Pom­pe­jis sis­ta da­gar

Sta­den som var en fast punkt i ro­mar­nas liv och kul­tur ska­ka­des av en av de värs­ta na­tur­ka­ta­stro­fer som in­träf­fat på jor­den. Här är be­rät­tel­sen om vul­kan­ut­brot­tet som för­stör­de Pom­pe­ji.

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Be­sök den an­ti­ka sta­den som ut­plå­na­des av ett vul­kan­ut­brott och åter­upp­täck­tes år 1748.

Mörk­ret runt om­kring ho­nom var svar­ta­re och tä­ta­re än om nat­ten. Det var tjockt som en filt, och han var­ken såg el­ler hör­de någon­ting. Han ha­de käm­pat för fol­kets skull, för hen­nes skull, men trots hans mo­di­ga upp­trä­dan­de in­för Pom­po­ni­a­nus och de and­ra viss­te han att han in­te skul­le kla­ra sig sär­skilt länge. Ha­vet, den en­da vägen ut ur den­na öds­li­ga plats med dess as­ka och död, var våld­samt och far­ligt, och han kun­de ba­ra stan­na på stran­den. Elds­lå­gor flam­ma­de, tunga sten­block ra­sa­de och han kän­de att han blev allt sva­ga­re. När han blun­da­de såg han fort­fa­ran­de brän­der­na fram­för sig.

Kam­pa­ni­ens ju­vel

In­nan Ve­su­vi­us ut­brott år 79 e.Kr. ha­de Pom­pe­ji va­rit en vik­tig och blomst­ran­de stad un­der lång tid. Den grun­da­des av osker­na i cen­tra­la Italien om­kring år 500 f.Kr. och blev snart ett vik­tigt eko­no­miskt och kul­tu­rellt cent­rum med sitt stra­te­gis­ka lä­ge mel­lan Cu­mae, No­la och Sta­bi­ae. Pom­pe­ji ut­veck­la­de ock­så liv­lig sjöfart och he­la Ne­a­pel­buk­ten – och mer av­lägs­na om­rå­den – frak­ta­de va­ror via ham­nen här. Pom­pe­ji var eko­no­miskt och kul­tu­rellt vik­tigt, först un­der förro­mersk tid och se­dan som nav för den ro­mers­ka kul­tu­ren, som vi fort­fa­ran­de kan se spå­ren av i sta­dens ru­i­ner.

Även om Pom­pe­ji är mest känt för att det för­stör­des så våld­samt var det i fle­ra hund­ra år en stad som sjöd av liv och kul­tu­rel­la ak­ti­vi­te­ter. Bil­den av sta­den Pom­pe­ji hål­ler fort­fa­ran­de på att byg­gas upp, men tack va­re in­ter­na­tio­nel­la aka­de­mi­kers och ar­ke­o­lo­gers ihär­di­ga ar­be­te har vi i dag en gans­ka god bild av hur li­vet i Pom­pe­ji var. Till att bör­ja med fanns där näs­tan allt som en ro­ma­re kun­de för­vän­ta sig att fin­na i en stor­stad. Mark­na­der, ba­rer, tem­pel, teat­rar, ba­dan­lägg­ning­ar, kapp­löp­nings­ba­nor, vin­går­dar, ad­mi­nist­ra­ti­va bygg­na­der, smed­jor, ba­ge­ri­er, mat­stäl­len, bib­li­o­tek, sko­lor, va­pen­sme­der, vil­lor och så vi­da­re fanns i sta­den, of­ta i myc­ket stor om­fatt­ning.

Tack va­re ut­gräv­ning­ar som har gjorts vet vi till ex­em­pel att där fanns un­ge­fär 200 ba­rer. De tre störs­ta bad­hu­sen har grävts ut, och många in­skrip­tio­ner har hit­tats i sa­lu­hal­lar­na och i and­ra bygg­na­der där det står vad som sål­des, köp­tes och byt­tes på plat­sen. Med allt från han­dels­hus till tvät­te­ri­er, vin­ma­ka­re och ho­tell var Pom­pe­ji en stad med många ak­ti­vi­te­ter som sjöd av ener­gi. Sta­den styr­des från det storslagna Fo­rum och över­va­ka­des av gu­dar­na från de många ståt­li­ga temp­len.

På lands­byg­den som om­gav sta­den var det ock­så liv och rö­rel­se. Fö­re vul­kan­ut­brot­tet var mar­ken myc­ket bör­dig, och på lant­går­dar­na pro­du­ce­ra­des bas­va­ror som korn och ve­te, oli­ver och myc­ket an­nat. Många stads­bor bod­de ock­så i den liv­ligt tra­fi­ke­ra­de ham­nen vid flo­den Sar­nos myn­ning.

Pom­pe­ji var tätt­be­fol­kat för sin tid, in­nan­för och nä­ra stads­mu­rar­na bod­de 10 000–12 000 män­ni­skor. I sta­den fanns al­la slags in­vå­na­re – ri­ka aris­to­kra­ter, van­li­ga män och kvin­nor, han­dels­män, ar­be­ta­re, hant­ver­ka­re, barn som gick i sko­lan el­ler som ar­be­ta­de till­sam­mans med de vux­na. Och så fanns det för­stås sla­var, som över­allt i ro­mar­ri­ket.

Vis­sa ex­tremt ri­ka ro­mers­ka med­bor­ga­re bod­de i Pom­pe­ji. Ar­ke­o­lo­ger har hit­tat läm­ning­ar ef­ter spek­ta­ku­lä­ra bo­stä­der in­nan­för stads­mu­rar­na, som på sin tid mås­te ha haft en strå­lan­de utsikt över ha­vet och vack­ra träd­går­dar, in­ner­går­dar och mat­sa­lar. En be­römd bygg­nad är Fau­nens hus, som om­fat­tar drygt 3 000 kvadrat­me­ter. And­ra in­ne­hål­ler fort­fa­ran­de un­der­ba­ra mo­sa­i­ker med hund­ra­tu­sen­tals sten­bi­tar el­ler fi­na sten­sta­ty­er som fö­re­stäl­ler män, kvin­nor och gu­din­nor.

Dock är det upp­täck­ter om fat­ti­ga och helt van­li­ga män­ni­skor i Pom­pe­ji som har va­rit mest gi­van­de när man har för­sökt åter­ska­pa li­vet i sta­den. Ge­nom att stu­de­ra bad­hu­sen i Pom­pe­ji no­ga har ar­ke­o­lo­ger­na fått in­sik­ter om hur de lys­tes upp – med hund­ra­tals ke­ra­miklam­por – och ge­nom att un­der­sö­ka någ­ra små bu­ti­ker längs sta­dens hu­vud­ga­ta, Via dell’ab­bon­dan­za, har de upp­täckt hur man skyd­da­de sig mot tju­var med per­si­en­ner. Det är lätt att fö­re­stäl­la sig hur äga­ren drar ner per­si­en­ner­na och lå­ser in­nan han går hem för kväl­len.

Man har ock­så fått en glimt av var­dags­li­vet i Pom­pe­ji ge­nom föremålen som har ta­gits till­va­ra. Den nu­me­ra be­röm­da skyl­ten med ”CAVE CANEM” i ett av de stör­re be­va­ra­de hu­sen kan över­sät­tas med ”Var­ning för hun­den”, me­dan en se­rie bil­der som hit­tats på en bar vi­sar tär­nings­spe­let som var ett om­tyckt nö­je på kro­gen. Ut­smyc­ka­de speg­lar och kam­mar vi­sar att de väl­be­ställ­da Pom­pe­ji­bor­na var må­na om sitt ytt­re, och do­ku­men­ta­tion av män­ni­skor­na, klä­der­na och kul­tu­ren i sta­den vi­sar att Pom­pe­ji var mer mång­kul­tu­rellt än van­li­ga ro­mers­ka stä­der, och att dess förro­mers­ka, oskans­ka röt­ter fanns kvar även 150 år ef­ter det att det of­fi­ci­ellt bli­vit ro­merskt.

Ut­ma­ning­en i att av­slö­ja det le­van­de Pom­pe­ji, sta­den som en gång glitt­ra­de i so­len, är den ar­ke­o­lo­gis­ka och aka­de­mis­ka forsk­ning­ens driv­kraft. Tack va­re den be­röm­de ro­mers­ke ju­ris­ten och för­fat­ta­ren Pli­ni­us d.y:s de­tal­je­ra­de re­do­gö­rel­ser har vi en de­talj­rik be­rät­tel­se om Pom­pe­jis för­stö­rel­se och histo­ri­en om hur far­bro­dern Pli­ni­us d.ä. tog sig in i ka­ta­strof­om­rå­det för att för­sö­ka hjäl­pa de fly­en­de in­vå­nar­na ut ur sta­den. Det är där­för vi kan ge­stal­ta hur hans sis­ta tim­mar i li­vet kan ha sett ut.

Hel­ve­tet på jor­den

Pli­ni­us d.ä., en ak­tad hög of­fi­cer i ro­mers­ka ri­ket och en lärd na­tur­ve­ta­re, in­spek­te­ra­de flott­styr­kan i Mi­se­num på and­ra si­dan av vi­ken när det kom ett brev. Bre­vet var från Recti­na, en av Pli­ni­us vän­ner, och hand­la­de om att vul­kan­ut­brot­tet gjor­de att ing­en kun­de ta sig ut från slät­ten. Recti­na bad Pli­ni­us att i egen­skap av pre­fekt för flot­tan ge­nast kom­ma och räd­da dem.

Pli­ni­us var en hand­ling­ens man och ha­de stark plikt­käns­la, så han be­ord­ra­de flot­tans krigs­far­tyg att va­ra re­do och ge­nast gå ut till sjöss. Han var osä­ker på hur all­var­lig si­tu­a­tio­nen som Recti­na be­skrev i sitt brev egent­li­gen var, men han in­såg att det gäll­de att hand­la snabbt. Hans un­der­ord­na­de var dock in­te li­ka över­ty­ga­de om att man bor­de när­ma sig vul­ka­nen. Vis­sa såg det som ett själv­mordsupp­drag, and­ra var räd­da för gu­dar­nas vre­de. De trod­de att gu­dar­na ut­tryck­te sin vil­ja ge­nom vul­kan­ut­brot­tet och att män­ni­skan in­te skul­le sät­ta sig upp mot de­ras kraf­ter. Pli­ni­us av­fär­da­de så­da­na syn­punk­ter och påmin­de män­nen om de­ras sam­häl­le­li­ga skyl­dig­he­ter mot fol­ket i trak­ten. Han gav or­der om en skynd­sam rädd­nings­in­sats.

Flot­tan seg­la­de snabbt ut och styr­de mot buk­ten. När Pli­ni­us blic­ka­de ut från le­dar­far­ty­gets för såg han att he­la om­rå­det var in­svept i mör­ka skug­gor och att ett väl­digt moln svä­va­de över ber­get. Det en­da han i öv­rigt la­de mär­ke till var att många far­tyg kom emot dem från den and­ra si­dan. Sjön var gro­pig, men far­le­den var se­gel­bar och Pli­ni­us sök­te av kust­lin­jen där det fanns bå­de enkla ko­jor och ståt­li­ga egen­do­mar. Han be­döm­de att de ut­an stör­re svå­rig­he­ter snart skul­le kun­na land­sti­ga i Sta­bi­ae.

Pli­ni­us och hans flot­ta nåd­de fram till ham­nen. Mitt i ask­ och sten­reg­net om­fam­na­de han sin gam­le vän Pom­po­ni­a­nus som ha­de kom­mit för att mö­ta ho­nom. Pli­ni­ud kon­sta­te­ra­de in­tres­se­rat att Pom­po­ni­a­nus ver­ka­de oer­hört rädd. Han be­rät­ta­de om fle­ra jord­skalv, vul­kan­ut­brott och sku­rar av vul­ka­niskt ma­te­ri­al som ha­de plå­gat sta­dens in­vå­na­re i fle­ra tim­mar, och att många hus re­dan ha­de bli­vit ska­da­de.

En­ligt Pom­po­ni­a­nus ha­de vul­ka­nen re­dan or­sa­kat stor för­öd­el­se, och han sa­de till Pli­ni­us att han fruk­ta­de att hans fa­milj snart skul­le drab­bas. De­ras hus skul­le sä­kert ra­sa sam­man och kros­sa dem al­la.

Man slog lä­ger i Sta­bi­ae och Pli­ni­us be­gav sig hem till Pom­po­ni­a­nus in­nan rädd­nings­ak­tio­nen in­led­des. Pli­ni­us och hans man­nar skyn­da­de sig att hjäl­pa folk vil­kas hus ha­de ra­sat ihop, and­ra som satt fast i ras­mas­sor­na och åter and­ra som ha­de kom­mit ifrån si­na an­hö­ri­ga. De hjälp­te män­ni­skor som ha­de kört fast med si­na kär­ror i as­kan och gru­set, el­ler för­sök­te hit­ta si­na ägo­de­lar i ka­o­set, och de för­hind­ra­de fle­ra gång­er plund­ring, som nu spred sig längs hu­vud­ga­tans bu­ti­ker. Pli­ni­us ha­de en plan för att gå vi­da­re. Han tänk­te sta­bi­li­se­ra lä­get i Sta­bi­ae och se­dan fort­sät­ta till and­ra stä­der och or­ter som Pom­pe­ji och Her­cu­la­ne­um, för att hjäl­pa nöd­li­dan­de och upp­rätt­hål­la lag och ord­ning trots de svå­ra för­hål­lan­de­na.

Näs­ta dag vak­na­de Pli­ni­us i gry­ning­en av ovä­sen. Mot hans or­der ha­de al­la i hu­set hål­lit sig vak­na he­la nat­ten, ba­ra Pli­ni­us själv ha­de so­vit. Han in­såg att det på sätt och vis var bra, ef­tersom ste­nar­na ha­de bör­jat hag­la än­nu mer in­ten­sivt och går­den ut­an­för hans rum nu var näs­tan helt täckt av ste­nar och stoft. Om in­te en i fa­mil­jen ha­de väckt Pli­ni­us skul­le han kanske ha bli­vit fast i sitt rum. När han gick över går­den för att sä­ga god mor­gon till de and­ra ska­ka­des he­la hu­set plöts­ligt av ett jord­skalv. Väg­gar­na båg­na­de och de­lar av ta­ket ra­sa­de ner på mar­ken.

Pli­ni­us ha­de re­dan in­sett att det skul­le bli omöj­ligt att ta sig vi­da­re land­vä­gen på grund av att för­hål­lan­de­na ha­de för­säm­rats så myc­ket. Han bör­ja­de ge­nast tän­ka ut en ny plan: de skul­le ge sig av så fort som möj­ligt med båt, sö­ka sig till en hamn läng­re ned i buk­ten och för­nya si­na för­sök att ta sig in­åt land och fort­sät­ta sin rädd­nings­ak­tion. De som ha­de sam­lats be­döm­de ris­ker­na. An­ting­en kun­de de träf­fas av ste­nar som reg­na­de ner el­ler av ras­mas­sor från bygg­na­den där de be­fann sig. De be­stäm­de sig för att stan­na in­ne, och inga ar­gu­ment kun­de få dem att änd­ra sig och föl­ja med Pli­ni­us. En av dem fö­reslog till och med att de skul­le fäs­ta kud­dar på si­na huvuden med tyg­rem­sor, för att skyd­da sig mot ska­dor.

När Pom­po­ni­a­nus och hans säll­skap väg­ra­de läm­na sin bo­stad in­såg Pli­ni­us att det var han och hans män som mås­te sät­ta al­la i sä­ker­het. De mås­te hand­la snabbt, ef­tersom Pli­ni­us såg att vul­ka­nen in­te alls lug­na­de sig, ut­an att ut­brot­tet än­nu in­te ha­de nått sin kul­men. Han kal­la­de till sig de bäs­ta och mo­di­gas­te, och be­gav sig ned till stran­den. När de avan­ce­ra­de och väj­de för ste­nar­na som föll ner, med lam­por och fack­lor för att ly­sa upp vägen till väns­ter och hö­ger och i mit­ten, ef­tersom mörk­ret fort­fa­ran­de var kompakt trots att det var mor­gon (ef­tersom vul­kan­mol­net dol­de so­len),

6 3 1 8 7 10

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.