Krut­kon­spi­ra­tio­nen

I Stor­bri­tan­ni­en fi­rar man den 5 no­vem­ber, men få kän­ner till histo­ri­en om män­nen bakom krut­kon­spi­ra­tio­nen.

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Vil­ka var Guy Faw­kes med­brotts­ling­ar på 1600-ta­let?

När drott­ning Elisabet I ta­git sitt sis­ta an­de­tag ef­ter en re­kord­lång re­ge­rings­tid på 44 år drog ka­to­li­ker­na i Eng­land en lätt­na­dens suck. Li­vet ha­de in­te va­rit lätt un­der Eli­sa­bets tid. Kanske för att häm­nas den bru­ta­la re­gim som hen­nes sys­ter Ma­ria, en hän­gi­ven ka­to­lik, stod för ha­de Elisabet in­fört en rad la­gar som drab­ba­de ka­to­li­ker­na hårt. Hon var sä­kert rädd för ka­to­li­ker­na, och det ha­de hon or­sak till, ef­tersom en påv­lig bul­la för­kla­ra­de att en ka­to­lik in­te skul­le svä­ra tro­het mot kro­nan, ut­an mot Gud. Med ens för­kla­ra­des al­la ka­to­li­ker i Eng­land för för­rä­da­re. Att va­ra ka­to­lik, el­ler att ge skydd åt ka­to­li­ker, var ett brott jäm­för­ligt med hög­för­rä­de­ri. Skräck­slag­na men hän­giv­na ka­to­li­ker tving­a­des gå un­der jor­den och cir­ka 130 präs­ter av­rät­ta­des. När drott­ning­en blev äld­re bör­ja­de många av dem som ha­de li­dit svå­rast un­der hen­nes sty­re hop­pas på en ef­ter­trä­da­re som skul­le va­ra mer po­si­tivt in­ställd till de­ras tro.

Med tan­ke på allt som stod på spel över­gick mak­ten för­vå­nans­värt smi­digt till näs­ta tron­föl­ja­re. Ja­kob I var son­son till Hen­rik VIII:s sys­ter, Margareta, skot­tar­nas drott­ning, och även om han själv var pro­te­stant var hans mor hän­gi­ven ka­to­lik. För de käm­pan­de ka­to­li­ker­na var kung Ja­kobs ti­di­ga be­slut för att lind­ra de straffav­gif­ter som de drab­ba­des av myc­ket gläd­jan­de. Men gläd­jen över­gick snart i sorg. När Ja­kob in­såg att straffav­gif­ter­na gav kro­nan sto­ra in­koms­ter åter­in­för­de han dem och för­döm­de den ka­tols­ka tron of­fent­ligt. Många ka­to­li­kers för­hopp­ning­ar kros­sa­des, och för en del var det drop­pen som fick bä­ga­ren att rin­na över.

Om det fanns nå­gon som mer än and­ra ha­de fått kän­na av den hård­nac­ka­de an­ti­ka­to­li­cis­men i Eng­land var det Ro­bert Ca­tes­by. Han kom från en fram­stå­en­de släkt som gick till­ba­ka till Wil­li­am Ca­tes­by, Ri­chard III:s för­trog­ne och råd­gi­va­re. I he­la sitt liv såg han hur fa­mil­je­för­mö­gen­he­ten ur­hol­ka­des av dry­ga straffav­gif­ter. När Ca­tes­by ba­ra var åt­ta år gam­mal blev hans far ar­re­ste­rad och drogs in­för rät­ta för att han gömt en ka­tolsk präst. Un­der he­la hans barn­dom åk­te fa­dern in i och ut ur fäng­el­set. Ca­tes­by tving­a­des av­bry­ta si­na stu­di­er, ef­tersom han in­te kun­de ta ex­a­men ut­an att svä­ra tro­het till drott­ning­en och den eng­els­ka kyr­kan. Den pro­te­stan­tis­ka mo­nar­kin ha­de ta­git ifrån ho­nom hans barn­dom, hans peng­ar och hans fram­tid.

Ka­tols­ka brott & straff

Li­vet var in­te lätt för ka­to­li­ker un­der de pro­te­stan­tis­ka re­gen­ter­na.

Ca­tes­by såg in­te ba­ra bra ut, han ha­de ock­så en ge­ne­rös och vän­lig fram­to­ning, och där­för fick han en stor och in­fly­tel­se­rik vänkrets. Hans ka­tols­ka över­ty­gel­se var ing­en hem­lig­het, och han ha­de re­dan del­ta­git i ett upp­ror. När Elisabet blev sjuk år 1596 ar­re­ste­ra­des Ca­tes­by ba­ra för att re­ge­ring­en fruk­ta­de att han skul­le ut­nytt­ja si­tu­a­tio­nen och or­ga­ni­se­ra ett upp­ror. Ca­tes­bys upplevelser påmin­de om al­la ka­to­li­kers liv vid den­na tid. Han var det ka­tols­ka mot­stån­dets central­fi­gur, och till­räck­ligt rik och mäk­tig för att gö­ra någon­ting åt si­tu­a­tio­nen.

Ca­tes­by ha­de en plan. Det räck­te in­te att dö­da kung­en. Eli­sa­bets från­fäl­le vi­sa­de att en mo­narks död in­te var nå­gon ga­ran­ti för för­änd­ring­ar. Sta­tus quo var emot ho­nom, så sta­tus quo mås­te för­änd­ras. För att åstad­kom­ma det skul­le han spränga det i luf­ten. I feb­ru­a­ri 1604 bjöd Ca­tes­by in Tho­mas Win­tour och John Wright till sitt hem. Win­tour, som var ku­sin till Ca­tes­by, ha­de ock­så drab­bats av an­ti­ka­to­li­cis­men när hans egen far­bror av­rät­ta­des för att han var ka­tolsk präst. Wright var en gam­mal vän till Ca­tes­by och ha­de del­ta­git i ett upp­ror mot Elisabet. I sitt hus i Lam­beth av­slö­ja­de Ca­tes­by sin sto­ra plan – han tänk­te åter­in­fö­ra ka­to­li­cis­men ge­nom att spränga Över­hu­set i luf­ten när par­la­men­tet öpp­na­des. Då skul­le in­te ba­ra kung­en va­ra när­va­ran­de, ut­an ock­så lan­dets mäk­ti­gas­te pro­te­stan­ter. At­tac­ken skul­le ska­pa ett makt­va­ku­um som ka­to­li­ker­na se­na­re kun­de fyl­la.

Win­tour blev för­stå­e­ligt nog choc­kad över ku­si­nens pla­ner. Han fram­höll att om de miss­lyc­ka­des skul­le ut­veck­ling­en gå till­ba­ka fle­ra år i ti­den. Ca­tes­by re­pli­ke­ra­de: ”Den­na sjuk­dom är så elakar­tad att den krä­ver ett starkt bo­te­me­del.” Han höll ett flam­man­de tal om att de­ras sak var rätt och att par­la­men­tet var ett per­fekt mål ef­tersom ”det är där de har gjort allt ont mot oss”. Ca­tes­bys na­tur­li­ga tjus­kraft fick snabbt ku­si­nen att änd­ra sig, och den­ne lo­va­de ho­nom tro­het och sa­de sig va­ra re­do att ge sitt liv för den pas­sio­ne­ra­de le­da­ren.

Nu ha­de Ca­tes­by re­kry­te­rat si­na förs­ta två sam­man­svur­na, och fler anslöt sig. Win­tour reste till Flan­dern för att mo­bi­li­se­ra stöd från ka­tols­ka Spa­ni­en. Även om han käm­pa­de för att vin­na span­jo­rer­nas stöd sök­te han ock­så upp den man som skul­le bli krut­kon­spi­ra­tio­nens an­sik­te ut­åt – Guy Faw­kes. Faw­kes ha­de tyd­ligt de­kla­re­rat sin ka­tols­ka över­ty­gel­se ge­nom att slåss på den spans­ka si­dan un­der åt­tio­å­ri­ga kri­get, och han ha­de för­sökt skaf­fa stöd i lan­det. Han var lång, kraf­tigt byggd med en röd ka­lufs, och han var ock­så be­slut­sam, här­dad och skick­lig i kri­gets konst. Men det var sär­skilt en av Faw­kes fär­dig­he­ter som in­tres­se­ra­de Ca­tes­by – hans kun­ska­per om krut.

När män­nen möt­tes igen på värds­hu­set The Duck and Drake ha­de de vär­vat än­nu en kon­spi­ra­tör,

”Sta­tus quo mas­te • för­änd­ras. Där­för skul­le han spränga det i luf­ten.”

Tho­mas Per­cy, som var en nä­ra vän till Ca­tes­by. Per­cy an­sågs va­ra en vild­sint och upp­ro­risk ung man. Han ha­de för­sökt byg­ga en stark re­la­tion till Ja­kob I för sin re­li­gi­ons bäs­ta, men nu var han bit­ter och kän­de sig svi­ken. Vid ett ti­di­ga­re till­fäl­le ha­de Ca­tes­by fått hind­ra ho­nom från att stor­ma in i pa­lat­set och per­son­li­gen slå ner kung­en. Till­sam­mans träf­fa­des des­sa fem glö­dan­de och ra­san­de män på en hem­lig ka­tolsk mö­tes­plats och Ca­tes­by gjor­de upp pla­ner­na. Per­cy stöt­ta­de ho­nom na­tur­ligt­vis och sa­de: ”Ska vi ba­ra pra­ta, mi­na her­rar, och in­te gö­ra någon­ting?” Driv­na av sin gåt­ful­le le­da­re, och sitt hat mot pro­te­stan­ter, svor de fem män­nen att hål­la tyst med han­den på Bi­beln, och de fick natt­var­den av en präst som fi­ra­de mässan i hem­lig­het, ut­an att för­stå att män­nen pla­ne­ra­de ma­je­stäts­brott.

Med de förs­ta kon­spi­ra­tö­rer­na på plats skred Ca­tes­by till hand­ling. Par­la­men­tets öpp­nan­de ha­de skju­tits upp till den 5 no­vem­ber det föl­jan­de året, på grund av pes­ten. Där­för ha­de han gott om tid på sig att pla­ne­ra allt.

Fy­ra av kon­spi­ra­tö­rer­na dö­da­des den 30 ja­nu­a­ri och de and­ra fy­ra av­rät­ta­des näs­ta dag.

En­ligt en kung­lig full­makt kun­de Guy Faw­kes läg­gas i sträck­bänk XXx­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­xx om ”mildare tor­tyr” in­te hjälp­te. xxx­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­xx xx­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­x­xx

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.