Nero: Roms mor­dis­ka ty­rann

Han slaktade krist­na, mör­da­de si­na när­stå­en­de och sat­te kanske till och med Rom i brand. Men vem var han egent­li­gen, man­nen bakom my­ten om den ve­der­vär­di­ge kej­sar Nero?

Spännande historia - - Imperier & Civilisationer -

Möt man­nen bakom den grym­ma, skräm­man­de my­ten om kej­sar Nero.

Kej­sar Nero låg för dö­den. Se­na­ten ha­de be­fallt ho­nom att dö, och den sis­ta res­ten av makt han ha­de var den över sin egen död. Nero van­ka­de av och an me­dan han mutt­ra­de sam­ma ord, om och om igen: ”Vil­ken konst­när som dör med mig.” Al­la hans vän­ner ha­de över­gi­vit ho­nom och hans eg­na ill­gär­ning­ar ha­de för­satt ho­nom i den­na si­tu­a­tion, men han väg­ra­de er­kän­na det. Han var ing­en hän­syns­lös mör­da­re, han var miss­för­stådd – en konst­när. Så sorg­ligt att värl­den skul­le för­lo­ra en så fan­tas­tisk konst­när. På av­stånd hör­de han klapp­ret av häst­ho­var. De kom för att ta hans liv, men han tänk­te in­te ge upp. Man ha­de kal­lat ho­nom gi­rig, oan­stän­dig, självrätt­fär­dig och nu tänk­te han va­ra det – hans liv var hans, det till­hör­de in­te se­na­ten el­ler de som vil­le ta mak­ten. Det en­da kej­sar Nero ha­de kvar var sitt eget liv.

När Nero föd­des, den 15 de­cem­ber 37 e.Kr., ha­de den ju­lisk-clau­dis­ka dy­nastin haft mak­ten i ro­mers­ka ri­ket i över 50 år. Släk­ten kun­de via ad­op­tion räk­na si­na anor till­ba­ka till den be­röm­de, hyl­la­de Ju­li­us Cae­sar. Ef­ter sin död ha­de Cae­sar när­mast bli­vit för­kla­rad gu­dom­lig, och de som var hans ”ätt­ling­ar” an­sågs va­ra de en­da som var vär­di­ga nog att ta över det ri­ke han ha­de grun­dat. Nero föd­des som Lu­ci­us Do­mi­ti­us Ahen­bar­bus, och vis­sa an­ser att hans här­komst kan för­kla­ra hans se­na­re så bar­ba­ris­ka gär­ning­ar. Fa­dern Gnaeus var känd för att va­ra far­lig och våld­sam, och han ha­de an­kla­gats för för­rä­de­ri, äk­ten­skaps­brott och in­cest. Det sägs att när han fick gra­tu­la­tio­ner vid sin sons fö­del­se, sva­ra­de han att det som var av­kom­ma till ho­nom och hans hust­ru mås­te bli ”en ka­ta­strof”.

Gnaeus dog ti­digt, och Nero ha­de inga min­nen av ho­nom. I stäl­let kom hans mor att spe­la den mest in­fly­tel­se­ri­ka rol­len i hans liv. Gnaeus tviv­la­d­e­på att hans hust­ru var ho­nom trogen, med all rätt.

Agrip­pi­na var en kvin­na med en vil­ja av stål. Hon ha­de sett sin mor Agrip­pi­na d.ä. och två av si­na brö­der ar­re­ste­ras, lands­för­vi­sas och sväl­ta ihjäl. Hon tving­a­des gif­ta sig med en för­fär­lig man som hon av­skyd­de, och hen­nes egen bror Ca­li­gu­la lands­för­vi­sa­de hen­ne. In­te und­ra på att Agrip­pi­na tving­a­des för­här­da sig för att över­le­va. Hon var trött på att va­ra en bric­ka i ett spel – hon vil­le ha kon­troll. Förs­ta ste­get var att gif­ta sig med kej­sar Clau­di­us. Agrip­pi­na var slug och kän­de väl till det ro­mers­ka ho­vets in­tri­ger. Ge­nom att an­vän­da sitt nät­verk av po­li­tis­ka al­li­an­ser kun­de hon gif­ta sig med Clau­di­us – trots att han var hen­nes far­bror.

Clau­di­us ha­de en egen son, men han var fort­fa­ran­de för­hål­lan­de­vis ung, så den tret­ton­å­ri­ge Nero ut­sågs snabbt till Clau­di­us ef­ter­trä­da­re. Agrip­pi­na kun­de in­te bli kej­sa­re ef­tersom hon var kvin­na, men hon kun­de se till att hen­nes egen son ham­na­de på tro­nen. Han var ba­ra en oer­fa­ren poj­ke som helt och hål­let fo­ga­de sig ef­ter hen­nes vil­ja. För att stär­ka so­nens ställ­ning gif­te hon bort ho­nom med Octa­via, Clau­di­us dot­ter. Men kort där­ef­ter bör­ja­de Clau­di­us vack­la. Han ver­ka­de ång­ra att han lå­tit dot­tern gif­ta sig med Nero. Han bör­ja­de fo­ku­se­ra mer på sin egen son och för­be­red­de ho­nom för att bli kej­sa­re. För att be­hål­la sitt grepp mås­te Agrip­pi­na

age­ra snabbt. An­ti­ka käl­lor häv­dar att hon förgiftade sin man med svamp. And­ra me­nar att Agrip­pi­na in­te ha­de någon­ting med Clau­di­us död att gö­ra, men med tan­ke på tid­punk­ten för kej­sa­rens död ver­kar en na­tur­lig död ha kom­mit en aning för läg­ligt.

År 54 e.Kr., in­nan Clau­di­us of­fi­ci­ellt ha­de hun­nit till­sät­ta sin egen son som ar­vinge, dog han och kej­sar­ti­teln till­föll Nero. Man vet in­te om Nero spe­la­de en roll i för­gift­nings­fal­let, el­ler ens om han kän­de till detaljerna, men det är märk­ligt att Nero från den tid­punk­ten an­såg svamp va­ra ”gu­dar­nas fö­da”.

För all­män­he­ten in­ne­bar Ne­ros till­trä­de en po­si­tiv för­änd­ring. Hans förs­ta kej­sar­tid hyl­la­des som en guld­ål­der. Nero var besatt av per­son­lig po­pu­la­ri­tet – mest av allt vil­le han bli om­tyckt. Un­der si­na förs­ta år av­skaf­fa­de han döds­straf­fet, sänk­te skat­ter­na, gav fler rät­tig­he­ter åt sla­var­na och hjälp­te and­ra stä­der. Han äls­ka­de konst och an­ord­na­de över­då­di­ga fes­ti­va­ler, kon­ser­ter, kapp­kör­ning­ar och tor­ne­ring­ar. Fol­ket tyck­te att han ver­ka­de va­ra se­ri­öst in­tres­se­rad av att va­ra en god härs­ka­re, men san­no­likt oro­a­de han sig fort­fa­ran­de för det stän­di­ga ho­tet från Clau­di­us bi­o­lo­gis­ke son som tro­nar­vinge. Om män­ni­skor­na tyck­te om ho­nom var det mind­re san­no­likt att de skul­le stöt­ta hans ri­val. För Nero var po­pu­la­ri­tet det­sam­ma som makt.

Men hem­ma­vid var lä­get in­te sär­skilt sta­bilt. Nero var ba­ra 17 år när han blev kej­sa­re, vil­ket gör ho­nom till den dit­tills yngs­te på tro­nen. Ne­ros tron­till­trä­de gjor­de ho­nom in­te ba­ra till kej­sa­re, ut­an ock­så till vux­en man. Hans mors in­tri­ge­ran­de och in­fly­tan­de var vär­de­fullt un­der kam­pen om tro­nen, men som härs­ka­re ha­de han eg­na am­bi­tio­ner. Att ha en så stark och do­mi­ne­ran­de mor var di­rekt fru­stre­ran­de för den äre­lyst­ne unge man­nen, och till sin mors ir­ri­ta­tion bör­ja­de han lyssna mer på si­na råd­gi­va­re. Hans råd­gi­vares åsikt var tyd­lig – Agrip­pi­na var in­te att li­ta på.

När re­la­tio­nen för­säm­ra­des bör­ja­de Nero med­ve­tet pro­vo­ce­ra. Han ha­de länge av­skytt det po­li­tis­ka äk­ten­skap med Octa­via som han tving­a­des gå med på och in­led­de i stäl­let en kär­leks­af­fär med en fö­re det­ta slav. När hans mor fick re­da på det och kräv­de att han skul­le gö­ra slut, bör­ja­de Nero i stäl­let le­va med äls­ka­rin­nan som sin hust­ru. Det var ett tyd­ligt bud­skap – Nero var ing­en bar­nunge läng­re, och hans mor kun­de in­te be­stäm­ma över ho­nom. Nero såg till att Agrip­pi­na flyt­ta­de från pa­lat­set, väg­ra­de ge hen­ne det pre­to­ri­ans­ka gar­dets be­skydd och för­bjöd hen­ne att när­va­ra vid gla­di­a­tor­spe­len.

Men Agrip­pi­na tänk­te in­te ge sig så lätt. När hon in­såg att hon ha­de tap­pat grep­pet om sin son, som ha­de ärvt hen­nes hän­syns­lö­sa äre­lyst­nad, vän­de hon sig till den en­de som kun­de gö­ra an­språk på tro­nen och ge hen­ne mak­ten till­ba­ka – Bri­tan­nicus.

Bri­tan­nicus var fort­fa­ran­de min­derå­rig, men plöts­ligt, år 55 e.Kr., da­gen in­nan han skul­le myn­dig­för­kla­ras, dog Clau­di­us bi­o­lo­gis­ka son när han var på en ban­kett. Agrip­pi­na ha­de lärt sin son två sa­ker: hur man blir fram­gångs­rik och hur man dö­dar, och nu ha­de han bli­vit mäs­ta­re på bå­da sa­ker­na.

År 58 e.Kr. be­slöt sig Nero slut­li­gen för att han var fär­dig med sitt kär­leks­lö­sa äk­ten­skap och för­kla­ra­de att han vil­le gif­ta sig med en an­nan kvin­na – Pop­paea Sa­bi­na. Hans mor väg­ra­de hål­la tyst och lät he­la värl­den i Rom, där man in­te hel­ler vil­le att Nero skul­le skil­jas från Octa­via, få ve­ta att hon sat­te sig emot skils­mäs­san. Nero kän­de att stö­det för ho­nom höll på att för­svin­na och drevs till brist­nings­grän­sen. Han fat­ta­de ett be­slut – det var dags för ho­nom att gö­ra sig av med sin mor, som la­de sig i all­ting.

Ne­ros be­slut att dö­da sin mor var in­te im­pul­sivt och has­tigt. Det var ge­nom­tänkt och pla­ne­rat in i mins­ta de­talj. Först lät han ex­per­ter byg­ga en an­ord­ning som kun­de fäs­tas i ta­ket hos hen­ne och skul­le fal­la ner och kros­sa hen­ne me­dan hon låg och sov. När det vi­sa­de sig va­ra för krång­ligt tänk­te han ar­ran­ge­ra så att en båt sjönk. Men Agrip­pi­na räd­da­de sig och sim­ma­de in till stran­den. När Nero in­te kom på fler idéer lät han på sed­van­ligt sätt hug­ga ihjäl hen­ne.

Kort ef­ter mor­det på Agrip­pi­na bör­ja­de Nero för­änd­ras. Kanske för­följ­des han av tan­ken på att han ha­de mör­dat sin egen mor. Oav­sett om det var skuld­käns­lor el­ler någon­ting dju­riskt in­om ho­nom som fick fritt spel­rum så ver­ka­de den vän­li­ge, glad­lyn­te härs­ka­ren som fol­ket äls­ka­de för­svin­na näs­tan över en natt. Nero ha­de all­tid va­rit en nju­ta­re, men nu blev hans last­ba­ra livs­stil så över­dri­ven att fol­ket, som en gång äls­ka­de ho­nom, av­skyd­de det.

Han slö­sa­de ofatt­ba­ra sum­mor på sig själv och si­na konst­när­li­ga in­tres­sen, och bör­ja­de fram­trä­da i of­fent­li­ga fö­re­ställ­ning­ar, vil­ket många an­ti­ka krö­ni­kö­rer an­såg var skam­ligt. Han för­bjöd män­ni­skor att gå där­i­från när han upp­träd­de, och en­ligt vis­sa be­rät­tel­ser (som kanske är över­driv­na) föd­de kvin­nor barn på are­nan och män för­sök­te kas­ta sig ut från de höga mu­rar­na för att fly bort från det trå­ki­ga spek­tak­let. Ha­de Nero va­rit en njut­nings­lys­ten härs­ka­re så ha­de det in­te va­rit så far­ligt. Han ha­de all­tid tyckt om över­dåd och hung­rat ef­ter fol­kets upp­märk­sam­het, men nu ha­de han dess­utom bli­vit grym. Grym­he­ten rik­ta­des mot den kvin­na som han för­mod­li­gen be­trak­ta­de som den sis­ta na­geln i hans öga – hans hust­ru.

”Sam­ma man som ha­de av­skaf­fat döds­straf­fet lät nu dö­da al­la som han mis­s­tänk­te för att kon­spi­re­ra mot ho­nom.”

Nu när ing­en läng­re kun­de op­po­ne­ra sig för­sköt Nero na­tio­nens fa­vo­rit Octa­via, på grund av ofrukt­sam­het. På så sätt kun­de han gif­ta om sig med Pop­paea, som nu var höggra­vid. Så små­ning­om böj­de Nero sig för de of­fent­li­ga pro­tes­ter­na och tog till­ba­ka Octa­via, men ba­ra till­fäl­ligt. Hen­nes död klas­sa­des of­fi­ci­ellt som själv­mord, men san­ning­en var en of­fent­lig hem­lig­het – Nero ha­de lå­tit av­rät­ta hen­ne. Hen­nes po­pu­la­ri­tet ha­de vänt all­män­he­ten emot ho­nom. Me­dan fol­ket sörj­de hen­ne skic­ka­de kejsaren hen­nes hu­vud till sin nya fru som gå­va.

Octa­vi­as plöts­li­ga död och Ne­ros snab­ba om­gif­te fick många ro­ma­re att miss­tän­ka att han var en mör­da­re. Ryk­ten om för­rä­de­ri mot kejsaren bör­ja­de flo­re­ra, men i stäl­let för att ta var­ning­ar­na på all­var och lig­ga lågt blev Nero än­nu mer ond­sint. Sam­ma man som ha­de av­skaf­fat döds­straf­fet av­rät­ta­de nu al­la som kun­de miss­tän­kas för kon­spi­ra­tion mot ho­nom. Till slut gjor­de han li­ka­dant med al­la som sa­de ett en­da ont ord om ho­nom. En be­fäl­ha­va­re av­rät­ta­des för att ha sagt någon­ting ne­ga­tivt un­der en fest. Nero sägs ha för­följts av min­ne­na av sin mor och hust­ru, och skuld­käns­lor för­vand­la­de ho­nom till ett blod­törs­tigt mons­ter som dö­da­de i blin­do. Hans on­da gär­ning­ar kan vis­ser­li­gen ha be­rott på ra­se­ri och miss­tänk­sam­het, men en sak är sä­ker – al­la po­ten­ti­el­la kon­kur­ren­ter till Nero för­svann.

Nero tycks ha tänkt att om han in­te kun­de få makt ge­nom po­pu­la­ri­tet skul­le han få makt ge­nom do­mi­nans. Ba­ra tio år ef­ter att han ha­de lo­vat se­na­ten li­ka stort in­fly­tan­de som den ha­de haft un­der re­pu­bli­ken tog han ifrån den i stort sett all vär­dig­het. Som kej­sa­re fick han då mer makt, men se­na­ten var full av far­li­ga, äre­gi­ri­ga män. Att han in­te tog hän­syn till det blev med ti­den en vik­tig or­sak till hans fall.

År 64 e.Kr. bröt en stor­brand ut i Rom och för­stör­de tre di­strikt, or­sa­ka­de ska­dor i sju di­strikt och gjor­de tu­sen­tals med­bor­ga­re hem­lö­sa. Det var van­ligt med elds­vå­dor, men snart upp­stod ryk­tet att Nero själv ha­de star­tat bran­den för att rö­ja mark för sitt nya lyx­byg­ge, Domus Au­rea. Man vet in­te vem som star­ta­de bran­den, men att Ne­ros un­der­så­tar trod­de att han var ka­pa­bel till det vi­sar hur djupt kejsaren ha­de sjun­kit. Nero sköt skul­den på de krist­na, vil­ket blev start­skot­tet för många års tor­tyr och för­föl­jel­ser.

Agrip­pi­nas in­fly­tan­de märks på det­ta mynt, där man ser hen­nes por­trätt bred­vid so­nens – en myc­ket ovan­lig fö­re­te­el­se.

Se­neca, Ne­ros om­tyck­ta lä­ra­re, blev in­blan­dad i den pi­sons­ka sam­man­svärj­ning­en, var­på kejsaren be­ord­ra­de ho­nom att be­gå själv­mord.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.