Ky­ros-cy­lin­dern

Har kal­lats den förs­ta de­kla­ra­tio­nen om mänsk­li­ga rät­tig­he­ter. Men vad står där?

Spännande historia - - Kyros Den Store -

Ky­ros­cy­lin­dern, ba­ra 25 cm lång, re­do­gör för kung­ens al­la be­drif­ter men är in­te till­för­lit­lig. Bland an­nat har den ska­dor och tex­ten är ofull­stän­dig. Dess­utom är den pro­pa­gan­dis­tisk och rätt­fär­di­gar Ky­ros er­öv­ring­ar och sty­re. Den ba­by­lo­nis­ke kung­en Na­boni­dus hå­nas och Ky­ros hyl­las som Ba­by­lo­ni­ens be­skyd­da­re. Kil­skrif­ten som syns här är ett ur­val ur Bri­tish Mu­seums över­sätt­ning och ly­der del­vis:

”Dag­li­gen pladd­ra­des det i oli­ka ri­ter som in­te var lämp­li­ga för [kult­stä­der­na] och som en för­o­lämp­ning sat­te han (Na­boni­dus) stopp för of­fer­ri­ter­na. I sitt sinne slu­ta­de han vör­da och fruk­ta Mar­duk, gu­dar­nas kung. Var­je dag ska­da­de han sin stad och sitt folk. En­lil­av­gu­dar­na vred­ga­des allt mer över de­ras kla­gan. Gu­dar­na läm­na­de si­na hel­ge­do­mar, ra­san­de över att han ha­de fått dem att be­ge sig till Ba­by­lon. En­lil­av­gu­dar­na sök­te i al­la län­der ef­ter en så­dan rätt­fär­dig kung som han vil­le ha. Han tog Ky­ros hand, sa­de hans namn, ut­ro­pa­de ho­nom till kung över allt och al­la. Mar­duk, den sto­re her­ren som tar vård om sitt folk, såg med väl­be­hag hans stor­dåd och san­na hjär­ta och gav or­der om att han skul­le be­ge sig till Ba­by­lon. Han lät ho­nom gå in ut­an strid el­ler kamp. Han över­läm­na­de Na­boni­dus, kung­en som in­te fruk­ta­de ho­nom, till Ky­ros. Al­la, för­nä­ma män och sty­res­män, bu­ga­de in­för ho­nom och kyss­te hans föt­ter, jubla­de över att han bli­vit kung, och de­ras an­sik­ten lys­te. Jag är Ky­ros, uni­ver­sums kung, den mäk­ti­ge kung­en av Ba­by­lon, kung av Su­mer och Ak­kad, kung över värl­dens fy­ra hörn.”

Poj­ken till­bring­a­de sin barn­dom med Asty­a­ges, fick trä­ning och ut­bil­da­des. En­ligt den gre­kis­ke histo­ri­kern och dag­boks­skri­va­ren Xe­no­fon var han ovan­ligt in­tel­li­gent och charm­full. ”[Han] var nå­got för prat­sam, kanske del­vis på grund av sin upp­fost­ran. Han ha­de trä­nats av sin lä­ra­re att så snart han ställ­des till svars ange go­da skäl för vad han gjor­de och att för­sö­ka hit­ta lik­nan­de skäl hos and­ra. Dess­utom var hans ny­fi­ken­het och kun­skaps­törst så sto­ra att han mås­te frå­ga al­la han möt­te om för­kla­ring­ar till det ena och det and­ra ... Prat­sam­het ha­de där­för bli­vit en del av hans per­son­lig­het. Men, det in­tryck han gav si­na lyss­na­re var in­te ar­ro­gant, ut­an en­kelt och varm­hjär­tat … När han växt till sig och med åren blev en ung man i stäl­let för ett barn blev han mer spar­sam med or­den ... Men han var fort­fa­ran­de fa­sci­ne­ran­de att um­gås med och det är in­te kons­tigt: så fort han och hans kam­ra­ter skul­le täv­la om nå­gon fär­dig­het utmanade han dem ald­rig i så­dant som han själv var sär­skilt skick­lig i; han bör­ja­de all­tid med någon­ting som han själv tyck­te att han in­te be­härs­ka­de … och när han blev be­seg­rad var han den förs­te som skrat­ta­de åt sitt eget miss­lyc­kan­de.”

Som ung man åter­vän­de Ky­ros så små­ning­om till fa­derns hov i Per­si­en, och om­kring år 559 f.Kr. över­tog han tro­nen. He­ro­do­tos be­rät­tar föl­jan­de: För att in­te Asty­a­ges dröm skul­le in­fri­as in­va­de­ra­de han Per­si­en. Men Ky­ros be­seg­ra­de ho­nom, och om­kring år 550 f.Kr. in­tog han Me­di­en. Som hämnd kal­la­de Asty­a­ges till sig so­nen till en upp­ro­risk adels­man som han lät styc­ka, ste­ka och ko­ka in­nan han lu­ra­de adels­man­nen att äta köt­tet.

Näst i tur stod Ly­di­en, som föll någ­ra år se­na­re. Inga de­tal­jer om det­ta finns do­ku­men­te­ra­de, men He­ro­do­tos åter­ger en histo­ria om hän­del­sen. Ly­di­ens kung het­te Cro­e­sus (Krö­sus, gre­kis­ka Kro­i­sos) och var storm­rik. Krö­sus frå­ga­de orak­let i Del­fi och fick ve­ta att om han an­grep per­ser­na skul­le han för­stö­ra ”ett stort ri­ke”. Han gick till at­tack och Ky­ros drev, med för­stärk­ning från me­dis­ka trup­per, till­ba­ka ho­nom till hans hu­vud­stad Sar­dis. Per­ser­na bröt sig ige­nom den mur som skul­le va­ra oför­stör­bar och sta­den föll. Det sto­ra ri­ke som Krö­sus för­stör­de var med and­ra ord hans eget.

År 540 f.Kr. vän­de sig Ky­ros mot sitt näs­ta mål, Ba­by­lon. Det var vi­da känt som hu­vud­sta­den i ett stort ri­ke un­der över 1 000 år, men ha­de haft en ned­gångs­pe­ri­od än­da tills en ny blomst­rings­tid in­led­des un­der Ne­bu­kad­ne­sar från och med år 604 f.Kr. Han plund­ra­de Je­ru­sa­lem (587–586 f.Kr.) och till­fång­tog en mängd ju­dar, en hän­del­se som skild­ras utförligt i Bi­beln. På Ky­ros tid ha­de Ba­by­lon dock bli­vit ett lätt mål för fi­en­der, ef­tersom dess kung Na­boni­dus ha­de va­rit från­va­ran­de i tio år (553 f.Kr.–43 f.Kr.) och över­lå­tit sta­dens sty­re åt sin son Belsas­sar. Hans oför­klar­li­ga från­va­ro – som kan ha va­rit ett för­sök att öpp­na nya han­dels­vä­gar i Ara­bi­en – tycks ha gjort ho­nom il­la om­tyckt. El­ler så var han im­po­pu­lär för att han vid sin åter­komst lät häm­ta al­la ba­by­lo­nis­ka gu­da­bil­der från hel­ge­do­mar­na och fö­ra dem till hu­vud­sta­den för att för­va­ras där. Vad det än be­rod­de på fick Ky­ros där­med möj­lig­he­ten att fram­stå som be­skyd­da­re av den ba­by­lo­nis­ka re­li­gi­o­nen.

På hös­ten år 539 f.Kr. – ett av de få hi­sto­riskt fast­ställ­da år­ta­len un­der pe­ri­o­den – in­tog Ky­ros Ba­by­lo­ni­en, seg­ra­de i sla­get vid Opis, som låg norr om hu­vud­sta­den. Se­dan tå­ga­de han in i Ba­by­lon, tyd­li­gen ut­an att mö­ta nå­got stör­re motstånd. En­ligt He­ro­do­tos gick per­ser­na över Eufra­tes ge­nom att sän­ka vat­ten­stån­det tills de kun­de ta sig fram torr­skod­da. Na­boni­dus till­fång­a­togs och för­svann ur histo­ri­en. Hans öde är in­te känt.

Ky­ros lät ned­teck­na se­gern på ler­fö­re­må­let som kal­las Ky­ros­cy­lin­dern, ett pr­trick som skul­le rätt­fär­di­ga hans in­va­sio­ner. I tex­ten står det att Na­boni­dus var in­sta­bil och svag i tron, och att den sto­re gu­den En­lil ut­såg Ky­ros till den freds­furs­te som skul­le åter­ska­pa hel­ge­do­mar­na. På cy­lin­dern står det: ”Jag åter­för­de gu­da­bil­dar­na dit där de ha­de fun­nits, till de­ras rät­ta plat­ser, och gav dem de­ras hem.” Re­sul­ta­tet blev att ”al­la äd­ling­ar och sty­res­män böj­de sig för ho­nom (Ky­ros) och kyss­te hans föt­ter, och de­ras an­sik­ten strå­la­de.”

Han var in­te ba­ra fri­kos­tig mot de lo­ka­la tros­upp­fatt­ning­ar­na. Även ju­dar­na tilläts åter­vän­da från sin fång­en­skap till Is­ra­el. Kanske (och en­ligt Bi­beln) fi­nan­si­e­ra­de Ky­ros åter­upp­bygg­na­den av temp­let i Je­ru­sa­lem. Den in­träf­fa­de i själ­va ver­ket un­der Ky­ros son­son Da­ri­us, men Ky­ros roll blev all­mänt ac­cep­te­rad. Den ju­dis­ke histo­ri­kern Jo­se­fus, som skrev un­der det förs­ta år­hund­ra­det e.Kr., åter­gav det­ta ci­tat ur ett brev från Ky­ros: ”Jag har gett till­stånd åt så många ju­dar som bor i mitt land och som vill det att åter­vän­da till sitt eget land och byg­ga Guds tem­pel i Je­ru­sa­lem på sam­ma plats där det stod ti­di­ga­re.” (Jo­se­fus skrev dock 500 år se­na­re och läg­ger in­te fram någ­ra be­vis för det­ta).

Hur som helst blev ju­dar­na sto­ra be­und­ra­re av Ky­ros. Pro­fe­ten Je­sa­ja kal­la­de Ky­ros Guds ”smor­de” – vil­ket är be­teck­ning­en för Mes­si­as – och för­ut­sa­de att Gud skul­le lå­ta ho­nom seg­ra över al­la folk och län­der. En an­nan pro­fet, Es­ra, upp­ger att Ky­ros sa­de att Gud ”har gett mig al­la jor­dens kung­a­dö­men”.

Vad var näs­ta steg, ef­ter Ba­by­lon? Norrut och ös­terut fanns en an­nan värld att er­öv­ra, den som till­hör­de det no­ma­di­se­ran­de ryt­tar­fol­ket sky­ter­na. Ky­ros, som ha­de ut­sett gu­ver­nö­rer och ad­mi­nist­ra­tö­rer att sty­ra de oli­ka pro­vin­ser­na och fol­ken i ri­ket, stu­pa­de för­mod­li­gen i strid mot sky­ter­na år 530 f.Kr. Det finns inga helt säk­ra upp­gif­ter om sa­ken, ba­ra be­rät­tel­ser, och den all­ra bäs­ta av des­sa är den som åter­ges av histo­ri­kern He­ro­do­tos.

”Ky­ros ha­de re­ge­rat i cir­ka 30 år och ska­pat ett välde som om­fat­ta­de över 2 500 kilo­me­ter och var värl­dens ditin­tills störs­ta.”

En sky­tisk stam var Mas­sa­ge­tae, som var kända för att dric­ka jäst stomjölk och ha jäm­lik­het mel­lan kö­nen. Bå­de män och kvin­nor ha­de hjäl­mar och krigs­bäl­ten, de för­de krig till häst och an­vän­de strids­yx­or. De styr­des un­der den­na tid av drott­ning Tomy­ris.

Det var svårt att be­seg­ra be­rid­na båg­skyt­tar som var no­ma­der, ef­tersom de kun­de för­svin­na blixt­snabbt över stäp­pen. En­ligt He­ro­do­tos gill­ra­de Ky­ros där­för en fäl­la. Han lät du­ka upp en fest­mål­tid med mas­sor av vin, som de mjölk­dric­kan­de no­ma­der­na var ovana vid. Per­ser­na drog sig till­ba­ka, sky­ter­na avan­ce­ra­de, hit­ta­de fest­plat­sen, åt och drack och blev stup­ful­la. Per­ser­na åter­vän­de, dö­da­de de fles­ta och till­fång­a­tog Tomy­ris son. När han vak­na­de tog han li­vet av sig. Tomy­ris svor att ta hämnd: ”Läm­na mitt land nu ... an­nars ger jag er mer blod än ni or­kar dric­ka.” I näs­ta slag be­seg­ra­des per­ser­na av sky­ter­na och Ky­ros dö­da­des. Tomy­ris hit­ta­de hans dö­da kropp, fyll­de en skinn­säck med blod, högg av hans hu­vud och kas­ta­de det i blod­säc­ken med or­den: ”Fast jag le­ver och har vun­nit över dig i strid har du för­där­vat mig för att du dö­da­de min son med list. Nu ska jag gö­ra som jag ho­ta­de att gö­ra, och ge dig så myc­ket blod du kan öns­ka dig.”

Det är en färg­stark be­rät­tel­se, och för He­ro­do­tos var det sensmo­ra­len och in­te san­nings­hal­ten som var vik­ti­gast: sto­ra le­da­re bör av­stå från att lu­ras.

Ky­ros ha­de re­ge­rat i un­ge­fär 30 år och ska­pat ett ri­ke som upp­tog över 2 500 kilo­me­ter mark, på sin tid histo­ri­ens störs­ta, och nåd­de från Svar­ta ha­vet till da­gens Afghanistan. Hans son, Kam­by­ses, och en an­nan av hans ätt­ling­ar, Da­ri­os, ut­vid­ga­de ri­ket in i Egyp­ten, Li­by­en och In­di­en. Det skul­le in­te be­stå länge. På 330­ta­let f.Kr. be­seg­ra­de Alexander den sto­re per­ser­na, och ake­meni­der­na för­svann in i glöms­kan.

Men Ky­ros ska­pel­se ska­pa­de svall­vå­gor på histo­ri­ens hav. Fors­ka­re me­nar att hans fram­gång som härs­ka­re över ett stort ri­ke på många sätt be­rod­de på hans sätt att sty­ra det, med en god ba­lans mel­lan cen­tral för­valt­ning och lo­kal fri­het. Sy­ste­met lev­de kvar i på­föl­jan­de dy­nasti­er och fun­ge­ra­de i över 1 000 år, tills ara­ber­na er­öv­ra­de Per­si­en på 600­ta­let.

Ky­ros­cy­lin­dern har till och med så mo­dernt kling­an­de löf­ten om re­li­gi­ons­fri­het och rätt­vi­sa att sha­hen av Iran på 1970­ta­let kal­la­de den ”värl­dens förs­ta för­kla­ring om mänsk­li­ga rät­tig­he­ter”. Det är mer san­no­likt att den är mo­dern för att den på­min­ner om vår tids pro­pa­gan­da. Men i Iran an­ses den va­ra en hörn­sten i den na­tio­nel­la iden­ti­te­ten.

Min­net av Ky­ros le­ver vi­da­re vid hans för­mo­da­de grav­plats ut­an­för Shi­raz i söd­ra Iran. Hans kis­ta står på en sten­soc­kel nä­ra ru­i­ner­na i Pa­sar­ga­dae, som var Ky­ros hu­vud­stad in­nan so­nen Kam­by­ses flyt­ta­de den till Su­sa. Det är in­te sä­kert att gra­ven är hans, men om den är det – och allt­så plat­sen där Alexander hyl­la­de hans min­ne 200 år se­na­re – så ha­de den en nu­me­ra för­svun­nen in­skrift: ”Vand­ra­re, jag är Ky­ros, som gav per­ser­na ett ri­ke och var kung över Asi­en. Miss­un­na mig där­för in­te det­ta mo­nu­ment.”

Kung Asty­a­ges sän­der Har­pa­gus för att dö­da den lil­le Ky­ros.

Drott­ning Tomy­ris tar emot per­ser­kung­en Ky­ros hu­vud.

Ky­ros­cy­lin­dern hit­ta­des kros­sad i fle­ra frag­ment och för­va­ras nu på Bri­tish Mu­se­um.

En sta­ty av Ky­ros den sto­re i Tyskland.

Ky­ros den sto­res grav i Pa­sar­ga­dae i vå­ra da­gars Iran.

MAKEDONIEN GRE­KLAND SVAR­TA HA­VET ME­DEL­HA­VET

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.