Her­nán Cor­tés

Han blev odöd­lig som az­te­ker­nas be­seg­ra­re, men hur an­ge­lä­gen var han egent­li­gen om att kros­sa Nya värl­dens ri­ken?

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Lär kän­na den spans­ke conquista­do­ren som fick az­te­ker­nas ri­ke på fall.

Den äro­ri­ka, gyl­le­ne sta­den Te­noch­tit­lán låg i ru­i­ner, in­vå­nar­na svalt och kri­gar­na ha­de be­seg­rats. Den az­te­kis­ka ci­vi­li­sa­tio­nen fanns in­te läng­re. Man­nen bakom det­ta var Her­nán Cor­tés, som ha­de lett si­na conquista­do­rer med berg­fast, hän­syns­lös över­ty­gel­se. Han be­lö­na­des med ti­teln gu­ver­nör över Nya Spa­ni­en och blev sten­rik. Men hur bör­ja­de allt­sam­mans?

När Nya värl­den väl låg öp­pen för upp­täckts­re­san­de vil­le al­la i Gam­la värl­den ha en bit av ka­kan. En av dem som sök­te berömmelse och ri­ke­dom var Her­nán Cor­tés. Han föd­des i en lå­gad­lig fa­milj i Me­dellín i Spa­ni­en år 1485 och var syss­ling till Fran­ci­sco Pi­zar­ro, som se­na­re led­de ex­pe­di­tio­nen som er­öv­ra­de in­ka­ri­ket. Cor­tés var även­tyrs­lys­ten, men han ha­de ald­rig kun­nat dröm­ma om att bli den som tving­a­de en hel ci­vi­li­sa­tion på knä. Mot si­na för­äld­rars öns­kan av­bröt han si­na stu­di­er i ju­ri­dik och la­tin vid uni­ver­si­te­tet i Sa­la­man­ca, och be­gav sig väs­terut år 1504.

När han kom till sta­den Azúa i da­gens Do­mi­ni­kans­ka re­pu­bli­ken ar­be­ta­de han i fle­ra år som no­ta­rie. Cor­tés förs­ta möj­lig­het att dra ut på även­tyr kom någ­ra år se­na­re, när han 1509 skul­le del­ta i en upp­täckts­re­sa till Cen­tra­la­me­ri­ka men mis­sa­de chan­sen på grund av en var­böld på be­net (even­tu­ellt or­sa­kad av sy­fi­lis). År 1511 ha­de han mer tur och fick del­ta i en ex­pe­di­tion till Ku­ba un­der led­ning av Di­e­go Veláz­quez de Cuél­lar, och han väckte den nye gu­ver­nö­rens re­spekt och tillit un­der den re­san. Ba­ra sju år se­na­re ha­de han fått till­räck­ligt myc­ket mod och peng­ar för att gö­ra en re­sa på egen hand. Tid­punk­ten var väl vald, ef­tersom Cor­tés ha­de fått gott själv­för­tro­en­de ge­nom att han ha­de vun­nit Veláz­quez för­tro­en­de ef­ter ex­pe­di­tio­nen till Ku­ba. Han ha­de till och med gift sig med den­nes svä­gers­ka. Han gjor­de snabbt kar­riär in­om den lo­ka­la för­valt­ning­en, vil­ket gav ho­nom en för­smak av makt och le­dar­skap. Han fick allt stör­re in­fly­tan­de, och Veláz­quez oro­a­de sig snart för att hans un­der­ord­na­de

skul­le få för myc­ket makt. Han be­ord­ra­de Cor­tés att stäl­la in sin fö­re­stå­en­de ex­pe­di­tion till Cen­tra­la­me­ri­ka. Cor­tés var en­vis och bryd­de sig in­te om att lyda sin chef. Han gav sig av till Mex­i­ko med 500 män och 11 far­tyg. I mars 1519 kom han fram till kus­ten och land­steg på Yuca­tan­halvön.

En av de förs­ta kon­tak­ter­na som span­jo­rer­na fick ef­ter land­stig­ning­en var en kvin­na kal­lad Doña Ma­ri­na. Hon till­hör­de lo­kal­be­folk­ning­en och kom att spe­la en av­gö­ran­de roll för ex­pe­di­tio­nens fram­gång, ef­tersom hon age­ra­de tolk mel­lan span­jo­rer­na och fol­ket i Mex­i­ko. Hon blev dess­utom Cor­tés äls­ka­rin­na och hen­nes son Mar­tin an­ses va­ra en av de förs­ta ame­ri­ka­ner som var en bland­ning av in­di­an och span­jor.

Cor­tés, som in­te kän­de till trak­ten och ba­ra ha­de 17 ka­no­ner, 12 häs­tar och någ­ra strids­hun­dar med sig, drevs av en en­da sak: be­gä­ret ef­ter guld. Han var så sä­ker på att ex­pe­di­tio­nen skul­le bli fram­gångs­rik att han lät för­stö­ra si­na eg­na skepp. Nu fanns ing­en åter­vän­do. Med Ma­ri­na som tolk kun­de er­öv­rar­na sät­ta sig in i det kom­pli­ce­ra­de nät­ver­ket av lo­ka­la al­li­an­ser och för­sö­ka dra nyt­ta av des­sa. Det blev en stra­pats­rik tre må­na­der lång färd ge­nom okän­da mar­ker, men den spans­ka ex­pe­di­tio­nen kun­de in­te ha kom­mit vid en lämp­li­ga­re tid­punkt. En az­te­kisk pro­fe­tia ta­la­de om gu­den Quet­zal­coat­ls åter­komst över ha­ven, och tur­samt nog för Cor­tés ha­de han an­länt ex­akt vid den tid som pro­fe­ti­an för­ut­sa­de. Det­ta märk­li­ga sam­man­träf­fan­de kan ha va­rit av­gö­ran­de för hans framgångar.

Az­te­ker­na var den do­mi­ne­ran­de kul­tu­ren i om­rå­det, men det fanns and­ra, mind­re grup­per som vil­le ta ifrån dem de­ras makt. När span­jo­rer­na kom be­fann sig det az­te­kis­ka ri­ket i en po­li­tisk kris och Cor­tés ut­nytt­ja­de det­ta skick­ligt. Han höll sig un­dan kon­flik­ter och al­li­e­ra­de sig med härs­kar­na i Tlax­ca­la och Cho­lu­la och in­spi­re­ra­de till upp­ror mot az­te­ker­na i de stä­der som han pas­se­ra­de. På så sätt fick han en ovär­der­lig an­slut­ning av in­hems­ka sol­da­ter på sin si­da.

In­va­sions­styr­kan gjor­de en kring­gå­en­de rö­rel­se och när­ma­de sig az­te­ker­nas hu­vud­stad Te­noch­tit­lán. De kom fram den 8 no­vem­ber 1519, möt­te änt­li­gen Mon­te­zu­ma II och fick se den sä­ge­nom­spun­na sta­den i all dess glans. Mon­te­zu­ma väl­kom­na­de Cor­tés med öpp­na ar­mar och guld som gå­va, men all­ting vän­de se­kund­snabbt när span­jo­rer­na till­fång­a­tog ho­nom och sat­te ho­nom i hu­sar­rest i sin egen stad. Mon­te­zu­ma var nu en ma­ri­o­nett­härs­ka­re i sin hu­vud­stad, men fick en kort frist när Cor­tés gam­le an­ta­go­nist Veláz­quez kom för att ar­re­ste­ra Cor­tés för olyd­nad. Ho­tet un­dan­röj­des och för­stärk­ning kom till und­sätt­ning. Men när den spans­ke le­da­ren åter­kom upp­täck­te han att az­te­ker­nas hu­vud­stad be­fann sig i to­talt ka­os.

In­vå­nar­na i Te­noch­tit­lán var ra­san­de över span­jo­rer­nas bru­ta­li­tet un­der Cor­tés från­va­ro. De res­te­ran­de spans­ka styr­kor­na be­läg­ra­des i Mon­te­zu­mas pa­lats och när man skic­ka­de az­tek­härs­ka­ren för att däm­pa ag­gres­sio­ner­na blev han en­ligt vis­sa käl­lor ste­nad till döds av folk­mas­san.

”Cor­tés var en hän­gi­ven upp­täckts­re­san­de och for så långt sö­derut som till Hon­du­ras, år 1524, för att hit­ta de my­tis­ka sju guld­stä­der­na.”

Conquista­do­rer­na som ha­de va­rit så fram­gångs­ri­ka tving­a­des nu till re­trätt, men de skul­le snart kom­ma till­ba­ka.

Trots mot­gång­ar­na ha­de Cor­tés be­gär ef­ter guld vak­nat till liv igen, och han var fast be­slu­ten att av­slu­ta det han ha­de på­bör­jat. Span­jo­rer­na var fär­re till an­ta­let, men de ha­de stål­va­pen, häs­tar och ka­no­ner, och de eu­ro­pe­is­ka vap­nen var över­lägs­na. Sär­skilt det spans­ka ka­val­le­ri­et var död­ligt ef­fek­tivt och spe­la­de en nyc­kel­roll i den av­gö­ran­de se­gern vid Otum­ba, un­der span­jo­rer­nas re­trätt. Az­te­ker­nas nu­me­rär ha­de dess­utom mins­kat på grund av ett ut­brott av smitt­kop­por. Det var en av de många sjuk­do­mar från Gam­la värl­den som skul­le här­ja i Ame­ri­ka un­der många år fram­ö­ver.

År 1551 åter­vän­de Cor­tés till Te­noch­tit­lán för att er­öv­ra och plund­ra sta­den, ga­ta för ga­ta. Nu var az­te­ker­na bätt­re för­be­red­da för det kal­la stå­let och klapp­ret från de spans­ka häs­tar­nas ho­var. De ha­de grävt di­ken för att få ka­val­le­ri­et på fall och de­la­de upp sig i små­grup­per för att und­vi­ka eld­giv­ning­en från ka­no­ner­na. Cor­tés vil­le er­öv­ra sta­den så fort som möj­ligt, men det hård­nac­ka­de az­te­kis­ka för­sva­ret gjor­de att be­läg­ring­en va­ra­de i fle­ra må­na­der. Be­läg­ring­en av sta­den or­sa­ka­de mat­brist hos de az­te­kis­ka för­svar­na, så span­jo­rer­na över­gick till att ra­se­ra sta­den bit för bit. Grym­he­ter­na tog hårt på för­sva­ret och till sist föll sta­den den 13 au­gusti. Det en gång så mäk­ti­ga az­te­kis­ka ri­ket ha­de kros­sats i grun­den. Mex­i­co Ci­ty och Nya Spa­ni­en föd­des, med Cor­tés som gu­ver­nör och över­be­fäl­ha­va­re. Han blev allt mäk­ti­ga­re me­dan Mex­i­kos ur­be­folk­ning slak­ta­des. Cor­tés var en hän­gi­ven upp­täckts­re­san­de och be­gav sig sö­derut än­da till Hon­du­ras år 1524, och vi­da­re för att hit­ta de my­tis­ka sju stä­der­na av guld mel­lan 1532 och 1536. Ex­pe­di­tio­nen till Hon­du­ras blev dock för myc­ket för ho­nom. Hans häl­sa på­ver­ka­des ne­ga­tivt och hans makt­ställ­ning för­sva­ga­des.

År 1528 seg­la­de han till­ba­ka till Spa­ni­en för att för­bätt­ra re­la­tio­ner­na med kung Karl V, som ogil­la­de hans väx­an­de ri­ke­do­mar och makt. Karl er­kän­de hans sta­tus som över­be­fäl­ha­va­re, men in­te som gu­ver­nör. Re­san var nöd­vän­dig för att stär­ka ban­den till hem­lan­det, men när Cor­tés åter­kom till Nya Spa­ni­en två år se­na­re be­fann lan­det sig i ka­os.

Som många and­ra le­da­re föll Cor­tés of­fer för gi­ri­ga be­fäl­ha­vares käb­bel som slet sön­der ter­ri­to­ri­et för att vin­na per­son­li­ga för­de­lar. Han var nu i 45­års­ål­dern och bör­ja­de bli trött på kon­flik­ter. När han upp­rät­tat nå­got slags ord­ning drog han sig till­ba­ka till sin egen­dom i Cu­er­na­vaca och pla­ne­ra­de nya ex­pe­di­tio­ner på Stil­la ha­vet. Spans­ka tjäns­te­män över­va­ka­de hans rö­rel­ser, men han fort­sat­te att ut­fors­ka Cen­tra­la­me­ri­ka och nåd­de än­da fram till halvön Ba­ja Ca­li­for­nia. En av hans sis­ta re­sor gick till Al­ge­ri­et, där han näs­tan drunk­na­de ef­ter att ha li­dit skepps­brott. Det kan ha på­skyn­dat hans be­slut att åter­vän­da till Spa­ni­en. Kort ef­ter sin hem­komst dog han 62 år gam­mal i Se­vil­la, den 2 de­cem­ber 1547, som en för­sva­gad och åld­rad man. Men hans ryk­te som döds­bring­a­re och az­te­ker­nas be­seg­ra­re le­ver vi­da­re.

De spans­ka ro­de­le­ros mas­sa­kre­ra­de de az­te­kis­ka ja­gu­ar­ och örn­k­ri­gar­na som in­te kun­de stå emot de­ras stål­rust­ning­ar och va­pen.

Her­nan Cor­tés skic­kar snabbt iväg sin flot­ta från kus­ten vid Ve­racruz.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.