North American Harvard
Vi sätter oss i de brittiska piloternas skolplan från andra världskriget.
Det är sommaren 1940 och tyska Luftwaffe gör sig klara att rikta ett massivt luftanfall mot Sydengland. Om tyskarna lyckas kommer Storbritannien ligga öppet för invasion, och ett ” blitzkrieg” kommer att rasa över brittiska öarna. Tappra, skickliga Raf-piloter i Spitfire och Hurricane gör lyckligtvis processen kort med Messerschmittplanen, så den tyska Operation sjölejon blir aldrig av. Men hur kunde de brittiska piloterna vara så skickliga i luftstrid? Vi reste till Goodwood Flying School i England och fick en högtflygande lektion nästan exakt 74 år efter slaget om Storbritannien.
En vacker dag skulle vi ge oss 4 000 fot upp över den engelska sydkusten för att lära oss att flyga som man gjorde 1940. Maskinen var varken en Spitfire eller en Hurricane – de är inte avsedda för nybörjare. Det var faktiskt inte något stridsplan alls, utan det träningsplan som RAF använde under andra världskriget. Modellen kallas för Harvard på vår sida av Atlanten, men i Amerika heter den T- 6 Texan. Vårt exemplar var en Noorduynmodell byggd i Kanada. Innan vi begav oss upp i det blå fick vi en marklektion av instruktören Matt Hill.
”Harvarden användes till avancerad utbildning, skjutträning och instrumentflygning. Den var inte lika snabb och kraftig som Spitfire eller Hurricane eftersom den bara var avsedd för utbildning, inte strid”, förklarar Hill efter en snabbkurs i hur kontrollerna fungerar. Vi ska inte bara vara passagerare på den här turen. När vi kommer upp i luften ska vi faktiskt göra ett försök bakom spaken.
Det är viktigt att känna till historien bakom planet innan vi lyfter. Harvarden var steg två i en brittisk jaktpilots utbildning. En ny pilot var allra först tvungen att flyga en Tiger Moth. I dubbeldäckaren fick han fyra och en halv timmes instruktion för att lära sig grunderna innan han gick vidare till den kraftigare maskinen.
”Harvarden har hydraulisk mekanik, bromsar, sporrhjul och klaffar – inget av detta finns på dubbeldäckaren”, förklarar Hill. ”Folk som har flugit en P-51 Mustang säger att Harvarden påminner starkt om den.” Trettio länder hade Harvarden i sina respektive flygvapen, och den användes i militära sammanhang ända fram till
1995 då den ännu var i tjänst i det sydafrikanska försvaret.
När vi studerar Harvarden närmare är det tydligt att denna praktfulla maskin från andra världskriget inte har förändrats sedan 40-talet. En ny lackering är bokstavligt talat den enda skillnaden. Den första produktions–modell lyfte 1938, och den lyckade demonstrationen fick britterna att beställa över 300 maskiner i utbildningssyfte. Trots sin ålder är planet i fint skick. Alla instrument fungerar perfekt och tandemcockpiten är precis likadan som den var under kriget. Men nu har Hill pratat färdigt – flygbanan lockar.
Själva turen varar i 40 minuter. Först tar vi en runda runt banan och njuter av den magnifika utsikten över småorterna Chichester och Bognor Regis. Men det blir inte mycket tid att se sig omkring, för nu är det min tur att ta spaken. Hill lägger maskinen rakt och stadigt innan han ger ifrån sig kontrollen. Med en svag dykning har jag tagit över. Harvarden styrs med en spak där rörelser åt sidorna får planet att svänga, drar man spaken bakåt går planet uppåt och för man den framåt går planet ner. Den är väldigt känslig, små rörelser ger betydande kursändringar. Det är en intensiv upplevelse att befinna sig i ett litet aluminiumskal i ett så enormt luftrum.
Efter en kort stund i pilotrollen ger jag tillbaka kontrollen till Hill som demonstrerar lite mild akrobatik. Vi börjar med en loop där vi utsätts för 3G. Det känns brutalt för en färsking som mig, men stridspiloter är vana vid det tredubbla. Därefter följer han upp med en roll som går i en spiral, och centrifugalkraften håller oss på plats i sätet. Han avslutar med en rad andra manövrar med motsvarande G-krafter. Det enda sättet att beskriva känslan på är att föreställa sig den största och snabbaste berg-och-dal-bana du har upplevt – och multiplicera den med tio. Suget är mildare, men mer massivt och utdraget än på tivoli.
När vi lämnar Goodwood kan vi inte låta bli att undra över hur Raf-piloterna kunde genomföra dessa fantastiska manövrar mitt i skarp strid med Luftwaffe. Lika märkligt är det att tänka sig att det är över 70 år sedan de modiga männen utförde dem. Harvarden har tveklöst en stor del av äran till att RAF hade de färdigheter som krävdes för att stoppa den tyska framryckningen och vinna slaget om Storbritannien.