North Ame­ri­can Har­vard

Vi sät­ter oss i de brit­tis­ka pi­lo­ter­nas skol­plan från and­ra världs­kri­get.

Spannande historia 2018 - - Innehåll -

Det är som­ma­ren 1940 och tys­ka Luft­waf­fe gör sig kla­ra att rik­ta ett mas­sivt luft­an­fall mot Sy­deng­land. Om tys­kar­na lyc­kas kom­mer Stor­bri­tan­ni­en lig­ga öp­pet för in­va­sion, och ett ” blitzkri­eg” kom­mer att ra­sa över brit­tis­ka öar­na. Tapp­ra, skick­li­ga Raf-pi­lo­ter i Spit­fi­re och Hur­ri­ca­ne gör lyck­ligt­vis pro­ces­sen kort med Mes­ser­sch­mitt­pla­nen, så den tys­ka Ope­ra­tion sjö­le­jon blir ald­rig av. Men hur kun­de de brit­tis­ka pi­lo­ter­na va­ra så skick­li­ga i luft­strid? Vi res­te till Good­wood Fly­ing School i Eng­land och fick en högt­fly­gan­de lek­tion näs­tan ex­akt 74 år ef­ter sla­get om Stor­bri­tan­ni­en.

En vac­ker dag skul­le vi ge oss 4 000 fot upp över den eng­els­ka syd­kus­ten för att lä­ra oss att fly­ga som man gjor­de 1940. Ma­ski­nen var var­ken en Spit­fi­re el­ler en Hur­ri­ca­ne – de är in­te av­sed­da för ny­bör­ja­re. Det var fak­tiskt in­te nå­got strids­plan alls, ut­an det trä­nings­plan som RAF an­vän­de un­der and­ra världs­kri­get. Mo­del­len kal­las för Har­vard på vår si­da av At­lan­ten, men i Ame­ri­ka he­ter den T- 6 Tex­an. Vårt ex­em­plar var en No­or­duyn­mo­dell byggd i Ka­na­da. In­nan vi be­gav oss upp i det blå fick vi en marklek­tion av in­struk­tö­ren Matt Hill.

”Har­var­den an­vän­des till avan­ce­rad ut­bild­ning, skjut­trä­ning och in­stru­ment­flyg­ning. Den var in­te li­ka snabb och kraf­tig som Spit­fi­re el­ler Hur­ri­ca­ne ef­tersom den ba­ra var av­sedd för ut­bild­ning, in­te strid”, för­kla­rar Hill ef­ter en snabb­kurs i hur kon­trol­ler­na fun­ge­rar. Vi ska in­te ba­ra va­ra pas­sa­ge­ra­re på den här tu­ren. När vi kom­mer upp i luf­ten ska vi fak­tiskt gö­ra ett för­sök ba­kom spa­ken.

Det är vik­tigt att kän­na till histo­ri­en ba­kom pla­net in­nan vi lyf­ter. Har­var­den var steg två i en brit­tisk jakt­pi­lots ut­bild­ning. En ny pi­lot var all­ra först tvung­en att fly­ga en Ti­ger Moth. I dubbeldäc­ka­ren fick han fy­ra och en halv tim­mes in­struk­tion för att lä­ra sig grun­der­na in­nan han gick vi­da­re till den kraf­ti­ga­re ma­ski­nen.

”Har­var­den har hyd­rau­lisk me­ka­nik, brom­sar, sporr­hjul och klaf­far – ing­et av det­ta finns på dubbeldäc­ka­ren”, för­kla­rar Hill. ”Folk som har flu­git en P-51 Mustang sä­ger att Har­var­den på­min­ner starkt om den.” Tret­tio län­der ha­de Har­var­den i si­na re­spek­ti­ve flyg­va­pen, och den an­vän­des i mi­li­tä­ra sam­man­hang än­da fram till

1995 då den än­nu var i tjänst i det syd­af­ri­kans­ka för­sva­ret.

När vi stu­de­rar Har­var­den när­ma­re är det tyd­ligt att den­na prakt­ful­la ma­skin från and­ra världs­kri­get in­te har för­änd­rats se­dan 40-ta­let. En ny lac­ke­ring är bok­stav­ligt ta­lat den en­da skill­na­den. Den förs­ta pro­duk­tions–mo­dell lyf­te 1938, och den lyc­ka­de de­mon­stra­tio­nen fick brit­ter­na att be­stäl­la över 300 ma­ski­ner i ut­bild­nings­syf­te. Trots sin ål­der är pla­net i fint skick. Al­la in­stru­ment fun­ge­rar per­fekt och tan­demcock­pi­ten är pre­cis li­ka­dan som den var un­der kri­get. Men nu har Hill pra­tat fär­digt – flyg­ba­nan loc­kar.

Själ­va tu­ren va­rar i 40 mi­nu­ter. Först tar vi en run­da runt ba­nan och nju­ter av den mag­ni­fi­ka ut­sik­ten över små­or­ter­na Chiches­ter och Bognor Re­gis. Men det blir in­te myc­ket tid att se sig om­kring, för nu är det min tur att ta spa­ken. Hill läg­ger ma­ski­nen rakt och sta­digt in­nan han ger ifrån sig kon­trol­len. Med en svag dyk­ning har jag ta­git över. Har­var­den styrs med en spak där rö­rel­ser åt si­dor­na får pla­net att svänga, drar man spa­ken bak­åt går pla­net upp­åt och för man den fram­åt går pla­net ner. Den är väl­digt käns­lig, små rö­rel­ser ger be­ty­dan­de kur­sänd­ring­ar. Det är en in­ten­siv upp­le­vel­se att be­fin­na sig i ett li­tet alu­mi­ni­um­skal i ett så enormt luft­rum.

Ef­ter en kort stund i pi­lo­trol­len ger jag till­ba­ka kon­trol­len till Hill som de­mon­stre­rar li­te mild ak­ro­ba­tik. Vi bör­jar med en loop där vi ut­sätts för 3G. Det känns bru­talt för en fär­sking som mig, men strids­pi­lo­ter är va­na vid det tre­dubb­la. Där­ef­ter föl­jer han upp med en roll som går i en spi­ral, och cent­ri­fu­gal­kraf­ten hål­ler oss på plats i sä­tet. Han av­slu­tar med en rad and­ra ma­növ­rar med mot­sva­ran­de G-kraf­ter. Det en­da sät­tet att be­skri­va käns­lan på är att fö­re­stäl­la sig den störs­ta och snab­bas­te berg-och-dal-ba­na du har upp­levt – och mul­ti­pli­ce­ra den med tio. Su­get är mil­da­re, men mer mas­sivt och ut­dra­get än på ti­vo­li.

När vi läm­nar Good­wood kan vi in­te lå­ta bli att und­ra över hur Raf-pi­lo­ter­na kun­de ge­nom­fö­ra des­sa fan­tas­tis­ka ma­növ­rar mitt i skarp strid med Luft­waf­fe. Li­ka märk­ligt är det att tän­ka sig att det är över 70 år se­dan de mo­di­ga män­nen ut­för­de dem. Har­var­den har tvek­löst en stor del av äran till att RAF ha­de de fär­dig­he­ter som kräv­des för att stop­pa den tys­ka fram­ryck­ning­en och vin­na sla­get om Stor­bri­tan­ni­en.

Ett an­tal T- 6 re­do för ut­bild­ning vid Ran­dolph Fi­eld i Tex­as. Här het­te in­te pla­net Har­vard, ut­an Tex­an.

Un­der: T- 6 är en mäk­tig syn frami­från.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.