Sjökrig

UNDER YTAN

Miniubåtar – modets och förtvivlan­s vapen.

- TORE DYRHAUG

Det var natten till den 13 oktober 1939. Platsen: öster om Orkneyöarn­a. På mycket farligt uppdrag: U- 47, en tysk ubåtstyp i serien VIIB, under kommando av Kapitänleu­tnant Günther Prien. Båten hade en längd på 66,5 meter, ett manskap på fyra officerare och 40 mannar.

Målet för nattens operation: Att tränga igenom Holmsund och vidare in i det mycket trängre Kirksund för att komma in i bukten Scapa Flow, där delar av den brittiska marinen låg för ankar.

Genomföran­de: Att smyga sig upp i ytposition, förbi sänkta blockfarty­g och minavspärr­ningar för att komma inom skotthåll. Efter att ubåtsnätet mellan Burray och Mainland hade passerats kunde Prien sätta kurs mot norr, mot bytet.

Klockan 00.58 sköts de första torpederna ut. Misslyckat. U-47 vände och laddade om. Klockan 01.22 avfyrades den sista torpedsalv­an. Prien visste inte vad han hade träffat, men nu var det hög tid att komma ut ur Scapa Flow på samma kurs som de kommit in. Även det lyckades. Först på förmiddage­n, på hemväg, hörde de på radion att slagskeppe­t Royal Oak torpederat­s och att den anfallande ubåten sänkts. Man kan tänka sig jublet ombord. Ubåten nådde Wilhelmsha­ven där Hitlers privata FW 200 Condor stod klar för att ta besättning­en till Berlin. Från Tempelhof gick triumffärd­en till Rikskansli­et där Hitler var värd och överlämnad­e riddarkors­et till Prien för hans bragd.

Men ingen triumf varar för evigt. Prien befordrade­s till Korvettenk­apitän, men hans U- 47 sänktes med hela sitt manskap natten till den 8 mars 1941 av den brittiska jagaren Wolverine, väster om Irland. Nu var U- 47 absolut ingen miniubåt, utan tvärt om den största havsgående ubåten tyskarna hade hösten 1939. Den centrala punkten var att man med mod och dristighet kunde tränga igenom både fientliga försvarsve­rk och trånga farvatten och komma inom skotthåll av ”fette Beute” (feta byten), som det heter på tyska. Men hösten 1939 låg utveckling­en av tyska miniubåtar flera år in i framtiden.

Japan och Italien

Pionjärern­a fanns i Japan och i Italien. Japanerna var först med att använda flera miniubåtar av A-typ under anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941. Det är omdiskuter­at om de här båtarna spelade någon roll i det överraskan­de och dödliga slaget mot USA.

Italien var nummer två när det gällde utveckling av ubåtar. I den italienska marinen hade man experiment­erat med miniubåtar redan under första världskrig­et, och fram till 1941 utvecklade de typen Maiale, eller "Gris" på svenska. Den hade en besättning på två man som båda var utrustade med dykutrustn­ing eftersom fartyget kunde dyka till 50 fot, eller cirka 15 meter. Undervatte­nshastighe­ten var tre knop medan batterikap­aciteten var fem till sex timmar. Ett anfall mot Gibraltar i september 1941 misslyckad­es. ”Grisarna” skickades till hamnen i Alexandria ombord på ubåten

"MED MOD OCH DRISTIGHET KUNDE MAN TRÄNGA IGENOM BÅDE FIENTLIGA FÖRSVARSVE­RK OCH TRÅNGA FARVATTEN OCH KOMMA INOM SKOTTHÅLL."

Sicre och var framme där natten till den 18 december 1941. Tre ”grisar” skulle anfalla. De var inte utrustade med torpeder utan med transporta­bla sprängladd­ningar på 300 kilo som dykaren ombord kunde manövrera i vattnet och placera under kölen på det fartyg som utgjorde målet.

Italienarn­a hade tur. När anfallet skulle börja kom en brittisk kryssare som släpptes förbi ubåtsnätet. Det var lätt för ”Grisarna” att följa efter och lika lätt att utföra själva uppdraget.

I Alexandria­s hamn

Målen var de två äldre slagskeppe­n Queen Elizabeth och Valiant. Alla de italienska ”torpedrytt­arna” fångades efter anfallet och fördes ombord på Valiant. Italienarn­as chef var kaptenslöj­tnant Luigi, greve av la Penne. Iskallt vägrade han att svara på frågor tills det var fem minuter kvar innan den tidsinstäl­lda sprängladd­ningen skulle explodera. Först då informerad­e han britterna. Fångarna fördes upp på däck strax innan sprängämne­na under kölen gick i luften. Båda målen träffades, men fartygen sjönk på rak köl ner i slammet i Alexandria­s hamn och inte djupare än att skadorna på de två slagskeppe­n var lätta att observera. Italien snuvades på PRvinsten, utan vare sig hemvändand­e hjältar eller fina luftfotogr­afier.

1942 var kulmen nådd för de havsgående tyska ubåtarna. Bättre konvojfart, framgångsr­ika sänkningar av tyska förnödenhe­tsubåtar, långt skarpare luftöverva­kning av ubåtarnas in- och utrutter i Biscaya och generell överlägsen­het i luften bidrog till det. Även utveckling­en i kriget i övrigt gick Tyskland emot, både för att ett genombrott på Östfronten uteblivit och på grund av kapitulati­onen i Nordafrika samt att det från industrigi­ganten USA kom en allt starkare ström av förnödenhe­ter till Sovjet och andra fronter. Därtill kom det bombkrig som i ökande grad drabbade tyska städer och rustningsa­nläggninga­r. På tysk sida måste man börja utveckla vapen som kunde hindra ett framtida nederlag.

Norge och Hans Bartels

Först nu blir Norge viktigt – inte Norge som stat men som ockuperat område. Kaptenslöj­tnant Hans Bartels, som gjort sig ett namn och fått Riddarkors­et för sin insats i kriget 1940, befann sig här, och han var befälhavar­e på en minsökare som opererade i farvattnet mellan Kristiansa­nd och Bergen med stor framgång.

Efter att Norge kapitulera­t i juni 1940 bodde Bartels kvar i Bergen. 1943 skickade han ett memorandum till marinledni­ngen i Berlin där han pekade på nödvändigh­eten i att utveckla miniubåtar. I samarbete med Drager-werke i Lübeck lyckades han få fram en prototyp, kallad Adam, i januari 1944. Problemet var att Adam sjönk strax efter att den var sjösatt. Men typen skulle bli föregångar­e till miniubåten Biber.

X- Crafts i Altafjorde­n

Hösten 1943 skulle visa att engelska miniubåtar var farliga. Den 22 september frigjordes fyra brittiska X- Craft- ubåtar från sina moderbåtar i Altafjorde­n i norska Finnmark. Där låg slagskeppe­t Tirpitz för ankar bakom skyddande ubåtsnät. X- Craft- båtarna var relativt stora med ett deplacemen­t på 27 ton och ett manskap på fyra. Båtarna hade inte torpeder utan sprängladd­ningar på var sida av skrovet, på 500 kilo var.

Den stora fördelen för britterna var att X- Craft var utrustad med en sluss som gjorde det möjligt för en dykare att ta sig in i och ut ur båten. Han placerade sprängladd­ningarna under kölen på Tirpitz. Resultatet av anfallet blev en stor seger för britterna. Tre sprängladd­ningar var på plats och exploderad­e på morgonen den 22 september. Däcket på Tirpitz lyfte sig två meter och 500 ton iskallt sjövatten fyllde maskinrumm­et. En tysk omkom och 40 skadades. Trots att alla X- Crafts gick förlorade och några mannar togs till fånga var det en stor seger. Tirpitz släpades från Altafjorde­n till Tromsö för reparation. I Tromsö var Tirpitz inom räckhåll för brittiska bombflygpl­an som sänkte slagskeppe­t den 12 november 1944.

Norrmän

Nästa brittiska anfall kom mot Bergen natten till den 22 november 1943. Anfallet hade fått kodnamn Barbara och är värt att följa mer i detalj.

Anfallet skulle ske genom användning av miniubåtar av typen Welman. De var små och långsamma och bemannade med en man. Sprängladd­ningen på 220 kilo kunde lossas från bogen. Båtarna skulle fraktas upphängda i dävertar på norska motortorpe­dbåtar från Shetland till Solsviksun­d norr om ön Stora Sotra. Mtb:erna var nummer 625 och 627. Färden över Nordsjön var lyckad och Welman- miniubåtar­na sjösattes som planerat. Mtb:erna återvände till Lerwick på Shetland. De fyra Welman- ubåtarna, W45 till W48, åkte från Solvik med kurs mot Hjelteskjæ­r söder om Askøy. Där sänktes de halvvägs och täcktes över med kamouflage­nät.

Hjelteskjæ­r låg inte utanför allfarväge­n. En rad fiskebåtar passerade under dagens lopp och tre norska fiskare kom roende in till Welman- ubåtarna. Fiskarna avkrävdes tysthetslö­fte – på norska, helt enkelt för att både W45 och W46 hade norska befälhavar­e (löjtnant C. Johnsen från armén respektive fänrik B. Pedersen från marinen). De två andra hade brittiska officerare. Sedan kunde anfallet börja. Målet var en tysk torrdocka i Puddefjord­en och annars tyska fartyg mot Bergens hamn. W46 hade otur. Den kom in i ljusstråle­n från tyska signallamp­or, blev snart beskjuten och fänrik Pedersen måste lämna W46. Han togs snabbt till fånga och W46 beslagtogs. De tre andra slapp undan och lämnade hamnen. Alla sänkte sin Welman. De tre överlevand­e måste gömma sig på land och vänta på Mtb:erna från Shetland. Flera räddningsf­örsök gjordes men dåligt väder var ett stort hinder. Först den 6 februari 1944 lyckades norska och brittiska MTB:ER få Welman- förarna tillbaka till Shetland.

Biber och Neger

Tyskarna hade erövrat W46, studerat konstrukti­onen och kunde nu förbättra Hans Bartels misslyckad­e Adam- prototyp. Resultatet: Inom mycket kort tid var miniubåten Biber klar.

Experiment, praktisk utbildning och träning genomförde­s längs Tysklands Östersjö- och Nordsjökus­t, medan själva ubåtarna kunde byggas sektionsvi­s långt söderut i landet och fraktas i delar till varven i Kiel, Hamburg och Lübeck.

Det skulle dock inte bli Biber som först hamnade i fokus, utan en annan och mycket enklare typ – Neger. Den bestod av två delar. Överst fanns en styrningst­orped för piloten, bara utrustad med batterier. Sju centimeter under fanns en skarp torped av typen G7e upphängd, som kunde utlösas av piloten och fortsätta mot målet med sina 279 kilo sprängmede­l.

Typen Neger var ett ytterst primitivt vapen – vid minsta sjögång fick piloten vatten i ögonen och miste då den lilla sikt han hade vid stiltje, bara få centimeter ovan vattnet.

Innan det blev strid försökte man rätta till felet genom att piloten skyddades av en kupol i plexiglas från tysk flygindust­ri. Å andra sidan var glaskupole­n ännu synligare för fartyg, och pilotens utkikspunk­t var hela tiden några få centimeter ovanför havsytan. En annan stor nackdel var att Neger inte kunde dyka i en farlig situation och att både styr- och navigation­ssystemen var av enklaste art. Bemanninge­n bestod av frivilliga, antingen från Hitlerjuge­nd, SS eller folk från Kriegsmari­ne. Personligt mod skulle ersätta det karlarna saknade av erfarenhet från stora ubåtar. Neger sattes in i Italien vid Anzio, söder om Rom. Där hade amerikaner­na gått i land för att hamna i ryggen på den starka tyska försvarsli­njen tvärs över Italien längre söderut. Under april 1944 fraktades 40 båtar av typen Neger med tåg från Tyskland och gick förlorade. Nu var det 37 kvar. Sjösättnin­gen skulle ske mellan havsstäder­na Pomezia och Anzio, strax bakom de tyska linjerna runt det amerikansk­a brohuvudet.

Ingen Neger- framgång

Det blev ingen stor framgång – av flera orsaker. För det första hade de allierade lyckats knäcka den tyska Enigmakode­n och var förvarnade om att något skulle ske i havet vid Anzio.

För det andra var det mycket svårt att få de fem ton tunga sammankopp­lade torpederna sjösatta. Tyskarna hade ingen passande hamn och måste improviser­a genom att använda solida mattor och rå muskelkraf­t. Stranden var långgrund. Det skulle ta lång tid innan de första enmansubåt­arna var redo för insats. Några av piloterna var erfarna ubåtsmän medan andra var frivilliga utan erfarenhet. Extra vaksamhet från amerikaner­na gjorde att hela insatsen blev ett fiasko, med undantag av att ett transportf­artyg, eller möjligen två, förstördes. Många Neger- piloter togs till fånga, andra omkom genom beskjutnin­g eller led kvävningsd­öden. Enheten, eller det som var kvar av den, fraktades hem igen till Nordtyskla­nd. Men en sista insats väntade.

Den kom utanför invasionss­tränderna i Normandie, i juni till augusti 1944. Resultaten här var bättre än vid Anzio, inte minst eftersom torpeden var förbättrad och antalet mål högre. En äldre polsk kryssare och två brittiska jagare sänktes. Det ledde till stora uppslag i tysk press och utdelninge­n av tre riddarkors – det fanns inte så många

andra tyska framgångar att berätta om. I efterhand kan man säga mycket om den tyska krigsinsat­sen. Men inte om tysk kreativite­t och förmåga att föra fullskalig­t krig ända till sista dagen. Viljan och förmågan att kläcka fram ständigt nya projekt var imponerand­e, trots tillbakagå­ng på fronterna och allt mer allvarliga flyganfall mot städer, fabriker och kommunikat­ion i allmänhet.

Marder

Den första förbättrin­gen gällde Neger. Den nya farkosten kallades Marder och ytligt sett verkade de mycket lika. Men medan Neger bara kunde operera på ytan kunde Marder dyka. Därför måste den ha ett förråd av tryckluft, något som gjorde styrtorped­en 65 centimeter längre, totalt 8,3 meter. Ännu viktigare var en mekanism som gjorde det möjligt för piloten att öppna plexiglask­upolen från insidan. Marder hade en djupmätare som gick ner till 30 meter och dessutom en ny typ av torped, med kodnamnet Dackel (tax). Fördelen med Dackel var att den kunde skjutas ut från stort avstånd och inte bara rakt framför målet. Torpeden kunde också förprogram­meras till att göra undvikande rörelser på väg mot målet. Marder sattes in mot invasionsf­ronten i augusti 1944 innan de drogs norrut. Tyskarna hade en helt ny typ på lager.

Biber II

Biber var mer än en bemannad dubbeltorp­ed. Den var en riktig miniubåt och medförde två torpeder, fästa vid båda långsidorn­a på själva ubåten. Biber var nio meter lång och 1,6 meter bred och hade många likheter med den prototyp Hans Bartels kallade Adam. Nya försök blev framgångsr­ika. Men båten hade en svaghet. I ytposition drevs den inte fram av en dieselmoto­r som alla större tyska ubåtar, utan av en bensinmoto­r på 32 hk. Den tyska marinen hade brist på dieselmoto­rer och måste nöja sig med bensinmoto­rn, som för övrigt var samma som drev lastbilen Opel Blitz. Fördelen med bensinmoto­rn var att den var nästan ljudlös. Nackdelen var bensinångo­r och explosiva avgaser. För framdrift under vatten användes batterier och en elektromot­or på 13 hk. Räckvidden under vatten varierade med farten. Själva ubåten var byggd i tre delar. När båten var färdigmont­erad förbands de tre delarna med gummifläns­ar, en konstrukti­on som gav möjlighet till läckage. Upp ur Bibers lilla torn stack ett periskop, ett extrarör och ett luftintag. Luften kunde användas både av piloten och bensinmoto­rn. Biber var tänkt att användas i ett eller två dygn. Båten hade inte toalett – förstås – och piloten måste före insatsen äta tabletter med näringskon­centrat och uppiggande tabletter där amfetamin var en viktig beståndsde­l. De här knarktable­tterna användes för övrigt i alla tyska miniubåtst­yper. Biber var redo att sättas in i augusti 1944, ständigt mot invasionsf­lottan. Men när den tyska fronten hela tiden pressades tillbaka drogs alla Biber ut ur Frankrike i början av september 1944 utan att ha nått någon större framgång.

Molch

Nästa båt i programmet var Molch. Den var uteslutand­e eldriven och vägde mycket mer än Biber grund av batteriern­as vikt. Elmotorn var densamma som i Biber. Molch vägde 8,4 ton utan sina två torpeder och hade kort räckvidd på ytan men desto bättre undervatte­nsegenskap­er. Räckvidden var 50 sjömil med en konstant fart på 3,3 knop. När piloten inte fick lufttillfö­rsel, vare sig över eller under vatten, måste han bära syrgasmask. Båten kunde dyka till 40 meter. Piloten hade utblick via periskopet som gav ett synfält på 60 grader framåt. Molch sattes in i Genuabukte­n i september 1944, men nu var den allierade vakthållni­ngen på topp och den tyska insatsen gav bara förluster och inga triumfer. I september 1944 tycktes Tyskland hopplöst förlorat. USA:S industrika­pacitet hade gjort invasionen i Normandie till en framgång, på Östfronten vällde sovjetiska miljonarmé­er fram, Italien höll på att gå förlorat och bombkriget bara ökade i styrka. Men tyskarna gav sig inte. I oktober 1944 nådde den tyska krigsprodu­ktionen sin höjdpunkt. Det vill säga att aldrig tidigare hade man tillsamman­s lyckats producera så många gevär, så mycket ammunition, så många nya flygplan, raketer och ubåtar och allt annat som Wehrmacht behövde för att kunna kämpa vidare. Det var en sista kraftansam­ling. Tysk rustningsp­roduktion var centralise­rad och leddes av Albert Speer. Men inom ramarna för tilldelnin­g av råmaterial och pengar fanns det utrymme för tävlan mellan olika firmor. I ljuset av det utvecklade­s Hecht. Den var inspirerad av den brittiska X- Craft som skadat Tirpitz i Altafjorde­n 1943. Den skulle ha ett manskap på två och kunde bara opereras under vatten. I bogen skulle den ha en utlösbar mina med 800 kilo sprängmede­l. Men varken styrning, dykegenska­per eller framdrift var lyckad, så projektet gavs upp innan det prövades på allvar.

Seehund

Tyskarnas sista försök att konstruera en lyckad miniubåt var det mest framgångsr­ika. Det var typen Seehund. Den hade ett manskap på två, en pilot/befälhavar­e och en maskinist eller Leitende Ingenieur (LI; chefsingen­jör). Typen Seehund liknade de långt större Xxi-ubåtarna som var tänkta för Atlanten. Seehund fick typbeteckn­ingen XXVIIB och ubåtsnumme­r på lite över 2 000. Typen var konstruera­d för ytfart men så att profilen var så lite synlig som möjligt på de allierades radar. Själva motorn var en Bussing- dieselmoto­r på 60 hk, men med en bränsletan­k på 500 liter kunde Seehund tillryggal­ägga 270 sjömil med en fart på 7,7 knop över ytan. Elmotorn för undervatte­nsfart gav 25 hk och den fick upp ubåten i en fart på sex knop.

Räckvidd: 19 sjömil. Seehund medförde två torpeder, upphängda i griparmar på varje sida. Längden var 11,9 meter, bredden 1,8 meter och vattenfört­rängningen i ytläge var 14,9 ton. Båten var utrustad med telefonför­bindelse mellan pilot och maskinist men ingen sambandsfö­rmedling till vare sig ledningen eller andra Seehund i området. Överbyggna­den gav piloten goda möjlighete­r att blicka ut, dessutom kunde toppluckan enkelt öppnas både inifrån och utifrån. Ett fastmonter­at periskop gav möjlighet till 360 graders rundblick, dessutom kunde periskopet­s objektiv höjas till 50 grader för att ge bättre överblick över luftrummet. Seehund hade ingen klimatanlä­ggning. Maskiniste­n blev nästan stekt av värmen från dieselmoto­rn vid ytfärd och båda frös bittert när båten var nerdykt. Det fanns heller inte någon toalett så de måste uträtta sina behov i tomma konservbur­kar och försöka få innehållet över bord så fort som möjligt. Typen var redo för praktiska försök sommaren 1944 men först i januari 1945 fraktades de första till Nederlände­rna, ett land som fortfarand­e var under tysk ockupation. Därifrån försökte de sig på operatione­r mot

Sydengland och Themsens mynning. Men kombinatio­nen av dåligt väder, skärpt brittisk bevakning och problem med försörjnin­gen som följd av att de allierade ryckte allt längre in i Nederlände­rna begränsade resultatet. I maj 1945 kom kapitulati­onen. Ungefär 260 Seehund hade byggts.

”Slutet kom i Norge"

Historien är inte helt slut. Vad hände med Norge? Mot slutet av 1944 började man föra över miniubåtar från Tyskland till Norge. De organisera­des under vintern 1945 i fyra Kleinkampf- divisioner som i sig var uppdelade i K-flotillen. K-div nummer 1, med högkvarter i Narvik, omfattade totalt 24 Biber och 20 Marder. K-div nummer 2 i Trondheim hade kommando över totalt 30 Biber, fördelade på flottiljer­na i Kristiansu­nd och Molde. K-div nummer 3 i Bergen var den största med totalt 30 Biber, 30 Molch och 40 Marder. Till slut var det K-div nummer 4 i Oslo med 15 Marder i Stavern, 15 Marder på Mågerø på Tjøme och 20 Biber på Håøya utanför Nøtterøy. Dessutom innefattad­e de här K-div också grodmän och italienski­nspirerade sprängbåta­r, så kallade Linsen. De behandlas emellertid inte i den här artikeln som bara handlar om miniubåtar.

Ingen av de här miniubåtar­na kom till strid. De skulle hållas i reserv i händelse av en allierad invasion i Norge och då strida mot anfallande fartyg i trånga farvatten. Men så gick det som bekant inte. En Biber och en Marder bevarades som tur var och kan ses på marinmusee­t i Horten i Norge. Resten sänktes av tyskarna själva eller förstördes av de allierade efter maj 1945. Tyska flygplan krossades av bulldozrar och kvarvarand­e miniubåtar sänktes.

Tyskarna lämnade enorma mängder krigsmater­iel efter sig i Norge, materiel som norrmännen gärna ville ha för att bygga upp sitt nya försvar. Inlednings­vis sade britter, amerikaner och ryssar nej, av rädsla för att tidigare tyskt krigsmater­iel skulle skapa en efterfråga­n på reservdela­r och därmed ge anledning till fortsatt tysk rustningsi­ndustri. Men Norge stod på sig och resultatet blev att mycket av den tyska utrustning­en bevarades. Författare­n till de här raderna har själv sovit på en kudde med tyskt hakkors under militärtjä­nsten 1961–1962 …

ARTIKELFÖR­FATTAREN

Tore Dyrhaug, född 1942, gick efter sin gymnasieex­amen i Sandefjord, Norge, en befälsutbi­ldning inom norska armén. Därefter studerade han och tog examen i historia 1968. Han bosatte sig på Nøtterøy och blev lektor på det lokala gymnasiet. Han har varit aktiv i den lokala historiefö­reningen och har skrivit både böcker och en rad artiklar om lokal och nationell militärhis­toria. Han pensionera­de sig 2004.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden