Var­för sa hon att män in­te får grå­ta?

SkärholmenDirekt - - KRÖNIKA - ARANG­AN ELAKOVAN 15 år, Sätra­sko­lan.

För­ra som­ma­ren var jag och hand­la­de på Ica som jag van­ligt­vis gör på sön­da­gar. Jag gick till me­je­ri­av­del­ning­en och såg en li­ten poj­ke grå­ta me­dan han höll i sin mam­mas hand. Hon såg att jag sneg­la­de på dem men strun­ta­de i mig, gav ho­nom en ör­fil och sa ”Ah­med, du är en man, du ska in­te grå­ta”.

Ing­en var där och det var ba­ra jag som såg. Det blev så stelt så jag gick där­i­från. Jag blev arg och fick ång­est och ång­rar än i dag att jag in­te sa ifrån.

Det som sked­de tog mig gans­ka hårt. Jag frå­ga­de mig själv mas­sa frå­gor. Var­för gjor­de hon så? Var­för sa jag in­te till? Var­för får in­te en li­ten poj­ke grå­ta? El­ler en man för den de­len? Så klart att vi män grå­ter och det ska man, an­nars sam­lar man si­na pro­blem och det ska­par kon­se­kven­ser se­na­re i li­vet.

Jag har fle­ra vän­ner som in­te kän­ner sig som en kil­le för att de in­te pas­sar in i ”kill­nor­men”. Det hand­lar in­te ba­ra om att grå­ta, det finns lik­som en ma­nu­al på att bli en kil­le och om du in­te föl­jer ma­nu­a­len är du ”fel­byggd”.

Un­der min barn­dom var våld ald­rig nå­gon lös­ning. Jag fick lä­ra mig ti­digt att våld fö­der våld så i mi­na ögon var det en chock att se en unge få en ör­fil. Jag för­stod att det var job­bigt med en unge som grå­ter. Om jag var i hen­nes sits skul­le jag pra­ta med bar­net, lug­na ner ho­nom och ab­so­lut in­te sä­ga ”du är man du ska in­te grå­ta”.

Det­ta stör jag mig på ef­tersom unga kil­lar hål­ler si­na käns­lor in­stäng­da och det le­der till att själv­mord kan kän­nas som den en­da ut­vä­gen för unga män. En­ligt sta­tistik be­går unga män dub­belt så of­ta själv­mord med unga kvin­nor. Vi be­hö­ver bry­ta des­sa dum­ma nor­mer ge­nom att bör­ja i ung ål­der.

Män pra­tar in­te med vem som helst, vi mås­te kän­na oss tryg­ga för att öpp­na upp oss och ut­ryc­ka vå­ra käns­lor. Jag är gans­ka so­ci­al, öp­pen så för mig är det en­kelt att pra­ta med folk. Jag tyc­ker det är bra att släp­pa ut mi­na käns­lor för an­nars blir det som en över­sväm­ning av tan­kar i hjär­nan.

Att va­ra kil­le är svårt och att få rik­ti­ga kill­kom­pi­sar är än­nu svå­ra­re.

Det finns tre ste­re­o­ty­pa kil­lar. En är den star­ka och ”tuf­fa” kil­len som mås­te vi­sa vem som be­stäm­mer. Se­dan finns det en som kal­las för ”få­ret”. Det är när man häng­er på och ska­par ”hy­pe” runt sitt um­gänge. Den tred­je är den ”onor­ma­la” som in­te hål­ler med vad de två and­ra ste­re­o­ty­per­na sä­ger och det­ta le­der of­tast till mob­bing. Jag sä­ger ba­ra att des­sa ste­re­o­ty­per är ma­jo­ri­te­ten av kil­lar­na men det finns såklart fle­ra and­ra. Men vi be­hö­ver in­te föl­ja nor­mer­na. I stäl­let kan vi ska­pa vår egen väg. Män och kvin­nor är uni­ka.

Det finns lik­som en ma­nu­al på att bli en kil­le och om du in­te föl­jer ma­nu­a­len är du ’fel­byggd’.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.