Kon­spi­ra­tö­rer­na

Var­je för­rä­da­re ha­de sitt mo­tiv.

Spännande historia - - Politik & Makt -

I bör­jan tänk­te Ca­tes­by att det bäs­ta sät­tet att fors­la kru­tet på så att det ham­na­de un­der Över­hu­set skul­le va­ra att grä­va en tun­nel, men män­nen in­såg snart att det var be­tyd­ligt säk­ra­re att hy­ra ett la­ger som låg un­der det­ta. Per­cy ha­de lyck­ligt­vis ett fö­re­tag i Lon­don, och han kun­de lätt hy­ra en la­ger­lo­kal ut­an att väc­ka miss­tan­kar. Spräng­äm­nes­ex­per­ten Guy Faw­kes låt­sa­des va­ra Per­cys tjä­na­re John John­son, och han pla­ce­ra­des i lo­ka­len. Kon­spi­ra­tö­rer­na lag­ra­de kru­tet hem­ma hos Ca­tes­by och skep­pa­de det i små­por­tio­ner över Them­sen och vi­da­re in i hu­set när det ha­de bli­vit mörkt.

Fler och fler män anslöt sig till kon­spi­ra­tio­nen. Det be­höv­des fler än fem per­so­ner för att ge­nom­fö­ra en så om­fat­tan­de plan. Ca­tes­bys tjä­na­re Ba­tes blev miss­tänk­sam, och hans hus­bon­de tving­a­des att vär­va även ho­nom. Ro­bert Key­es, Ro­bert Win­tour, John Grant och Christop­her Wright in­vig­des ock­så i pla­nen. De var in­te ba­ra hän­giv­na ka­to­li­ker, många av dem ha­de sto­ra för­mö­gen­he­ter som skul­le va­ra till stor hjälp för den­na sak.

Ca­tes­by oro­a­de sig i hem­lig­het. Han var ing­en ter­ro­rist som drevs av blind hämnd­lyst­nad, han var en mo­ra­lisk och re­li­giös man och vil­le va­ra sä­ker på att han gjor­de rätt. Han brot­ta­des med sitt sam­ve­te och sök­te fle­ra gång­er upp två präs­ter, fa­der Henry Gar­net och Os­wald Te­si­mond. Ca­tes­by tviv­la­de in­te på kung­ens skuld, men han oro­a­de sig för de oskyldiga män­ni­skor som ound­vik­li­gen skul­le dö i ex­plo­sio­nen. Han frå­ga­de om han kun­de få för­lå­tel­se för det. Gick det an att dö­da oskyldiga för en stör­re och bätt­re sak? Gar­net ha­de tyst­nads­plikt i bik­ten och kun­de in­te be­rät­ta för nå­gon om Ca­tes­bys plan, men han för­sök­te av­rå­da ho­nom.

Trots präs­tens var­nings­ord fort­sat­te Ca­tes­by att fyl­la på lag­ret med krut. Han bör­ja­de ock­så gö­ra upp pla­ner för näs­ta mo­ment. Han vil­le upp­rätt­hål­la viss ord­ning ef­ter kung­ens död och be­stäm­de att Ja­kobs barn, prin­ses­san Elisabet, skul­le sät­tas in som tron­föl­ja­re. Hon var ba­ra åt­ta år gam­mal och han för­ut­sat­te att hon skul­le va­ra lätt­på­ver­kad. Elisabet fanns dess­utom in­te i Lon­don, ut­an i klost­ret Coom­be Ab­bey ut­an­för Co­ventry. För att va­ra sä­ker på att in­te få någ­ra pro­blem med att ge­nom­fö­ra sin plan re­kry­te­ra­de Ca­tes­by de tre sis­ta med­kon­spi­ra­tö­rer­na, Am­bro­se Roo­kwood, Eve­rard Dig­by och Fran­cis Tres­ham.

I ok­to­ber var all­ting klart. Faw­kes skul­le stan­na i Lon­don och tän­da på lun­tan in­nan han flyd­de och be­gav sig ut i Eu­ro­pa för att mo­bi­li­se­ra stöd. Un­der ti­den skul­le en re­volt ut­bry­ta i den sto­ra ore­dan och man skul­le till­fång­a­ta Elisabet. Ca­tes­by ver­ka­de mind­re oro­lig nu, men det kan man in­te på­stå om hans med­sam­man­svur­na. Fle­ra av dem ha­de vän­ner i par­la­men­tet som ock­så var ka­to­li­ker. Sent på kväl­len den 26 ok­to­ber an­län­de ett brev till en av des­sa män, Lord Mon­te­ag­le, en man som i sin ung­dom själv ha­de del­ta­git i ett an­tal ka­tols­ka kon­spi­ra­tio­ner. Bre­vet gav ho­nom en chock. Han för­var­na­des om att in­te be­ge sig till par­la­men­tet den 5 no­vem­ber, ty då ”skall de få ett fruk­tans­värt slag i det­ta par­la­ment”. Mon­te­ag­le för­stod att ho­tet kun­de va­ra myc­ket all­var­ligt och

varskod­de där­för ge­nast Lord Sa­lis­bu­ry.

Ca­tes­by fick snabbt hö­ra ny­he­ten om bre­vet och mis­s­tänk­te ge­nast Tres­ham, som var svå­ger till Mon­te­ag­le. Ca­tes­by och Tho­mas Win­tour ställ­de den ny­re­kry­te­ra­de kon­spi­ra­tö­ren mot väg­gen och ho­ta­de att hänga ho­nom för hans dum­het, men Tres­ham lyc­ka­des över­ty­ga dem om sin oskuld. Men Ca­tes­by vil­le in­te lyssna på Tres­hams väd­jan om att över­ge pla­ner­na – han ha­de re­dan gått för långt. Han tänk­te strun­ta i ris­ker­na och fort­sät­ta pre­cis som pla­ne­rat.

Nu ha­de kung­en hört ta­las om det mys­tis­ka bre­vet. Han tog var­ning­en på all­var, till skill­nad från många av råd­gi­var­na. Han be­slöt sig för att av­vak­ta till den ödes­dig­ra nat­ten in­föll, för att se om kon­spi­ra­tö­rer­na skul­le ge­nom­fö­ra si­na pla­ner. I gry­ning­en den 4 no­vem­ber skred bå­de Ca­tes­by och kung­en till ver­ket. Ca­tes­by, John Wright och Ba­tes reste till Mid­lands för att ge­nom­fö­ra näs­ta del i pla­nen, me­dan Faw­kes för­be­red­de sig för sin sto­ra in­sats.

Kung­en för­be­red­de sig ock­så. Ja­kobs män sök­te ige­nom al­la bygg­na­der nä­ra par­la­men­tet för att av­slö­ja allt som kun­de va­ra miss­tänkt. De stöt­te på Faw­kes i käl­la­ren vid en av des­sa ef­ter­forsk­ning­ar. Han var klädd som en tjä­na­re och stod fram­för en stor hög med ved som såg miss­tänkt ut. Han för­kla­ra­de att han var Per­cys tjä­na­re, men ver­ka­de oer­hört ner­vös. Män­nen blev miss­tänk­sam­ma, men vil­le in­te oroa ho­nom än, så de gav sig iväg och rap­por­te­ra­de till kung­en. Så fort Ja­kob hör­de nam­net Per­cy blev han miss­tänk­sam och be­ord­ra­de en ny ge­nom­sök­ning av käl­la­ren.

Faw­kes var kvar när män­nen åter­vän­de till käl­la­ren. I hatt, släng­kap­pa och spor­rar ver­ka­de han flykt­be­redd, och han ar­re­ste­ra­des och vi­si­te­ra­des. Han höll fast vid sin histo­ria och påstod att han het­te John John­son, men de hit­ta­de sva­vel­stic­kor och fnös­ke i hans klä­der. Kung­ens män in­spek­te­ra­de ved­hö­gen och upp­täck­te 36 tun­nor med krut i den – till­räck­ligt för att spränga he­la par­la­ments­bygg­na­den i luf­ten.

Nu vi­la­de allt på Faw­kes. Kon­spi­ra­tio­nen ha­de miss­lyc­kats, men om han höll ut till­räck­ligt länge kun­de han räd­da si­na vän­ners liv. När Faw­kes blev för­hörd vi­sa­de han ett stort mod in­för en näs­tan sä­ker död. Han höll fast vid sin histo­ria och vid att han het­te John John­son. Men han för­ne­ka­de in­te si­na avsikter och sa­de att han ha­de pla­ne­rat att dö­da kung­en och spränga he­la par­la­men­tet.

”Att dö­da kung­en var att ga •• för langt; även ka­tols­ka me­nings­frän­der över­gav ho­nom.”

När Faw­les pres­sa­des att be­rät­ta vil­ka hans med­brotts­ling­ar var in­si­ste­ra­de han på att han var en­sam om gär­ning­en. Ja­kob blev im­po­ne­rad av Faw­kes stånd­ak­tig­het, men han mås­te få någ­ra namn, om det så kräv­des tor­tyr för att få det.

Ny­he­ten om att Faw­kes ha­de ar­re­ste­rats nåd­de snabbt de and­ra sam­man­svur­na. De som var kvar i Lon­don flyd­de. Per­cy in­såg att hans namn skul­le län­kas till brot­tet och sa­de: ”Jag är för­lo­rad!” Roo­kwood, som var en oer­hört skick­lig ryt­ta­re, red i sporr­sträck till Ca­tes­by för att var­na den­ne. Han till­ryg­ga­la­de otro­ligt nog näs­tan fem mil på ba­ra två tim­mar. Han kom dödstrött fram till Ca­tes­by och be­rät­ta­de att pla­nen ha­de av­slö­jats.

Ca­tes­by blev för­kros­sad. Han ha­de sat­sat allt på den­na re­vo­lu­tion och klam­ra­de sig de­spe­rat fast vid mins­ta lil­la hopp. Han trod­de att han kun­de mo­bi­li­se­ra till­räck­ligt myc­ket stöd för en väp­nad re­volt. Han kän­de många för­bitt­ra­de ka­to­li­ker, och på nå­got sätt skul­le han se till att upp­ro­ret ut­bröt. Kon­spi­ra­tö­rerr­na kun­de ha gett sig av. De ha­de hun­nit fly från Eng­land och räd­da si­na liv, men de­ras lo­ja­li­tet mot sin le­da­re och de­ras tro på sa­ken var så stark att de stan­na­de kvar.

Män­nen fort­sat­te till Mid­lands, men de fick in­te det stöd som Ca­tes­by ha­de för­ut­spått. Ryk­tet om för­rä­de­ri­et spreds snabbt i lan­det, for­ta­re än män­nen kun­de fär­das, och till och med de­ras fa­mil­jer och vän­ner tog av­stånd från dem. Ca­tes­by ha­de helt miss­tol­kat si­tu­a­tio­nen. Att dö­da kung­en var att gå för långt, och även hans ka­tols­ka me­nings­frän­der över­gav ho­nom. Blö­ta, ned­stäm­da och upp­giv­na kom män­nen fram till Hol­be­ach House i Staffordshi­re för att ta skydd. De spred ut sitt krut fram­för en eldstad för att tor­ka det. En gnis­ta tän­de kru­tet och Ca­tes­by, Roo­kwood och Grant om­ring­a­des av elds­lå­gor.

I Lon­don lyc­ka­des kung­ens män till sist knäc­ka Faw­kes hård­nac­ka­de motstånd. De häng­de ho­nom upp­och­ner i bo­jor vid en vägg och spän­de san­no­likt fast ho­nom i en sträck­bänk, så att hans ar­mar och ben gick ur led. Den 7 no­vem­ber gav Faw­kes upp sitt mo­stånd. Han er­kän­de al­la de­tal­jer i kon­spi­ra­tio­nen och angav si­na med­brotts­ling­ar.

Ca­tes­by ha­de över­levt, men vis­sa såg ex­plo­sio­nen som ett då­ligt omen, och de­ras lo­ja­li­tet mot le­da­ren

”Ut­gang­en • var re­dan av­gjord fö­re rät­te­gang­ar­na.” •

svik­ta­de. Grup­pen upp­lös­tes bit för bit. Dig­by vän­de sig till myn­dig­he­ter­na, och Ba­tes, Litt­le­ton och Ro­bert Win­tour drog sig ock­så ur allt­sam­mans. Till slut var det ba­ra Ca­tes­by, Per­cy, Tho­mas Win­tour, brö­der­na Wright, Roo­kwood (som var så­rad) och Grant (som ha­de bli­vit blind un­der bran­den) kvar. När 200 be­väp­na­de knek­tar slog till mot dem den 8 no­vem­ber var de ned­brut­na och olyck­li­ga, och sak­na­de hopp om att kun­na för­sva­ra sig.

Stri­den blev kort. Först sköts Win­tour, se­dan brö­der­na Wright och där­ef­ter Roo­kwood. Ca­tes­by och Per­cy lyc­ka­des upp­bringa si­na sis­ta kraf­ter och för­sva­ra­de sig. När de slut­li­gen föll sköts de med ett och sam­ma skott. Ca­tes­by, som var dö­en­de och blöd­de ym­nigt, an­vän­de si­na sis­ta kraf­ter för att slä­pa sig till en bild av jung­fru Ma­ria och höll den mot sitt bröst in­nan han dog.

De män som dog vid hu­set – Ca­tes­by, Per­cy och brö­der­na Wright – ha­de tur. De öv­ri­ga till­fång­a­togs och kas­ta­des i fäng­el­se. Un­der hot om tor­tyr er­kän­de samt­li­ga sin in­bland­ning i kon­spi­ra­tio­nen. In­nan rät­te­gång­en bör­ja­de ha­de do­men i prak­ti­ken re­dan fal­lit. Män­nen vi­sa­des upp och be­spot­ta­des av en ra­san­de pö­bel. Kon­spi­ra­tö­rer­na ha­de ing­et för­svar, de kun­de ba­ra be om nåd. Ro­kwood ta­la­de för dem al­la när han sa­de att han ”var­ken ha­de hand­lat el­ler pla­ne­rat det­ta” ut­an ba­ra i blind lyd­nad följt de­ras le­da­re – Ca­tes­by, ”som han höll mer kär än nå­gon an­nan man i värl­den.”

All­män­he­ten bryd­de sig in­te om hur ka­ris­ma­tisk de­ras le­da­re var. De vil­le se blod, och det skul­le de ock­så få. Män­nen för­kla­ra­des skyl­di­ga till för­rä­de­ri och en kall dag, den 30 ja­nu­a­ri, möt­te de förs­ta fy­ra män­nen sitt öde. De slä­pa­des ge­nom sta­den fast­spän­da på en träplan­ka på häst­ryg­gen. Se­dan kläd­des de av in­på ba­ra sär­ken och fick en sna­ra runt hal­sen. De häng­des, men skars ner igen me­dan de än­nu an­da­des, var­ef­ter man skar av de­ras köns­or­gan och brän­de dem i de­ras åsyn. Se­dan tog man ut de­ras hjär­tan och in­äl­vor och styc­ka­de de­ras krop­par för att de skul­le bli få­gel­fö­da. Ca­tes­by och Per­cy hals­höggs dess­utom, och de­ras huvuden vi­sa­des upp för att sta­tu­e­ra ex­em­pel. En en­da av män­nen lyc­ka­des und­vi­ka ka­stre­ring och att få in­äl­vor­na ut­skur­na. Guy Faw­kes, vars ben var brut­na så att han knappt kun­de stå, an­vän­de si­na sis­ta kraf­ter för att kas­ta sig från gal­gen så att han bröt nac­ken och ge­nast dog.

Kon­spi­ra­tio­nen ha­de bli­vit ett gi­gan­tiskt miss­lyc­kan­de, och att man av­slö­ja­de en så far­lig ka­tolsk sam­man­svärj­ning som näs­tan ha­de or­sa­kat en tra­ge­di gjor­de in­te li­vet för de eng­els­ka ka­to­li­ker­na lät­ta­re. Ja­kob till­kän­na­gav vis­ser­li­gen ge­nast att han in­te la­de skul­den på al­la ka­to­li­ker i lan­det, men snart in­för­des hår­da la­gar mot dem. Det tog 200 år in­nan ka­to­li­ker­na i Eng­land fick sin fri­het till­ba­ka, och män­nen som ha­de kon­spi­re­rat, sla­gits och dött för den fri­he­ten lev­de ba­ra kvar i sa­gor­na och dik­ten.

Folk tän­de el­dar i gat­hör­nen för att fira att kung­en ha­de över­levt kon­spi­ra­tio­nen.

Ef­ter att ha ar­re­ste­rats fängs­la­des Faw­kes i To­wern i Lon­don.

En­ligt Ja­kob I vi­sa­de Guy Faw­kes ”ro­mersk be­slut­sam­het”.

Män­nen i Hol­be­ach House tving­a­des klä av sig och över­läm­na si­na ägo­de­lar in­nan de för­des till fäng­el­set.

Faw­kes slapp ka­stre­ring och styck­ning när han kas­ta­de sig från gal­gen och bröt nac­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.