Vil­ka bygg­de det?

Vis­sa tror att Sto­ne­henge in­te kan ha byggts av män­ni­skor – ba­ra över­na­tur­li­ga kraf­ter kan ska­pa ett så­dant mäs­ter­verk. De fles­ta är dock eni­ga om att det har ska­pats av män­ni­skor.

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

» JÄT­TAR

» UTOMJORDINGAR

» DRUIDER

» STENÅLDERSMÄNNISKOR

På 1100­ta­let åter­gav den wa­le­sis­ke mun­ken Ge­off­rey av Mon­mouth en gam­mal folk­lig be­rät­tel­se i sitt verk Histo­ria Re­gum Bri­tan­ni­ae. Den hand­la­de om kung Au­re­li­us Am­bro­si­us som på 400­ta­let var be­fäl­ha­va­re för en ro­mersk­brit­tisk här som be­seg­ra­de ang­lo­sax­ar­na. För att hed­ra de stu­pa­de skic­ka­de han troll­kar­len Mer­lin för att den­ne skul­le flyt­ta en stor sten­cir­kel från en plats på Ir­land till den blod­be­sud­la­de slät­ten vid Sa­lis­bu­ry. Mon­mouth upp­gav att cir­keln ha­de byggts av jät­tar.

In­te ens på me­del­ti­den lär folk ha be­trak­tat det­ta som någon­ting an­nat än en sa­ga. Men på 1600­ta­let skrev forn­fors­ka­ren John Aubrey en ana­lys av ”temp­la drui­dum” där han för­säk­ra­de att Sto­ne­henge bygg­des av ett mys­tiskt slags folk som ha­de in­spi­re­rat be­skriv­ning­en av Mer­lin – drui­der­na. De var präs­ter i den uråld­ri­ga, hed­nis­ka kel­tis­ka re­li­gi­o­nen som ska ha in­ne­fat­tat män­ni­skoof­fer. Han da­te­ra­de den till år 460 f.Kr.

Druid­te­o­rin ut­veck­la­des på 1700­ta­let av Wil­li­am Stu­ke­ley, en le­dan­de ge­stalt in­om neo­drui­dis­men, som led­de den ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­en av Sto­ne­henge. Det var vid den­na tid som be­näm­ning­en ”slaktsten” an­vän­des om en av ste­nar­na nä­ra in­gång­en till cir­keln som ha­de (och fort­fa­ran­de har) en röd­ak­tig färg.

På 1800­ta­let av­fär­da­de man Stu­ke­leys på­stå­en­den när läm­ning­ar från brons­ål­dern hit­ta­des på plat­sen. Den­na pe­ri­od slu­ta­de i Stor­bri­tan­ni­en om­kring år 800 f.Kr. – över 100 år fö­re de ti­di­gas­te om­näm­nan­de­na av druider. Mo­dern kol­14­da­te­ring har i själ­va ver­ket vi­sat att byg­gan­det bör­ja­de så ti­digt som 3100 f.Kr., un­der yng­re sten­ål­dern. Det är osannolikt att Sto­ne­henge nå­gon­sin an­vän­des för drui­der­nas ri­ter, ef­tersom de fö­re­drog att ut­ö­va sin magi in­ne i sko­gar och up­pe på berg. Slakt­ste­nens rö­da färg vi­sa­de sig in­te kom­ma från of­fer­blod, ut­an va­ra en följd av ke­mis­ka re­ak­tio­ner mel­lan regn­vat­ten och järn­malm i ste­nen.

Mänsk­lig ak­ti­vi­tet i om­rå­det kan spå­ras till meso­li­ti­kum (mel­lan­s­ten­ål­dern). Ar­ke­o­lo­ger har hit­tat fy­ra sto­ra stolp­hål nä­ra plat­sen, som kan da­te­ras till un­ge­fär 8000 f.Kr. De bör ha bu­rit upp en kon­struk­tion av bjäl­kar som kan ha haft ri­tu­ell in­ne­börd. Un­ge­fär år 3500 f.Kr. bygg­des en ”cur­sus” (jordin­häg­nad med pa­ral­lel­la val­lar) om­kring 700 me­ter norr om plat­sen där Sto­ne­henge se­na­re bygg­des, tro­li­gen ock­så i ri­tu­ellt syf­te.

Vi kom­mer ald­rig att sä­kert få ve­ta var­för det­ta om­rå­de var så be­ty­del­se­fullt för forn­ti­dens brit­ter. En möj­lig­het är att kul­lar­na och dal­gång­ar­na var frukt­ba­ra jakt­mar­ker, som no­mad­stam­mar lätt kun­de nå via flo­den Avon. And­ra har me­nat att ett säll­synt na­tur­fe­no­men gjor­de att plat­sen

be­trak­ta­des som he­lig, ef­tersom klar­ro­sa klip­por av flin­ta lys­te upp det i öv­rigt mo­no­to­na land­ska­pet. Nu­me­ra vet vi att den­na färg­skift­ning i ste­nen be­ror på en säll­synt alg i käll­vatt­net, men vid en tid när värl­den ha­de en färg­pa­lett som gick i mur­rigt grönt och brunt var den en­da tänk­ba­ra för­kla­ring­en över­na­tur­lig.

En ut­gräv­ning vi­sa­de ny­li­gen att en na­tur­lig land­for­ma­tion som ska­pa­des av is­ti­dens smält­vat­ten kan va­ra or­sa­ken till att plat­sen bör­ja­de be­trak­tas som he­lig. År 2013 upp­täck­te Parker Pe­ar­son na­tur­ligt fö­re­kom­man­de räff­lor som pe­kar rakt mot vin­ter­sol­stån­det i en rikt­ning och mot som­mar­sol­stån­det åt det and­ra hål­let. Det bör ha fö­re­fal­lit som mer än en slump för en ci­vi­li­sa­tion som lev­de så nä­ra na­tu­ren och års­ti­der­na, och kanske var det där­för de val­de att upp­fö­ra ett unikt min­nes­mär­ke just här.

År 3100 f.Kr. stod de brit­tis­ka öar­na på sin höjd­punkt un­der den yng­re sten­ål­dern. De ti­di­ga­re no­ma­di­se­ran­de stam­mar­na blev bo­fas­ta och över­gick från att va­ra jä­ga­re och sam­la­re till att bli bön­der. Nöt­kre­a­tur, får och get­ter för­des hit av in­vand­ra­re från kon­ti­nen­ten, lik­som de förs­ta sä­dess­la­gen ve­te och korn. Des­sa folk in­led­de den förs­ta ut­veck­lings­fa­sen vid Sto­ne­henge – de ska­pa­de en cir­kel­for­mig jord­vall med ett di­ke, som var cir­ka 110 me­ter i di­a­me­ter, med en stor in­gång i nord­öst (ori­en­te­rad ef­ter mar­kens form och mid­som­mar­sol­stån­det), och en mind­re an­lägg­ning sö­derut. En ring med 56 kalk­gro­par – så kal­la­de Aubrey–hål – kring val­lens kan­ter ty­der på att träpå­lar res­tes vid den­na tid.

Om­kring år 3000 f.Kr. tycks nå­got slags tim­mer­kon­struk­tion ha rests in­u­ti den cir­kel­for­ma­de in­häg­na­den. Fler träpå­lar pla­ce­ra­des vid den nord­öst­ra in­gång­en, och en pa­ral­lell rad av på­lar sträck­te sig även in­åt från den söd­ra in­gång­en.

De förs­ta res­ta ste­nar­na till­kom om­kring år 2600 f.Kr. De tycks ha va­rit blå­s­te­nar – kanske un­ge­fär 80 styc­ken – som var par­vis ord­na­de och bil­da­de en dub­bel ring. Man tror ock­så att ”ave­nyn” – två pa­ral­lel­la di­ken och val­lar som le­der fram till flo­den Avon – till­kom un­der sam­ma pe­ri­od. Un­der den­na fas över­gavs dock mo­nu­men­tet in­nan det var fär­digt. Blå­s­te­nar­na togs se­na­re bort och hå­len fyll­des igen.

Mel­lan 2600 f.Kr. och 2400 f.Kr. frak­ta­des jät­te­li­ka sand­stens­block, så kal­la­de sar­sens, till plat­sen och då upp­kom det­ta be­röm­da ring­ och häst­sko­for­ma­de mo­nu­ment. Vid det la­get råd­de brons­ål­dern på Brit­tis­ka öar­na och fol­ket ha­de bätt­re verk­tyg och lev­de i sam­häl­len. En bo­sätt­ning vid Dur­ring­ton Walls – drygt tre kilo­me­ter åt nord­ost – har vi­sat sig va­ra den störs­ta för sin tid, med hund­ra­tals hus som kan ha be­botts av män­ni­skor­na som bygg­de Sto­ne­henge.

Slut­li­gen, mel­lan 2400 f.Kr. och 1600 f.Kr. res­tes blå­s­te­nar­na in­nan­för cir­keln av sand­stens­block. Om­kring 1500 f.Kr. upp­hör­de un­der­hål­let av Sto­ne­henge. Ste­nar flyt­ta­des från plat­sen el­ler ero­de­ra­de bort. I dag åter­står ba­ra ru­i­ner.

Re­kon­stru­e­rad in­te­ri­ör i ett hus från yng­re sten­ål­dern.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.