Än­ke­kej­sa­rin­nan Cixi

Från kon­ku­bin till er­öv­ra­re: Vil­le Ki­nas sis­ta kej­sa­rin­na mo­der­ni­se­ra lan­det, el­ler bar hon skul­den för kej­sar­dö­mets sam­man­brott?

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Hur en ki­ne­sisk kon­ku­bin vann mak­ten och blev he­la lan­dets re­gent.

Män­ni­skor har un­der histo­ri­ens gång all­tid va­rit fa­sci­ne­ra­de av ryk­ten och skval­ler, från in­tri­ger­na vid me­del­ti­dens hov till da­gens kvälls­tid­ning­ar. Många histo­ri­ker skul­le hål­la med om att det finns få ki­ne­sis­ka le­da­re som va­rit li­ka om­giv­na av spe­ku­la­tio­ner som än­ke­kej­sa­rin­nan Cixi.

Cixi föd­des på vin­tern år 1835, när det ki­ne­sis­ka kej­sar­dö­met fort­fa­ran­de var mäk­tigt. Hon var dot­ter till en van­lig tjäns­te­man från man­chuk­la­nen Ye­he­na­ra. Hon var väl­ut­bil­dad, och kun­de lä­sa och skri­va – vil­ket var ovan­ligt bland man­chu­k­vin­nor vid den­na tid. År 1851 var hon en av de 61 kvin­nor bland vil­ka kon­ku­bi­ner till Xi­an­feng­kejsaren skul­le ut­ses. Tvärte­mot vad många i dag tror om den ki­ne­sis­ka tra­di­tio­nen med kon­ku­bi­ner var det en stor ära att bli kej­sa­rens äls­ka­rin­na. Cixi var en av de få som val­des ut och hon blev num­mer sex i ord­ning­en att få de­la säng med kejsaren. Ef­ter någ­ra år avan­ce­ra­de hon till num­mer fem.

Ef­tersom Cixi kun­de lä­sa och skri­va fick hon hjäl­pa kejsaren med de dag­li­ga upp­gif­ter­na. När kejsaren blev äld­re fick hon lä­sa upp min­ne­san­teck­ning­ar från pa­lat­set och skri­va ned hans önsk­ning­ar. Cixi blev väl in­satt i stats­an­ge­lä­gen­he­ter­na och drog nyt­ta av den åld­ran­de kej­sa­rens väg­led­ning. Hen­nes sta­tus öka­de än­nu mer när hon år 1856 föd­de Zaichun, Xi­an­feng­kej­sa­rens en­da över­le­van­de son. När Zaichun fyll­de ett år upp­höj­des Cixi till tred­je kon­ku­bin och fick där­med rang­en strax un­der kej­sa­rin­nan Ci’an i Xi­an­feng­kej­sa­rens hus­håll.

I sep­tem­ber 1860 ut­bröt en kon­flikt mel­lan Stor­bri­tan­ni­en, Frank­ri­ke och Ki­na. Trup­per an­föll Beijing och för­stör­de kej­sa­rens som­mar­pa­lats. Det sägs att när kejsaren – som ha­de flytt från sta­den med he­la sitt hus­håll – fick hö­ra den ny­he­ten sjönk han djupt ner i en de­pres­sion, bör­ja­de dric­ka al­ko­hol och an­vän­da dro­ger. Han häm­ta­de sig ald­rig.

År 1861 dog kejsaren. Han ha­de ut­sett åt­ta för­myn­dar­re­gen­ter åt sin femå­ri­ge son, den nye kejsaren, och hop­pa­des att Ci’an och Cixi skul­le fort­sät­ta att spe­la hu­vud­rol­ler­na un­der poj­kens upp­växt. De fles­ta histo­ri­ker an­ser att Xi­an­feng ald­rig vil­le att Cixi skul­le få di­rekt po­li­tisk makt, men hans död blev bör­jan till slu­tet på det ki­ne­sis­ka kej­sar­dö­met. Cixi, som var den nye kej­sa­rens slu­ga mor, tog kom­man­dot.

Rol­len som kej­sa­rens mor var ing­en makt­po­si­tion, så hon mås­te skaf­fa sig star­ka bunds­för­van­ter. Cixi ha­de bli­vit nä­ra vän med kej­sa­rens hust­ru Ci’an, och fö­reslog nu att de skul­le sam­re­ge­ra som kej­sa­rin­nor och skaf­fa sig stör­re in­fly­tan­de än de åt­ta för­myn­dar­na. De bå­da kvin­nor­na ha­de ett har­mo­niskt för­hål­lan­de. Ci’an bryd­de sig in­te om politik ut­an fö­re­drog att skö­ta hus­hål­let, me­dan Cixi re­ge­ra­de som hon vil­le. De åt­ta för­myn­dar­na ogil­la­de att Cixi la­de sig i po­li­ti­ken, och stän­di­ga kon­fron­ta­tio­ner med dem gjor­de att Ci’an in­te vil­le del­ta i au­di­en­ser vid ho­vet. Cixi tving­a­des kla­ra sig själv – vil­ket in­te var sär­skilt lätt. Hon pla­ce­ra­des bakom en skärm och fick käm­pa för att gö­ra sin röst hörd ge­nom sor­let av mans­rös­ter. Den all­tid li­ka skick­li­ga po­li­tis­ka in­trig­ma­kers­kan Cixi bör­ja­de mo­bi­li­se­ra stöd från in­tel­li­gen­ta mi­nist­rar och mi­li­tä­rer som ogil­la­des av för­myn­dar­re­gen­ter­na, av po­li­tis­ka el­ler per­son­li­ga skäl. Två per­so­ner, prins Gong och prins Chun, sjät­te re­spek­ti­ve sjun­de bror till den av­lid­ne kejsaren, kom att spe­la nyc­kel­rol­ler i Cix­is histo­ria.

Med hjälp av prins Gong fram­för­de Cixi an­kla­gel­ser mot för­myn­dar­re­gen­ter­na och för­döm­de dem som in­kom­pe­ten­ta på grund av de­ras sätt att han­te­ra in­va­sio­nen av Beijing, som yt­terst ha­de lett till Xi­an­feng­kej­sa­rens död. Tre av re­gen­ter­na av­rät­ta­des, och med ett drag som fick Cixi att fram­stå som barmhärtig och väl­vil­lig väg­ra­de hon lå­ta dö­da re­gen­ter­nas fa­mil­je­med­lem­mar, som tra­di­tio­nen bjöd. I ett en­da svep – ge­nom den så kal­la­de Xiny­ou­kup­pen – ha­de Cixi nu un­dan­röjt si­na kon­kur­ren­ter och fram­stått som en stark men rätt­vis re­gent. Un­der de år som följ­de kon­cen­tre­ra­de Cixi sig på att rö­ja upp i by­rå­kra­tin, som var ge­nom­sy­rad av kor­rup­tion. Hon lät av­rät­ta två fram­stå­en­de tjäns­te­män för att sta­tu­e­ra ex­em­pel. Hon blev oro­ad när fle­ra rap­por­ter an­kla­ga­de hen­nes för­trog­ne prins Gong för kor­rup­tion och fruk­ta­de hans allt stör­re makt. Han av­sat­tes från si­na äm­be­ten och upp­drag, men fick be­hål­la sin sta­tus som ad­lig. Än en gång vi­sa­de Cixi tyd­ligt att hon in­te vil­le av­stå mak­ten till nå­gon, in­te ens till en nä­ra vän – och det skul­le vi­sa sig att det­sam­ma gäll­de även hen­nes egen son, Ki­nas egent­li­ge kej­sa­re.

År 1872 fyll­de kej­sar Tong­z­hi 17 år. Un­der Ci’ans över­in­se­en­de gif­te han sig med kej­sa­rin­nan Ji­ashun. Hen­nes här­komst och ast­ro­no­mis­ka sym­bol, ti­gern, var djupt oro­an­de för den skrock­ful­la Cixi. Hon ogil­la­de äk­ten­ska­pet och be­ord­ra­de pa­ret att skil­jas. Tong­z­hi, som vi­sa­de sig va­ra odug­lig som härs­ka­re, blev djupt för­tviv­lad och bör­ja­de le­va i sus och dus ut­an­för För­bjud­na sta­dens mu­rar. Hans ut­sväv­ning­ar gjor­de att han fick smitt­kop­por och så små­ning­om dog. År 1875 ha­de Cixi

”Cixi kon­cen­tre­ra­de sig på att rö­ja upp i by­rå­kra­tin och lät till och med av­rät­ta två höga tjäns­te­män.”

åter­ta­git he­la mak­ten i kej­sar­dö­met.

Kej­sar Tong­z­hi dog ut­an att ef­ter­läm­na nå­gon ar­vinge och Ki­na ham­na­de i en tron­följd­s­kris. Ing­en med­lem av den äld­re ge­ne­ra­tio­nen kun­de kom­ma i frå­ga som ef­ter­trä­da­re. Cixi och Ci’an blev osams, och till slut val­des den fy­ra år gam­le so­nen till prins Chun och Cix­is sys­ter Zai­tain till ny Gu­ang­x­u­kej­sa­re.

Kort där­ef­ter dog Ci’an, och Cixi blev all­var­ligt sjuk. Un­der någ­ra år ha­de än­ke­kej­sa­rin­nan en­bart skrift­lig kon­takt med si­na mi­nist­rar, men den verk­li­ga mak­ten var fort­fa­ran­de i hen­nes hän­der. När Gu­ang­xu­kejsaren blev mo­gen att re­ge­ra år 1887, upp­munt­ra­de hov­fol­ket Cixi att be­hål­la sin ställ­ning un­der än­nu en tid. Vid ho­vet var man mer an­ge­lä­gen om att be­ha­ga Cixi än kejsaren, och den unge man­nen åsi­do­sat­tes of­ta helt i stats­an­ge­lä­gen­he­ter. Cixi ha­de inga svå­rig­he­ter att ac­cep­te­ra det­ta för­hål­lan­de, och det kan sä­gas ha in­ne­bu­rit bör­jan till kej­sar­dö­mets fall. Bakom ku­lis­ser­na bör­ja­de kej­sar Gu­ang­xu bli allt­mer in­tres­se­rad av li­be­ra­la idéer om re­for­mer, och när han steg upp på tro­nen in­för­de han ett an­tal po­li­tis­ka, ju­ri­dis­ka och so­ci­a­la för­änd­ring­ar. För­änd­ring­ar­na vi­sa­de sig gå för snabbt för Ki­na och den kon­ser­va­tivt sin­na­de Cixi ogil­la­de dem. Hon an­kla­ga­de kejsaren för för­rä­de­ri och åter­tog där­ef­ter re­ge­rings­mak­ten.

Ki­na stod nu un­der ett allt hår­da­re tryck från ut­länds­ka in­fly­tan­den. Cixi, som in­te vil­le ha in­bland­ning från ut­lan­det, al­li­e­ra­de sig med en an­tikris­ten, främ­lings­fi­ent­lig kult, de så kal­la­de box­ar­na. Det var hen­nes all­ra mest ödes­dig­ra miss­tag. Box­ar­na stod bakom mäng­der av över­grepp mot mis­sio­nä­rer och di­plo­ma­ter, vil­ket i sin tur led­de till än­nu en ut­ländsk oc­ku­pa­tion av Beijing. Ho­vets med­lem­mar upp­munt­ra­de hen­ne att fort­sät­ta be­käm­pa de ut­länds­ka styr­kor­na, men hon in­såg att hon var chans­lös. Cixi lyc­ka­des för­hand­la fram ett för­drag som in­ne­bar att Ki­na in­te be­höv­de av­stå från fler ter­ri­to­ri­er, och att – det vi­ki­gas­te – hon skul­le få fort­sät­ta sty­ra lan­det när kri­get var över. Hon tog egen­dom­ligt nog på sig skul­den för box­arupp­ro­ret och ut­fär­da­de ett de­kret med själv­kri­tik. När hon åter­kom till Beijing bör­ja­de hon ge­nom­fö­ra om­fat­tan­de po­li­tis­ka re­for­mer som gick till­ba­ka på ut­länds­ka fö­re­bil­der, för att för­sö­ka lö­sa Ki­nas in­ter­na pro­blem. Hon ställ­de sig till och med bakom ett mer vitt­gå­en­de re­form­pro­gram än det som ha­de fö­re­sla­gits av re­form­sin­na­de per­so­ner som hon ti­di­ga­re ha­de lå­tit av­rät­ta.

Det­ta var en helom­vänd­ning hos den kon­ser­va­ti­va Cixi, som hi­sto­riskt ha­de va­rit så miss­tro­gen mot ut­län­ning­ar. Histo­ri­ker­na dis­ku­te­rar huruvi­da hon vil­le se ett helt nytt Ki­na el­ler om hon helt en­kelt var trött på att gö­ra motstånd ef­ter att ha käm­pat för sin makt i ett helt liv. Cixi dog den 15 no­vem­ber 1908, och på döds­bäd­den ska hon ha sagt att hon ”ald­rig ha­de haft ett en­da ögon­blick i li­vet ut­an ång­est”.

Tron­följds­frå­gan väckte stort in­tres­se värl­den över, vil­ket man ser i den­na ka­ri­ka­tyr från Tyskland.

Box­arupp­ro­ret kan sä­gas ha va­rit bör­jan till slu­tet för det ki­ne­sis­ka kej­sar­dö­met.

Prins Gong var en nyc­kel­spe­la­re vid Cix­is hov.

Än­ke­kej­sa­rin­nan Cix­is sis­ta vi­lo­rum är en av de mest im­po­ne­ran­de kej­ser­li­ga gra­var­na i Ki­na.

Den­na över­då­di­ga ce­re­mo­ni­el­la hu­vud­bo­nad bars san­no­likt av Cixi.

Kej­sar Xi­an­feng åter­häm­ta­de sig ald­rig ef­ter riv­ning­en av det gam­la som­mar­pa­lat­set år 1860.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.