VARFÖR SJÖNK HMS HOOD?

Tidigt på morgonen den 24 maj 1941, cirka klockan 06.00, sjönk den brittiska slagkryssaren HMS Hood i Danmarkssundet, det stormiga havet mellan Island och Grönland. Under en kort men dramatisk artilleriduell med det tyska slagskeppet Bismarck och hennes eskortfartyg, den tunga kryssaren Prinz Eugen, träffades Hood flera gånger av både 8- och 15-tumsgranater och sjönk inom loppet av få minuter efter en explosionsartad brand.

Det här är bara torra historiska fakta. Hur det egentligen gick till och alls kunde ske har emellertid varit föremål för debatt, faktiskt ända fram till idag. Jag ska i den här artikeln försöka beskriva bakgrunden till händelserna och också försöka ge en beskrivning av själva slaget, utifrån både gamla och nya källor.

Chocktillstånd

Sänkningen av Hood efterlämnade ett brittiskt amiralitet i chocktillstånd, en känsla som också spred sig bland befolkningen när saken blev känd. The Mighty ’ood, som hon heter i folkmun – fram till dess världens största marinfartyg och det brittiska imperiets stolthet under mer än 20 år – hade plötsligt upphört att existera. En kort kommuniké från det brittiska amiralitetet klockan 21 den 24 maj summerade följande:

"British naval forces intercepted early this morning off the coast of Greenland German naval forces including the battleship

"Bismarck". The enemy were attacked and during the ensuing action H.M.S "Hood" (Captain R. Kerr, C.B.E, R.N) 0 wearing the flag of Vice-admiral L. F. Holland, C.B, received an unlucky hit in a magazine and blew up. The "Bismarck" has received damage and the pursuit of the enemy continues. It is feared there will be few survivors from "Hood"...".

Utvecklingen inom Royal Navy

För att förstå bakgrunden till händelserna och kanske särskilt varför Hood navigerade som hon gjorde under de ödesdigra minuterna innan hon sjönk är det nödvändigt att gå tillbaka lite i tid.

Under de första åren av första världskriget arbetade det brittiska amiralitetet med ett koncept som skulle samla de bästa egenskaperna hos både slagskepp och den speciella brittiska ”slagkryssaren” i en ny fartygsklass, kallad Hood-klassen. Den skulle ha samma bestyckning och bepansring som de tunga slagskeppsklasserna och dessutom kunna prestera i hastigheter över 30 knop. För att kunna bemöta de kraven måste fartyg i den nya klassen byggas betydligt större och längre än fartyg i jämförbara klasser, där kanske bara ett av kraven uppfylldes. Kontrakt för tre fartyg i klassen ingicks till slut och de döptes till Hood, Howe och Rodney (det sistnämnda skildes sedan ut i en egen klass och fick systerfartyget Nelson, för övrigt de två enda brittiska fartygen någonsin med 16-tumskanoner).

Hood-namnet härstammade från en gammal engelsk familj med rika traditioner inom Royal Navy och fartyget som här omtalas var det tredje i raden med det distingerade namnet. Kölen på den nya superkryssaren sträcktes i slutet av maj 1916 medan slaget vid Jylland fortfarande pågick, 31 maj–1 juni.

Hoods designparametrar gav henne först ett deplacement på 36 000 ton, men det utökades senare till 41 200 ton. Fartygets totala längd blev 262,13 meter, vilket gjorde henne till världens dittills största marina fartyg. Nya Brown- Curtis-ångturbiner genererade 150 000 hästkrafter på fyra axlar, vilket gav henne en marschfart på 31 knop. Huvudartilleriet på ett slagskepp i Hood-klassen bestod av åtta 15-tums Vickers-armstrong Mk1-kanoner, fördelade på fyra dubbla kanontorn. Varje kanonlopp vägde

100 ton och var nästan 17 meter långt. Den roterande vikten av varje torn var 1 000 ton, monterade på solida rullager som hölls på plats i fundamentet enbart av sin egen vikt. Sekundärartilleriet bestod ursprungligen av 12 5,5-tums Mk1-kanoner från Coventry Ordnance Works. De byttes emellertid ut 1940 mot fyratums ”Dual Purpose”-kanoner, tänkta för både luft- och sjömål. Dessutom var Hood-fartygen utrustade med ett antal maskingevär och två torpedrör, ett på varje sida i höjd med stormasten.

Tekniska förbättringar med hänsyn till bland annat bepansring och brandsäkerhet, mot bakgrund av erfarenheter från slaget vid Jylland, utfördes på Hood medan hon ännu var under byggnation. I slaget vid Jylland miste Royal Navy bland annat slagkryssarna HMS Invincible och Queen Mary på grund av instabilt krut som antänts av eld från granatträffar i kanontornen. Förbättringarna innebar ökad horisontell bepansring över ammunitionsmagasin och maskinrum och också bättre bepansring och utformning av huvudartilleriets kanontorn. Elevationen på kanonerna ökades från 200 till 300 för att ge större maximalt skjutavstånd. Kontrakten på systerfartygen avbröts dock 1917, vilket gjorde Hood till den enda färdigställda superslagkryssaren i den nya klassen efter första världskriget.

Omställningar ...

Åren 1922–1939 genomfördes flera program inom Royal Navy för modernisering och ombyggnad av de stora marinfartygen. Washingtonavtalet från 1922, som begränsade tonnaget på marinfartyg och som var ratificerat av alla de stora sjöfartsnationerna, tillät dock en ökning av detta med uppemot 3 000 ton per fartyg genom modernisering och förbättringar.

År 1927 var Hood klar för ett förbättringsprogram som skulle ge fartyget ännu bättre däck- och maskinrumspansar. Förslaget förkastades dock då det vid den tidpunkten skulle ha medfört stor ombyggnad av fartyget. Hon låg redan djupt i vattnet efter tidigare förbättringar och eftersom hon var ett av de sista stora fartygen som byggts innan Washingtonavtalet satte sina begränsningar, hade Hood redan fått mer skydd än motsvarande fartyg inom Royal Navy. De planerade, nya förbättringarna av Hood fick därför lägsta prioritet.

År 1939 var än en gång förbättringar av Hood inplanerade, särskilt på grund av fartygets akilleshäl, det tunna däckpansaret. Det hade varit tillräckligt under åren efter första världskriget men var sedan länge föråldrat på grund av utvecklingen inom artilleri under mellankrigstiden. Emellertid ville inte Royal Navy binda upp sina tunga marinenheter för stora förbättringar på grund av krigshotet. Endast mindre arbeten blev därför utförda, bland annat byttes hennes gamla 4-tums luftvärnskanoner i ”single mounts” ut mot ”dual purpose” 5,25-tumskanoner. Men det viktigaste, den välbehövliga utökningen av däckpansar, utfördes alltså aldrig.

Efter att Hood för sista gången gjorts klar vid Porthsmouth Dockyard i augusti 1939 satte hon kurs mot Scapa Flow på Orkneyöarna för att ansluta sig till Home Fleets bas där.

Några få veckor senare var kriget i Europa ett faktum.

Den tyska marinen

Under nazismens framväxt i Tyskland under 30-talet såg man gärna på internationella avtal med förakt. Sådana avtal hindrade ”Det nya Tysklands” framväxt. Versaillestraktatet, som landet tvingades underteckna vid freden 1918, var för ”den nya ordningen” i Tyskland en grov förödmjukelse.

Washingtonavtalet satte också klara gränser för Tyskland gällande marinfartygens tonnage, men under mellankrigstiden blev sådana avtal notoriskt åsidosatta av tyskarna.

Men 1936 ratificerades ett nytt avtal, ”The London Naval Treaty”, som ökade det tillåtna tonnaget på marinfartyg. Tyska fartygskonstruktörer tog girigt chansen och arbetet med slagskepp av F-klass, som Bismarck och Tirpitz tillhörde, inleddes. (Arbetet hade faktiskt påbörjats i hemlighet redan 1935.) I juli 1936 var Bismarck kölsträckt. Hon sjösattes den 14 februari 1939 vid Bluhm & Voss-varvet i Hamburg, med Adolf Hitler och ”Järnkanslern” Otto von Bismarcks barnbarn på plats.

Fullastat deplacement var nästan 51 000 ton. Med en maxfart på 30 knop och med sina åtta 15-tumskanoner (380 mm) och 34 andra sekundärvapen och luftvärnskanoner representerade Bismarck det främsta inom fartygsdesign på den tiden. I en hemlig undersökning av erövrade ritningar av Bismarck, utförd av brittiska och amerikanska experter 1942, drog man slutsatsen att Bismarck var fullt jämförbar med, och ofta överskred, de allierades motsvarigheter, representerat av exempelvis North Carolina och King George V-klassen.

Operation "Rheinübung"

Eftersom kriget intensifierades under 1940–1941 ökade den tyska pressen på de allierade handelskonvojerna från både ubåtar och ytfartyg. Det var först och främst rollen som anfallare mot handelsfartyg som Bismarck var tänkt för. Både Hitler och den tyska marinledningen var dock smärtsamt klara över att de var Royal Navy långt underlägsna i antal enheter och aldrig skulle klara sig i en direkt konfrontation med motparten. Royal Navy hade ett ingrott rykte som en formidabel motståndare hos sjöfartsnationer över hela världen. De tyska

"BÅDE HITLER OCH DEN TYSKA MARINLEDNINGEN VAR DOCK SMÄRTSAMT KLARA ÖVER ATT DE VAR ROYAL NAVY LÅNGT UNDERLÄGSNA I ANTAL ENHETER OCH ALDRIG SKULLE KLARA SIG I EN DIREKT KONFRONTATION MED MOTPARTEN."

marinenheterna hade därför stränga order om att till varje pris försöka undvika öppen strid med Royal Navy. Efter framgångsrik jakt mot handelskonvojerna i västra Atlanten med kryssarna Scharnhorst och Gneisenau fick viceamiral Günther Lütjens, en svårutgrundlig men korrekt marinofficer, flaggbefälet över den tyska marinens stolthet, det nya slagskeppet Bismarck. En ny jakt mot handelskonvojerna planerades omedelbart i marinledningen, och som en logisk följd av andra operationer fick den nya jakten kodnamnet Rheinübung – Rhenövningen.

I gryningen den 19 maj 1941 släppte Bismarck förtöjningarna vid basen i Gotenhafen och satte kurs genom Kattegatt mot de allierade handelsrutterna nordväst om Island. Operation Rheinübung var igång.

Bismarck upptäcks!

Den brittiske amiralen och ”CommanderIn- Chief, Home Fleet” sir John Tovey visste, tack vare en tidig underrättelserapport, att Bismarck, tillsammans med den tunga kryssaren Prinz Eugen och flera mindre eskortfartyg, hade gått norrut. (Stridsgruppen upptäcktes faktiskt redan vid Sydsverige och ett meddelande gick genast till amiralitetet i London. Man har aldrig helt fått reda på varför Lütjens valde just den här lättupptäckta rutten längs den svenska kusten.) Ett foto-spaningsplan från Royal Navy hade tur och upptäckte Bismarck i Grimstadfjorden utanför Bergen. Märkligt nog tankade inte Bismarck när chansen fanns, något som senare skulle spela en avgörande roll.

Frågan som återstod för Tovey var då: Vilken väg seglar Bismarck? Väljer hon sundet mellan Färöarna och Island eller Danmarksundet, den relativt trånga passagen mellan Island och Grönland? Tovey skickade de tunga kryssarna Norfolk och Suffolk för att patrullera Danmarksundet medan kryssarna Manchester och Birmingham skulle täcka sundet Färöarna– Island. Han delade in sina tillgängliga tunga fartyg i två grupper. Hood och det helt nya slagskeppet Prince of Wales i en grupp, slagkryssaren Repulse och Prince of Wales systerfartyg King George V i en annan. På så sätt antog han att det borde finnas goda möjligheter att spåra upp Bismarck i antingen den ena eller andra passagen.

Den rutt som Bismarck och Prinz Eugen följde till Danmarksundet och vidare efter sammandrabbningarna med Hood och Prince of Wales. Kartan visar också var Bismarck till slut sänktes.

Karta: Sigve Solberg

Avresa för Hood

Hoods sista färd började klockan 00.50 torsdagen den 22 maj 1941. Efter att de tunga ubåtsnäten av stål dragits tillbaka från mynningen av Hoxhasundet på Scapa Flow gick Hood ut i spetsen för Prince of Wales och en eskort på sex jagare. I dåligt väder och tung sjö fick stridsgruppen order från amiralitetet att gå till Hvalfjord på Island först, för att försöka hindra Bismarck därifrån. Så som situationen utvecklade sig blev gruppen dock kvar till sjöss. Två av jagarna detacherades den 23 maj när de inte kunde hålla samma takt som de större fartygen i det dåliga vädret.

Den 23 maj klockan 20.02 mottog stridsgruppen besked från kryssaren Suffolk om att fienden var upptäckt och bestod av ett slagskepp och en kryssare på kurs 240, på ett avstånd på 560 kilometer rakt norr om stridsgruppen. 38 minuter senare lämnade också Norfolk besked om samma kontakt.

Kryssaren Suffolk hade, som ett av de första fartygen i Royal Navy, fått långtgående följeradar installerad, nu med roterande antenner som förbättrade riktningsangivelserna. Installationen hade fram till dess varit hemlig, och det kom som en fullständig överraskning för den tyska marinledningen att Royal Navy hade överhorisontsradar. Från och med då kunde inte Bismarck, med undantag av ett tidsutrymme på cirka ett dygn, skaka av sig sina förföljare.

Vid 20.30-tiden den 23 maj kom Norfolk vid ett tillfälle inom räckhåll för Bismarcks kanoner och sattes under eld men klarade sig undan i en dimbank. Emellertid sattes Bismarcks egen radar ur funktion på grund av vibrationer från artilleriet. Prinz Eugen kommenderades därför fram i täten för att vara Bismarcks ”ögon”, eftersom Prinz Eugens radar var intakt. De tyska fartygen bytte alltså plats. Detta historiska faktum har inte varit så uppmärksammat förrän nu, men kom att spela en avgörande roll i den påföljande striden mot de brittiska styrkorna, som vi snart ska se.

Klockan 20.54 satte den brittiska stridsgruppen med Hood i spetsen upp farten till 28 knop. Strax därefter gick det ut ett besked till resten av jagarna om att skynda sig om de inte kunde hålla takten.

"DE TYSKA FARTYGEN BYTTE ALLTSÅ PLATS. DETTA HISTORISKA FAKTUM HAR INTE VARIT SÅ UPPMÄRKSAMMAT FÖRRÄN NU MEN KOM ATT SPELA EN AVGÖRANDE ROLL I DEN PÅFÖLJANDE STRIDEN MOT DE BRITTISKA STYRKORNA."

24 maj 1941 – "Klart skepp!"

Klockan 00.15 signalerades det ”klart skepp”, och manskapet på Hood och Prince of Wales kommenderades till sina stridsstationer. Suffolk rapporterade klockan 02.56 sitt avstånd till Bismarck till 28 000 meter, och stridsgruppens kurs lades om till 2 200 klockan 03.21 och därefter till 2 400 klockan 03.42. Hoods avstånd till den tyska stridsgruppen var vid den här tidpunkten cirka 37 kilometer men de två grupperna närmade sig snabbt varandra med en kombinerad fart på nästan 60 knop. En ny kursändring klockan 05.37 till 2 800 gjorde vinkeln mellan grupperna ännu spetsigare, och avståndet minskade nu snabbt. Klockan 05.52 var avståndet nere på cirka 25 000 meter, och Holland ombord på Hood gav order om förberedelser för att öppna eld. I eldordern pekade han ut det ledande fartyget i den tyska gruppen som huvudmål. Det skulle visa sig vara ett fatalt misstag, eftersom Bismarck och Prinz Eugen ju hade bytt plats. Emellertid hade de drivna artilleriofficerarna på Prince of Wales, som låg några kabellängder akter om Hood, korrekt identifierat det bakre fartyget som Bismarck. Men nu skedde allt i snabb följd …

Öppningssalvan från Hood mot det främsta av de tyska fartygen kom bara från A- och B-tornen på fördäck. På grund av Hoods kurs var inte skottfönstret för de aktre tornen, X och Y, öppet ännu. Hood sköt med sina 1 920-punds pansarbrytande granater, i stånd att detonera med förgörande kraft djupt inne i ett fartyg, men kanonerna var alltså dessvärre riktade mot ett strategiskt felmål.

Kapten Leach ombord på Prince of Wales följde dramat genom kikaren men hade så stor tilltro till sina officerare att han valde att ignorera ordern från Hood. Klockan 05.53 öppnade också Prince of Wales eld med sina sex främre 14-tumskanoner, men nu mot det viktigaste målet, Bismarck. Men varför valde Holland ombord på Hood att vänta så länge med kursändringen som kunde ha öppnat skottfönstret även för X- och Y-tornen? Här ligger en del av den kritik som i efterhand framförts mot amiral Hollands dispositioner i den här kritiska fasen av slaget. Nyare undersökningar, bland annat genom en noggrann genomgång av Prince of Wales logg och undersökningar av Hoods kurs och fart, pekar på att han knappast kunde ha handlat annorlunda. Holland var medveten om Hoods akilleshäl, det tunna däckpansaret, och försökte så snabbt han kunde få in fartyget i immunitetszon 4, där nedslagsvinkeln för

"PRINZ EUGEN VAR DET FÖRSTA AV DE TVÅ TYSKA FARTYGEN SOM SKÖT, KLOCKAN 05.53, EN FULL BREDSIDA MED ALLA ÅTTA KANONER PÅ EN GÅNG. ELDGIVNINGEN VAR OTROLIGT PRECIS OCH HON UPPNÅDDE SNABBT TÄCKANDE SALVOR MOT HOOD."

Bismarcks granater skulle (i teorin) vara för platt för att kunna slå igenom däckpansaret.

Bismarck i skottposition ...

Ombord på Bismarck förstod nu Lütjens och hans officerare att de hade ett slag att utkämpa som inte kunde undvikas, trots ordern om att göra just det. (Lütjens var faktiskt överraskad av att stöta på den brittiska marinen i det som kan kallas Storbritanniens bakgård, och det är förbluffande att det tyska överkommandot hade så dåliga upplysningar på den här punkten.) Avståndet mellan stridsgrupperna var nu nere på 24 000 meter och minskade snabbt. Lütjens gav order om en 650-kursändring, nu till 2 000, för att ge sina kanoner bättre skottvinkel. Den nya kursen öppnade faktiskt möjligheten för de tyska fartygen att utföra ”Crossing the T”-manövern. Han gav därefter tillåtelse att öppna eld så snart kursändringen var genomförd.

Prinz Eugen var det första av de två tyska fartygen som sköt, klockan 05.53, en full bredsida med alla åtta kanoner på en gång. Eldgivningen var otroligt precis och hon uppnådde snabbt täckande salvor mot Hood. Prinz Eugen hade moderna, snabbskjutande kanoner med en skottakt på fyra salvor i minuten per batteri och en omladdningshastighet på bara 15 sekunder per kanon. De 256 kilo tunga 8-tumsgranaterna hade en utgångshastighet på 3 000 fot per sekund, nästan lika snabbt som en gevärskula. Även om vikten av 8-tumsgranaterna, skott för skott, var mycket lägre än för de större 15-tumsgranaterna på Hood och Bismarck, kunde de göra stor skada på lättare bepansrade delar av ett fartyg eller vitala delar i överbyggnaden. Fortfarande sköt de brittiska fartygen mot varsitt mål, utan att träffa. Faktiskt minskade de genom att fördela eldkraften på två mål sina statistiska möjligheter att få in en träff. Klockan hade nu blivit 05.55, och avståndet mellan Bismarck och Hood var nere på 22 000 meter.

Bismarck skjuter!

De tyska kanonmanskapen på Bismarck gjorde nu de sista finjusteringarna av kanonernas riktning och höjdvinkel, med uppdaterade skottdata från kartorna i eldledningscentralen. När justeringarna var genomförda öppnade Bismarck eld mot Hood med fyra av sina 15-tumskanoner. Under hela sammandrabbningen sköt Bismarck endast fyrkanonssalvor, aldrig fulla bredsidor, vilket också stämmer med observationer av nedslagen gjorda från Prince of Wales. På det avståndet tog det 34 sekunder för de 1 760-punds pansarbrytande granaterna att nå målet.

Hoods sista minuter …

På Hoods brygga såg kadett Dundas den första salvan från Bismarck landa, nära styrbord bog, på nästan helt perfekt avstånd. På Bismarck observerades nedslagen, och korrigerade upplysningar om Hoods kurs och fart skickades från kikare och mätinstrument i överbyggnaden till den armerade eldledningscentralen djupt nere i slagskeppet. Där beräknades nya skottdata och skickades ut på nytt till kanonerna.

Ombord på Prince of Wales kunde man nu observera perfekta täckande salvor från Bismarck, med Hood i mitten av nedslagen, precis som skjutinstruktionen sade att skottbilden skulle vara. Till synes oskadd

seglade Hood vidare, med vattenmoln högre än masterna på båda sidor om fartyget, men det uppstod nu brand på båtdäcket i den lagrade 4-tumsammunitionen där. Amiral Holland på Hood gav order om att vänta med att släcka tills ammunitionen brunnit ut. Hans nästa flaggkommando, utfört klockan 05.59, var den mycket omdiskuterade kursändringen 9, 200 babord, vilket slutligen öppnade fönstret för Hoods X- och Y-torn. Hood och Bismarck seglade nu på nästan parallella kurser, men Bismarck hade skjutit in sig. Tre salvor avfyrades därifrån i snabb följd och klockan 06.00 landade Bismarcks sista fyrskottssalva mot Hood, den femte totalt. Signalgast Ted Briggs, den ene av de tre överlevande från Hood, hade full uppsikt över händelserna från sin station på kompassplattformen och berättar:

”… Kapten Kerrs order efterföljde Hollands: ’Öppna eld!’ Från kontrolltornet över oss kunde vi höra artilleriofficeren ropa ’SKJUT!’ och varselgonggongen svarade med ’ting-tingting’ innan Hood spydde ut sin första salva med ett öronbedövande brak och lämnade kvar ett moln av brun korditrök som blåste förbi oss på kompassplattformen …

Plötsligt kom en rapport från kontrollpositionen: ’Vi skjuter på fel fartyg. Bismarck är till höger, inte vänster!’ Holland tappade inte fattningen utan gav sin order med samma monotona stämma: ’Byt till höger mål’ …”

Under de följande två minuterna kunde Hood avfyra sex salvor mot Bismarck med Aoch B-batterierna på fördäck. Det råder viss kontrovers kring huruvida Hood fick in en träff på Bismarck med de här salvorna. Ted Briggs trodde sig kunna observera en svag glöd genom röken men var inte säker. Under de här minuterna fick även Prinz Eugen troligtvis in en träff på Hood, som startade den tidigare omnämnda branden på båtdäcket.

Ted Briggs: ”Det var nu Holland försökte få bäring på våra X- och Y-torn … ’Tjugo grader babord’ löd kommandot. Yeoman Carne skickade ordern vidare till flaggdäck – flagga nummer 2 gick till väders på signalrån. När Hood lade om kom dundret från X-tornet men tvillingen Y var fortfarande stilla … Ett bländande ljus svepte plötsligt förbi oss utanför kompassplattformen. Jag lyftes upp och slängdes med huvudet före mot däcket … när jag reste mig såg allt annorlunda ut och Hood hade tio graders slagsida åt styrbord. Jag hörde rormannens stämma genom talröret ropa till vaktofficeren: ’Styrningen är borta, sir!’ Kerr befallde omedelbart: ’Skifta över till nödstyrning!’ Holland var tillbaka i sin stol medan Hood långsamt rätade upp sig. ’Tack och lov’, mumlade jag men fick skräckslaget bevittna hur rullningen fortsatte över åt babord, tills vinkeln nådde fyrtiofem grader … när vi insåg att hon aldrig skulle räta upp sig igen började vi ta oss ut genom styrbord dörr …

Holland satt hopsjunken i sin stol och stirrade rakt framför sig, helt utslagen. Jag lyckades klättra nerför stegen från kompassplattformen till amiralsbryggan där havet mötte mig … i vattnet vände jag mig om och såg Hoods bog sticka rakt upp och hänga lite i luften innan hon sjönk …”

Slutsatser

Det har nu med säkerhet fastslagits att den första branden på båtdäcket inte egentligen var orsaken till att Hood sjönk. Flera scenarier har förts fram, bland annat att torpedstridshuvuden som fanns lagrade under båtdäck kunde ha antänts av direkta träffar från tunga granater. Man har dock kommit fram till att det är osannolikt. Stridshuvudena skulle inte ha varit tillräckliga för att detonera alla magasin längre ner i fartyget på en gång. Från Prince of Wales observerade man nedslagen från Bismarcks granater och åtminstone från den femte

salvan saknades det nedslag i havet. Mycket tyder på att minst en granat från den här salvan gick in genom det tunt bepansrade båtdäcket och att det var explosionen härifrån som kastade Ted Briggs mot däcket. Strax efteråt var katastrofen ett faktum.

Kapten Leach på Prince of Wales sade senare i sin sjöförklaring:

”Jag hade precis observerat en salva från B som såg ut att bestå av två skott för kort och ett över, eller tvärt om, i höjd med stormasten. Men jag fick bestämt intrycket att några träffade Hood då, strax framför och styrbord om stormasten …”

Påfallande nog har få av dem som observerade duellen från Prince of Wales rapporterat om kraftiga ljud från den sista explosionen, vilket tyder på häftig brand men inte explosion. Det observerades en våldsam eldsky midskepps, högre än masterna, och stora mängder rök som vällde ut ur alla öppningar från maskinrum och överbyggnad. Branden var så våldsam att fartygen gick itu och faktiskt sjönk i två halvor inom loppet av några få minuter. Nyare undersökningar tyder också på att branden startade i korditlagret för 4-tumsmagasinet under båtdäck och därefter spred sig explosivt till det närliggande 15-tumsmagasinet. En våldsam gasutveckling under däck sprängde skotten in till maskinrummen och vällde ut genom öppningar härifrån. Inom loppet av sekunder under den här eldstormen kollapsade hela akterskeppet. Själva ammunitionen detonerade inte, bara korditdrivladdningarna, av vilka Hood hade över 100 ton ombord. Troligtvis var det här orsaken till att så få explosioner observerades.

I ett läsarinlägg i The Times strax efter att Hood sjönk skriver insändaren att det inte var minsta fel på vare sig fartyget eller manskapet. Hon sjönk för att:

"... hon var tvungen att strida mot ett fartyg 22 år mer modernt än henne. Det var inte brittiska marinsoldaters fel."

Till exempel var Hoods eldledningsutrustning, (med exempelvis Dreyer-kartbord) fortfarande av första världskrigsstandard och fullständigt föråldrat i förhållande till Bismarcks, vilket kan ha gjort att det tog längre tid för Hood att skjuta in sig på Bismarck. Det brittiska amiralitetet, fortfarande i chocktillstånd, valde att katalogisera brevet som en del av den officiella förklaringen …

Efterord

Få, om några, dokumenterade händelser ur marinhistorien kan väl mäta sig med den här i dramatik. Vad som senare skedde med Bismarck och Prinz Eugen är i korta drag följande:

Efter att Hood sjönk måste Prince of Wales dra sig tillbaka med skador efter en kort skottväxling med Bismarck. Bland annat gick en 15-tumsgranat rakt igenom bryggan; visserligen utan att explodera, men den kinetiska energin tog livet av alla som befann sig där, med undantag av kapten Leach. Men innan det skedde fick Prince of Wales in en lyckträff under vattenlinjen i Bismarcks bog som gjorde att hon tog in vatten och snart måste reducera farten. Det visade sig omöjligt att täta hålet och skottet stängdes av. Detta blockerade också användningen av främre bunkerstanker, som ironiskt nog innehöll lika mycket värdefullt drivmedel som Bismarck låtit bli att tanka under vistelsen i Norge. Fartreduktionen gjorde att Bismarck ändå inte skulle ha nått den franska kusten, där hon skulle ha fått flygstöd. Vid en tidpunkt detacherade Bismarck Prinz Eugen som fortsatte ut på Atlanten på egen hand. Efter kriget övertogs Prinz Eugen av US Navy och användes bland annat som målfartyg under atombombsprovsprängningarna på ön Bikini.

Alla tillgängliga enheter inom Royal Navy sattes in i jakten på Bismarck, både hangarfartygsbaserade flygplan, slagskepp och andra ytfartyg av olika typ. Hon sänktes till slut den 27 maj utanför den franska atlantkusten. Träffen från Prince of Wales i bogen samt en turträff av en torped från ett Swordfish-plan som förstörde styrningen, gjorde till slut Bismarck omöjlig att manövrera. Tungt artilleri och torpeder stod för sänkningen på nära håll, vilket av många sågs som en ovärdig slakt av ett redan dödsdömt fartyg.

Av Bismarcks besättning på över 2 000 man räddades bara drygt 150 av brittiska fartyg. Många sjömän låg ännu i vattnet och kämpade när det kom besked om ubåtsobservation i farvattnet, något som dock aldrig kontrollerades. De brittiska fartygen valde att dra sig tillbaka och lämnade resten av det tyska manskapet åt sitt öde.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Arne Rolstad är amatörmarinhistoriker och författare till många artiklar om marinhistoria.