Nedslaget
mot fotosyntesen och både plankton i havet och växter på land utrotades. När näringskedjans botten sviktar påverkas hela ekosystem.
Stoftet föll från himlen som giftigt regn, men problemen var långtifrån över. Chicxulubkratern, som vi nu kallar den, ligger mitt i ett tre kilometer tjockt lager av kalksten. Kalkstenen fungerar som koldioxidlager och när den träffades kan det ha fått temperaturen att skjuta i höjden. När luften till sist klarnade måste miljardtals ton av växthusgaser ha utlöst en skenande global uppvärmning.
”Chicxulub-nedslaget, som troligen orsakade den största nedslagskratern på jorden, lär ha lett till ett massutdöende”, sade Hildebrand vid upptäckten.
Men även om kratern hittades var det många som fortfarande tvivlade. Trots att Nordamerika har de mest kompletta fossilregistren är det svårt att upprätta en exakt tidslinje för skeendet. Så pass gamla bergarter kan inte dateras med kol-14-metoden, så det är svårt att säga om dinosaurierna dog samtidigt eller om utdöendet skedde gradvis. Alla arter har inte heller bevarats, så det är svårt att rekonstruera ett ekosystem som är tillräckligt detaljerat för att vi ska förstå vad det var som fick det att falla sönder. För att skeletten från dinosaurier ska bevaras krävs särskilda omständigheter och många gick spårlöst förlorade.
Även om det finns goda bevis för att en asteroid slog ner vid Chixulub är det svårt att bekräfta att den dödade dinosaurierna. Vissa forskare tror att nedslaget skedde omkring 300 000 år före massutdöendet eftersom några av fossilen har hittats i sedimentlager ovanför lagret från nedslagstidpunkten. Det är möjligt att avlagringarna sköljdes upp på berggrunden av en tsunami som orsakades av en asteroid, men det är också möjligt att de bildades gradvis och att dinosaurierna inte utrotades så snabbt som man kan tro. Det finns bevis för att djur har grävt sig ner i de mjuka bergarterna, och det finns spår av erosion som ser ut att ha orsakats av rinnande vatten.
För att kunna gå på djupet med vilken roll Chicxulub spelade för dinosauriernas sista dagar har forskarna borrat sig ner på nedslagsplatsen. Chicxulub är den största nedslagskratern på jorden. Asteroiden som gjorde hålet var så stor att det bildades en inre ring av smält och krossad sten innanför den yttre kraterringen. Ungefär som när en sten släpps ner i vatten bildades först en ring, och
Visste du att ... Tillsammans med krokodiler och hajar överlevde även näbbdjuret krita–paleogen-utdöendet.
när vattnet "fjädrade tillbaka", reste sig en pelare i mitten. Denna kollapsade dock snart av sin egen tyngd, varpå en ny, inre ring bildades av pelarens rester. Sedan nedslaget har kratern begravts under 17 meter vatten och 500 meter kalksten.
Mellan 2001 och 2002 borrade ICDP (International Continental Scientific Drilling Program) från land i Mexiko. De upptäckte nedslagssmältor som troligen bildats av stenfragment som krossats, slungats ut och sedan pressats samman igen när kratern bildats. Vid borrningen fann man också hydrotermisk aktivitet från det stora nedslaget. Det tyder på att ånga strömmat över kratern i mer än en miljon år efter det att asteroiden slog ner.
År 2016 borrade forskarna i strukturen på nytt, den här gången med en diamantborr. De undersökte den inre ringen för att ta reda på hur den uppstod och vad som hände sedan. En uppseendeväckande upptäckt var att borrproverna innehöll rosa granit. Bergarten borde ha funnits på 7 600 meters djup men hittades på bara 760 meters djup, ett belägg för det kolossala nedslaget som fick jorden under att vecka ihop sig.
Det finns fortfarande många frågetecken kring dinosauriernas utdöende och vi får aldrig veta säkert vad som skedde. Chicxulubkratern lär ha inlett en av de mest förgörande massutrotningarna någonsin, men fynden från kratern visar att sådana nedslag även kan ge näring till liv.
Krita–paleogen-utdöendet banade inte bara väg för däggdjurens utveckling, utan vid den senaste borrningen upptäckte man också ett stort nätverk av kanaler som fyllts av varmt vatten efter nedslaget. Först var dessa för heta ens för de mest tåliga livsformer, men när de svalnade kunde mikroskopiskt liv utvecklas i de varma och fuktiga skrevorna med näring från mineraler som sipprade ut ur berggrunden. Det här får spännande konsekvenser för allt livs ursprung.
Även om livet redan var väl etablerat när Chicxulub-asteroiden slog ner, ger kratern oss inblick i de förhållanden som rådde när klotet var nytt och livlöst. Charles Darwin ansåg att livet kan ha uppstått i en ”liten, varm damm” där mineraler blandades med vatten och organiska molekyler. Asteroider är fulla av organiska föreningar som kan ha bidragit med de ingredienser som krävs för att liv ska uppstå. Om de dessutom bildade varma, våta och mineralrika håligheter när de träffade jorden, skulle de kunna vara upphovet till Darwins små dammar.
Just nu letar Nasas Osiris-rex efter asteroiden Bennu, som forskarna tror kan kollidera med jorden år 2100. Förhoppningen är att man ska få svar på hur det kan ha gått till när asteroider bidrog till att skapa liv på jorden miljarder år innan dinosaurierna levde.
Förmodligen får vi aldrig veta hur dinosaurierna dog ut, men deras försvinnande kan kasta ljus över en mycket större fråga: hur kom de hit till att börja med?