Kär­leks­råd från an­de­värl­den

Är du ock­så trött på slent­ri­an­mäs­si­ga kär­leks­råd? SO­LOs Ka­ta­ri­na Mu­hr be­stäm­de sig för att tes­ta nå­got helt nytt, och tog hjälp av ma­gi, stjär­nor och trans för att re­da ut pro­ble­men i sitt kär­leksliv.

Solo - - VÄLKOMMEN! - Av Ka­ta­ri­na Mu­hr

För­u­tom en kort­va­rig fä­bless för dröm­fång­a­re, rö­kel­se och patchou­li i mi­na ti­di­ga ton­år, har jag ing­en di­rekt er­fa­ren­het av an­de­värl­den. visst, jag äls­ka­de tv-se­ri­er som ”Char­med” och ”Sabri­na ton­års­häx­an” och jag har kört an­den i gla­set fler gång­er än jag kan räk­na till, men jag är än­då en gans­ka ra­tio­nell per­son. Om jag tap­par en spe­gel i gol­vet som går i tu­sen bi­tar no­jar in­te jag över sju års olyc­ka. Med det sagt så tror jag att det finns fler svar än ett på var­för värl­den ser ut som den gör.

In­nan jag skrev den här ar­ti­keln ha­de jag ald­rig bli­vit spådd, ald­rig mött en häxa el­ler bli­vit för­satt i trans. Jag viss­te in­te hur jag skul­le re­a­ge­ra, och mi­na re­ak­tio­ner över­ras­ka­de mig. vad som bör­ja­de li­te som en kul grej slu­ta­de med per­son­li­ga in­sik­ter, en för­änd­rad syn på vil­ken sorts hjälp vi kan be­hö­va i det mo­der­na sam­häl­let och en ny­fun­nen re­spekt för män­ni­skor som valt en an­nan väg. vem sä­ger att ra­tio­nel­la tan­kar och tra­di­tio­nell te­ra­pi all­tid är det bäs­ta? var­för skul­le in­te ma­gi kun­na hjäl­pa oss? Kär­lek är ju trots allt ma­giskt. Om en kri­stall får dig att må bätt­re, ha den i fic­kan. Om du li­tar på stjär­nor­na, gör det. Om ditt liv blir bätt­re ef­ter 90 mi­nu­ters hyp­nos, fort­sätt med det. Wha­te­ver works.

Me­tod 1: spå­ses­sion Syf­te: Se hur mitt kär­leksliv har va­rit och kom­mer bli med hjälp av ta­rot­kort.

Det förs­ta in­tryc­ket av si­ers­kan Jo­lan­da den tred­je, el­ler ro­sie Björk­man som hon egent­li­gen he­ter, är att hon är en varm per­son. Hen­nes få­ra­de an­sik­te vitt­nar om ett hän­del­se­rikt liv. Ro­sie har fak­tiskt va­rit nå­got av häx­or­nas språk­rör i me­dia se­dan hon kom ut som häxa i slu­tet på 80-ta­let, men hon ar­be­tar även som si­ers­ka. Sia be­ty­der in­tui­tion, att ve­ta nå­got in­tui­tivt, och vis­sa sägs ha för­må­gan re­dan från föd­seln. Me­dan häx­ans jobb är mer av en al­ter­na­tiv lä­ke­konst, så bott­nar si­ers­kans ar­be­te i att va­ra in­kän­nan­de.

– Det går ut på att ge män­ni­skor inspiration, livs­vil­ja och hopp in­för fram­ti­den, för­kla­rar Ro­sie me­dan hon tar fram sin tyg­väs­ka med ta­ro­kort.

vi sit­ter bred­vid varand­ra i varsin få­tölj, fram­för ett lågt bord där Ro­sie ska ge mig kär­leks­råd och väg­led­ning med hjälp av si­na ta­rot­kort. Idag ska hon läg­ga Stjärn­mö­hju­let, ett sy­stem där tio kort pla­ce­ras i en stjärn­for­ma­tion. De två förs­ta kor­ten re­pre­sen­te­rar det som finns i mitt hjär­ta, någ­ra and­ra vad som lig­ger i det för­flut­na och kor­ten i nord­väst och norr sym­bo­li­se­rar det som är i nu­et. Kor­ten i nord­öst be­skri­ver fram­ti­den.

– Ut­gång­en när man lä­ser nå­gon är att var­je män­ni­ska är här med ett upp­drag. Man ska ha vis­sa er­fa­ren­he­ter för att man ska lä­ra sig från dem, bli klo­ka­re och gå vi­da­re. Sen kan man skri­va sin egen histo­ria och ta mak­ten över sitt eget liv. ta­rot­kor­ten är ett red­skap för att gö­ra det och de sam­ar­be­tar med vårt un­der­med­vet­na, för­kla­rar Ro­sie och ber mig att ta ett djupt an­de­tag.

Jag för­sö­ker slapp­na av i nac­ken, ryg­gen och ax­lar­na. vi an­das in och ut tre gång­er. Se­dan väl­jer jag ett kort ur hö­gen och Ro­sie läg­ger ut det på bor­det.

– Ko­ral­len. Det är det ha­van­de kvin­nor­nas sten, som ska skyd­da det oföd­da bar­net. Det hand­lar om att man ska ge sig själv nä­ring. Att sät­ta på sin egen skydds­mask in­nan man sät­ter på sin egen, be­rät­tar hon och blan­dar kort­le­ken.

Ro­sie ber mig att an­das in. Jag ska fö­re­stäl­la mig att det väx­er röt­ter från mi­na föt­ter, ner i jor­den. När vi an­dats in ge­nom röt­ter­na tre gång­er, ber hon mig ku­pe­ra kort­le- ken. Hon frå­gar vad vi ska tit­ta på när vi öpp­nar det tred­je ögat.

Jag be­rät­tar att jag vill ve­ta hur mitt kär­leksliv ser ut fram­ö­ver. Kom­mer jag träf­fa nå­gon?

Ro­sie nic­kar och ber mig sä­ga mitt namn högt. Hon fo­ku­se­rar i nå­gon mi­nut, med ögo­nen slut­na, böjt ner mot knä­na. Det

är helt stil­la och jag och min kol­le­ga Lo­vi­sa som sit­ter med i rum­met mö­ter varand­ras blic­kar. Det känns häf­tigt och spän­nan­de. Men jag är, som Ro­sie ut­tryc­ker det, ”en ta­rot vir­gin” så wow-käns­lan kanske be­ror på att jag är en fär­sking. – Ja­ha, okej, jös­ses, ut­bris­ter hon och bör­jar läg­ga ut en stjär­na på bor­det fram­för oss.

Ro­sie tit­tar på kor­ten och be­rät­tar att jag i nu­lä­get in­te har nå­got stör­re hopp om kär­le­ken.

– Här, sä­ger hon och pe­kar på ett kort. Ursin­ne, kon­flikt. Du är ski­targ helt en­kelt, och be­svi­ken. Sorg här i mit­ten, i ditt hjär­ta. Kor­tet bä­gar­pin­ses­san vänds fram i mit­ten av stjär­nan. Det är tyd­li­gen den lil­la flic­kan som äls­kar att le­ka, bär rosa­fär­ga­de glas­ö­gon och är na­iv.

– Sen har du idén om hur kär­le- ken ska va­ra. Här är den ro­man­tis­ka drott­ning­en, hon som vän­tar på upp­vakt­ning­en. Hon som in­te hit­tar sin dröm­prins för att hon har höga krav. Hon har fullt med fri­a­re men ing­en kan le­va upp till hen­nes höga krav.

Jag nic­kar igen­kän­nan­de åt det Ro­sie be­rät­tar.

– Den ena si­dan av dig är mild och god­hjär­tad och den and­ra är en rik­tig arg­big­ga.

Hm, det kan kanske lig­ga nå­got i det där, tän­ker jag och fort­sät­ter att stir­ra på ta­rot­kor­ten som vi­sar på giv­mild­het och ge­ne­ro­si­tet. En­ligt dem är jag ge­ne­rös som kvin­na.

Ro­sie drar ett kort till. Det vi­sar att jag ska ta hand om mig själv. Blic­ka bak­åt och fun­de­ra över var mi­na för­vänt­ning­ar spric­ker. Man­nen jag le­tar ef­ter, finns det en så­dan man på rik­tigt?

– Jag får en bild av dig. Nu är dör­ren öp­pen och de här bil­der­na kan kom­ma till mig ut­an kor­ten, sä­ger Ro­sie plöts­ligt och tit­tar på mig. Jag får en stark bild av just Mex­i­ko.

Jag ry­ser till. ti­di­ga­re i år var jag fak­tiskt i Mex­i­ko och visst, jag blog­gar och det här har hon kun­nat goog­la fram, men än­då. Det var för ett år se­dan så det skul­le krä­vas myc­ket scrol­lan­de i mitt arkiv för att få re­da på det.

– Du skul­le an­tag­li­gen be­hö­va ge dig ut och ut­fors­ka and­ra kul­tu­rer, vad finns det för män? Du skul­le be­hö­va upp­le­va en man som in­te sit­ter fast i det här porr­träs­ket, ut­bris­ter hon.

Jag und­rar var­för hon sä­ger just porr­träs­ket.

– Jag vet fak­tiskt in­te. Det kom­mer till mig. Jag tror att det är lätt att fast­na där. Det är min in­tui­tion.

I fram­ti­den be­hö­ver jag en­ligt ta­rot­kor­ten ha tå­la­mod. Jag kom­mer dra en vinst­lott i kär­le­ken, men in­nan dess vän­tar miss­lyc­kan­den.

– Det värs­ta miss­lyc­kan­det idag kan vi­sa sig va­ra det bäs­ta för oss i fram­ti­den, av­slu­tar Ro­sie.

Det hon sä­ger är in­te unikt. Det kan sä­kert pas­sa många, men Lo­vi­sa som sit­ter med i rum­met kän­ner mig väl­digt väl. Hon me­nar att det in­te ha­de pas­sat hen­ne, och att allt stäm­mer väl­digt väl just på mig.

När Ro­sie läg­ger si­na ta­rot­kort på bor­det och be­rät­tar om mitt kär­leksliv så kän­ner jag mig sedd.

du är ski­targ helt en­kelt, och be­svi­ken. sorg här i mit­ten, i ditt hjär­ta.

Allt ba­ra bubb­lar upp in­om mig från ing­en­stans. Plöts­ligt rin­ner tå­rar ner­för kin­der­na. Hon tit­tar på mig ge­nom si­na spräck­li­ga glas­ö­gon och frå­gar om jag är i en re­la­tion.

Fram­förallt är det käns­lan av att jag är vik­tig, att hon en­ga­ge­rar sig i mitt liv, som fyl­ler mig av gläd­je. Hon le­ve­re­rar in­te någ­ra nya in­sik­ter el­ler pro­fe­ti­or om att jag ska träf­fa ”en lång mörk man”, vil­ket ba­ra hö­jer hen­nes tro­vär­dig­het. Det känns in­te så ho­kus po­kus, det är mer som att sam­ta­la med en livs­er­fa­ren släk­ting. Och jag gil­lar det.

Me­tod 2: Hyp­no­s­te­ra­pi Syf­te: Re­da ut de tan­kar, käns­lor och upp­le­vel­ser i mitt för­flut­na som bloc­ke­rar mitt kär­leksliv.

Jag har ald­rig gått i te­ra­pi el­ler pra­tat om mi­na in­re käns­lor med nå­gon ut­an­för min när­mas­te vän­skaps­krets. Är­ligt ta­lat är jag en gans­ka privat per­son som hål­ler det mesta in­om mig. Där­för är jag ner­vös på vägen till hyp­no­s­te­ra­peu­ten Mår­ten Bäck­ströms mot­tag­ning på Ös­ter­malm i Stock­holm. Det är ett mö­te som jag in­te kan fö­re­stäl­la mig hur det ska bli. vad hän­der un­der trans? tänk om jag sä­ger nå­got helt ga­let?

När Mår­ten öpp­nar dör­ren känns det bätt­re. Han ing­er en käns­la av lugn och ser för­tro­en­de­in­gi­van­de ut med sitt skägg, si­na snäl­la ögon och den ty­pis­ka te­ra­peutsti­len (åt­minsto­ne den jag fö­re­ställt mig i hu­vu­det) med brun tweed­ka­vaj, man­ches­ter­byx­or och ru­tig skjor­ta. I strumpläs­ten tas­sar vi bå­da in i själ­va mot­tag­nings­rum­met där det finns en säng och två få­töl­jer. Jag sät­ter mig i den ena och Mår­ten i den and­ra. Han be­rät­tar om det med­vet­na och det un­der­med­vet­na ja­get, som all psy­ko­lo­gi grun­das på.

– I det un­der­med­vet­na ja­get lig­ger tan­kar och käns­lor från barn­do­men, upp­väx­ten och ton­å­ren. Det kan va­ra trau­man el­ler rol­ler som vi fått i sko­lan. De här upp­le­vel­ser­na fort­sät­ter att på­ver­ka oss ge­nom li­vet och hyp­no­te­ra­pin går ut på att re­da ut dem i en sin­nes­stäm­ning som kal­las trans el­ler hyp­nos.

Hyp­nos är ett av­slapp­nat till­stånd, un­ge­fär som se­kun­der­na in­nan man som­nar. Man är klar och med­ve­ten, men man kom­mer åt käns­lor och min­nen på ett bätt­re sätt.

Mår­ten har syss­lat med hyp­no­s­te­ra­pi i 15 år och be­rät­tar att han är spe­ci­a­li­se­rad på ång­est.

– Ja, det kan nog mitt kär­leksliv fal­la in un­der för jag får in­te styr på det, sä­ger jag snabbt. – Okej, du får re­dan as­so­ci­a­tio­ner. Mår­ten lå­ter fun­der­sam och nic­kar med hu­vu­det. An­teck­na­de han pre­cis nå­got i sin pärm?

In­nan jag läg­ger mig på säng­en där själ­va hyp­no­s­te­ra­pin ska ske, för­kla­rar han att käns­lor kan kom­ma snab­ba­re un­der hyp­nos. Det är ing­et jag ska va­ra rädd för, för­säk­rar han och släc­ker ly­set i rum­met.

Det är dock pre­cis vad jag kän­ner mig: rädd. Med en filt un­der knä­na och en ögon­bin­del över ögo­nen läg­ger jag mig på säng­en. Mår­ten sit­ter i få­töl­jen bred­vid med ett par hör­lu­rar. Han pla­ce­rar ett par över mi­na öron ock­så. Nu bör­jar det.

Först gör vi en av­slapp­nings­öv­ning där jag spän­ner musk­ler­na och slapp­nar av. An­das in och ut, lång­samt. Mår­ten ber mig fö­re­stäl­la att en våg av av­slapp­ning sköl­jer

ge­nom krop­pen. Med en lång­sam stäm­ma be­skri­ver han hur vå­gen le­tar sig ige­nom krop­pen. Det känns som att han är in­u­ti mitt hu­vud. Jag ska fö­re­stäl­la mig en lugn och vac­ker plats. Jag ser Is­land fram­för mig, en hög klip­pa med grönt gräs och vid­sträck­ta land­skap. Han räk­nar ner från fem me­dan jag le­tar mig fram till en trygg plats in­u­ti mitt hu­vud där jag sjun­ker ner.

– När du sit­ter där, så skul­le jag vil­ja att du lå­ter tan­kar­na vand­ra till­ba­ka i ti­den. Kanske till din förs­ta kär­lek, din förs­ta re­la­tion. Låt tan­kar­na svä­va. Be­rät­ta det förs­ta min­net som dy­ker upp.

tan­kar­na viv­lar i hu­vu­det, vad kan jag sä­ga? vad vill jag sä­ga? Jag suc­kar

djupt.

– vad kom­mer det upp för min­nen? Jag tve­kar. – Kom­mer du ihåg nå­gon förs­ta för­äls­kel­se?

Det här är så job­bigt, tän­ker jag. När jag lyss­nar på ban­det i ef­ter­hand hör jag hur min röst är väl­digt mjuk och barns­lig. Svag och tre­van­de. Man hör att jag in­te gil­lar de här frå­gor­na. Men ef­ter de där förs­ta job­bi­ga mi­nu­ter­na när allt jag sä­ger känns få­nigt och tri­vi­alt, så släp­per det. visst, det känns löj­ligt att en ut­bil­dad te­ra­peut sit­ter och lyss­nar på hur en kil­le frå­ga­de chans på mig i låg­sta­di­et, men de här min­ne­na kanske är vik­ti­ga. An­nars ha­de han ju in­te bett mig be­rät­ta om dem?

Jag är ab­so­lut in­te un­der hyp­nos som man kanske tän­ker sig att det ska va­ra, men Mår­tens be­hag­li­ga röst ihop med mörk­ret, den sva­ga mu­si­ken och själ­va si­tu­a­tio­nen gör att jag än­då be­fin­ner mig nå­gon an­nan­stans. När jag be­rät­tar om min­nen som in­te va­rit i mitt med­ve­tan­de på åra­tal blir jag be­rörd. Näs­tan il­lamå­en­de i bör­jan. Det känns snur­rigt un­der ögon­bin­deln och ha­de jag le­gat där själv ha­de jag ryckt av den, men jag tving­ar mig själv att blun­da. Ju mer jag be­rät­tar och nys­tar i oli­ka min­nen, desto käns­lo­sam­ma­re blir jag. Allt ba­ra bubb­lar upp in­om mig från ing­en­stans. Plöts­ligt rin­ner tå­rar ner­för kin­der­na. Det är ing­en hul­kan­de gråt och jag tror in­te ens att Mår­ten ser det men jag blir jät­te­led­sen. Det är märk­ligt hur stark ef­fek­ten blir när man sä­ger nå­got högt. Sär­skilt in­för en främ­ling. Det blir mer på rik­tigt. Han fort­sät­ter att stäl­la frå­gor och vi går ige­nom käns­la för käns­la. Jag är verk­li­gen när­va­ran­de, kän­ner var­je käns­la och om­ger mig av den i en ima­gi­när brunn. Se­dan ber Mår­ten mig släp­pa den, öpp­na brunns­loc­ket och lå­ta käns­lan för­svin­na.

Han räk­nar ner från fem igen. Det är över. Jag sträc­ker på krop­pen, tar av mig ögon­bin­deln och lu­rar­na. Det känns om­tum­lan­de. Som att per­so­nen som sit­ter där i få­töl­jen in­te var sam­ma per­son som hör­des i mi­na hör­lu­rar. Det har gått en och en halv­tim­me men det känns som en kvart. Det var sjukt job­bigt, men jag har säl­lan känt mig så sedd av nå­gon som ba­ra är fo­ku­se­rad på att hjäl­pa mig. Som in­te har nå­gon an­nan agen­da. Mår­ten vän­tar in­te på att få sä­ga nå­got själv. Han lyss­nar ba­ra. När den klad­di­ga käns­lan av att ha fläkt ut sitt in­ners­ta för­svin­ner, känns den här upp­le­vel­sen för­lö­san­de. Jag ger Mår­ten en kram in­nan jag går och und­rar på vägen hem var­för in­te al­la får va­ra med om nå­got så­dant här? var­för tror vi att vi ska lö­sa allt själ­va? Det här var fan­tas­tiskt.

Me­tod 3: Re­la­tions­ho­ro­skop Syf­te: Kär­leks­råd ge­nom att tit­ta på stjär­nor­na och pla­ne­ter­na.

Det känns pas­san­de att ast­ro­lo­gen Mar­ga­re­ta hedins mot­tag­ning och bu­tik lig­ger bland kul­ler­stens­ga­tor­na i Gam­la Stan. Stor­men Hel­ga sve­per över Sve­ri­ge och jag vär­mer mig bland vo­doo-ol­jor­na och dröm­fång­ar­na i den lil­la bu­ti­ken.

Mar­ga­re­ta le­der mig upp­för en trap­pa till ett li­tet hörn­rum ovan­för bu­ti­ken. Det häng­er en kri­stall­kro­na i ta­ket och väg­gar­na är täck­ta av sling­ran­de ro­sen­ta­pe­ter. Det luk­tar svagt av

rö­kel­se och en kloc­ka tic­kar dovt nå­gon­stans i rum­met. Mar­ga­re­ta be­rät­tar vad det in­ne­bär att job­ba ma­giskt.

– Det blev så tyd­ligt för mig på se­nas­te ti­den att ma­gi, helt van­lig bön och kvant­fy­sik är sam­ma sak. Det är tek­ni­ker för att själv kun­na för­änd­ra. Du är vad du tän­ker, man är det man skic­kar ut, sä­ger hon.

Mar­ge­ra­ta är in­ten­siv, skrat­tar myc­ket och pra­tar snabbt. Hon på­min­ner li­te om en bur­les­kar­tist el­ler en skå­de­spe­lers­ka. Nå­gon som tar plats i ett rum.

Hon fort­sät­ter att be­rät­ta om at­trak­tions­la­gen och den rik­ta­de vil­jan. Att vårt mind­set på­ver­kas av vad vi skic­kar ut för vib­ra­tio­ner. Hon tror myc­ket på att man mås­te äls­ka sig själv in­nan man kan skic­ka ut kär­lek.

– Egent­li­gen bör­jar allt med lo­ve där. Och det gör många kun­der jäv­ligt för­ban­na­de!

Mar­ga­re­ta vi­sar hur stjärn­him­len ser ut just idag på sin da­tor. Hon tit­tar på mig ge­nom si­na spräck­li­ga glas­ö­gon och frå­gar om jag är i en re­la­tion.

Jag be­rät­tar att jag är sing­el, men um­gås en del med min ex­pojk­vän. Mar­ga­re­ta knapp­rar in mi­na fö­del­se­upp­gif­ter i sin da­tor in­klu­si­ve den ex­ak­ta ti­den jag föd­des. Hon för även in min ex­kil­les upp­gif­ter.

Jag är född i ox­ens tec­ken och är tyd­li­gen ”zo­dia­kens ba­be”. En­ligt det här horoskopet har jag nä­ra till kre­a­ti­vi­tet och ska­pan­de. Ut­se­en­de och kär­lek är he­ta num­mer för mig, för­kla­rar Mar­ga­re­ta när hon tit­tar på hur pla­ne­ter­na stod just när jag föd­des.

– Du är verk­li­gen in­te en ljum­men kvin­na. Ox­en är ha-ga­len och vill verk­li­gen ha. Sen är det ju så att ve­nus, kär­le­kens pla­ner, styr ox­en. Dess­utom har du Plu­to som är typ sex­gal­ning­en num­mer ett, rätt mitte­mot. Du har ten­dens till bå­de svart­sju­ka och be­satt­het, el­ler hur?

– Nej, jag kän­ner in­te igen mig i det, sä­ger jag.

– Du har in­te kom­mit igång ba­ra, me­nar Mar­ga­re­ta. Jag tror in­te att ditt ex har tryckt på de där knap­par­na för horoskopet ut­må­lar dig som en väl­digt het per­son.

När Mar­ga­re­ta skri­ver ut min fö­re det­tas horoskop och vi­sar det för­kla­rar hon att han är en snygg kil­le som är smart och vän­lig. Men hans stjärn­tec­ken, fis­ken, är un­dangli­dan­de. Fis­kar är då­li­ga på re­la­tio­ner och låt­sas gär­na som att det är nå­got på gång, men de le­ve­re­rar säl­lan.

– Han är en pas­siv lo­ver. Jag tror in­te att han har fått igång he­la ditt spekt­rum. För att ha ditt horoskop och sä­ga att man in­te känt svart­sju­ka så sä­ger jag, all right! Då kanske du in­te har känt rik­tig passion.

– vad dras du till för typ av män? fort­sät­ter hon.

Jag för­kla­rar att jag gil­lar långa, själv­säk­ra kil­lar. Mar­ga­re­ta knapp­rar på sin da­tor igen och jäm­för mitt horoskop med mitt ex horoskop. vå­ra horoskop pas­sar

du är verk­li­gen in­te en ljum­men kvin­na. ox­en är ha-ga­len.

tyd­li­gen in­te alls ihop. Okej, ett ex be­ty­der ju säl­lan ”match ma­de in he­a­ven” så det ha­de in­te krävts nå­gon Eins­te­in för att se pro­blem i vår re­la­tion. Men det är hår­da bud idag. Hon sä­ger att det vo­re ”un­der­grä­van­de för min kvinn­lig­het” att fort­sät­ta träf­fa min ex­pojk­vän.

– vad får du egent­li­gen av den här man­nen?

Hon lå­ter upp­rörd och jag kän­ner mig li­te som en för­lo­ra­re. Skyl­dig som fort­sät­ter att träf­fa den här kil­len fast jag in­nerst in­ne vet att det ald­rig kom­mer gå.

– Du be­hö­ver en rik­tig man som vet vad han vill, fast­slår Mar­ga­re­ta. Och då är frå­gan, när kom­mer en så­dan? vad har du för de­ad­li­ne?

Jag har ing­en de­ad­li­ne och är in­te su­gen på nå­gon dej­ting­app, så jag för­kla­rar att jag tar det li­te som det kom­mer. Men att det vo­re fint om det hän­de nå­got re­la­tivt snart. Hon tit­tar på mig li­te för­bryl­lat. – Men vad gör du för att träf­fa kil­lar? Jag skrat­tar ner­vöst.

– Ja, ingen­ting egent­li­gen.

– vis­sa tje­jer tar skep­parex­a­men och jakt­li­cens för att träf­fa kar­lar. Man mås­te ut­sät­ta sig för en kon­tak­ty­ta. Man kan in­te ba­ra sit­ta och vän­ta, sä­ger hon.

– Det är väl li­te det jag gör, er­kän­ner jag.

– Hur har du tänkt att det ska fun­ka? Snart är du 45. Jag skrat­tar men in­nerst in­ne sä­ger hjär­tat ”ouch”. vän­ner­na är all­tid schyss­ta och sä­ger ”Nej, men 26 är in­te gam­malt, du har mas­sor av tid. Du be­hö­ver in­te va­ra på tin­der”. Mar­ga­re­ta är onek­li­gen av en an­nan åsikt.

– Nä­tet har ta­git över näs­tan allt vad det gäl­ler rag­gan­det. Den ur­ba­na män­ni­skan har bli­vit så rädd för att gö­ra bort sig. Går man på krog kom­mer ing­en att sä­ga nå­got om de in­te är skit­ful­la. vi har flyt­tat he­la flör­te­ri­et till nä­tet där man kan gö­ra bort sig. Det är svårt att träf­fa nå­gon om man in­te går till nä­tet el­ler är på stäl­len där man kan flör­ta. Och det gör man in­te på en tjej­tid­nings­re­dak­tion.

Jag är tvung­en att hål­la med. Den en­da man­nen på vårt jobb är vår vD som dess­utom är gift.

vi blic­kar fram­åt och Mar­ga­re­ta ser hur vec­kor­na fram­ö­ver skul­le kun­na in­ne­hål­la ero­tis­ka ele­ment. Men dröm­prin­sen dy­ker in­te upp för­rän 2018. Då kom­mer jag få allt jag vill och mer där­till. till dess får jag öva mig. Helst på typ tin­der om Mar­ga­re­ta får be­stäm­ma, men hon tror att jag är feg. Ef­tersom pla­ne­ten Mars stod i kräf­tan när jag föd­des är jag tyd­li­gen det.

Jag in­stäm­mer. Jag är nog feg när det gäl­ler kär­lek.

– Om du in­te gör nå­got… Ja, vad kom­mer hän­da då? Det kom­mer stå på din grav­sten ”Hon gick ald­rig över grän­sen”, av­slu­tar Mar­ga­re­ta.

Som sagt, hår­da bud från ast­ro­lo­gen men ibland be­hö­ver man en knuff från nå­gon ut­om­stå­en­de. Jag kom­mer nog in­te skaf­fa nå­gon dej­ting­app, det är in­te min grej. Men Mar­ga­re­tas var­nan­de ord om min po­ten­ti­ellt su­per­dep­pi­ga grav­sten fun­ge­rar fak­tiskt som en ut­märkt spark i ba­ken. Stjär­nor­na tror ju på mig! Nu ska ba­ra jag gö­ra det ock­så.

Si­ers­kan Ro­sie Björk­man läg­ger kor­ten på bor­det.

Ka­ta­ri­na kö­per en ol­ja som ska gö­ra män kä­ra i hen­ne. Just in ca­se.

Mar­ga­re­ta kol­lar vad stjär­nor­na sä­ger om ex­pojk­vän­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.