DOMUS AU­REA

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Ne­ros njut­nings­lyst­nad är väl­känd. Kejsaren drog sig in­te för att läg­ga ner oer­hör­da sum­mor på sig själv me­dan hans un­der­så­tar led nöd. Ef­ter stor­bran­den år 64 e.Kr. för­stör­des enor­ma mar­komår­den, och Nero tog till­fäl­let i akt att byg­ga det ståt­li­gas­te pa­lats som värl­den ha­de skå­dat. Nero la­de be­slag på mark som egent­li­gen äg­des av oli­ka aris­to­kra­ter och bör­ja­de byg­ga sitt dröm­hus – Domus au­rea, el­ler ”Gyl­le­ne hu­set”.

Han an­li­ta­de den kän­de ar­ki­tek­ten Severus och tek­ni­kern Ce­ler, och ska­pa­de ett pa­lats olikt al­la and­ra. Det väl­di­ga kom­plex­et in­ne­fat­ta­de om­sorgs­fullt an­lag­da träd­går­dar, en enorm konst­gjord sjö och ett kej­ser­ligt lust­slott med 150 vac­kert ut­smyc­ka­de rum. Det glitt­ra­de av blad­guld, hal­vä­del­ste­nar och el­fen­ben. När pro­jek­tet var fär­digt ut­brast Nero: ”Änt­li­gen kan jag bo som en rik­tig män­ni­ska!”

När Nero be­gick själv­mord fy­ra år se­na­re torr­la­des sjön. Sto­ra de­lar av pa­lat­set revs av Vespa­si­a­nus, som bör­ja­de byg­ga Co­los­se­um där sjön ha­de le­gat. Se­na­re upp­för­des ock­så ba­dan­lägg­ning­ar på mar­ken. Först un­der re­näs­san­sen vak­na­de ett nytt in­tres­se för ru­i­ner­na – kända konst­nä­rer ut­fors­ka­de dem, hän­för­des över de­ras skön­het och in­spi­re­ra­des i sitt eget ar­be­te.

I he­la Rom till­fång­a­togs krist­na, de slets sön­der av hun­dar, kors­fäs­tes och brän­des. Det finns till och med histo­ri­er om att Nero an­vän­de krist­na som smorts in i ol­ja som le­van­de fack­lor i sin träd­gård.

All­män­he­ten ha­de rätt i en sak: Nero vil­le byg­ga sin jät­te­vil­la och den mark som röj­des var den per­fek­ta plat­sen. Men ef­ter att ha slö­sat peng­ar på si­na konst­när­li­ga in­tres­sen bör­ja­de kejsaren bli pank. För att kun­na be­kos­ta sitt ambitiösa bygg­pro­jekt sål­de han höga of­fent­li­ga äm­be­ten till högst­bju­dan­de, höj­de skat­ter­na och tog peng­ar från temp­len. Ne­ros slös­ak­tig­het ha­de fått va­lu­tan att mins­ka i vär­de för förs­ta gång­en i kej­sar­dö­mets histo­ria, och för att för­sö­ka byg­ga upp eko­no­min igen in­för­de han en be­stäm­mel­se för att kun­na kon­fis­ke­ra egen­dom från dem som miss­tänk­tes för för­rä­de­ri.

Det blev drop­pen som fick bä­ga­ren att rin­na över. År 65 bil­da­des en sam­man­svärj­ning för att mör­da Nero och till­sät­ta aris­to­kra­ten Pi­so i hans stäl­le. Men kon­spi­ra­tio­nen upp­da­ga­des in­nan mor­det kun­de ge­nom­fö­ras. Många av de sam­man­svur­na hör­de till Ne­ros ti­di­ga­re råd­gi­va­re och vän­ner, men Nero lät av­rät­ta al­la ut­an par­don. Hit­tills ha­de det fun­ge­rat bra för ho­nom att dö­da si­na fi­en­der, men ba­ra me­dan han ha­de ett få­tal med­täv­la­re. Nu ha­ta­de näs­tan he­la Rom ho­nom, och det var omöj­ligt att dö­da al­la som ho­ta­de ho­nom.

Tre år se­na­re gjor­de gu­ver­nö­ren Gai­us Ju­li­us Vin­dex upp­ror mot Ne­ros hår­da skat­te­po­li­tik. Han fick snart med­håll av en an­nan gu­ver­nör, Ser­vi­us Sul­pi­ci­us Gal­ba. Gai­us styr­kor kros­sa­des vis­ser­li­gen och Gai­us av­rät­ta­des, men Gal­ba lev­de än­nu, och som den vik­ti­gas­te mot­stån­da­ren till Nero fick han snabbt stöd av and­ra. Nero för­kla­ra­de ho­nom folk­fi­en­de, men det tyck­tes ba­ra ge ho­nom fler an­häng­a­re. Till och med pre­fek­ten för pre­to­ri­ang­ar­det över­gav Nero och svor tro­het till Gal­ba. Många män som tro­li­gen ha­de va­rit för räd­da för att age­ra själv­stän­digt såg det­ta som sis­ta chan­sen att ta av­stånd från kej­sa­rens gi­rig­het och bru­ta­li­tet, och Gal­ba fick allt stör­re stöd.

Nero var njut­nings­lys­ten och ty­ran­nisk, men in­te dum. Han in­såg att det var dags att för­svin­na. Han be­stäm­de sig för att fly ös­terut, till de pro­vin­ser som fort­fa­ran­de var lo­ja­la mot ho­nom. Men till och med hans eg­na of­fi­ce­ra­re väg­ra­de hjäl­pa ho­nom, och ci­te­ra­de ur Ver­gi­li­us Ae­nei­den: ”Är det då en så för­fär­lig sak att dö?” Att lå­ta ho­nom kom­ma un­dan var för lätt. Vanä­ra var ett för milt straff mot den som ha­de slak­tat män­ni­skor och för­stört så mång­as liv. Dö­den var vad fol­ket och hans eg­na män kräv­de.

Nero ha­de ing­et an­nat val än att åter­vän­da till sitt pa­lats, sin sis­ta till­flyktsort. Men han ha­de svårt att som­na, och när han vak­na­de upp­täck­te han att pa­lat­sets vak­ter ock­så ha­de över­gi­vit ho­nom. Pa­niksla­gen skic­ka­de han snabbt bud till si­na vän­ner, men han fick ing­et svar. Nero ha­de för­lo­rat allt – sin trygg­het, sitt ri­ke och sin om­hul­da­de po­pu­la­ri­tet. Han upp­ma­na­de nå­gon som var skick­lig med svär­det att kom­ma och gö­ra slut på hans liv, men ing­en dök upp. Hans rop eka­de i pa­lat­set: ”Har jag då var­ken vän­ner el­ler fi­en­der?”

Kejsaren lyc­ka­des ta sig till en vil­la sex kilo­me­ter ut­an­för sta­den, med fy­ra lo­ja­la fri­giv­na sla­var, och där be­fall­de han dem att grä­va en grav åt ho­nom. In­nan den var fär­dig kom ett bud – Nero ha­de för­kla­rats folk­fi­en­de och se­na­ten döm­de ho­nom att miss­hand­las till döds. Det är osannolikt att straf­fet skul­le ha verk­ställts; den ju­lisk-clau­dis­ka ät­ten var trots allt fort­fa­ran­de om­tyckt, och Nero var dess sis­ta med­lem. Även om man in­te var lo­jal mot Nero själv skul­le ät­ten åt­minsto­ne ge ho­nom möj­lig­het att över­le­va, men det in­såg in­te Nero. Han ha­de svi­kits av al­la, han ha­de för­lo­rat allt och han var över­ty­gad om att han skul­le mis­ta li­vet. Först bad han att en föl­je­sla­ga­re skul­le dö­da ho­nom, men al­la väg­ra­de. När han hör­de ryt­ta­re på av­stånd kun­de han in­te gö­ra an­nat än att ta li­vet av sig. Till och med då miss­lyc­ka­des han. Vettskrämd tving­a­de han sin sek­re­te­ra­re att ut­fö­ra då­det mot ho­nom. Nero lev­de fort­fa­ran­de när ryt­tar­na kom fram, och han hann med att sä­ga si­na sis­ta ord me­dan man för­sök­te stop­pa blöd­ning­en: ”För sent! Det­ta är tro­het!” Den 9 ju­ni 68 e.Kr., på årsdagen av Octa­vi­as död, dog den sis­te med­lem­men av den ju­lisk-clau­dis­ka ät­ten.

När Gal­ba kom fram till Rom ha­de man re­dan ut­ro­pat ho­nom till kej­sa­re. Hur om­tyckt han än var så blev Gal­bas re­ge­rings­tid in­te fred­lig, och han dog in­om ett år. Nero ha­de in­te va­rit nå­gon god kej­sa­re, men när hans ätt dog ut drab­ba­des sta­den av ka­os och krig. Ne­ros arv lev­de kvar. För de krist­na blev han sym­bo­len för smär­ta och ång­est, och de be­trak­ta­de ho­nom som an­tikrist. Ett ryk­te upp­stod om att Nero in­te ha­de dött, ut­an skul­le åter­vän­da. Det blev en le­gend som be­rät­ta­des i fle­ra hund­ra år ef­ter hans död, än­da in på 400-ta­let, och minst tre per­so­ner som påstod sig va­ra Nero led­de upp­ror i hans namn. På grund av det och att histo­ri­ker på­ver­ka­des av be­rät­tel­ser­na är det näs­tan omöj­ligt att av­gö­ra vem Nero egent­li­gen var. I dag har han fått sta­tus som är­kes­kurk, och den för­vär­ras för var­je gång hans histo­ria åter­be­rät­tas. Den verk­li­ge man­nen bakom my­ten kanske är död för all­tid, men kej­sar Ne­ros spöke och den smär­ta han till­fo­ga­de sitt folk le­ver vi­da­re.

25 20 15 10 DÖDSORSAKER FÖR RO­MERS­KA KEJ­SA­RE 14–395 E.KR.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.