UNDER YTAN

Miniubåtar – modets och förtvivlans vapen.

Det var natten till den 13 oktober 1939. Platsen: öster om Orkneyöarna. På mycket farligt uppdrag: U- 47, en tysk ubåtstyp i serien VIIB, under kommando av Kapitänleutnant Günther Prien. Båten hade en längd på 66,5 meter, ett manskap på fyra officerare och 40 mannar.

Målet för nattens operation: Att tränga igenom Holmsund och vidare in i det mycket trängre Kirksund för att komma in i bukten Scapa Flow, där delar av den brittiska marinen låg för ankar.

Genomförande: Att smyga sig upp i ytposition, förbi sänkta blockfartyg och minavspärrningar för att komma inom skotthåll. Efter att ubåtsnätet mellan Burray och Mainland hade passerats kunde Prien sätta kurs mot norr, mot bytet.

Klockan 00.58 sköts de första torpederna ut. Misslyckat. U-47 vände och laddade om. Klockan 01.22 avfyrades den sista torpedsalvan. Prien visste inte vad han hade träffat, men nu var det hög tid att komma ut ur Scapa Flow på samma kurs som de kommit in. Även det lyckades. Först på förmiddagen, på hemväg, hörde de på radion att slagskeppet Royal Oak torpederats och att den anfallande ubåten sänkts. Man kan tänka sig jublet ombord. Ubåten nådde Wilhelmshaven där Hitlers privata FW 200 Condor stod klar för att ta besättningen till Berlin. Från Tempelhof gick triumffärden till Rikskansliet där Hitler var värd och överlämnade riddarkorset till Prien för hans bragd.

Men ingen triumf varar för evigt. Prien befordrades till Korvettenkapitän, men hans U- 47 sänktes med hela sitt manskap natten till den 8 mars 1941 av den brittiska jagaren Wolverine, väster om Irland. Nu var U- 47 absolut ingen miniubåt, utan tvärt om den största havsgående ubåten tyskarna hade hösten 1939. Den centrala punkten var att man med mod och dristighet kunde tränga igenom både fientliga försvarsverk och trånga farvatten och komma inom skotthåll av ”fette Beute” (feta byten), som det heter på tyska. Men hösten 1939 låg utvecklingen av tyska miniubåtar flera år in i framtiden.

Japan och Italien

Pionjärerna fanns i Japan och i Italien. Japanerna var först med att använda flera miniubåtar av A-typ under anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941. Det är omdiskuterat om de här båtarna spelade någon roll i det överraskande och dödliga slaget mot USA.

Italien var nummer två när det gällde utveckling av ubåtar. I den italienska marinen hade man experimenterat med miniubåtar redan under första världskriget, och fram till 1941 utvecklade de typen Maiale, eller "Gris" på svenska. Den hade en besättning på två man som båda var utrustade med dykutrustning eftersom fartyget kunde dyka till 50 fot, eller cirka 15 meter. Undervattenshastigheten var tre knop medan batterikapaciteten var fem till sex timmar. Ett anfall mot Gibraltar i september 1941 misslyckades. ”Grisarna” skickades till hamnen i Alexandria ombord på ubåten

"MED MOD OCH DRISTIGHET KUNDE MAN TRÄNGA IGENOM BÅDE FIENTLIGA FÖRSVARSVERK OCH TRÅNGA FARVATTEN OCH KOMMA INOM SKOTTHÅLL."

Sicre och var framme där natten till den 18 december 1941. Tre ”grisar” skulle anfalla. De var inte utrustade med torpeder utan med transportabla sprängladdningar på 300 kilo som dykaren ombord kunde manövrera i vattnet och placera under kölen på det fartyg som utgjorde målet.

Italienarna hade tur. När anfallet skulle börja kom en brittisk kryssare som släpptes förbi ubåtsnätet. Det var lätt för ”Grisarna” att följa efter och lika lätt att utföra själva uppdraget.

I Alexandrias hamn

Målen var de två äldre slagskeppen Queen Elizabeth och Valiant. Alla de italienska ”torpedryttarna” fångades efter anfallet och fördes ombord på Valiant. Italienarnas chef var kaptenslöjtnant Luigi, greve av la Penne. Iskallt vägrade han att svara på frågor tills det var fem minuter kvar innan den tidsinställda sprängladdningen skulle explodera. Först då informerade han britterna. Fångarna fördes upp på däck strax innan sprängämnena under kölen gick i luften. Båda målen träffades, men fartygen sjönk på rak köl ner i slammet i Alexandrias hamn och inte djupare än att skadorna på de två slagskeppen var lätta att observera. Italien snuvades på PRvinsten, utan vare sig hemvändande hjältar eller fina luftfotografier.

1942 var kulmen nådd för de havsgående tyska ubåtarna. Bättre konvojfart, framgångsrika sänkningar av tyska förnödenhetsubåtar, långt skarpare luftövervakning av ubåtarnas in- och utrutter i Biscaya och generell överlägsenhet i luften bidrog till det. Även utvecklingen i kriget i övrigt gick Tyskland emot, både för att ett genombrott på Östfronten uteblivit och på grund av kapitulationen i Nordafrika samt att det från industrigiganten USA kom en allt starkare ström av förnödenheter till Sovjet och andra fronter. Därtill kom det bombkrig som i ökande grad drabbade tyska städer och rustningsanläggningar. På tysk sida måste man börja utveckla vapen som kunde hindra ett framtida nederlag.

Norge och Hans Bartels

Först nu blir Norge viktigt – inte Norge som stat men som ockuperat område. Kaptenslöjtnant Hans Bartels, som gjort sig ett namn och fått Riddarkorset för sin insats i kriget 1940, befann sig här, och han var befälhavare på en minsökare som opererade i farvattnet mellan Kristiansand och Bergen med stor framgång.

Efter att Norge kapitulerat i juni 1940 bodde Bartels kvar i Bergen. 1943 skickade han ett memorandum till marinledningen i Berlin där han pekade på nödvändigheten i att utveckla miniubåtar. I samarbete med Drager-werke i Lübeck lyckades han få fram en prototyp, kallad Adam, i januari 1944. Problemet var att Adam sjönk strax efter att den var sjösatt. Men typen skulle bli föregångare till miniubåten Biber.

X- Crafts i Altafjorden

Hösten 1943 skulle visa att engelska miniubåtar var farliga. Den 22 september frigjordes fyra brittiska X- Craft- ubåtar från sina moderbåtar i Altafjorden i norska Finnmark. Där låg slagskeppet Tirpitz för ankar bakom skyddande ubåtsnät. X- Craft- båtarna var relativt stora med ett deplacement på 27 ton och ett manskap på fyra. Båtarna hade inte torpeder utan sprängladdningar på var sida av skrovet, på 500 kilo var.

Den stora fördelen för britterna var att X- Craft var utrustad med en sluss som gjorde det möjligt för en dykare att ta sig in i och ut ur båten. Han placerade sprängladdningarna under kölen på Tirpitz. Resultatet av anfallet blev en stor seger för britterna. Tre sprängladdningar var på plats och exploderade på morgonen den 22 september. Däcket på Tirpitz lyfte sig två meter och 500 ton iskallt sjövatten fyllde maskinrummet. En tysk omkom och 40 skadades. Trots att alla X- Crafts gick förlorade och några mannar togs till fånga var det en stor seger. Tirpitz släpades från Altafjorden till Tromsö för reparation. I Tromsö var Tirpitz inom räckhåll för brittiska bombflygplan som sänkte slagskeppet den 12 november 1944.

Norrmän

Nästa brittiska anfall kom mot Bergen natten till den 22 november 1943. Anfallet hade fått kodnamn Barbara och är värt att följa mer i detalj.

Anfallet skulle ske genom användning av miniubåtar av typen Welman. De var små och långsamma och bemannade med en man. Sprängladdningen på 220 kilo kunde lossas från bogen. Båtarna skulle fraktas upphängda i dävertar på norska motortorpedbåtar från Shetland till Solsviksund norr om ön Stora Sotra. Mtb:erna var nummer 625 och 627. Färden över Nordsjön var lyckad och Welman- miniubåtarna sjösattes som planerat. Mtb:erna återvände till Lerwick på Shetland. De fyra Welman- ubåtarna, W45 till W48, åkte från Solvik med kurs mot Hjelteskjær söder om Askøy. Där sänktes de halvvägs och täcktes över med kamouflagenät.

Hjelteskjær låg inte utanför allfarvägen. En rad fiskebåtar passerade under dagens lopp och tre norska fiskare kom roende in till Welman- ubåtarna. Fiskarna avkrävdes tysthetslöfte – på norska, helt enkelt för att både W45 och W46 hade norska befälhavare (löjtnant C. Johnsen från armén respektive fänrik B. Pedersen från marinen). De två andra hade brittiska officerare. Sedan kunde anfallet börja. Målet var en tysk torrdocka i Puddefjorden och annars tyska fartyg mot Bergens hamn. W46 hade otur. Den kom in i ljusstrålen från tyska signallampor, blev snart beskjuten och fänrik Pedersen måste lämna W46. Han togs snabbt till fånga och W46 beslagtogs. De tre andra slapp undan och lämnade hamnen. Alla sänkte sin Welman. De tre överlevande måste gömma sig på land och vänta på Mtb:erna från Shetland. Flera räddningsförsök gjordes men dåligt väder var ett stort hinder. Först den 6 februari 1944 lyckades norska och brittiska MTB:ER få Welman- förarna tillbaka till Shetland.

Biber och Neger

Tyskarna hade erövrat W46, studerat konstruktionen och kunde nu förbättra Hans Bartels misslyckade Adam- prototyp. Resultatet: Inom mycket kort tid var miniubåten Biber klar.

Experiment, praktisk utbildning och träning genomfördes längs Tysklands Östersjö- och Nordsjökust, medan själva ubåtarna kunde byggas sektionsvis långt söderut i landet och fraktas i delar till varven i Kiel, Hamburg och Lübeck.

Det skulle dock inte bli Biber som först hamnade i fokus, utan en annan och mycket enklare typ – Neger. Den bestod av två delar. Överst fanns en styrningstorped för piloten, bara utrustad med batterier. Sju centimeter under fanns en skarp torped av typen G7e upphängd, som kunde utlösas av piloten och fortsätta mot målet med sina 279 kilo sprängmedel.

Typen Neger var ett ytterst primitivt vapen – vid minsta sjögång fick piloten vatten i ögonen och miste då den lilla sikt han hade vid stiltje, bara få centimeter ovan vattnet.

Innan det blev strid försökte man rätta till felet genom att piloten skyddades av en kupol i plexiglas från tysk flygindustri. Å andra sidan var glaskupolen ännu synligare för fartyg, och pilotens utkikspunkt var hela tiden några få centimeter ovanför havsytan. En annan stor nackdel var att Neger inte kunde dyka i en farlig situation och att både styr- och navigationssystemen var av enklaste art. Bemanningen bestod av frivilliga, antingen från Hitlerjugend, SS eller folk från Kriegsmarine. Personligt mod skulle ersätta det karlarna saknade av erfarenhet från stora ubåtar. Neger sattes in i Italien vid Anzio, söder om Rom. Där hade amerikanerna gått i land för att hamna i ryggen på den starka tyska försvarslinjen tvärs över Italien längre söderut. Under april 1944 fraktades 40 båtar av typen Neger med tåg från Tyskland och gick förlorade. Nu var det 37 kvar. Sjösättningen skulle ske mellan havsstäderna Pomezia och Anzio, strax bakom de tyska linjerna runt det amerikanska brohuvudet.

Ingen Neger- framgång

Det blev ingen stor framgång – av flera orsaker. För det första hade de allierade lyckats knäcka den tyska Enigmakoden och var förvarnade om att något skulle ske i havet vid Anzio.

För det andra var det mycket svårt att få de fem ton tunga sammankopplade torpederna sjösatta. Tyskarna hade ingen passande hamn och måste improvisera genom att använda solida mattor och rå muskelkraft. Stranden var långgrund. Det skulle ta lång tid innan de första enmansubåtarna var redo för insats. Några av piloterna var erfarna ubåtsmän medan andra var frivilliga utan erfarenhet. Extra vaksamhet från amerikanerna gjorde att hela insatsen blev ett fiasko, med undantag av att ett transportfartyg, eller möjligen två, förstördes. Många Neger- piloter togs till fånga, andra omkom genom beskjutning eller led kvävningsdöden. Enheten, eller det som var kvar av den, fraktades hem igen till Nordtyskland. Men en sista insats väntade.

Den kom utanför invasionsstränderna i Normandie, i juni till augusti 1944. Resultaten här var bättre än vid Anzio, inte minst eftersom torpeden var förbättrad och antalet mål högre. En äldre polsk kryssare och två brittiska jagare sänktes. Det ledde till stora uppslag i tysk press och utdelningen av tre riddarkors – det fanns inte så många

andra tyska framgångar att berätta om. I efterhand kan man säga mycket om den tyska krigsinsatsen. Men inte om tysk kreativitet och förmåga att föra fullskaligt krig ända till sista dagen. Viljan och förmågan att kläcka fram ständigt nya projekt var imponerande, trots tillbakagång på fronterna och allt mer allvarliga flyganfall mot städer, fabriker och kommunikation i allmänhet.

Marder

Den första förbättringen gällde Neger. Den nya farkosten kallades Marder och ytligt sett verkade de mycket lika. Men medan Neger bara kunde operera på ytan kunde Marder dyka. Därför måste den ha ett förråd av tryckluft, något som gjorde styrtorpeden 65 centimeter längre, totalt 8,3 meter. Ännu viktigare var en mekanism som gjorde det möjligt för piloten att öppna plexiglaskupolen från insidan. Marder hade en djupmätare som gick ner till 30 meter och dessutom en ny typ av torped, med kodnamnet Dackel (tax). Fördelen med Dackel var att den kunde skjutas ut från stort avstånd och inte bara rakt framför målet. Torpeden kunde också förprogrammeras till att göra undvikande rörelser på väg mot målet. Marder sattes in mot invasionsfronten i augusti 1944 innan de drogs norrut. Tyskarna hade en helt ny typ på lager.

Biber II

Biber var mer än en bemannad dubbeltorped. Den var en riktig miniubåt och medförde två torpeder, fästa vid båda långsidorna på själva ubåten. Biber var nio meter lång och 1,6 meter bred och hade många likheter med den prototyp Hans Bartels kallade Adam. Nya försök blev framgångsrika. Men båten hade en svaghet. I ytposition drevs den inte fram av en dieselmotor som alla större tyska ubåtar, utan av en bensinmotor på 32 hk. Den tyska marinen hade brist på dieselmotorer och måste nöja sig med bensinmotorn, som för övrigt var samma som drev lastbilen Opel Blitz. Fördelen med bensinmotorn var att den var nästan ljudlös. Nackdelen var bensinångor och explosiva avgaser. För framdrift under vatten användes batterier och en elektromotor på 13 hk. Räckvidden under vatten varierade med farten. Själva ubåten var byggd i tre delar. När båten var färdigmonterad förbands de tre delarna med gummiflänsar, en konstruktion som gav möjlighet till läckage. Upp ur Bibers lilla torn stack ett periskop, ett extrarör och ett luftintag. Luften kunde användas både av piloten och bensinmotorn. Biber var tänkt att användas i ett eller två dygn. Båten hade inte toalett – förstås – och piloten måste före insatsen äta tabletter med näringskoncentrat och uppiggande tabletter där amfetamin var en viktig beståndsdel. De här knarktabletterna användes för övrigt i alla tyska miniubåtstyper. Biber var redo att sättas in i augusti 1944, ständigt mot invasionsflottan. Men när den tyska fronten hela tiden pressades tillbaka drogs alla Biber ut ur Frankrike i början av september 1944 utan att ha nått någon större framgång.

Molch

Nästa båt i programmet var Molch. Den var uteslutande eldriven och vägde mycket mer än Biber grund av batteriernas vikt. Elmotorn var densamma som i Biber. Molch vägde 8,4 ton utan sina två torpeder och hade kort räckvidd på ytan men desto bättre undervattensegenskaper. Räckvidden var 50 sjömil med en konstant fart på 3,3 knop. När piloten inte fick lufttillförsel, vare sig över eller under vatten, måste han bära syrgasmask. Båten kunde dyka till 40 meter. Piloten hade utblick via periskopet som gav ett synfält på 60 grader framåt. Molch sattes in i Genuabukten i september 1944, men nu var den allierade vakthållningen på topp och den tyska insatsen gav bara förluster och inga triumfer. I september 1944 tycktes Tyskland hopplöst förlorat. USA:S industrikapacitet hade gjort invasionen i Normandie till en framgång, på Östfronten vällde sovjetiska miljonarméer fram, Italien höll på att gå förlorat och bombkriget bara ökade i styrka. Men tyskarna gav sig inte. I oktober 1944 nådde den tyska krigsproduktionen sin höjdpunkt. Det vill säga att aldrig tidigare hade man tillsammans lyckats producera så många gevär, så mycket ammunition, så många nya flygplan, raketer och ubåtar och allt annat som Wehrmacht behövde för att kunna kämpa vidare. Det var en sista kraftansamling. Tysk rustningsproduktion var centraliserad och leddes av Albert Speer. Men inom ramarna för tilldelning av råmaterial och pengar fanns det utrymme för tävlan mellan olika firmor. I ljuset av det utvecklades Hecht. Den var inspirerad av den brittiska X- Craft som skadat Tirpitz i Altafjorden 1943. Den skulle ha ett manskap på två och kunde bara opereras under vatten. I bogen skulle den ha en utlösbar mina med 800 kilo sprängmedel. Men varken styrning, dykegenskaper eller framdrift var lyckad, så projektet gavs upp innan det prövades på allvar.

Seehund

Tyskarnas sista försök att konstruera en lyckad miniubåt var det mest framgångsrika. Det var typen Seehund. Den hade ett manskap på två, en pilot/befälhavare och en maskinist eller Leitende Ingenieur (LI; chefsingenjör). Typen Seehund liknade de långt större Xxi-ubåtarna som var tänkta för Atlanten. Seehund fick typbeteckningen XXVIIB och ubåtsnummer på lite över 2 000. Typen var konstruerad för ytfart men så att profilen var så lite synlig som möjligt på de allierades radar. Själva motorn var en Bussing- dieselmotor på 60 hk, men med en bränsletank på 500 liter kunde Seehund tillryggalägga 270 sjömil med en fart på 7,7 knop över ytan. Elmotorn för undervattensfart gav 25 hk och den fick upp ubåten i en fart på sex knop.

Räckvidd: 19 sjömil. Seehund medförde två torpeder, upphängda i griparmar på varje sida. Längden var 11,9 meter, bredden 1,8 meter och vattenförträngningen i ytläge var 14,9 ton. Båten var utrustad med telefonförbindelse mellan pilot och maskinist men ingen sambandsförmedling till vare sig ledningen eller andra Seehund i området. Överbyggnaden gav piloten goda möjligheter att blicka ut, dessutom kunde toppluckan enkelt öppnas både inifrån och utifrån. Ett fastmonterat periskop gav möjlighet till 360 graders rundblick, dessutom kunde periskopets objektiv höjas till 50 grader för att ge bättre överblick över luftrummet. Seehund hade ingen klimatanläggning. Maskinisten blev nästan stekt av värmen från dieselmotorn vid ytfärd och båda frös bittert när båten var nerdykt. Det fanns heller inte någon toalett så de måste uträtta sina behov i tomma konservburkar och försöka få innehållet över bord så fort som möjligt. Typen var redo för praktiska försök sommaren 1944 men först i januari 1945 fraktades de första till Nederländerna, ett land som fortfarande var under tysk ockupation. Därifrån försökte de sig på operationer mot

Sydengland och Themsens mynning. Men kombinationen av dåligt väder, skärpt brittisk bevakning och problem med försörjningen som följd av att de allierade ryckte allt längre in i Nederländerna begränsade resultatet. I maj 1945 kom kapitulationen. Ungefär 260 Seehund hade byggts.

”Slutet kom i Norge"

Historien är inte helt slut. Vad hände med Norge? Mot slutet av 1944 började man föra över miniubåtar från Tyskland till Norge. De organiserades under vintern 1945 i fyra Kleinkampf- divisioner som i sig var uppdelade i K-flotillen. K-div nummer 1, med högkvarter i Narvik, omfattade totalt 24 Biber och 20 Marder. K-div nummer 2 i Trondheim hade kommando över totalt 30 Biber, fördelade på flottiljerna i Kristiansund och Molde. K-div nummer 3 i Bergen var den största med totalt 30 Biber, 30 Molch och 40 Marder. Till slut var det K-div nummer 4 i Oslo med 15 Marder i Stavern, 15 Marder på Mågerø på Tjøme och 20 Biber på Håøya utanför Nøtterøy. Dessutom innefattade de här K-div också grodmän och italienskinspirerade sprängbåtar, så kallade Linsen. De behandlas emellertid inte i den här artikeln som bara handlar om miniubåtar.

Ingen av de här miniubåtarna kom till strid. De skulle hållas i reserv i händelse av en allierad invasion i Norge och då strida mot anfallande fartyg i trånga farvatten. Men så gick det som bekant inte. En Biber och en Marder bevarades som tur var och kan ses på marinmuseet i Horten i Norge. Resten sänktes av tyskarna själva eller förstördes av de allierade efter maj 1945. Tyska flygplan krossades av bulldozrar och kvarvarande miniubåtar sänktes.

Tyskarna lämnade enorma mängder krigsmateriel efter sig i Norge, materiel som norrmännen gärna ville ha för att bygga upp sitt nya försvar. Inledningsvis sade britter, amerikaner och ryssar nej, av rädsla för att tidigare tyskt krigsmateriel skulle skapa en efterfrågan på reservdelar och därmed ge anledning till fortsatt tysk rustningsindustri. Men Norge stod på sig och resultatet blev att mycket av den tyska utrustningen bevarades. Författaren till de här raderna har själv sovit på en kudde med tyskt hakkors under militärtjänsten 1961–1962 …

ARTIKELFÖRFATTAREN

Tore Dyrhaug, född 1942, gick efter sin gymnasieexamen i Sandefjord, Norge, en befälsutbildning inom norska armén. Därefter studerade han och tog examen i historia 1968. Han bosatte sig på Nøtterøy och blev lektor på det lokala gymnasiet. Han har varit aktiv i den lokala historieföreningen och har skrivit både böcker och en rad artiklar om lokal och nationell militärhistoria. Han pensionerade sig 2004.