SLAGET OM SKAGERRAK

SJÖSLAG VÄRLDENS STÖRSTA

Tidernas största sjöslag ägde rum när den brittiska och tyska marinen drabbade samman utanför Danmarks kust under första världskriget. Båda stormakterna led stora förluster – och båda parter såg slaget som en seger.

danska västkusten Fiskare som lade ut garn vid Hvide Sande på den rätt som det var det här vårdygnet mellan maj och juni 1916 lyfte stirrade ut över havet. huvudena från arbetet och lyssnade medan de stränderna och dog Avlägsna, tunga dån kom hela tiden rullande mot av fiskarna såg långsamt ut inöver det platta hedlandskapet. Flera var disigt och bara också upp mot himlen efter åskväder, men vädret ännu långt borta. lätt mulet – dessutom var åskväderssäsongen

Bullret som rullade in över stränderna den här dagen var inte åska, utan dånet av artillerikanoner från brittiska och tyska slagskepp och kryssare som sköt mot varandra på Jyllandsbankarna, ungefär 200 nautiska mil rakt väster om det danska fastlandet vid Hvide Sande. Brittiska Grand Fleet och tyska Högsjöflottan hade sent omsider mött varandra, efter många sammandrabbningar, i en gigantisk duell som senare skulle bli känd som Skagerrakslaget, eller ”The Battle of Jutland” som det heter på de brittiska öarna; världens största sjöslag i modern tid.

I landet på andra sidan Nordsjön är slaget känt, men inte på vår sida. Det gick senare till historien som ett av de mest genomdebatterade slag som Royal Navy utkämpat. Efter nästan 90 år skrivs det fortfarande analyser om det och det utkommer ständigt nya böcker om slaget. Varför är det så, kan man fråga sig. En del av svaret ligger i att Skagerrakslaget aldrig fick ett otvetydigt utfall och man kan därför fortfarande spekulera i om ett eventuellt annat förlopp hade gett ett annat utfall.

Seger med bismak

Den brittiska marinen miste fler sjömän och skepp än den tyska under Skagerrakslaget, men å andra sidan blev den tyska flottan liggande i sina hamnar under resten av första världskriget, utan att våga sig ut, tills den internerades i Scapa Flow på Orkneyöarna enligt en klausul i Versaillesfreden 1918. Slaget avslöjade också dumhet och dåligt ledarskap inom Royal Navy. Dessutom kom flera ”departementala” stridigheter och kontroverser inom marinledningen till ytan. Det faktum att brittisk artilleriammunition var skandalöst dålig och i många fall oanvändbar utelämnades i rapporterna och försökte döljas. Kontrollrutinerna mellan producenterna och marinen fungerade inte eller negligerades. Bland annat skulle det göras skjutprov med ammunitionen efter ett visst mönster, vilket det slarvades mycket

med. Stora systemfel avslöjades, bland annat i rutinerna för säker hantering av ammunition och drivladdningar till kanonerna. Dessutom miste närmare 10 000 sjömän på båda sidor livet …

Ouvertyr

År 1916 började försörjningssituationen i Tyskland bli svår. Tyskland hade länge varit under hård blockad av Royal Navy – dessutom höll kriget på kontinenten på att utarma landet fullständigt. Lokala uppror och revolutionsliknande tillstånd hotade infrastrukturen på många ställen. Tidigare i kriget hade det inträffat en serie mindre sammandrabbningar mellan lättare enheter i den tyska och brittiska marinen, bland annat i ”Helgolandslaget” den 28 augusti 1914, där en brittisk kryssarstyrka skulle avskära och sänka tyska torpedbåtar och lättare kryssare som patrullerade utanför ön Helgoland. Det blev en klar seger för de brittiska enheterna som sänkte de tre lätta kryssarna Mainz, Ariadne och Cöln samt en torpedbåt. Fler än 1 200 tyska sjömän dog i anfallet.

Den tyska planeringen av Helgolands försvar och tillhörande inkommande försvar hade visat sig vara särskilt dåligt, och en önskan om hämndaktioner växte i den tyska marinledningen. Tillfället uppstod den 23 januari 1915 då konteramiral Hipper seglade från floden Jade mot Doggers bankar med tre slagkryssare, den tunga kryssaren Blücher samt fyra lätta kryssare. Uppdraget var den här gången att patrullera området av Nordsjön runt Doggers bankar och anfalla alla brittiska enheter de hittade. Beklagligtvis för de tyska marinstyrkorna var underrättelserna om och planeringen av anfallet lika dåligt den här gången. Room 40, brittiska marinens kryptografiavdelning, hade länge fångat upp och avkodat tysk radiotrafik och kände i många fall till tyska flottförflyttningar på förhand, tack vare följande händelse:

Den 26 augusti 1914 hade den tyska kryssaren Magdeburg gått på grund utanför Estland och två kopior av den viktiga kodboken Signalbuch der Kaiserlichen Marine hittades och fördes i säkerhet av ryska styrkor. Ett exemplar behölls av den ryska marinen och det andra överlämnades

"DEN BRITTISKA MARINEN MISTE BÅDE FLER SJÖMÄN OCH SKEPP ÄN DEN TYSKA UNDER SKAGERRAKSLAGET, MEN Å ANDRA SIDAN BLEV DEN TYSKA FLOTTAN LIGGANDE I SINA HAMNAR UNDER RESTEN AV FÖRSTA VÄRLDSKRIGET, UTAN ATT VÅGA SIG UT."

till brittisk underrättelsetjänst som med stor framgång använde den för att avkoda information om tyska flottförflyttningar. Bara minuter efter att de tyska fartygen lämnat sina hamnar på väg mot Doggers bankar hade därför fem brittiska slagkryssare, bland dem Lion och Princess Royal under befäl av viceamiral sir David Beatty, lossat förtöjningarna i Rosyth och var på väg till samma destination. Men det här slaget, som är intressant nog i sig, är inte temat här. Vi nöjer oss med att säga att Blücher sänktes och slagkryssaren Seydlitz fick stora skador av en pansarbrytande träff i det aktre kanontornet, och det kunde ha lett till en fullständig förstörelse av fartyget om det inte varit för goda tyska säkringsrutiner och att magasinet snabbt sattes under vatten.

Men den tyska frustrationen över att ständigt komma till korta inför Royal Navy växte nu proportionerligt med de ständiga nederlagen.

Wilhelmshaven, maj 1916

På det europeiska fastlandet rasade fortfarande kriget med full styrka den 31 maj 1916 och skulle göra det i ytterligare två år. Tyska sjömän prisade sig lyckliga över att tillhöra den ”priviligerade marinkåren” – därigenom hade de turen att undslippa en nästan säker död som ”kanonföda” i det meningslösa och förfärliga blodbadet i skyttegravskriget på västfronten.

Under de första veckorna av maj 1916 rådde hektisk aktivitet i hamnen i Wilhelmshaven, den tyska marinens huvudbas på västkusten, rakt söder om Helgoland. Staden låg skyddad vid floderna Jades och Wesers mynningar och var lätt att försvara. Längs marinkajerna i Wilhelmshaven och flodmynningarna låg tyska slagskepp och kryssare förtöjda i långa rader medan de lastade ammunition och förnödenheter.

Tyska maringastar hade, i motsats till de brittiska, förläggningar på land och använde där den lilla fritid de hade till brevskrivning och kortspel. Ett utbrott mot den brittiska marinens blockad av de tyska hamnarna låg i luften, ingen visste något säkert, men känslan av att ”något” skulle hända blev allt eftersom påtaglig.

Vid midnatt den 28 maj beordrades alla fartyg som låg förankrade i Jade att elda på i pannorna och förbereda sig på avgång. Beredskapen upprätthölls i nästan två intensiva dygn och till slut, klockan 15.40 den 30 maj, kom äntligen ordern från överbefälhavaren, amiral Reinhardt Scheer, från hans flaggkommando, slagskeppet Friedrich der Grosse: ”31 G. G 2490” – ”utför hemligt uppdrag nr 2490 den 31 maj”.

En timma efter midnatt den 31 maj började fartygen i Högsjöflottan att lätta ankar. Först ute var slagkryssarna med Lützow i spetsen, under befälhavaren amiral Franz Hipper. Han hade mer än 40 fartyg under sitt kommando den här dagen: fem slagkryssare, fem lätta kryssare och 30 jagare. De tyska slagkryssarna var en speciell syn. På grund av kanontornens låga och lutande profil gav de ett våldsamt intryck av styrka och makt. Trots intrycket de gav hade de tyska slagkryssarna genomgående mindre kaliber på huvudartilleriet än de brittiska.

Exempelvis SMS Seydlitz hade bara 11-tumskanoner medan Royal Navys slagkryssare för länge sedan bytt till ”The Magnificent thirteen-point-five” – de långt kraftigare 13,5-tumskanonerna, som länge var standardkalibern för slagkryssare i Royal Navy. I gengäld hade de tyska fartygen modern och bra armering över vitala delar av fartyget och mycket bättre säkerhetsrutiner för ammunitionshantering. En och en halv timma senare följde huvudstyrkan efter, bestående av 16 av Tysklands totalt 18 slagskepp, eller så kallade Dreadnoughts. Begreppet Dreadnought har en särställning i marinhistorien, i många länder talar man ofta om ”pre-” och ”post-dreadnought" och begreppet förtjänar en närmare beskrivning.

Tidigt på 1900-talet fick Storbritannien en ny First Sea Lord, det vill säga chef över Royal Navy, den ovanligt dynamiske men också kontroversielle John Arbuthnot ”Jackie” Fisher, med sitt berömda valspråk ”Hit them first, hit hard and keep on hitting …!”. Hans karriär inom Royal Navy sträckte sig över en period på mer än 60 år och under den tiden var han med i hela utvecklingen, från segelfartyg av trä med mynningsladdade kanoner till avancerade slagkryssare och de första hangarfartygen. Han räknas som en av de två stora reformatorerna inom Royal Navy, vid sidan av Nelson. Under några få år klarade han konststycket att totalt omforma den stenkonservativa brittiska marinen till en modern stridsinstitution. Han sörjde för systematisk utbildning och träning på alla plan och introducerade nya system för eldledning och signalering. Före hans intåg fanns det mycket ”spit-and-polish”-kultur inom Royal Navy. Skjutövningar sågs som ett otyg, då de ödelade målningen på kanonerna och det kunde komma krutslam på de flotta teakdäcken …

Det var heller inte ovanligt att den enskilde kaptenen fick betala för målning och putsmedel ur egen ficka, för att få fartyget skinande, i skarp konkurrens med andra kaptener! Med Fishers inträde i marinledningen ändrades allt detta närmast över natt. Gamla, utrangerade fartyg fasades ut eller höggs upp och de frigjorda medlen sattes in i modernisering och nybyggnation av fartyg. Oduglig och ineffektiv personal

"FÖRST UTE VAR SLAGKRYSSARNA MED LÜTZOW I SPETSEN, UNDER BEFÄLHAVAREN AMIRAL FRANZ HIPPER. HAN HADE MER ÄN 40 FARTYG UNDER SITT KOMMANDO DEN HÄR DAGEN: FEM SLAGKRYSSARE, FEM LÄTTA KRYSSARE OCH 30 JAGARE. DE TYSKA SLAGKRYSSARNA VAR EN SPECIELL SYN. PÅ GRUND AV KANONTORNENS LÅGA OCH LUTANDE PROFIL GAV DE ETT VÅLDSAMT INTRYCK AV STYRKA OCH MAKT."

pensionerades och sades upp, kort sagt: En ny era var på intåg i Royal Navy. Fisher förutsåg att ubåtar och torpeder skulle bli framtidens vapen och introducerade raskt en helt ny klass av snabba marinfartyg, jagaren, bestyckad med sjunkminor och snabbskjutande kanoner, tänkt som försvar mot dessa. En ”innovation” som den enskilde sjömannen var särskilt glad för, var att det blev slut på Royal Navys beryktade hårda kex, ofta fulla av mjölor, till förmån för dagligen färskbakat bröd från egna bagerier ombord. Man kan därför tryggt säga att det var Fishers drömmar och idéer som sammanfördes i en enhet då HMS Dreadnought sjösattes 1906. Hon var ett slagskepp beräknat för kustförsvar i kanalen, med 18 500 tons deplacement och fem batterier med två 12tumskanoner i varje torn. Hon byggdes av Vickersvarvet på bara tre år från planering till sjösättning. Det här var nytt rekord för färdigställandet av ett så stort fartyg, möjliggjort av nitisk planering och omfattande delleveranser. Fisher övervakade personligen byggandet eftersom han hade stark tilltro till det nya konceptet.

Som marinfartyg var HMS Dreadnought så innovativt att alla andra länders marinfartyg i samma klass blev fullständigt omoderna över en natt. Dreadnought hade många nya idéer inbyggda i sig. Maskinerna var nya och vibrationsfria Parsonångturbiner, något helt nytt dittills och ganska oprövat på stora fartyg. De nya maskinerna visade sig vara en stor succé och en enorm förbättring jämfört med den gamla typen av kolvdrivna ångmaskiner. De var bränsleeffektiva med hög effekt, även om ångpannorna fortfarande var koleldade på många fartyg. Att maskineriet var vibrationsfritt var särskilt viktigt för användningen av fartygets instrument, som kompass, kikare, avståndsmätare och annan eldledningsutrustning. En annan innovation på HMS Dreadnought var att huvudbestyckningen, med undantag av två vingtorn, var centerlinjemonterad, vilket gav bättre skjutvinklar. Man tog också standardiserad ammunition i bruk och utvecklade rutiner för kontrollerad skjutning med en kaliber åt gången, så att nedslagen från de olika kanonerna inte störde observationerna för varandra. Även om Dreadnought själv blev omodern efter några få år satte konceptet fart på forskning, nybyggnation och förnyelse av marinfartyg över hela världen, särskilt i Tyskland och Storbritannien under åren fram till första världskriget.

Helgoland i söder

Sådan var alltså situationen mellan de två ländernas flottor den dagen; överbefälhavaren Reinhardt Scheer i Friedrich der Grosse och sexton slagskepp som följde på slagkryssarna. Hans flaggskepp, av Kaiser-klassen, hade tio 12-pundskanoner som huvudbestyckning och kunde göra 22 knop. Överbefälhavaren hade också i sin ”vishet” funnit plats till ”förstärkningar”: Från sina baser i Elbe kom nu sex gamla ”preDreadnought”-slagskepp från 2:a skvadronen och anslöt sig till baktruppen av Scheers 16 nyare slagskepp. De flesta av hans officerare skakade på huvudet åt detta och såg deras deltagande som en hämsko och som ett allvarligt felgrepp från marinledningens sida.

De här gamla slagskeppen gjorde inte mer än max 18 knop och kunde därför inte hålla sina platser i stridslinjen – och hade dessutom bara fyra 12-tumskanoner

var. Fartygen gick under beteckningen ”5-Minuten Schiffe” (femminutersskepp), ett ironiskt uttryck för en förmodad livslängd på fem minuter under eld från ett modernt Dreadnought-slagskepp. Totalt bestod Sheers styrka nu av 99 fartyg: 16 moderna slagskepp, sex äldre av samma kategori, sex lätta kryssare samt 31 jagare, förutom Hippers slagkryssarstyrka på 40 fartyg. Vid soluppgången den 31 maj gick styrkan i full fart ut på Nordsjön, genom öppningen i minfälten vid sandbankarna på Jyllands sydvästra kust.

Ombord på Friedrich der Grosse fick Scheer nu in flera meddelanden, bland annat från U-32 och U- 66 som låg i ytposition 3 500 kilometer bort. De kunde rapportera att brittiska slagskepp och flera kryssare observerats i Nordsjön, öster om Firth of Forth i Skottland, med sydostlig kurs. U- 66 skickade en observation av hela åtta slagskepp samt lätta kryssare och jagare. Bara U-32 försökte sig på ett halvhjärtat anfall, utan att lyckas. Den tyska radiostationen i Neumünster hade dessutom fångat upp andra meddelanden som indikerade att en stor styrka hade lämnat Scapa Flow, den brittiska marinens huvudbas på Orkneyöarna, också med sydostlig kurs. Märkligt nog valde Scheer att bortse från den här informationen eftersom han menade att meddelandena var för vaga och oklara för att tas hänsyn till. Det Scheer inte visste, och som skulle visa sig vara ännu en tysk tabbe, var att hans ubåtar inte hade gjort sitt jobb. Tio ubåtar var utplacerade som en ”skärm” i Nordsjön mot nordväst och var tänkta att ha en roll där de från sitt bakhåll skulle spåra upp, anfalla och reducera den brittiska styrkan när den upptäcktes. Av olika anledningar skedde aldrig detta och nu var Royal Navy redan på väg med full styrka. Vid den här tidpunkten var alltså allt detta okänt för Scheer. Bland hans officerare i den här till synes oändliga raden av stora marinfartyg, vars like världen aldrig tidigare skådat, talade man nu om att idag, eller kanske imorgon, kunde bli ”Der Tag” – dagen då man i ett slag av nästan Wagnerska övertoner skulle möta Royal Navy, skepp mot skepp, för slutstriden.

Grand Fleet

I april 1916 bestod Grand Fleet, Royal Navys huvudflotta i Atlanten med tillhörande farvatten, av 33 Dreadnought-slagskepp och tio slagkryssare. Hela fem var ”superslagskepp”, av Queen Elizabeth-klass, med de nya 15-tumskanonerna som kunde skjuta 1 900-punds (860 kilo) projektiler.

De var världens dittills mest avancerade slagskepp, med bland annat oljeeldade turbiner och moderna eldledningssystem.

Queen Elizabeth-klassens fem berömda fartyg bestod av det som givit klassen dess namn, HMS Queen Elizabeth, samt Valiant, Malaya, Barham och inte minst Warspite, som fick ett långt, dramatiskt liv.

Royal Navy hade på den här tiden två framstående ledare: viceamiral sir David Beatty, befälhavare över slagkryssarstyrkan med sin flagga i HMS Lion, och hans överordnade, sir John Jellicoe, befälhavande amiral för hela Grand Fleet, med sitt flaggskepp HMS Iron Duke.

Beatty var en karismatisk och aggressiv ledare, av ”bästa” Royal Navytradition. Han gick ut från officerskadettskolan HMS Britannia 1884 som nummer tio i kullen, men hade ändå dragit på sig 25 reprimander och tre omgångar med käppen (!) för "mer allvarliga överträdelser", som disciplinstraffordern sade. Han var faktiskt ganska ”flamboyant” och lite av en dandy, och hade den typiskt brittiska ”scoutattityden”, men var också under hela sin karriär en stark motståndare till kadaverdisciplin. På bilder kan man se att han föredrog uniformsjackor med bara sex knappar (!) i stället för de reglementsenliga åtta, möjligen ett utslag av ”civil olydnad” …

År 1886 blev han utkommenderad till ”The China Station”, som var en vanlig språngbräda för karriärofficerare den gången, men hans mor, av alla, blandade sig i. Hon menade att en kommendering i Kina var under hans stånd och genom sin förbindelse med parlamentsledarmot lord Charles Beresford (för övrigt Fishers svurna fiende) skaffade hon honom en kommandering på HMS Alexandria i den brittiska medelhavsflottan – en bättre utgångspunkt för den som ville upp på karriärstegen inom Royal Navy, ansåg hon.

Ingen kunde ha varit mer olik Beatty än hans överordnade och chefen för Grand Fleet, sir John Jellicoe. Där Beatty var aggressiv och

"DET SCHEER INTE VISSTE, OCH SOM SKULLE VISA SIG VARA ÄNNU EN TYSK TABBE, VAR ATT HANS UBÅTAR INTE HADE GJORT SITT JOBB. TIO UBÅTAR VAR UTPLACERADE SOM EN 'SKÄRM' I NORDSJÖN MOT NORDVÄST OCH VAR TÄNKTA ATT HA EN ROLL DÄR DE FRÅN SITT BAKHÅLL SKULLE SPÅRA UPP, ANFALLA OCH REDUCERA DEN BRITTISKA STYRKAN NÄR DEN UPPTÄCKTES. AV OLIKA ANLEDNINGAR SKEDDE ALDRIG DETTA."

påstridig var Jellicoe. Där Beatty var aggressiv och påstridig var Jellicoe eftertänksam och försiktig. Jellicoe föddes in i en sjöfararfamilj i Southampton 1859 och redan som 13-åring tog han värvning i marinen som officerskadett. Hans första aktiva kommendering kom tio år senare, under kriget mot Egypten, men redan 1888 tillträdde han en ställning i det brittiska amiralitetet.

Han gick dock tillbaka till aktiv tjänst och hade flera befälsposter under 1890-talet, tills han utnämndes till flottamiral 1914 och övertog befälet över Grand Fleet. Jellicoe var en stillsam och intelligent officer och mycket populär hos sitt manskap. Han var engagerad i sina män och deras liv ombord och praktiserade ”öppen dörr”, där han alltid var tillgänglig för manskapets små och stora problem. En speciell egenskap hos en brittisk sjöofficer på den tiden kan man säga, då den menige sjömannen inte hade tillträde till akterdäcket med den stora officersmässen och då skillnaden mellan menig och officer ombord bäst kunde beskrivas som en avgrund.

På en konferens i Rosyth den 12 maj 1916 bestämde sig Jellicoe för att flytta slagkryssarna norrut, från Rosyth i Firth of Forth till Scapa Flow på Orkneyöarna. Beattys kvarvarande styrka i Rosyth bestod nu av sex slagkryssare samt fyra av de nya superslagskeppen, det femte måste i torrdocka. De här tio fartygen var Beattys kommando under det kommande slaget. Mycket kan sägas om Beattys ledarstil, på gott och ont. Han var aldrig särskilt omtyckt av sina underordnade, hade en ohövlig stil och han hade bland annat återupptagit den gamla Royal Navy-vanan att gå sina inspektionsturer åtföljd av en väpnad eskort av marinsoldater, en praxis som inte direkt gav upphov till tillit hos manskapet. En del av hans beslut, både före och under slaget, är också delvis obegripliga. Till exempel blev aldrig Evan-thomas, konteramiral och chef över slagskeppen i Qe-klassen som nu befann sig tillsammans med Beattys slagkryssare i Rosyth, inbjuden till taktisk konferens före slaget. Beatty vill rätt och slätt inte möta honom. I ljuset av vad som senare skedde är det ett obegripligt beslut.

Scapa Flow, Orkneyöarna

Scapa Flow, den stora naturligt skyddade fjorden på Orkneyöarna, är ursprungligen en gammal meteorkrater och av den anledningen ganska cirkelrund i formen, men med några få utlopp. Den har allt eftersom utvecklats till en säker hamn för hela den brittiska Home Fleet (för övrigt omdöpt till Grand Fleet 1914), på samma sätt som Wilhelmshaven var det för den tyska Högsjöflottan. Ankringsplatserna här var väl skyddade av minfält och ubåtsnät, men med regelbundna intervall avlägsnades bommar och nät för att släppa ut skvadronerna på öppet farvatten för skjutövning. Livet här kunde vara en prövning för både folk och fartyg. Överbefälhavare Jellicoe förde naturligtvis korrekta dagböcker och noterade till exempel i sin logg för januari 1916 mer än fjorton dagar med vindstyrka på över 100 km/h. manskapet hade inte mycket fritid men det fanns inte heller många faciliteter på land att använda den på, vindpinat och öde som Orkneyölandskapet är. Väntan på att den tyska flottan skulle komma ut ur sina hamnar tärde också hårt på manskapens nerver och moral.

På väg till Jylland

Men så skedde äntligen något. På grund av en stor ökning av tysk radiotrafik mot slutet av maj förstod det brittiska amiralitetet att något höll på att ske på motsatta sidan av Nordsjön. Tidig tisdag morgon den 30 maj lyckades ”Room 40” avkoda meddelandena från Scheer till hans fartyg om att hålla sig i beredskap. Senare samma morgon snappade man upp det tidigare nämnda kodmeddelandet ”31 G. G 2490”. Man förstod inte den exakta betydelsen men de brittiska kryptograferna antog (helt korrekt) att en större tysk flottförflyttning var planerad till dagen efter. Nu var all tröghet inom amiralitetet som bortblåst.

Med hjälp av landtelegrafen, direkt till flaggskeppen i Rosyth och Scapa Flow, blev både huvudstyrkan av slagskepp och slagkryssarstyrkan klockan 17.16 den 30 maj ombedda att elda på i pannorna och rapportera ”klart med ånga för 22 knop”. Officerare som stod och väntade på transport efter en runda golf på land i Rosyth småpratade som vanligt, men tystnade snabbt och fick plötsligt väldigt bråttom då de såg flaggsignalerna från Beatty ombord på Lion ute i fjorden. Ungefär samma scener utspelade sig i Scapa Flow.

På det nya slagskeppet HMS Revenge hade man precis satt igång en omgång däckshockey men ”övningen” avbröts snabbt då officerarna fick annat att tänka på. Över alla ankringsplatser började det lägga sig tjock rök allt eftersom fartygen fick fart på pannorna och gjorde sig klara för avgång. Klockan 21.30 på kvällen började bogserbåtarna i Hoxasundet i Scapa Flow dra bort bommarna som höll ubåtsnäten på plats och portarna ut mot öppet vatten öppnades. I den tilltagande skymningen kunde en

"PÅ GRUND AV EN STOR ÖKNING I TYSK RADIOTRAFIK MOT SLUTET AV MAJ FÖRSTOD DET BRITTISKA AMIRALITETET ATT NÅGOT HÖLL PÅ ATT SKE PÅ MOTSATTA SIDAN AV NORDSJÖN. TIDIG TISDAG MORGON DEN 30 MAJ LYCKADES 'ROOM 40' AVKODA MEDDELANDENA FRÅN SCHEER TILL HANS FARTYG OM ATT HÅLLA SIG I BEREDSKAP."

eventuell åskådare på land se långa, grå skuggor lämna ankringsbojarna och finna sin plats i raden ut genom det sex kilometer långa sundet. Alla var mörklagda, med undantag av ett litet navigationsljus i akterstäven.

Från sitt flaggskepp Iron Duke hade Jellicoe befäl över två skvadroner med 16 slagskepp, tre Invincible-klassade slagkryssare, fyra bepansrade kryssare, 11 lätta kryssare och 36 jagare, totalt 70 marinfartyg.

Från Cromarty kom 23 fartyg; åtta slagskepp, fyra bepansrade kryssare och 11 jagare. Beatty kom ut med sina sex slagkryssare från Firth of Forth, tätt följd av Evanthomas i Barham med sina fyra QEslagskepp, efterföljda av 12 lätta kryssare. Goodenough i Southampton följde efter med 27 jagare. Så inträffade det att klockan 22.30 på kvällen den 30 maj 1916, medan Scheers styrka fortfarande låg för ankar i floden Jade, 150 fartyg från Grand Fleet, i tre stora skvadroner, redan var på väg till sitt ”Valhall”, det vill säga Jyllandsbankarna …

Det var två delvis olika styrkor som var på väg att mötas. Den brittiska Grand Fleet var klart antalsmässigt överlägsna Högsjöflottan, både i antal fartyg och i kanoner: 28 mot 16 slagskepp och nio mot fem slagkryssare – de brittiska slagskeppens bestyckning bestod av hela 48 15tums, tio 14tums, 110 13,5tums och 104 12-tumskanoner. De motsvarande tyska fartygen hade 128 12-tums och 72 11-tumskanoner. Olikheterna i antal kanoner och kaliber var ännu större för slagkryssarstyrkorna. Dessutom var den brittiska styrkan klart överlägsen i fart och manövreringsförmåga. Så utfallet, fartyg för fartyg, borde ha sett annorlunda ut.

Klockan 19.37 på kvällen den 30 maj, alldeles innan Iron Duke lämnat Scapa, signalerade Jellicoe i en order till Beatty att slagkryssarna skulle styra mot en punkt 160 kilometer nordväst om Horns Rev med en uppskattad ankomsttid klockan 14 dagen därpå. Resten av styrkan skulle då befinna sig 104 kilometer norrut och bakom Beattys fartyg. Avsikten med mötesplatsen var att slå sig samman med Beatty till en enda gigantisk formation, den klassiska ”line ahead”, Royal Navys stridsformation sedan Nelsons dagar.

31 maj 1916

Klockan 11 på förmiddagen den 31 maj intogs som vanligt position för övning och därefter genomfördes rutinmässigt underhåll. En officerskadett ombord på Tiger kunde senare minnas den avslappnade stämningen, där han sov i en stol på fördäck medan hans formation drog åt sydost, i ett tillstånd av fred och harmoni, ”med kriget långt bort”, som han skrev i sin dagbok.

Men tråkigt nog för överbefälhavare Jellicoe var inte heller den brittiska marinledningen felfri. Chefen för amiralitetets operationella avdelning, en viss kapten Jackson, hade kommit ihop sig med ”kodknäckarna” i rum 40, som han såg som ett gäng ignoranta akademiker, helt utan fantasi. De fick inte lov att tolka information de samlat in, den skulle bara skickas vidare i obearbetad form till Jackson och hans avdelning som ansåg sig mer kompetenta att förstå meddelandenas innehåll. Relationen mellan rum 40 och Jackson var alltså inte särskilt varm, så när Jackson vid 13-tiden kom instormande till dem han betraktade som sina personliga ”undersåtar” och krävde att få veta var anropssignalen DK befann sig, fick han veta precis det (men inget mer), nämligen att DK fortfarande var i Jade-floden. Nu visste rum 40:s ”ignoranta” kodknäckare att DK var Scheers flaggskepp Friedrich der Grosses anropssignal medan fartyget låg för ankar, men eftersom Jackson inte frågade fick han inte veta det. Scheer brukade nämligen överföra sin signal från fartyget till en station på land när han gick ut, så att eventuella riktningsbestämmande fientliga avlyssningsstationer skulle tro att han fortfarande låg kvar. Så Jackson fick som svar på sin fråga, att DK, det vill säga anropssignalen, helt riktigt var i Jade-floden, (på flodstranden) men inte att slagskeppet, som egentligen skickade signalen, var på en helt annan plats. Olyckligt nog för Jellicoe var det här den ”underrättelse” han fick, och överbefälhavaren tappade helt tron på amiralitetets information när han vid 16-tiden den 31 maj fick signal från slagkryssarna om

att de hade fienden i sikte, medan amiralitetet påstod att Scheer fortfarande var i Jadefloden.

Beattys styrka gick morgonen den 31 på sicksack-kurs: var tionde minut bytte alla fartyg riktning, 22 grader till vardera sidan. Slagkryssarna gick i två kolonner med tre fartyg i varje, följda av Evan-thomas fyra nya slagskepp i ”5th Battle Squadron”. Klockan 14.10 syntes fortfarande inget tecken på fiender från utkiken på Lions brygga, och den avtalade vändningen mot norr, för att möta Jellicoe, genomfördes. När manövern var utförd var Lion cirka 80 kilometer väster om Hippers flaggskepp, slagkryssaren Lützow. Men inte alla fartyg utförde manövern på samma gång. Kryssaren Galatea, som var utskickad för att speja efter flaggskeppet, hade problem med att se signalerna från Lion och väntade därför lite innan hon vände. Då upptäckte plötsligt utkikarna på Galateas brygga en låg, grå skugga på cirka 15 kilometers avstånd – en tysk kryssare – och några sekunder senare kom det en till ut ur diset. Omedelbart gick larmet och ett radiomeddelande skickades till Beatty, ”fienden i sikte – bäring ost-sydost”. Galatea gjorde nu 28 knop och öppnade eld med sin främre sextumskanon. Det här var det första skottet som föll i Skagerrakslaget.

När meddelandet kom om att fienden var i sikte lade Beatty ögonblickligen om kursen, åter till sydost. De andra kaptenerna i slagkryssarstyrkan kände till Beattys impulsiva stil och följde efter, trots att hans flaggsignal inte exekverats. Men de fyra slagskeppen åtta kilometer bort, på Lions babordssida, följde inte efter. De väldiga rökmolnen från flaggskeppets skorstenar dolde Beattys flaggsignal fullständigt. På det avståndet var det hur som helst inte någon enkel uppgift att avläsa dem, inte ens med kikare, och plötsligt var slagkryssarna och de fyra tunga slagskeppen på helt motsatta kurser. Efter några minuter insåg Beatty att han inte hade slagskeppen med sig, och han upprepade ordern med signallampa.

Men nu hade avståndet mellan Beatty och Evan-thomas slagskepp ökat till 16 kilometer och när det verkliga slaget inleddes några minuter senare var Beatty utan stöd från Evan-thomas fyrtio 15-tumskanoner. Beatty kunde ha minskat farten på sina fartyg så att slagskeppen skulle ha kunnat komma ikapp, men att sänka farten, vare sig i krig eller fred, låg inte i den här mannens natur. Vi måste komma ihåg att Beatty fortfarande bara hade sett de tyska lätta kryssarna; fortfarande befann sig Hippers slagkryssare nästan 30 kilometer längre söderut och varken Beatty eller Hipper visste om varandra.

Afternoon tea

I brittiska marinfartyg höll man på etiketten, nästan oavsett förhållandena … Också när ”klart skepp”-signalen ljöd genom fartygen försökte man få i sig mat och dryck medan man sprang till sina stridsstationer. En artilleriofficer på Warspite sprang in i den stora, aktre officersmässen och rafsade åt sig det han kunde bära av den flott uppdukade maten och störtade ut igen, varefter det snart blev allvar … Vattentäta dörrar låstes och teakdäcken överspolades med vatten medan allt löst träverk gick över bord. Royal Navys stora stridsflagg, ”The White Ensign”, gick till väders på översta rån på alla fartyg, och allt eftersom däcken tömdes på folk och luckorna stängdes var ljudet av flaggan som smattrade i vinden

tillsammans med maskindörren snart det enda som kunde höras. Under däck började medicinsk personal leta fram bandage och instrument – på brittiska så väl som på tyska fartyg – medan skeppsprästerna förberedde predikningar och tröstande ord. Fartygsbefälet på New Zealand hade iklätt sig sin traditionella maorikilt som slagkryssaren fått av en lokal hövding under ett vänskapsbesök på öarna 1913. Det här plagget skulle bringa tur, och ryktet om att befälhavaren hade ifört sig kilten (dock inte ett plagg i enlighet med marinens uniformsreglemente!) spred sig snabbt bland manskapet, som tog det som ett gott tecken. Då slaget omsider var över hade New Zealand bara fått en träff och inte en endaste man var skadad. Sjuttio kilometer norrut, på sitt flaggskepp Iron Duke, mottog slutligen överbefälhavare Jellicoe signalen han väntat på. Klockan 14.39 kunde kryssaren Galatea skicka sitt andra viktiga meddelande den dagen: ”Stora mängder rök observerad, fartyg på kurs ost-nordost”. Jellicoe ökade farten till 18, sedan 19 knop. Hipper var till sjöss!

Götterdämmerung

Världens två största sjöstridsenheter närmade sig varandra nu i full fart, närmast på kollisionskurs. Österut låg Hippers slagkryssare med de moderna Lützow, Derfflinger och Seydlitz, följda av de något äldre kryssarna Moltke och Von der Tann. Från väst ångade Beattys Cats – Lion, Princess Royal, Queen Mary och Tiger samt New Zealand och Indefatigable. Sexton kilometer bakom dem kom Evan-thomas med slagskeppen Barham, Valiant, Warspite och Malaya och mindre än 80 kilometer bakom dem ångade en formidabel styrka på mer än 100 andra fartyg från Grand Fleet på för allt vad tygen höll, för att hinna ikapp huvudstyrkan. I historien om Skagerrakslaget är det som skedde under de nästa 55 minuterna, från klockan 15.45 till 16.40, känt som ”The Run to the South” – kapplöpningen söderut.

I Derfflingers artillerikontroll justerade Georg von Hase, slagkryssarens artilleriofficer, siktena till maximal styrka: ”Plötsligt kom sex höga och breda svarta monster mot oss, på två led … de såg mycket hotfulla ut, förstorade 15 gånger – jag kände igen dem som de sex modernaste fientliga slagkryssarna”. På brittisk sida, ombord på Lion, skrev en officer senare att de tyska fartygen, som växte fram över horisonten med först rök, sedan master och därefter bogsvallet, ”… såg alldeles fantastiska ut …”. Då avståndet till de tyska fartygen var cirka 16 000 meter svängde Beatty sina fartyg in i ”line ahead”, stridsformationen som använts av Royal Navy sedan Nelsons dagar. HMS Lion, med sina 26 knop, ledde formationen, följd av Princess Royal, Queen Mary, Tiger, New Zealand och Indefatigable, alla med ett korrekt avstånd på 500 meter emellan sig.

Slagskeppen följde i full fart och hade nu reducerat avståndet från 16 till 11 kilometer.

Det var emellertid inte Beatty själv som gav order om att öppna eld mot flaggskeppet. Lions kapten måste göra det, utan befallning från viceamiralen. Den erfarne kaptenen visste att slagkryssarens 13,5-tumskanoner hade mycket större räckvidd än de tyska och absolut borde skjuta så snart avståndet var korrekt, för att dra nytta av fördelen. Då eldordern borde ha utdelats var Beatty dock upptagen med signaleringen till Jellicoe och hade inte tid (!) att komma upp på bryggan. Men kaptenen kunde inte vänta längre och omsider sköt Lion, med fyra kanoner åt gången och våldsamma dån. Befälhavaren ryckte till och tvekade inte längre utan infann sig på bryggan omgående. Ungefär samtidigt sköt de tyska fartygen sina första salvor. De två styrkorna seglade nu på mer eller mindre parallella kurser, och de brittiska kanonmanskapen kunde tydligt se (och var fulla av en viss beundran för) de precisa skotten som böljade neröver den långa raden av fartyg i perfekt ”ripple fire”-mönster. Den första tyska fyrskottssalvan landade bara 200 meter från Tiger och exploderade i skyhöga pelare av vatten och splitter. Den andra salvan var ”täckande” – ett skott för kort och ett över – medan två granater träffade och detonerade med våldsamt brak och skärande ljud av glödande, förvridna metallsplitter i luften.

Luften runt fartygen fylldes genast av tjock korditrök och dimman från vattenpelarna försvårade sikten för britterna. Under de första minuterna bommade de brittiska fartygen faktiskt med så mycket som tre kilometer på grund av de svåra ljusförhållandena. Dessutom uppstod full förvirring kring britternas val av mål, och av den anledningen slapp Derfflinger, med sitt topptränade artillerimanskap, helt undan beskjutning under de första kritiska minuterna. Tyskarna hade fördelen av bättre ljusförhållanden och hade också bättre instrument än sina brittiska motståndare. Zeiss- optiken i de tyska stereoskopiska avståndsmätarna var det bästa tysk ingenjörskonst kunde frambringa. De tyska kikarna hade ett annat och delvis bättre optiskt system för avståndsmätning än de brittiska och var dessutom också mindre ansträngande för operatörernas ögon. Under de första minuterna fick Lützow in två 12-tumsträffar på Lion medan Derfflinger fick tre träffar på Princess Royal.

Amiral Franz Hipper var en professionell sjöofficer och uppvisade ett alldeles orubbligt

lugn; han ledde sina slagkryssare som om de var mitt uppe i en gemensam övning och inte i ett slag mot Royal Navy. För de brittiska, unga officerskadetterna var slaget dock en förfärlig upplevelse. En 16 år gammal pojke ombord på Malaya skrev senare att han upplevde det som att befinna sig i en dröm där det var omöjligt för hjärnan att ta in vad som skedde och där verkligheten ersatts av det ständiga dånet från kanonerna. Men även de brittiska kanonerna började nu skjuta in sig och 13,5-tumsnedslagen tog sig närmare och närmare den tyska linjen. Artilleriofficer von Hase på Derfflinger såg de brittiska nedslagen på obehagligt nära håll och skrev senare att vattenpelarna hade giftig gulgrön färg – en säregenhet hos det speciella brittiska sprängmedlet i granaterna. Klockan 15.55 – när avståndet till den tyska linjen var nere på 13 000 meter – fick Queen Mary in två viktiga träffar på Seydlitz, varav den ena satte ett av de mittersta 11-tumstornen helt ur spel.

Farliga träffar

Fem minuter senare skedde det som nära nog sänkte Beattys flaggskepp Lion. En 12-tums pansarbrytande granat från Lützow träffade mellan kanonloppen på Q-tornet midskepps, gick igenom 11-tums pansarstål och detonerade inne i tornet. Tryckvågen blåste ut främre delen av taket på kanonhuset och dödade merparten av manskapet där. Marinofficer Harvey blev dödligt sårad men kunde släpa sig bort till talröret och ropa till manskapen längre ner i tornet att de måste stänga branddörrarna och översvämma det tillhörande magasinet. Därefter skickade han den enda överlevande som fortfarande kunde gå upp till bryggan med besked om att Q var ute ur spelet. Men dramat på Lion var inte över med detta. Explosionen i tornet slog upp det låsta slutstycket i det vänstra 13,5-tumsloppet och då kanonen redan var laddad och klar för skott gled en av de stora silkespåsarna med krut och rämnade så att innehållet forsade ut över de glödheta stålplåtarna på durken. Krutet tog genast eld och skickade en vit, superhet eldslåga nedåt i ammunitionshissen. Värmen brände ihjäl över sjuttio man på ett ögonblick men på grund av Harveys snabba reaktion hade de brandsäkra magasinsdörrarna stängts i tid och fartyget räddats. Major Harvey dog dessvärre senare av skadorna och blev tilldelad Victoriakorset postumt för sin insats. Märkligt nog hade ingen på Lions brygga hört något av de här kalamiteterna men då budbäraren från Q-tornet dök upp och berättade vad som skett vände de sig om och såg att tornet midskepps öppnats som en konservburk, med båda kanonloppen pekande rätt till väders. Bara minuter senare blev ett annat fartyg, i slutet av Beattys linje av slagkryssare, träffat – den här gången med katastrofala följder. Von der Tann hade redan avfyrat över 40 11-tumsgranater mot Indefatigable då två skott från henne träffade aktre överbyggnad på den brittiska slagkryssaren samtidigt.

Navigationsofficeren på New Zealand, som var nästa fartyg i raden framför Indefatigable, följde med i vad som skedde: ”… hon skar plötsligt ut ur linjen tills hon var femhundra meter utanför vår styrbordssida, det såg ut som om styrningen var skadad. Medan vi såg på träffades hon två gånger till, den här gången på förskeppet och på främre torn. Det var ett intervall på ungefär 30 sekunder varefter fartyget upplöstes fullständigt av en stridsmässig explosion …”

Fortfarande under fart skar det som var kvar av den tunga slagkryssaren igenom vattnet medan hon rullade runt och sjönk med 1 017 officerare och mannar fortfarande ombord. Bara två män från Indefatigable räddades, många timmar senare, av en tysk jagare. Lion träffades ytterligare fem gånger, varav en träff ödelade huvudradiosändaren och försvårade kommunikationen med resten

"KRUTET TOG OMEDELBART ELD OCH SKICKADE EN VIT, SUPERHET ELDSLÅGA NEDÅT I AMMUNITIONSHISSEN. VÄRMEN BRÄNDE IHJÄL ÖVER SJUTTIO MAN PÅ ETT ÖGONBLICK MEN PÅ GRUND AV HARVEYS SNABBA REAKTION HADE DE BRANDSÄKRA MAGASINSDÖRRARNA STÄNGTS I TID OCH FARTYGET RÄDDATS."

av styrkan. Beatty insåg nu att han behövde tid för att omorganisera sig och ökade avståndet till 18 000 meter samtidigt som han stoppade eldgivningen.

Slagskeppens ankomst

Medan artilleriduellen mellan slagkryssarna pågick hade Evan-thomas fyra ”superDreadnoughts” närmat sig stridslinjen i full fart och var i färd med att hinna ifatt de tyska slagkryssarna, som inte gjorde mer än 18–20 knop. Von Hase stirrade med fruktan på dem genom sin Zeiss-kikare från artillerikontrollen: ”… det hade varit mycket snack om de här fartygen i flottan. De hade en kolossal bestyckning, bestående av åtta 15-tumskanoner var, deplacement på 28 000 ton och de gjorde 25 knop. De avfyrade en granatvikt dubbelt så stor som vår!” Några minuter efter klockan 16 fick utkiken på Warspite både Von der Tann och Moltke i sikte, nu på 19 000 meters avstånd. ”The 5th Battle Squadron” hade fått bra träning under Jellicoe i Scapa Flow och var en av de bästa skvadronerna i flottan när det gällde precis skjutning. Efter några inledande skott från Barham, Valiant och Malaya, för att hitta avståndet, dundrade 15-tums pansarbrytande granater i täckande salvor ner mot de tyska slagkryssarna.

Von der Tann träffades först – en 860 kilo tung APC- granat skar genom fartygets armering under vattenlinjen och sprängde ett hål som allt eftersom släppte in 600 ton vatten. Därefter var det Moltkes tur – ännu en pansarbrytande granat penetrerade sidopansaret ovan vattenlinjen, startade en brand i kullagret och ödelade en 5,9-tumskanon. En minut efter att de inledande skotten från slagskeppen fallit var alla de brittiska fartygen på korrekt avstånd. Barham och Valiant sköt nu mot Moltke, Warspite, Malaya och slagkryssaren New Zealand tog Von der Tann under eld. För att slippa ifrån det förfärliga bombardemanget började nu de tyska fartygen med tvära kursändringar som delvis ödelade deras egen eldgivning. Trots skador sköt gradvis också de brittiska slagkryssarna bättre – striden rasade nu mellan Lion, Lützow, Moltke och Queen Mary och Seydlitz. New Zealand tillhörde en något äldre klass än de andra slagkryssarna och var bara utrustad med 12-tumskanoner, men en lyckosam träff från en av dessa ödelade A-tornet på Von der Tann så att magasinet måste översvämmas för att undgå explosion.

I den främre delen av stridslinjen rasade striden ännu värre. Här började nu Derfflinger och Seydlitz samordna sin eld från mer än 20 12-tumskanoner mot Queen Mary. Von Hase observerade hela tiden från sin kontrollposition: ”… Queen Mary var lite sen med att svara men levererade fulla åttaskottssalvor perfekt samlade – jag kunde se granaterna komma men de var som regel över eller för korta. Men stackars Queen Mary hade det svårt – plötsligt slog en ljusröd eldslåga upp från förskeppet, följd av en explosion och därefter en ny och våldsammare explosion midskepps. Plötsligt knäcktes masterna inåt och fartyget försvann i ett våldsamt eldhav. Det var inget annat kvar än en diger röksvamp som liknade en tall …”

HMS Tiger låg 500 meter bakom det dödsdömda fartyget och måste manövrera snabbt för att undgå vrakresterna – fartygen gjorde fortfarande sina 25 knop i stridslinjen, något som krävde stor uppmärksamhet på bryggan. New Zealand låg akter om Tiger och undgick vrakresterna i vattnet men passerade så nära att de fick resterna över sig från luften i stället. Man observerade till och med att fartygets skeppsbåtar, som blåste 60 meter till väders, kom ner igen, upp och ner men nästan intakta!

Beatty stod på Lions brygga med kikaren vid ögonen och observerade händelserna. Princess Royal försvann plötsligt i några enorma vattenmoln och en signalman på Lion ropade: ”Hon är borta, sir!”

Då vände sig Beatty till andrebefälet och kom med sitt berömda uttalande, som mer än något annat beskriver mannen: ”Det verkar vara något fel på våra fördömda fartyg idag!” Men plötsligt dök Princess Royal upp igen som genom ett trollslag, från de massiva molnen av vatten och rök som omslöt henne – helt oskadd. Beatty, som precis mist en slagkryssare på 26 000 ton och en annan på 18 500 samt över 2 000 man, insåg nu att han behövde hjälp. 12 brittiska jagare, i 34 knop, skickades ut i solfjädersformation mot den tyska linjen för att försöka sig på ett massivt torpedanfall. Det uppdagades omedelbart och Hipper svarade med att skicka ut 15 av sina egna, mot de brittiska linjerna. En våldsam uppgörelse utvecklade sig mellan de små fartygen, där det verkade som om alla slogs mot alla, i ingenmanslandet mellan linjerna av stora fartyg. Alla fartyg på båda sidor klarade sig, med ett undantag, undan torpederna som avfyrades mot dem. På ett eller annat sätt fick en brittisk jagare på sig ett ”slängskott” av en torped på Seydlitz, på babord sida, alldeles framför A-tornet. Explosionen från nästan 800 kilo amatol rev upp en skåra nästan 15 meter lång och tre meter bred, och fartyget tog in hundratals ton vatten. Trots skadan, som skulle ha sänkt andra och sämre konstruerade fartyg, klarade Seydlitz både att hålla farten och platsen i stridslinjen. ”Loppet mot söder” hade nu pågått i 55 minuter. Om det skulle utropas en vinnare av den här första fasen av Skagerrakslaget måste det bli Hipper. Med sin underlägsna styrka hade den tyske amiralen sänkt två brittiska slagkryssare och två jagare och själv bara mist två jagare, men hans position i spelet var fortsatt svår, underlägsen som han var i antal enheter. Med försöket att locka de brittiska styrkorna söderut, mot de tyska slagskeppen, såg den tyska strategin emellertid ut att fungera. Beatty ville nu ha hämnd och såg ut att ha slukat det tyska betet. Han rasade rätt in i den tyska samlingen stora slagskepp som var på väg

norrut – precis som de tyska amiralerna hoppades. Med precisa befallningar svängde nu Hipper runt sina slagkryssare i 180 grader och tog upp sin normala station i spetsen för de tunga enheterna i den nordgående Högsjöflottan som nu var i sikte.

Norrut igen

Då Beatty fick signal från sina utkikar i de framskjutna jagarna om att huvuddelen av den tyska flottan var i sikte, valde han att hålla den sydliga kursen i några minuter innan han svängde av, för att med egna ögon observera den stora linjen av tyska slagskepp som kom emot honom för fulla maskiner och med skottklara kanoner. Klockan 16.40 gick flaggsignalen ”180 grader styrbord, i ordningsföljd” till väders på Lions signalrå. Flaggan gick ner för utförande och ett efter ett gav sig de massiva fartygen av rakt styrbord och följde varandra, runt samma punkt, i en stor kurva mot nordväst.

Beatty riskerade nu att få hela linjen samlad inom tysk räckvidd runt vridpunkten så det var en farlig manöver, men britterna var bra på att navigera och höll sig precis utanför avståndet till de topptränade manskapen i de König-klassade slagskeppen, som ledde den tyska linjen. Men åter blev det kommunikationsproblem mellan de brittiska fartygen. Evan-thomas i Barham hade inte sett eller uppfattat Lions flaggsignal och ingen hade heller skickat den vidare med signallampa, och därför ångade de fyra brittiska slagskeppen fortfarande rakt in i den tyska linjen. Först efter att slagskeppen passerade 1,5 sjömil akter om Beattys linje, på motsatt kurs, förstod Beatty att de hade missförstått och upprepade flaggsignalen. Flaggofficeren på Lion, Ralph Seymour, gjorde nu ett allvarligt fel genom att låta signalen hänga i hela sex minuter innan den exekverades. Då var slagskeppen redan farligt långt inom tysk räckvidd och medan de vände för att lägga sig akter om slagkryssarna, kom de under ett våldsamt bombardemang. Både Barham, Warspite och Malaya träffades under manövern. På nytt kom också de brittiska slagkryssarna under eld. Lion hade redan fått 13 tunga träffar och nu kom två till men hon var inte ensam om det – Tiger drabbades av 17 träffar och Princess Royal nästan lika många. Faran var nu stor att flera brittiska fartyg skulle lida samma öde som Queen Mary och Indefatigable, men bepansringen över och runt slagkryssarnas maskinrum höll granaterna ute och de kunde dra nytta av sin överlägsna hastighet, trots att sönderskjutna brandslangar gjorde att bränder rasade nästan obehindrat ombord. Beatty styrde vidare mot nordväst och kom allt eftersom undan den värsta beskjutningen. I en halvtimma, runt klockan 17, sköt de inte ett enda skott. De jobbade febrilt med brandsläckning, reparationer och skötsel av skadade mannar. Klockan 17.25 signalerade Beatty på nytt ”redo för strid”. Nya riktningar och vinklar observerades, beräknades och skickades från beräkningscentralen och snart dundrade brittiska granater på nytt mot de tyska linjerna.

Under den här ”pausen”, då slagkryssarna stoppade eldgivningen och drog sig undan, befann sig de fyra brittiska slagskeppen sig sju–åtta kilometer bakom dem och måste ensamma möta nästan hela Högsjöflottan, på grund av den sviktande signaleringen. Fyrtio tyska 12-tumskanoner sköt nu samtidigt mot de fyra slagskeppen med ohygglig precision. Barham fick sex tunga träffar, varav en förstörde radiorummet och andra

"SCHEER VAR KÄND SOM EN SÄRSKILT DUKTIG TAKTIKER OCH MARINOFFICER MEN OCKSÅ FÖR ATT VARA STRÄNG OCH DISCIPLINÄLSKANDE. BLAND SINA UNDERORDNADE GICK HAN UNDER NAMNET 'MANNEN MED JÄRNMASKEN' PÅ GRUND AV SITT OUTGRUNDLIGA ANSIKTSUTTRYCK."

ledde till stora skador, på både personal och utrustning. Varje minut fick Malaya nio koncentrerade salvor över sig och under en halvtimma hade hon mer än hundra döda och sårade ombord. En 12-tumsgranat skalade bort taket på X-tornet, medan manskapet med stoiskt lugn fortsatte att jobba som om ingenting hänt.

Marinens man

Överbefälhavare Scheers taktiska bedömningar hade delvis slagit in och de brittiska fartygen såg ut att ha gått rakt i den fälla den tyske amiralen försökt locka dem i.

Amiral Reinhard Scheer var född 1863 och liksom sin brittiska motpart Jellicoe gick han tidigt in i marinen, även han som officerskadett. Olyckligt nog hade han ”fel” bakgrund – hans familj var av vanlig, tysk medelklass – inte så karriärsfrämjande vid en tid då alla ”riktiga” officerare var av adelssläkt. Han var heller inte något skolljus och uppnådde bara betyget ”tillfredsställande” vid kadettskolans utvärdering 1879, men året därpå hade han tydligen skärpt sig och utexaminerades som näst bäst i sin kull.

Under karriärens gång hade han många olika ställningar i den tyska marinen. 1905 utnämndes han till Kapitän zur See och fick sin första slagskeppsbefälspostering på SMS Elsass.

Han fördes med tiden över till marinens administration och utnämndes till chef över marindepartementet 1912, en ställning han bara hade i ett år. Tidigt under 1913 utnämndes han till viceamiral och tog befälet som chef över sex slagskepp i 2:a skvadronen i Högsjöflottan.

Han följde upp det med att ta över ställningen som befälhavande amiral över hela flottan i januari 1916. Scheer var känd som en särskilt duktig taktiker och marinofficer men också för att vara sträng och disciplinälskande. Bland sina underordnade gick han under namnet ”mannen med järnmasken” på grund av sitt outgrundliga ansiktsuttryck.

Britterna svarar

Queen Elizabeth-slagskeppen var nu starkt utsatta för tysk eldgivning där de manövrerade skarpt för att komma in i egen stridslinje bakom slagkryssarna, och de var samtidigt extra sårbara med delar av artilleriet utanför skjutsektorerna.

Träff efter träff slog till mot de fyra brittiska slagskeppen som nu låg närmast den tyska linjen, men allt eftersom de kom på plats bakom Beattys slagkryssare fick alla kanonerna på slagskeppen bäring.

Qe-klassens 15-tums huvudartilleri, som de tyska fartygen nu fick känna på, var ett formidabelt vapen. 15-tummaren representerade en kraftig teknisk vidareutveckling i förhållande till den gamla 13,5-tumskanonen som länge varit standardkalibern på slagkryssare i Royal Navy. 15-tummaren var i en annan division och tänkt till de nya slagskeppsklasserna.

”Den roterande vikten” hos ett torn, med två 15-tumslopp och 8–10-tums pansarstål i tornet, kunde bli upp emot 1 000 ton.

Det säger sig själv att logistiken runt produktion, testning och montering av sådana kanoner var något av en utmaning. Kanonloppen, av laminerat Sheffield-stål, hade en längd på nästan 20 meter, och med en vikt på närmare 100 ton per lopp var det få stålverk och varv som kunde producera något liknande, än mindre som hade kranar och utrustning till hanteringen. Det berömda Vickers-varvet i Sheffield var ett av dem och kunde bland annat leverera totallösningar till Royal Navy av fullt utrustade fartyg och med full portfölj av maskineri och vapen.

Eftersom man strävat efter en närmast ballistisk ”profil” på alla kanoner av samma kaliber pågick putsning, skötsel och underhåll närmast dygnet runt. Varje kanonlopp hade en begränsad ”livstid” på några hundra skott – därefter måste det bytas ut eller inspekteras för att inte avvikelserna i kanonens skottbild skulle bli alltför stora.

På grund av loppslitaget, som kunde vara upp emot 0,5 kilo stål per skott, provsköts det sällan med fulla laddningar – till det var kanonerna alltför dyrbara och loppen svåra att byta.

Det var de brittiska Qe-slagskeppens 15-tumskanoner som i många hänseenden var långt överlägsna motsvarande tyska. Med sina nästan ett ton tunga Apc-granater lade de kraftig eld tillbaka mot de tyska fartygen. Drivladdningar på 60–100 kilo kordit fick granaten att accelerera med en fart på upp till tre gånger ljudets hastighet – med ett motsvarande våldsamt anslag, gärna med försenad tändning, för att granaten skulle nå in till vitala delar av fartyget.

Nu träffades Seydlitz, Lützow, Derfflinger, König, Marktgraf och Grosser Kurfürst allvarligt, bland annat miste Lützow alla radiorum och var inte i stånd att kommunicera med resten av styrkan.

Tyskarna har problem

Hipper, med flaggan i Lützow, var djupt frustrerad över utvecklingen. Han försökte febrilt att kontakta sin chef Scheer i Friedrich der Grosse med semaforflagga eftersom radiorummen var förstörda, för att rapportera att Beatty nu hade dykt upp framför den tyska linjen. Men 14 kilometer framför hade Beatty nu fördelen av både solen i ryggen och sina 13,5-tummare med åtskilligt större räckvidd. Han drev samtidigt linjen framåt i ett försök att korsa framför de tyska fartygen, i den klassiska korsa T-manövern.

Hipper sade senare: ”Horisonten var disig och jag måste skjuta rakt in i solen – vi såg absolut ingenting av fienden och våra artilleriofficerare kunde inte hitta något mål, men vi utgjorde utmärkta mål själva”.

Hipper måste nu hela tiden vika undan mot öster för att komma undan den dödliga brittiska eldgivningen, och hela Högsjöflottan sträckte nu ut sig bakom honom i en lång, böjd kurva.

Men så började väder- och siktförhållandena att förvärras. Dimma blandad med korditrök och koldamm från skorstenarna gjorde det tidvis omöjligt att genomföra målobservationer.

Klockan 17.59 stod konteramiral Benecke på slagskeppet Königs brygga, och synen han fick i kikaren gav honom hans livs chock.

König hade precis kommit ut ur en tjock dimbank, med sina systerfartyg i linje akterut och Benecke fick till sin förfäran se hela Grand Fleet utspridd framför sig i en lång kurva över hela den nordliga horisonten.

24 brittiska Dreadnoughts, en mängd kryssare och jagare kom emot dem i 20 knops fart på bara 16 kilometers avstånd.

Kapplöpningen söderut

Om vi ser tillbaka lite i slagets tidschema, till cirka klockan 15.40, rapporterade Beatty då till sin befälhavare, Jellicoe, en säker observation av minst fem tyska slagkryssare och många jagare, redan på sydostlig kurs, till synes mot sina hemmahamnar i Wilhelmshaven. Några minuter senare meddelade Beatty på sitt pragmatiska, ordkarga sätt: ”… tar fienden under eld.”

Men på grund av avståndet mellan linjerna var det inte mycket Jellicoe kunde göra för att hjälpa honom, bortsett från att öka farten – och skicka konteramiral Hoods tre ”Invincibles”.

Invincible, Inflexible och Indomitable var de första brittiska slagkryssarna och äkta ”barn” av Fishers revolutionerande fartygsdesign i början av århundradet.

De tre fartygen hade alla utfört viktiga uppdrag i världskriget till sjöss:

Invincible hade haft sin roll vid Helgoland och Falklandssammandrabbningen, Indomitable hade förföljt tyska styrkor i Medelhavet och Inflexible hade deltagit i den tragiska Dardaneller-affären, där hon skadats av en turkisk mina. ”The Invicibles” kunde göra 25 knop och var utrustade med 12-tums huvudbatterier och låg nu redan 40 kilometer framför huvudstyrkan.

Klockan 17.30 hade Hoods fartyg nått en punkt öster om de tyska slagkryssarna, som precis hade inlett vändningen mot hemmabaserna, i det som senare skulle kallas ”kapplöpningen söderut”.

Åtta kilometer framför Hippers huvudstyrka låg fyra lätta kryssare från 2:a spanarskvadronen och de blev nu fullständigt

"HORISONTEN VAR DISIG OCH JAG MÅSTE SKJUTA RAKT IN I SOLEN – VI SÅG ABSOLUT INGENTING AV FIENDEN OCH VÅRA ARTILLERIOFFICERARE KUNDE INTE HITTA NÅGOT MÅL MEN VI UTGJORDE UTMÄRKTA MÅL SJÄLVA."

överrumplade av de brittiska ”Invincibles”, som omedelbart drog igång en dödlig eld från huvudbatterierna på tämligen nära håll.

Täckande eld från tunga kanoner var åtskilligt mer än lätta kryssare kunde tåla, och de ökade farten febrilt och spred ut sig för att undkomma nedslagen, men Wiesbaden klarade det dessvärre inte. En 12-tummare från Invincible penetrerade kryssarens lätta bepansring, och med försenad tändning i tändröret exploderade granaten mitt i maskinrummet med förödande effekt på turbiner och drivverk. Båda maskinerna slutade genast fungera och i full fart blev hon liggande på drift mitt på skottlinjen.

Även två av de andra tyska kryssarna fick kraftiga skador och måste lämna sina stationer.

"Equal speed!"

På ”The Grand Fleets” flaggskepp, Iron Duke, hade även Jellicoe stora problem – med dålig kommunikation, dålig sikt och dessutom dålig rådgivning.

Han antog att den tyska flottan låg norr om honom och förföljde Beatty, och klockan 18 fick de plötsligt Lion i sikte, där hon kom ut ur diset i full fart, åtta kilometer bort på Iron Dukes babordssida. Hon sköt fulla salvor söderut mot en för Jellicoe osynlig fiende. En pelare av rök hängde efter henne från ett stort hål på styrbord sida, medan kanonerna i ett av tornen pekade rakt upp i en omöjlig vinkel.

Jellicoe, angelägen om att ta kontroll över situationen, signalerade ögonblickligen till Lion: ”Var är fiendens flotta?” Efter flera minuters dyrbar tvekan kunde Beatty äntligen svara sin chef: ”Har fientlig styrka i sikte – sydlig kurs, närmaste fartyg elva kilometer”.

Avgörandet

En eventuell åskådare skulle ha sett överbefälhavare Jellicoe som en liten och ensam man på amiralsbryggan – tomt stirrande ut över havet.

Brittiska historiker har sagt om det här ögonblicket, där Jellicoe stod ensam och utvärderade situationen efter det här beskedet, att han stod inför det mest kritiska avgörandet i hela sin karriär och kanske avgjorde Royal Navys framtida öde: När och hur ska flottan sättas in?

Den här manövern kunde vara ganska kritisk för en flottstyrka under eld.

Den innebar invecklad manövrering där många fartyg skulle vända och byta position från ”line abreast” till stridsformationen ”line ahead” – med korrekt avstånd mellan varje fartyg.

Under manövreringen var fartygen sårbara och mycket av artilleriet fick fel vinklar, de skymde varandra och var därför under tiden satta ur spel.

Men Jellicoe var allt annat än rådvill. Efter några minuter i den här positionen vände han snabbt och äntrade stegen upp till bryggan. Personalen på kompassplattformen rätade märkbart på sig när chefens stålklädda klackar plötsligt kunde höras mot däcksplåtarna.

Efter att ha stirrat en stund i tystnad på det magnetiska, bestämde han sig och gav med sin karaktäristiska, klara röst en order till signalofficeren: ”Hissa flagg för samma fart, riktning sydost.”

Flaggofficeren var inte helt enig och försökte försiktigt rätta: ”… kanske något babord, sir?” Men försiktighet i sådana saker var inte nödvändigt där ombord. Hans chef var som alltid öppen för bra förslag och inte alls oenig i detta.

Flaggorderns riktning ändrades till sydsydost enligt flaggofficerens önskan, varefter tre stora flaggor omedelbart gick till väders på Iron Dukes signalrå.

Klockan var nu 18.15 på eftermiddagen den 31 maj 1916. Allt eftersom ordern exekverades (befallningen skulle utföras när flaggorna hissades) följdes den omedelbart upp av två stötar i piporna – ”jag vänder babord” – från det ledande fartyget i varje kolonn, varefter man vände tvärt och hela linjen följde efter.

Jellicoe var helt klar över vad han precis hade gjort, och om han hade tur skulle flottan befinna sig i en tät linje, nästan tio kilometer lång, med allt artilleri riktat mot fienden. Helt säker kunde han dock inte vara – han hade fått alltför många motstridiga besked under dagen. Men precis som han hade hoppats, dök Scheers ledande fartyg upp från den södra horisonten, först som grå skuggor men amiralen identifierade snabbt skuggorna som tre fartyg av König-klassen.

Jellicoe vände sig mot mannen vid sidan av sig, kaptenen på Iron Duke och artilleriexpert: ”Dreyer, nu tror jag du måste hitta din plats i artillerikontrollen”.

"Fog of War"

I båda ändar av linjen uppstod allt eftersom en våldsam aktivitet och trängsel, när en mängd lätta kryssare och jagare for hit och dit för att byta position, i vägen för både varandra och raderna av tyngre fartyg. Den lätta kryssaren Galatea passerade till exempel tätt under Agincourts bog precis då en bredsida från The Gin Palace, som hon kallades, dundrade ut från alla sju 14-tumsbatterierna på en gång. ”Den salvan lyfte oss nästan ut ur vattnet”, skrev en officer på Galatea senare. Oräkneliga nästanolyckor uppstod, fartyg måste stanna upp och något måste till och med backa för att undgå kollision. Vridpunkten i manövern döptes

"JELLICOE VAR HELT KLAR ÖVER VAD HAN PRECIS HADE GJORT, OCH OM HAN HADE TUR SKULLE FLOTTAN BEFINNA SIG I EN TÄT LINJE, NÄSTAN TIO KILOMETER LÅNG, MED ALLT ARTILLERI RIKTAT MOT FIENDEN. HELT SÄKER KUNDE HAN DOCK INTE VARA – HAN HADE FÅTT ALLTFÖR MÅNGA MOTSTRIDIGA BESKED UNDER DAGEN."

senare, med typisk brittisk underdrift, till ”The Windy Corner”.

I den här trängseln försökte också en annan del av den brittiska flottan hitta sina nya platser i linjen. Sir Robert Arbuthnots ”1st Cruiser Squadron” – de armerade kryssarna Defence, Warrior, Black Prince och Duke of Edinburgh – hade tidigare i slaget varit en del av Jellicoes framskjutna spejarskärm, men var nu tvungna att sprida ut sig så att deras formation förstördes. Men den dynamiske Arbuthnot, som var känd som en krävande och disciplinälskande officer, hade fått den skadade Wiesbaden i sikte och kastat sig in i striden tillsammans med Defence och Warrior, som var i position för ett anfall. På sitt flaggskepp Defence kryssade han i ren iver så tätt upp under Lions bog att slagkryssaren, som var mitt i eldgivningen mot Hipper, måste göra en våldsam undanmanöver för att inte ramma henne.

Defence gav nu eld från sina 9,2-tumskanoner så snabbt manskapet kunde ladda om, men han skulle snart få betala för sin oförsiktighet. Dålig kommunikation hade gjort att långt ifrån alla brittiska fartyg var informerade om de tyska tunga styrkornas positioner – och medan Defence nu försökte göra slut på Wiesbaden dök plötsligt de massiva silhuetterna av både Hippers kryssare och Scheers ledande slagskepp upp ur diset – på åtta kilometers avstånd – praktiskt taget intill.

Konteramiralen försökte febrilt att komma undan, men de tyska slagskeppen hade nu både avstånd och riktning helt korrekt. Två 12-tumsgranater träffade Defence samtidigt, nära det aktre 9,2-tornet. Kryssaren stannade nästan i vattnet av attackerna men rätade upp sig och fortsatte enligt kurs för att komma undan.

Strax därefter träffade en hel salva tyska granater precis akter om det främre tornet med en påföljande våldsam explosion. En enorm röksky omslöt allt i några sekunder och när den drev iväg var havet tomt. En 14 000tons kryssare och hela manskapet på mer än 900 man var försvunna i havet.

Därefter var det Warriors tur att bli utsatt för samma dödande eld.

Tunga granater exploderade överallt, gick igenom däcken och in i maskinrummen där manskapet skållades ihjäl av förstörda pannor och ångrör. Ur stånd att manövrera blev hon också liggande att driva, till synes dömd till samma undergång.

HMS Warspite

Medan de här händelserna pågick hade Evan-thomas fyra Qe-slagskepp sent omsider funnit sina platser i linjen, men de måste hela tiden bryta formationen och manövrera skarpt för att undgå kollisioner. Barham måste lägga om i en skarp sväng och minska farten kraftigt för att släppa fram Marlboroughs skvadron som kryssade nära framför bogen.

Warspite manövrerade nu mellan Valiant och Malaya men fick en 12-tumsträff från Kaiserin som gjorde att rorgängaren svängde tvärt för att komma undan – alltför tvärt, visade det sig.

Rodret låste sig på tio graders utslag åt babord, så att hon skar ut ur platsen i linjen, precis bommade Valiants akterända och

fortsatte den okontrollerade svängen.

Kapten Phillpott försökte att få fartyget tillbaka i linje genom att köra styrbords och babords maskiner på olika rotation, men lyckades bara skicka fartyget ännu närmare den tyska linjen. Warspite utgjorde ett mycket större mål än Warrior och var nu mindre än 8 000 meter från fienden. Philpott gjorde det enda förnuftiga och fortsatte svängen för full maskin medan fartyget utförde en hel cirkel.

Warspites ”Transmitting station” – som var slagskeppets absoluta nervcenter – var satt ur funktion. Där var artilleriets räknemaskin – Dreyer-bordet – placerad och var alltså helt oanvändbart. Hon hade också bara ett användbart batteri som kunde ge eld tillbaka och då endast under lokal kontroll, direkt från kanontornet, eftersom beräkningscentralen var utslagen.

Kaptenen visste att det var livsviktigt att hålla fartyget i rörelse för att kunna överleva. Rodret var fortfarande låst och Warspite utförde en ny, full cirkel, nu med den dödsdömda Warrior i mitten, vilket som tur var drog bort eldgivningen från den hjälplösa kryssaren. Allt eftersom lyckades slagskeppets manskap få tillbaka en viss kontroll över rodret och Phillpott försökte hitta sin plats i linjen igen.

Men Warspite hade fått mycket stryk – 29 tunga granater hade träffat slagskeppet den dagen och hela 13 av dem under de två okontrollerade cirklarna hon kört.

Skadeteamet upptäckte att också hon måste hålla en fart på under 16 knop, annars skulle vattnet forsa in genom stora hål i sidopansaret. Hon lämnade linjen, drog sig tillbaka mot norr och beordrades klockan 21.05 tillbaka till Rosyth av skvadronbefäl Evan-thomas.

Men slagskeppets otur den här dagen blev räddningen för kryssaren Warriors 900 officerare och manskap. Medan Warspite drog till sig elden hade Warrior sluppit undan det öde som Defence fick utstå.

Inte oövervinnelig

Medan den brittiska flottan manövrerade för att komma i ställning vann Hipper ännu en dramatisk framgång mot den brittiska slagkryssarstyrkan – den tredje den dagen och krigets sista, skulle det visa sig.

Klockan 18.21 gav Hood sin order, och då han ledde sina tre slagkryssare i en 180 graders vändning åt styrbord placerade han sig 4 000 meter framför Lion, skvadronens flaggskepp.

I förhållande till den tyska linjen befann sig Hoods eget fartyg Invincible på exakt parallell kurs med de fem tyska slagkryssare som var fullt synliga på 9 000 meters avstånd, rakt framför styrbord bog. Hoods tre slagkryssare kom direkt från skjutövningar vid Scapa Flow och öppnade omedelbart eld med huvudbatterierna mot de två främsta tyska kryssarna, Lützow och Derfflinger.

En officer som observerade tilldragelsen från Tiger beskrev senare den brittiska elden den gången som ”… majestätisk i intensitet … träffarna från våra kanoner haglade över Hippers slagkryssare …”

Inom loppet av åtta minuter avfyrade Invincible hela 50 granater mot Lützow och träffade med åtta av dem. Hood, på Invincibles brygga, var utom sig av begeistring och skrek i talröret till artilleriofficeren: ”Vacker skottlossning! Fortsätt så och låt varje skott räknas!”

Men stackars Invincible fick också ta emot några träffar … En hel salva granater träffade slagkryssaren i aktern och midskepps – till synes utan effekt men så, efter några sekunder där tiden tycktes stå stilla, upphörde plötsligt Invincible att existera.

Von Hase, artilleriofficeren på Derfflinger, såg vad som skedde och skrev senare i sina memoarer:

”Klockan 18.29 öppnade sig diset framför oss som genom ett trollslag och mot horisonten såg vi klart och tydligt ett stort fartyg komma emot oss på parallell kurs och med flammande kanoner. Hon sköt en ny full salva som täckte oss helt. Det var Invincible.”

Von Hase, professionell artilleriman som han var, hade självklart också korrekt avstånd och riktning till den brittiska slagkryssaren i sina instrument och sköt tre fulla salvor tillbaka – också täckande – varav den tredje träffade på och runt Invincibles Q-torn. Von Hase: ”… för tredje gången blev vi vittne till ännu en förfärlig händelse som vi redan hade upplevt två gånger tidigare den dagen – med Queen Mary och Defence.” Då de tyska granaterna med pansarbrytande spetsar under en hundradels sekund trängde igenom

"BEFÄLHAVAREN ÖVER DEN TYSKA SLAGKRYSSARSTYRKAN, AMIRAL FRANZ HIPPER, KUNDE HA VARIT NÖJD MED ATT HA SÄNKT TRE AV NIO BRITTISKA SLAGKRYSSARE, OM DET INTE VARIT FÖR ATT FYRA AV HANS FEM EGNA VAR I ETT VÄRRE TILLSTÅND ÄN DE KVARVARANDE SEX BRITTISKA."

pansaret på Q-tornet och detonerade på insidan var branddörren till ammunitionshissen också här öppen. Det förfärliga felet från tidigare på dagen återupprepade sig.

De stora krutpåsarna som låg redo för nya skott neråt i hissen antändes omedelbart och ledde till en okontrollerbar och explosiv brand som skickade brännhet gas vidare neråt i tornets stationer.

Det antände i sin tur både P- och Q-tornens huvudmagasin ända till botten av fartyget – där tonvis av drivladdningar och granater låg lagrade – med en enda, förfärlig explosion som resultat. Hela den centrala delen av fartyget, inklusive pannrum, maskinrum och kolförråd kollapsade, masterna föll inåt mot mitten av fartyget som bröts itu i eldstormen, efterföljt av ett gigantiskt rökmoln.

Havet var bara cirka 50 meter djupt här och de två halvorna av fartyget, som varit 567 fot långt, blev stående på botten, pekande rakt till väders med bog och akterstäv 30 meter upp ur vattnet.

Sex man av en besättning på 1 031 räddades av jagaren Badger, på Beattys direkta order klockan 18.40. (Det var nämligen inte vanligt att brittiska fartyg under eld stannade för att ta upp överlevande.)

Hipper stryker flagg

Befälhavaren över den tyska slagkryssarstyrkan, amiral Franz Hipper, kunde ha varit nöjd med att ha sänkt tre av nio brittiska slagkryssare, om det inte varit för att fyra av hans fem egna var i ett värre tillstånd än de kvarvarande sex brittiska.

Hans flaggskepp Lützow höll sig precis flytande, men bogen stod under vatten och all kommunikation var ödelagd. Hans stabschef, Erich Raeder, försökte övertyga honom om att de måste återvända till Wilhelmshaven omedelbart, men amiralen såg ut att ha hamnat i trans där han stod på bryggan och stirrade stint framför sig, ur stånd att göra något. Först när stabschefen insisterade och nästan skakade honom såg Hipper ut att vakna och tillkallade jagaren G-39 som lade sig längs med flaggskeppet. Hipper hoppade ombord och bad kaptenen hitta en annan slagkryssare som kunde vara skvadronens flaggskepp. Men det var allt annat än lätt.

I mer än tre timmar for Hipper runt i G-39. Först uppsökte han Derfflinger, men hon var i ett ännu sämre skick än Lützow. Derfflinger hade tagit emot 20 träffar som bland annat hade öppnat bogen så att vattnet forsade in okontrollerat under fart. Master och rigg var borta eller brända och radion kunde ta emot, men inte sända. Dessutom hade hon 180 döda och sårade ombord.

Därefter försökte han med Seydlitz, men hon var också i mycket dåligt skick med stark slagsida, tusentals ton vatten ombord och

vatten ända upp till överbyggnaden.

Von der Tann hade i stort sett inget artilleri i fungerande skick och var helt oanvändbar som skvadronens flaggskepp. Då återstod bara Moltke som var relativt oskadd. Klockan var emellertid närmare 22 innan Hipper kunde hissa sin flagg där.

Tysk helomvändning

När situationens allvar gick upp för överbefälhavare Scheer, som hade fått ännu sämre information om utvecklingen än vad Jellicoe fått, hade han inte många alternativ kvar.

Framför honom, i en tio kilometer lång böjd linje, hade merparten av Grand Fleet precis korsat hans kurs och från norr till öst, längs hela horisonten, flammade mynningselden från brittiska kanoner.

Scheer var professionell sjöofficer och realist. Han hade låtit Royal Navy korsa hans T och hade därför placerat sina styrkor i en hopplös situation. Om han fortsatte på samma kurs skulle det bara vara en fråga om minuter innan hela hans flotta utraderades. Han iscensatte därför en noga inövad flottmanöver, särskilt konstruerad för situationer som den här.

Klockan 18.36 signalerade Scheer till alla fartyg: "Gefechtskehrtwendung nach Steuerbord!" – ”Heltomvändning mot styrbord för strid!”

Manövern innebar att varje skepp individuellt och samtidigt vände 180 grader i angiven riktning – en svår manöver som krävde precis styrning och koordinering men skulle spara mycket tid jämfört med den vanliga metoden för helomvändning där alla fartyg passerade samma vridpunkt innan de vände om.

Scheers kaptener hade drillat in manövern under övning, men nu var det allvar, och den utfördes med stor precision. Westfalen, sista fartyget i raden, vände först, därefter alla 22 fartyg i perfekt sekvens efter varandra. Inom fyra minuter hade hela kolonnen av tyska fartyg försvunnit i diset.

Britterna, som hade sett tyskarna till synes gå rakt i fällan och faktiskt inte var helt färdiga med sin egen utplaceringsmanöver, förstod ingenting.

Det största slaget, med alla skvadroner på båda sidor inblandade, hade varat i mindre än 20 minuter – ”varken jag eller någon av dem jag var tillsammans med på bryggan, kunde se vändningen”, skrev Jellicoe senare. ”Jag trodde anledningen till att de försvann för oss var dimma och dålig sikt, men förstod efter några minuter att det fanns en annan orsak.”

Men den tyska manövern hade observerats – av Irons Dukes egen eldledningsstab från toppen av kontrollpositionen i stormasten. De hade bara glömt (!) att informera bryggan. Därför var Jellicoe klockan 18.55 fortfarande ovetande om var den tyska linjen tagit vägen. Han signalerade frågan till Marlborough i slutet av egen linje, men ingen där visste något.

Mot den bakre änden av den brittiska linjen kom nu en annan och ohygglig fiende som var mer fruktad än något annat: Torpeder! Slagskeppet Revenge kände en chockvåg som ekade genom fartyget men ingen explosion följde – torpeden hade glidit mot sidopansaret utan att tränga in. Marlborough hade inte samma tur – en våldsam explosion rev upp ett tio meter långt hål i sidopansaret på styrbord sida, med två man döda och ett översvämmat pannrum som resultat. Hon

fick omedelbart slagsida och måste reducera farten men klarade att hålla platsen i linjen.

Var torpederna kom ifrån – vare sig det var jagare eller ubåtar – har aldrig blivit utrett.

Dödsritten

Efter 20 minuter på den nya, västliga kursen hade Scheer helt tappat britterna ur sikte. Hans elegant utförda helomvändning hade vänt på ordningsföljden av den tyska linjen. Westfalen hade nu ledningen medan König låg längst bak. Många fartyg hade relativt stora skador och av slagkryssarna var det bara Moltke som var oskadd.

Men plötsligt klockan 18.55 gick samma följd av signalflagg som sist till väders på Friedrich der Grosse: ”Helomvändning till styrbord!”

Scheer hade kastat all försiktighet över bord och iscensatte en ny vändning som skulle leda hela flottan direkt tillbaka mot brittisk sida. I efterhand kunde inte ens Scheer själv förklara det här draget men sade till vänner i förtrolighet: ”… saken är att jag hade egentligen ingen plan – jag bara kastade mig in i striden igen – det bara skedde – som jungfrun sade då hon fick barn …”

Brittiska historiker har i efterhand inte fäst någon större tillit till utsagan och finner det helt obegripligt att Scheer kunde göra detta – med kall beräkning riskera hela den tyska flottan på nytt – efter att precis ha sluppit undan den massiva brittiska elden och dessutom placera alla de svagaste fartygen främst i linjen. Scheer sade själv i efterhand att: ”… hade jag gjort detta i en flottövning i fredstid hade jag blivit fråntagen befälet”. Oavsett motiv – instinkt eller desperation – så skickade den tyska amiralen sina styrkor rakt tillbaka, genom samma vatten och mot samma överlägsna fiende som de precis undsluppit.

Det tog dock inte lång tid på den här kursen innan den tyska linjen på nytt var inom kikarhåll för de brittiska styrkorna. De tyska fartygen sköt så snart de var inom skotthåll, och de brittiska kanonmanskapen trodde inte sina ögon då den tyska styrkan på nytt uppenbarade sig från väst.

Ännu en gång ljöd ”klart skepp”-signalen över högtalaranläggningarna och manskapen stormade på nytt till sina stridsposteringar.

Jellicoe tog emot den här ”presenten” utan spekulation om tyskarnas motiv, och samtliga brittiska fartyg i linjen vände kikare och kanoner mot fienden på nytt medan eldledningspersonalen jobbade under högtryck med riktning och avstånd.

Det har sagts att inte ett endaste anfall utfört av någon marinenhet under första världskriget var så totalt lönlöst som detta. Allt som kunde gå fel gjorde det. Scheer hade solnedgången i ryggen och utgjorde en perfekt silhuett mot det rödaktiga skenet från väst. Dessutom var de brittiska fartygen dolda i diset och bara deras mynningsflammor var synliga för tyskarna. Den tyska artilleripersonalen arbetade febrilt för att få en avståndsbedömning, men det gick inte att se mycket i det rökfyllda diset.

Till att börja med var den brittiska elden ganska sporadisk och okontrollerad men tilltog snabbt i intensitet och precision. Snart dundrade de brittiska bredsidorna ut i ett enda långdraget dån där de enskilda skotten var svåra att skilja från varandra.

Marlborough, med torpedskadan, höll sin

plats i linjen och avfyrade fjorton fulla salvor under bara sex minuter. I den dödande elden tvingades slagskeppet Grosser Kurfürst ta emot sju träffar från 13,5- och 15-tumsgranater på bara två minuter. Ett regn av tunga granater formligen sköljde över de tyska fartygen och skapade fullständigt kaos i linjen. Tyska kaptener gav felaktiga order som ”skarp sväng – ut ur linjen” och beordrade till och med fullt stopp och back i maskin för att komma undan. De hopplösa siktförhållandena gjorde att bara två tyska granater fann målet i den här fasen – båda träffade Colossus midskepps men gjorde liten skada utöver splittereffekt över däcket.

Tio minuter av det här skoningslösa bombardemanget utan att kunna svara effektivt tillbaka var allt Scheer kunde tåla. Han hade spelat högt och förlorat – efter att för andra gången ha styrt rakt in i den största koncentrationen av kanoneld världen dittills skådat. Inte heller den här gången hade han mycket till val – och han måste handla snabbt. Först gick en flaggsignal upp som förberedde slagskeppen på en tredje nödvändig helomvändning. Därefter följde en dramatisk signal: "Slachtkreuser an den Feind – voll einsetzen!" – ”Slagkryssare, gå på fienden – full insats!” Klockan 19.21 kom den sista och avgörande flaggordern – ett massanfall med jagare skulle kamouflera den tyska reträtten … Men under tiden fortsatte brittiska granater att falla.

”… Vi ångade rakt in i infernot”, skrev von Hase på Derfflinger – ”… avståndet minskade hela tiden, 12 000 meter, sedan 8 000 … och salva efter salva föll runt oss. En 15-tummare slog igenom armeringen på Cæsar-tornet och exploderade på insidan. Tornbefälhavaren fick båda benen avslitna och merparten av manskapet dödades. Flammorna fortsatte vidare neråt i stationerna och dödade 73 av de 78 mannarna där … en annan 15-tummare slog igenom Dora-tornet med samma förfärliga resultat. Där dödades hela manskapet, med undantag av en man, som kastades ut på däck av explosionen. Därefter följde ett förfärligt brak och hela kommandotornet såg ut att kastas upp i luften – giftig, gulgrön gas från detonationerna sipprade in genom

springorna i artillerikontrollen och jag måste beordra 'gasmask på!'”

Derfflinger fick fjorton träffar under ”dödsritten”, som Scheers sista anfall kallades.

För tredje gången den eftermiddagen genomfördes helomvändningen men den här gången var det ingen tysk ordning och precision över utförandet, utan det skedde efter den enskilde kaptenens gottfinnande och den väg som passade för de skadade fartygen. Därefter följde jagaranfallet. 14 fartyg med 58 torpeder totalt satte kurs rakt mot den brittiska linjen i 30 knops fart. De möttes av en vägg av eld från 4- och 6-tums sekundärartilleri på de brittiska slagskeppen, från många huvudbatterier och dessutom eld från kryssarskvadronerna.

Totalt lyckades jagarna avfyra 31 torpeder. Så snart Jellicoe blev klar över att det var torpeder i vattnet vändes flottan 44 grader bort från faran – marinens standardmanöver i sådana situationer – och farten ökades. Många av torpederna gick tomma på drivmedel och sjönk innan de nådde fram till de brittiska fartygen, men några höll kursen och blev en högst reell fara.

Alla fartyg inledde skarp undanmanövrer, med god hjälp av manskapen i ”The Foretop” – egentlig övre kontrollposition för artilleriet – på toppen av stormasten. De hade panoramautsikt över havet runt fartyget och kunde ge direkta besked till bryggan om nödvändiga kursändringar. Inga torpeder träffade men flera passerade så nära att de hade gjort det om inte fartygen styrts så kraftfullt.

Gradvis insåg Scheer att han egentligen var i en mycket farlig situation. Han förstod nu att det inte var spridda enheter han mött utan faktiskt alla tunga enheter i den brittiska flottan och att de dessutom hade klarat att placera sig mellan honom och hemmabaserna. Scheer kunde inte låta sig drivas längre västerut och ändrade kurs, först mot sydväst.

Klockan 19.45, säger hans memoarer, kunde han inte vänta längre om han skulle rädda flottan. Han var tvungen att dra nytta av mörkret och komma in i ”vänligt sinnat” farvatten före gryningen, och han ändrade kurs på nytt, rakt söderut.

"Night Action!"

Vid solnedgången fann Beattys slagkryssare ännu en gång sina tyska motståndare på bara 10 000 meters avstånd, och alla sex fartyg öppnade omedelbart eld. Alla de tyska slagkryssarna träffades och värst blev det för Seydlitz, som redan låg tungt i vattnet. En 13,5-tumsgranat, som den här gången kom från Princess Royal, exploderade på den öppna bryggan och dödade hälften av personalen där. Alla instrument förstördes, inklusive gyrokompassen, och gjorde fartyget blint och ur stånd att manövrera säkert. Dessutom blev kartorna oläsliga av blod.

Klockan var nu 20.19, solen gick ner och dagsljuset försvann fort. Tre gånger hade Högsjöflottan ändrat kurs, och nu var dess framtid mycket oviss. Vid mörkrets inbrott befann sig fortfarande 143 brittiska krigsfartyg mellan den tyska flottan och deras hemmahamnar.

Jellicoe insåg sin antalsmässiga överlägsen het, kanon för kanon, och ville försöka dra nytta av den, men han var också smärtsamt medveten om att de tyska styrkorna var mycket bättre tränade i och rustade för strid om natten. För att undgå en eventuell ny sammandrabbning med tyska styrkor i mörkret signalerade han till sina fartyg strax efter klockan 21: ”No night intentions” och befallde dem att inta nattformation, tre fartyg i bredd med en mile emellan för att kunna hålla visuell kontakt.

På Iron Duke lade sig en utsliten John Jellicoe omsider, fullt klädd, på en fältsäng i en liten hytt på baksidan av bryggan.

På sin egen brygga, omgiven av mörkret, kände sig Scheer ganska utsatt.

Han visste att engelsmännen inte hade samma träning och utrustning för nattstrid som hans styrkor men samtidigt var han klar över att om det blev strid med de överlägsna brittiska fartygen i gryningen skulle hans egen flotta utraderas. Klockan 3 på natten skulle han ha fullt dagsljus, och han borde redan då ha kommit i säkerhet. Han visste också att den brittiska flottan låg sydost om honom, en plats mellan 12 och 19 kilometer bort, och var i position att blockera den rutten hem.

Men Scheer ville satsa allt på ett kort: Samla sina fartyg i tät formation och i skydd av mörkret försöka passera britterna på samma kurs som de låg, mot sydost, för att kanske klara att nå sina egna minfält innanför sandbankarna vid Horns Rev, där den brittiska flottan inte kände vägen.

För full maskin ångade de två flottorna söderut på nästan sammanfallande kurser, där de båda fartygslinjerna tillsammans formade ett långsmalt V – den brittiska en knop snabbare än den tyska, och den drog långsamt ifrån. Det ledde till att de brittiska fartygen passerade V:ets spets 15 minuter före de tyska, och V:et blev ett X, där båda sidor förblev okända för varandra.

De stora fartygen möttes inte i någon sammandrabbning, men flera utbrott av våldsamma småslag förekom mellan jagarna och kryssarna den natten.

"EN 15-TUMMARE SLOG IGENOM ARMERINGEN PÅ CÆSAR-TORNET OCH EXPLODERADE PÅ INSIDAN. TORNBEFÄLHAVAREN FICK BÅDA BENEN AVRIVNA OCH MERPARTEN AV MANSKAPET DÖDADES. FLAMMORNA FORTSATTE VIDARE NERÅT I STATIONERNA OCH DÖDADE 73 AV DE 78 MANNARNA DÄR … EN ANNAN 15-TUMMARE SLOG IGENOM DORATORNET MED SAMMA FÖRFÄRLIGA RESULTAT. DÄR DÖDADES HELA MANSKAPET, MED UNDANTAG AV EN MAN, SOM KASTADES UT PÅ DÄCK AV EXPLOSIONEN."

Det första mötet skedde klockan 22.15 den kvällen, då Goodenoughs lätta kryssarskvadron plötsligt befann sig bara 800 meter ifrån flera okända fartyg i styrbord. Skvadronsbefälet befallde ”Eld!” och nästan i samma ögonblick slog de tyska kryssarna på sökljusen och badade kryssarlinjen i ett intensivt, vitt ljus som fullständigt bländade britterna. Southampton fick koncentrerad eld från fyra tyska kryssare mot sig och däcken fick en matta av döda och sårade medan mycket av överbyggnaden över bryggan och däckutrustningen ödelades.

Men i stridens hetta lyckades Southampton få iväg en tursam torped: kryssaren Frauenlob träffades, sprängdes i två och sjönk med hela besättningen på 320 man. De övriga tyska kryssarna försvann i full fart av rädsla för vad de trodde var ett massivt torpedanfall.

Under de mörkaste timmarna den här ödesdigra natten förekom flera sådana desperata sammandrabbningar mellan små, snabba jagare, lätta kryssare och slagskepp.

Jagaren Spitfire befann sig plötsligt rakt framför den massiva bogen till slagskeppet Nassau, som ögonblickligen lade om för att köra det mindre fartyget i sank. Kollisionen skedde babords bog mot babords bog och snurrade nästan runt jagaren helt, medan de två massiva kanonerna på slagskeppets fördäck vände, lade sig över däcket på Spitfire och sköt.

Det lilla fartyget var alltför nära för att granaterna skulle kunna träffa, men chockvågorna och mynningselden blåste bort skorstenar, livbåtar och sökljusplattformen. Alla på bryggan utom kaptenen och två gastar dödades ögonblickligen. När Nassau sedan försvann i mörkret hade den brittiska jagaren mist 20 meter av sidoplåtarna i skrovet, men lyckades som genom ett under hålla sig flytande. 36 timmar senare nådde hon fram till Tyne.

En annan brittisk jagare, Turbulent, sänktes den här natten av 29 5,9-tumsgranater när den i mörkret kom för nära Westfalen i den tyska flottans anstormning mot sina hemmahamnar.

Merparten av manskapet räddades senare, men fortfarande skulle två andra fartyg sänkas den här förfärliga natten.

Slagets krampryckningar

Vid midnatt seglade den brittiska 13 500 ton tunga armerade kryssaren Black Prince rakt in i centrum av Scheers stridslinje. Tidigare på kvällen hade hon kommit bort från huvudlinjen i kaoset runt Windy Corner och hade letat efter resten av flottan sedan dess. Både Thüringen, Ostfriesland och Friedrich der Grosse kände igen silhuetten och kanonmanskapen gjorde sig redo.

Mindre än 1 600 meter bort skickade det brittiska fartyget igenkänningssignalen eftersom hon trodde de hade nått brittisk linje. De tyska fartygen svarade med genomträngande sökljus och en skur av tunga granater. Två av de fyra skorstenarna sköts bort och våldsamma lågor slog upp över 30 meter. Precis därefter sprängdes magasinen med ett gigantiskt brak och intensiv eld och Black Prince existerade inte längre. Hela manskapet på 900 man omkom med henne.

Sett från tysk sida var förlusten av det gamla slagskeppet Pommern lika illa.

Klockan 02.02, alldeles före gryningen, kom skvadronbefäl Stirling, i spetsen för sex jagare, i kontakt med den tyska linjen. Inom ett par minuter kunde de avfyra 17 torpeder rakt in bland slagskeppen, på avstånd på mellan 2 000 till 3 000 meter. Alla såg ut att missa sina mål men plötsligt uppenbarade sig ett rött, starkt ljus i sidan på ett äldre Dreadnought-slagskepp. Det spred sig uppåt till masttopparna och utöver sidorna, framåt och akterut. Därefter delade Pommern sig i två i ett våldsamt gnistregn.

Bogen observerades flytande en kvart efter explosionen, men av 844 officerare och manskap påträffades ingen levande.

Utan fler allvarliga händelser nådde den tyska flottan sina minfält innanför Horns Rev vid gryningen. Skvadron för skvadron beordrades fartygen in genom de säkra kanalerna och mellan klockan 13.00 och 14.45 på eftermiddagen den 1 juni hade de flesta kommit in.

På väg in passerade hela den tyska flottan över tre brittiska ubåtar, som rest från Harwich den 30 maj med order om att hålla sig under ytan till den 2 juni.

I stridens hetta hade ingen tänkt på ubåtarna – de förblev ovetande om Skagerrakslaget tills de var på hemväg den 3 juni.

Jellicoe använde morgonen till att samla flottan och till att skaffa sig välbehövlig information. Klockan 09.07 på morgonen hade han signalutväxling med Beatty och fick först då reda på bland annat sänkningen av Queen Mary och Invincible. Det gjorde honom alldeles mållös, och stämningen blev ganska tryckt i etern mellan de två amiralerna. Efter att ha fått veta av Beatty att slagkryssarna sjunkit redan på eftermiddagen dagen före frågade Jellicoe Beatty om det var minor, torpeder eller kanoner som var orsaken.

Beatty svarade, ganska fräckt: ”… det var knappast minor eller torpeder eftersom båda exploderade efter att ha träffats av kanonsalvor …”

Överbefälhavaren rapporterade därefter till sitt amiralitet att det inte fanns fler tyska fartyg i området och att han återvände till basen.

Klockan 11 den 1 juni 1916 satte Grand Fleet kurs åt nordväst, mot Scapa Flow.

Vem vann?

På kvällen den 1 maj 1916 var de flesta enheter i Högsjöflottan tillbaka i Wilhelmshaven – det vill säga de fartyg som kom någorlunda hela igenom eldprovet. Seydlitz, till exempel, hade så stora skador och så mycket vatten ombord (fribordet var bara 2,5 meter) att man temporärt

"MEN I STRIDENS HETTA LYCKADES SOUTHAMPTON FÅ IVÄG EN TURSAM TORPED: KRYSSAREN FRAUENLOB TRÄFFADES, SPRÄNGDES I TVÅ OCH SJÖNK MED HELA BESÄTTNINGEN PÅ 320 MAN. DE ÖVRIGA TYSKA KRYSSARNA FÖRSVANN I FULL FART AV RÄDSLA FÖR VAD DE TRODDE VAR ETT MASSIVT TORPEDANFALL."

måste förtöja henne i de yttre områdena av hamnen – av rädsla för att hon skulle sjunka vid kajen – innan man kunde få nödvändiga bärgningsfartyg och utrustning på plats. Tack vare ypperlig tysk ingenjörskonst och den genomförda indelningen av vattentäta skott bärgades fartyget.

Britterna å sin sida tog sig åt nordväst, mot hemmahamnarna i Rosyth och Scapa Flow.

Britterna miste tre slagkryssare, tre armerade kryssare och åtta jagare med 6 094 döda, 510 sårade och 177 män tagna till fånga. Motsvarande förluster på tysk sida var en slagkryssare, ett gammalt slagskepp, fyra lätta kryssare och fem torpedbåtar – och 2 551 omkomna och 507 sårade. De brittiska fartygen hade fått 120 träffar från tunga granater medan motsvarande träffar av brittiska granater på tysk sida var 100, fördelade på slagskepp och kryssare.

Båda sidor gjorde omedelbart anspråk på seger och särskilt tyska tidningar var fulla av begeistring och nationellt segerrus. Men Scheers plan på total utradering av den brittiska flottan hade slagit fullständigt fel. Den brittiska närvaron i Nordsjö- och Skagerrakområdet var fortfarande högst påtaglig och blockaden fortsatte. Effekten av detta blev att den tyska marinen kastade ”silkeshandskarna” och genomförde ett omfattande ubåtskrig mot brittiska handelsfartyg istället.

Den tyska flottan (med undantag av ubåtarna) vågade sig inte till sjöss igen för att utmana sin brittiska motståndare och måste 1918 lida en förödmjukande internering i Scapa Flow, som en klausul i Versaillesfreden. Jellicoe blev under veckorna och månaderna som följde föremål för massiv kritik på grund av sina, enligt vissa, alltför försiktiga dispositioner under slaget. Särskilt Beatty, hans underordnade (!), uttryckte sig oförblommerat och menade att han kunde ha gjort Skagerrakslaget till ett nytt Trafalgar, men efterklokhet är som känt en exakt vetenskap. En brittisk historiker, Cyrill Falls, skrev: ”… varför skulle Jellicoe riskera att mista flottan när han redan hade havet under full kontroll?” – och menade med det att så länge den tyska flottan var en utmanare till den brittiska var det britterna som hade allt att förlora.

Allt från offentlig tvätt av smutsig byk till seriösa debatter och alla slags analyser av slaget skulle komma att rasa i brittisk och tysk press flera årtionden framöver.

Särskilt Jellicoe blev offer för kritik. Han blev senare ”sparkad uppåt” – till ställningen som ”First Sea Lord” – operativ chef över Royal Navy, medan hans underordnade Beatty efterträdde honom som chef för Grand Fleet.

”The Battle of Jutland” eller ”Die Skagerrakschlacht”, som skulle bli känt som världshistoriens största klassiska sjöslag, var definitivt över.

En liknande armada av marinfartyg koncentrerade i ett enda stort sjöslag har världen aldrig skådat sedan dess. Det närmaste man kommer i storlek är slaget vid Leytebukten, mellan amerikanska och japanska flottstyrkor den 23 till 26 oktober 1944. Det bestod dock av flera större och mindre sammandrabbningar och hade ett stort inslag av flyg och ubåtar. Efter slaget var Skagerraks yta översållad av lik och vrakrester. Hela, halva och delar av livbåtar samt våldsamma mängder av allt slags rep och trä drev omkring, och under dagarna och veckorna som följde sköljdes mycket upp på stränderna i områdena runtomkring.

Det finns också obekräftade historier om att kyrkogårdar på norska Sørlandet har gravar med okända sjömän som drev i land efter Skagerrakslaget.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Arne Rolstad är amatörmarinhistoriker och författare till många artiklar om marinhistoria.

"BÅDA SIDOR GJORDE OMEDELBART ANSPRÅK PÅ SEGER OCH SÄRSKILT TYSKA TIDNINGAR VAR FULLA AV BEGEISTRING OCH NATIONELLT SEGERRUS. MEN SCHEERS PLAN PÅ TOTAL UTRADERING AV DEN BRITTISKA FLOTTAN HADE SLAGIT FULLSTÄNDIGT FEL. BRITTISK NÄRVARO I NORDSJÖ- OCH SKAGERRAKOMRÅDET VAR FORTFARANDE HÖGST PÅTAGLIG OCH BLOCKADEN FORTSATTE."