­fek­tivt kun­na an­fal­la bå­tar­na. Från den 9 april var en krys­sa­re och två jagare av­sat­ta för att kon­ti­nu­er­ligt hål­la ham­nen i Na­ha upp­lyst med stjärn­kla­ra strål­kas­ta­re var­je natt för att upp­täc­ka självmordsbåtar som för­sök­te ge­nom­fö­ra ett an­fall.

Näs­tan 700 självmordsbåtar var pla­ce­ra­de vid Okinawa Gun­to, och de ha­de stöd av cir­ka 7 000 sol­da­ter. De lyc­ka­des sän­ka ett far­tyg, ska­da fem och or­sa­ka 29 stör­re ska­dor. Den Flet­cher-klas­sa­de ja­ga­ren USS Hutchins på 2 924 ton lyf­tes fle­ra fot av två spräng­ladd­ning­ar, en mo­tor och mast för­stör­des, manskapet slogs om­kull men ing­en dog. Far­ty­get an­sågs för dyrt att re­pa­re­ra och blev ett vrak ef­ter kri­get.

Om­kring 200–300 båt­fö­ra­re dog i de här onö­di­ga an­fal­len, me­dan många av båt­fö­rar­na och över 6 000 van­li­ga sol­da­ter se­na­re dog som re­ser­vin­fan­te­ris­ter, en in­sats som var bort­kas­tad an­vänd­ning av re­sur­ser och per­so­nal. Ha­de de 7 000 sol­da­ter­na va­rit or­ga­ni­se­ra­de och ut­bil­da­de som en in­fan­te­ri­bri­gad skul­le er­öv­ring­en av Okinawa ha kostat ame­ri­ka­ner­na myc­ket mer.

Ett li­tet an­tal bå­tar togs in­tak­ta i Ke­ra­ma Ret­to och re­tur­ne­ra­des därefter till Ha­waii för att un­der­sö­kas. Någ­ra få be­sik­ti­ga­des och an­vän­des som skepps­bå­tar av den ame­ri­kans­ka ma­ri­nen. En så­dan båt, som tjänst­gjor­de som kap­te­nens far­tyg vid USS Laf­fey (SS-724), sjönk på grund av slarv i ham­nen i Se­att­le och lig­ger tro­ligt­vis än idag på bot­ten. En helt re­stau­re­rad IJN Shinyo-båt kan ses vid USS Mas­sachu­setts (BB-59) vid Falls Ri­ver, Mas­sachu­setts. En el­ler två and­ra upp­ges ock­så fin­nas i USA, men för­fat­ta­ren har in­te kun­nat lo­ka­li­se­ra dem.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.