Avrättningar var folknöje

Avrättningar skulle avskräcka från brott, men utvecklades till ett bisarrt folknöje. Dödsstraffen lockade ofta stora skaror åskådare i alla åldrar.

Onsdagen den 15 mars 1820 hade mycket folk samlats för att se när Arvid Ahlström och Per Löfberg halshöggs för rånmordet på den stenrike fortifikationskamreren Hans Malmborg. Avrättningsplatsen var vid Rörsjön i Malmö. Andreas Winqvist vittnesmål finns nedtecknat på malmödialekt: ”Alström och trägårdsmästaren blev halshugna på en dag. Fårst (först) Alström, så kasta di halm över hånnåm. Så ville inte trägårdsmästaren läga säj på stypeståcken förrän han hade fått sitt (sett) Alströms lik, så la han säj. Han trode att di hade smugit bårt hånåm för han va av rik familg i Malmö. Di bode på Östergata män (men) reste bårt under dän olyckeliga tid”.

De dömda miste först ena handen och sedan huvudet. I sedelärande syfte placerades Malmös skolbarn närmast stupstocken så att de kunde se ordentligt.

Från Sankt Petri, den kyrka som låg närmast avrättningsplatsen, kom prosten Gullander. Han vände sig särskilt till barnens föräldrar med ett förmaningstal. När han lämnat platsen, styckades kropparna och lades på en vagn.

”I sedelärande syfte placerades Malmös skolbarn närmast stupstocken så att de kunde se ordentligt.