Winston Chur­chill

Var Winston Chur­chill en fram­stå­en­de britt som räd­da­de na­tio­nen, el­ler en nar­cis­sist vars politik till och med påmin­de om Hit­lers?

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Möt brit­ter­nas le­gen­da­ris­ke och hyl­la­de pre­miär­mi­nis­ter un­der kri­get.

Sir Winston Chur­chill har en unik ställ­ning i Stor­bri­tan­ni­ens histo­ria, och hans plats bland de odöd­li­ga är ett fak­tum. Han var soldat, för­fat­ta­re, konst­när och stats­man­nen som styr­de ett be­läg­rat land och led­de det till se­ger un­der and­ra världs­kri­get. Hans namn har bli­vit sy­no­nymt med hän­gi­ven­het, stånd­ak­tig­het och glö­dan­de pat­ri­o­tism. Men var han verk­li­gen en hjäl­te som räd­da­de Stor­bri­tan­ni­en från na­zis­ter­na, el­ler var han en miss­då­da­re som hyll­la­de ideal som Adolf Hit­ler själv skul­le ha gil­lat?

Chur­chill föd­des på Blen­heim Pa­la­ce den 30 no­vem­ber 1874 i en fram­stå­en­de adels­fa­milj. Hans barn­dom var pri­vi­le­gi­e­rad, och även om han in­te var nå­got ljus i sko­lan hit­ta­de han sitt rät­ta kall när han gick in i ar­mén. Chur­chill såg värl­den som en soldat och tjä­na­de ex­tra peng­ar på jour­na­li­stik och för­fat­tar­skap. Me­dan han gjor­de kar­riär i ar­mén pla­ne­ra­de han sitt näs­ta drag, och det skul­le ta ho­nom från mi­li­tä­ren till näs­ta slag­fält – un­der­hu­set.

År 1900 blev Chur­chill kon­ser­va­tiv par­la­ments­le­da­mot för Old­ham, men han var in­te nöjd. In­om fy­ra år ha­de han över­gått till det li­be­ra­la par­ti­et. Han ha­de im­po­ne­rat på and­ra i ar­mén, och det gjor­de han även nu, med en snabb kar­riär i re­ge­rings­kret­sar­na, dit han klätt­ra­de till sy­nes ut­an att ens an­stränga sig. Det finns dock få kar­riä­rer som kan slå fel li­ka snabbt som de in­om po­li­ti­ken, och Chur­chill fick ett all­var­ligt bak­slag när han ha­de det högs­ta an­sva­ret för det ka­ta­stro­fa­la fält­tå­get mot Galli­po­li, en hän­del­se som fick ho­nom att av­gå och åter­vän­da till det mi­li­tä­ra.

När Chur­chill åter­kom till po­li­ti­ken och blev fi­nans­mi­nis­ter 1924 var det åter för det kon­ser­va­ti­va par­ti­et. Hans glans­da­gar skul­le kom­ma se­na­re, och när Adolf Hit­ler grep mak­ten i Tyskland bör­ja­de ryk­tet om hans för­må­ga att spri­das. Han var en hård­nac­kad mot­stån­da­re till freds­po­li­ti­ken och me­na­de att den ald­rig kun­de ska­pa ”fred i vår tid”, som Ne­vil­le Cham­ber­lain påstod, ut­an ba­ra skul­le le­da till ka­ta­strof.

Histo­ri­en har gett ho­nom rätt och när Cham­ber­lain av­gick över­tog Chur­chill äm­be­tet som pre­miär­mi­nis­ter. Nu är han känd som den orubb­li­ge, ci­garr­puf­fan­de le­da­ren som trot­sigt till­kän­na­gav att ”vi ger oss ald­rig” och ald­rig hel­ler gjor­de det, den som käm­pa­de mot sin de­pres­sions ”svar­ta hund” än­da till slu­tet och som ax­la­de en hel na­tions bör­dor. Men hans kom­plexa per­son­lig­het ha­de två sidor, och det finns ett mör­ker som kon­tras­te­rar mot hans oer­hört go­da ryk­te.

Un­der brin­nan­de krig där över 60 mil­jo­ner män­ni­skor mis­te li­vet är det lätt att för­stå hur Chur­chills ryk­te som hjäl­te grund­la­des. Han var en mäs­ter­lig ta­la­re och blev den le­dar­ge­stalt som na­tio­nen be­höv­de: orubb­lig som gra­nit, stark som stål och så själv­sä­ker att hans sätt låg snubb­lan­de nä­ra ar­ro­gans. När han blev pre­miär­mi­nis­ter var det in­te många ut­an­för hans eget par­ti som jubla­de.

Chur­chills sta­tus som na­tio­nal­hjäl­te vi­lar gi­vet­vis på hans skick­li­ga sätt att le­da lan­det un­der kri­get. Histo­ri­kern Max Hastings läm­na­de in­te myc­ket ut­rym­me för tvi­vel när han kon­sta­te­ra­de: ”Det är ett fak­tum att ut­an ho­nom skul­le Stor­bri­tan­ni­en ha kom­mit över­ens med Hit­ler.” Det är svårt att ar­gu­men­te­ra emot ho­nom. Bakom ku­lis­ser­na över­väg­de re­ge­ring­en på fullt all­var att slu­ta fred, ef­tersom de var över­ty­ga­de att de brit­tis­ka styr­kor­na in­te kun­de mä­ta sig med Tysklands mi­litär­makt. Men Chur­chill vil­le in­te hö­ra ta­las om någon­ting så­dant. Han var, som Isa­i­ah Ber­lin sa­de, en man som trod­de på ”stri­den mel­lan ren och skär god­het, och ren och skär onds­ka”, och när han ta­la­de in­för si­na mi­nist­rar, som ställ­des in­för det otänk­ba­ra att dra in lan­det i krig, kon­cen­tre­ra­des hans in­ställ­ning till en en­da, en­kel prin­cip: lan­det mås­te åt­minsto­ne för­sö­ka slåss.

Men han tyck­te själv att den­na en­kel­rik­ta­de, orubb­li­ga över­ty­gel­se kun­de va­ra be­svär­lig ibland. Li­ka­väl som han ta­la­de klar­språk om vik­ten av att för­sva­ra Stor­bri­tan­ni­en var han ock­så tyd­lig i frå­gor som da­gens män­ni­skor in­te kan ac­cep­te­ra. Han an­såg att ur­be­folk­ning­ar­na i Ame­ri­ka och Austra­li­en ha­de trängts un­dan av ”en star­ka­re ras, en mer högt­stå­en­de ras, en mer världs­vis ras”, vil­ket en mo­dern lä­sa­re knap­past kan ac­cep­te­ra som en hjälte­mo­dig syn på värl­den. Men man kan in­te lä­sa så­da­na ut­ta­lan­den ut­an att sät­ta dem i sitt sam­man­hang. Chur­chill var vik­to­ri­an, en soldat i Brit­tis­ka im­pe­ri­ets hjär­ta, och så­da­na åsik­ter över­ens­stäm­de med hans sam­ti­da värld, den han ha­de växt upp i.

Ett av de mörkaste ögon­blic­ken un­der Chur­chills sty­re var hans sätt att han­te­ra den ben­ga­lis­ka hung­ers­nö­den år 1943. Mil­jo­ner män­ni­skor dog, och när fol­ket bad om mat åt de sväl­tan­de fort­sat­te Chur­chill att ex­por­te­ra ris från In­di­en, till och med när al­li­e­ra­de far­tyg som var las­ta­de med spann­mål seg­la­de för­bi. Leo Ame­ry, den in­dis­ke ministern, skrev: ”Winston är in­te rik­tigt klok när det gäl­ler In­di­en”, och da­gens histo­ri­ker är fort­fa­ran­de in­te eni­ga om vil­ken roll Chur­chill spe­la­de un­der hung­ers­nö­den. Vis­sa an­ser att han fo­ku­se­ra­de på den stör­re bil­den och världs­kri­get som ra­sa­de, samt att han fak­tiskt vid­tog åt­gär­der när han väl för­stod vid­den av ka­ta­stro­fen, me­dan and­ra pe­kar på Ame­rys min­nen av Chur­chills an­ti­in­dis­ka

”Nu­me­ra är han känd som den orubb­li­ge, ci­garr­puf­fan­de stats­man­nen, le­da­ren som trot­sigt kon­sta­te­ra­de att ‘vi ger oss ald­rig’”

för­do­mar och att han skyll­de på män­ni­skor­na för att det ha­de bli­vit hung­ers­nöd, ”ef­tersom de för­ö­kar sig som ka­ni­ner”. Han bryd­de sig in­te hel­ler om rap­por­ter om hung­ers­nö­den för­rän det blev helt nöd­vän­digt, och val­de att in­te gö­ra någon­ting alls.

Iro­niskt nog för nå­gon vars ryk­te vi­lar på mot­stån­det mot na­zis­ter­na be­rät­ta­de Ame­ry år 1944 att han ”kän­de sig tvung­en att sä­ga åt ho­nom att jag in­te såg nå­gon stör­re skill­nad mel­lan hans och Hit­lers åsik­ter, vil­ket gjor­de ho­nom myc­ket be­svä­rad.” Ame­ry ta­la­de vis­ser­li­gen om hung­ers­nö­den, men över 30 år ti­di­ga­re fanns det fak­tiskt in­slag i Chur­chills tän­kan­de som skul­le bli en del av Hit­lers världs­å­skåd­ning.

Chur­chill var en en­tu­si­as­tisk an­häng­a­re till eu­ge­nik och sa­de re­dan år 1910 till Her­bert Asquith att ”för­ö­kan­de av svagsin­ta ut­gör ett all­var­ligt hot mot vår ras”. År 1911 ta­la­de han i un­der­hu­set och pre­sen­te­ra­de då en plan för att in­fö­ra ob­li­ga­to­ris­ka ar­bets­lä­ger för så kal­la­de ”men­talt ef­ter­bliv­na”. De som be­döm­des va­ra så­da­na och gjor­de sig skyl­di­ga till brott skul­le för­vi­sas till straff­ko­lo­ni­er. Det var en po­li­tiskt het po­ta­tis, och 1912 ta­la­de Chur­chill åter of­fent­ligt om eu­ge­nik vid en stor kon­fe­rens i Lon­don, där många fram­stå­en­de kol­le­gor del­tog. Trots att Chur­chill in­te ha­de någon­ting emot ar­bets­lä­ger fö­re­drog han ste­ri­li­se­ring fram­för att lå­sa in så kal­la­de ”svagsin­ta” som in­te ha­de dömts för nå­got brott. Till att bör­ja med var det bil­li­ga­re, och han an­såg att blo­dets ren­het var vik­ti­gast. Men när ett de­kret om men­talt ef­ter­bliv­na god­kän­des av par­la­men­tet år 1913 fö­re­språ­ka­des ba­ra in­lås­ning, och det sa­des ingen­ting om ste­ri­li­se­ring. Så­dan politik är ve­der­vär­dig för oss som le­ver på 2000­ta­let, men för­sla­get god­kän­des av ma­jo­ri­te­ten av par­la­ments­le­da­mö­ter­na och la­gen kom att gäl­la i över 40 år. När va­let år 1945 ut­lys­tes var kri­get över, och fol­ket i Stor­bri­tan­ni­en längtade ef­ter so­ci­a­la re­for­mer. Trots att Chur­chill fort­fa­ran­de var po­pu­lär

År 1943 gjor­de Chur­chill upp en plan för att ska­pa na­tio­nell häl­so­vård ”från vag­gan till gra­ven”.

hos all­män­he­ten och fort­fa­ran­de led­de sitt par­ti, för­lo­ra­de de kon­ser­va­ti­va mak­ten. Chur­chill åter­kom till Dow­ning Stre­et år 1951, men hans då­li­ga häl­sa för­mör­ka­de hans sis­ta tid vid mak­ten. Han av­gick 1955 ef­ter att fle­ra gång­er ha drab­bats av stro­ke.

Det är fel att på­stå att Chur­chill vann kri­get – det kun­de ing­en män­ni­ska gö­ra – men när Cham­ber­lain vil­le an­vän­da sil­kes­hands­kar ta­la­de han rent ut om det na­zis­tis­ka ho­tet, och när lan­det ham­na­de i krig var Chur­chill den le­da­re som brit­ter­na kun­de tro på och sam­las kring. Han för­blir en na­tio­nal­hjäl­te, man­nen som ta­la­de så gri­pan­de om lan­dets ”störs­ta ögon­blick” och för­kla­ra­de att han ”ald­rig skul­le ge ef­ter för fi­en­dens sken­bart över­lägs­na makt”. Han är fort­fa­ran­de sym­bo­len för Stor­bri­tan­ni­en un­der and­ra världs­kri­get. Men som al­la sym­bol­fi­gu­rer har han ock­så si­na avigsidor. Chur­chill väx­te upp i en kul­tu­rell smält­de­gel och i det brit­tis­ka im­pe­ri­ets lad­da­de at­mo­sfär, han var en pro­dukt av den viktorianska eran och hans per­son­lig­het präg­la­des ound­vik­li­gen av det­ta.

Winston Chur­chill kom­mer nog för all­tid att med rät­ta hyl­las som en fram­stå­en­de britt. Han var ett barn av sin tid, men när hans tid var över lev­de ekot av den fort­fa­ran­de kvar.

Över 90 pro­cent av Dres­den för­stör­des i de al­li­e­ra­des bom­ban­fall. Den mas­si­va bomb­ning­en av Dres­den dö­da­de över 20 000. Må­let var ci­vilt och in­te mi­li­tärt.

Chur­chill vin­kar till folk­mas­san från White­hall sam­ma dag som han ta­lar i ra­dio och be­rät­tar att Tyskland har be­seg­rats, den 8 maj 1945.

Leo Ame­ry, mi­nis­ter för In­di­en och Bur­ma.

Chur­chill och Roo­se­velt om­bord på USS Au­gus­ta.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.